En lättings lättsamma tankar/Om att slå sig fram här i världen

Om att slå sig fram här i världen[redigera]

Inte precis vad en lättsam person brukar fundera på, eller hur? Men de som står utanför, förstår ni, ser ofta mest av spelet; och när jag sitter i min berså vid vägkanten, rökande min nöjdhets vattenpipa och äter min lättjas söta lotusblad, kan jag roas av att betrakta den kakofoni av intryck som passerar revy på livets stora huvudväg.

Denna vilda procession tar aldrig slut. Dag och natt kan man höra det raska trampet av oändligt antal fötter – vissa springer, andra går, vissa förlamas och stannar upp; men alla har de bråttom, febrilt ivriga i denna kapplöpning; alla riskerar de liv, lem, hjärta och själ för att nå fram till den alltid undflyende lyckans horisont.

Lägg märke till dem när de störtar förbi – män och kvinnor, gamla och unga, av hög börd och av allmogen, vackra och fula, rika och fattiga, glada och ledsna – alla jäktande, ilande och kilande. Den starke skjuter den svage åt sidan, den listige tar sig förbi den dumme; de som befinner sig bakom armbågar sig före de främre; de i förgrunden sparkar dem som är bakom sig. Se efter noggrant och ta in den spännande föreställningen. Här finner vi en gammal man som flämtar efter luft och där en timid ungmö, som drivs framåt av en grym matmor med skarpa ansiktsdrag; här finns en yngling, flitig i sina studier, som läser Hur man tar sig fram i denna världen och därvid blir omsprungen av alla, där han snubblar fram med ögonen i boken; här ser vi en man med uttråkad min, som för en moderiktigt klädd kvinna vid sin arm; där en pojke som längtansfullt ser tillbaka mot den soliga lilla byn som han aldrig mer kommer att skåda; här, med bestämda och raska steg, tågar en bredaxlad man fram; och här, smygande, kommer en magerlagd, skum figur fram för att förse sig med vad han finner i sin väg; där med blicken fixerad vid marken, kommer en konstfärdig skurk smygande från sida till sida på vägen och tror sig komma framåt; och här står en yngling med ett ädelt ansikte, som tvekar, när han först ser på det avlägsna målet och därefter på leran under sina fötter. Och nu kommer en vacker flicka i sikte, med sitt fagra ansikte alltmer rynkigt för vart steg hon tar, och nu en bekymrad man, och nu en hoppfull pojke.

En brokig skara – en brokig skara! Prinsar och tiggare, syndare och helgon, slaktare och bagare och ljusstöpare, förtennare och skräddare, jordbruksdrängare och sjömän – alla ilar de förbi tillsammans. Här kommer domaren i sin peruk och sin mantel, och här den gamle judiske klädmånglaren i sin slitna hatt; här kommer soldaten i sin uniform och här likbjudarbiträdet med sina flödande hattband och slitna bomullshandskar; här övrliggaren vid universitetet, som fumlar med sina fullklottrade skrivark och den bedagade skådespelaren uppvisande sina vissnande lagrar. Här kommer den slipade politikern som förkunnar sin litania, och här kvacksalvaren, som saluför sina homeopatiska preparat mot alla kända mänskliga krämpor. Här har vi den sluge kapitalisten och den armstarke arbetaren; här kommer vetenskapsmannen och här skoputsaren; här poeten och här inkasseraren från vattenledningsverket; här ministern med sin taburett och där ballettdansören. Här en rödnäst skatteindrivare som ropar sina tunnors lov och här en nykterhetsivrare, som tar 50 pund per kväll; här en domare och där en bedragare; här en präst och där en spelare; här en juvelbeprydd grevinna, leende och gracil; här en mager värdshusvärd, irriterad efter alltför mycket matlagning; och här en irrande, haltande sak; tyngd av kosmetika och smycken.

Skuldra vid skuldra marscherar de fram. Skrikande, svärande, under böner och skratt, sjungande, jämrande sig, skyndar de fram, sida vid sida. Deras jäktande avtar aldrig och tävlingen tar aldrig slut. Det finns inga viloplatser längs deras väg, ingen rast vid klara vattenkällor, ingen ro under grönskans skugga. Framåt, framåt, framåt – genom hettan och folkmängden och dammet – framåt, eller de blir nedtrampade och går förlorade – framåt, med bultande hjärnor och ömma leder – framåt, tills deras hjärtan stannar, deras blick förblindas och ett gurglande grymtande förkunnar för de bakomvarande, att de nu kan ta sig fram ytterligare en plats i kön. Och ändå, trots den mördande takten och den steniga stigen, vem utom latmasken eller idioten kan hålla sig borta från denna tävlan? Vem – lik den senfärdige resenären som står och iakttar sagoväsenden, innan han fattar och tömmer älvebägaren i botten och ger sig in i älvornas dans – kan bese den galna oredan, utan att dras med i den? Inte jag, till exempel. Jag erkänner att bersån vid vägkanten, belåtenhetens pipa och lotusbladen var illa passande metaforer. De lät nog så trevliga och filosofiska, men jag är rädd att jag inte är det slags person som kan sitta i bersåer och röka pipa, medan någonting roligt pågår utanför. Jag tror att jag mer påminner om den irländske herre, som när han såg en folksamling, skickade dit sin lilla dotter för att fråga om det skulle bli slagsmål.

”För om så är fallet, så vill min far gärna vara med.”

Jag älskar kampen. Jag trivs med att iaktta den. Jag vill höra folk berätta om den – hur de kämpar sig fram, modigt och rättvist – det vill säga, inte fuska sig fram genom ren tur eller genom fula tricks. Det rör upp det gamla saxiska kämpablodet, på samma sätt som sagorna om ”riddare som kämpade emot usla odds”, som roade oss så under våra skolpojksdagar.

Och att utkämpa livets strid är att kämpa emot usla odds, även det. Det finns jättar och drakar även i detta vårt nittonde århundrade, och de skattkistor de bevakar är inte så lätta att vinna som man kan tro av sagoböckerna. Där Algernon kastar en lång, sista blick på förfädernas sal, torkar tårarna från sina ögon och ger sig av – för att återvända tre år senare, rullande sig i rikedom.

Författarna berättar aldrig hur det gick till, vilket är synd, eftersom det verkligen skulle vara roligt att känna till.

Men å andra sidan är det inte ens en romanförfattare av tusen som någonsin berättar sin hjältes verkliga historia. De brer ut sig på tusen sidor över en tetillställning, men summerar hjältens livshistoria med ”han blev en av våra affärsprinsar”, eller ”han var nu en mycket stor konstnär, som lagt världen för sina fötter”.

Det finns i sanning mer sann livsskildring i en av Gilberts kuplettsånger än i hälften av alla biografiska romaner som någonsin skrivits. Han återger för oss alla de olika steg, genom vilken springpojken uppsteg till att bli ”härskare över drottningens flotta”, samt förklarar för oss hur den flitiga advokaten blev den store och gode domaren, ”beredd att pröva detta brutna äktenskapslöfte”. Det är i de små detaljerna, inte i det storartade slutresultatet, som det intressanta ifråga om livsöden vilar. Vad vi verkligen vill ha är romaner som visar på alla dessa dolda underströmmar i en ambitiös mans karriär – hans kamp och tillkortakommanden och förhoppningar, hans besvikelser och segrar. En sådan roman skulle bli en lysande succé. Jag är övertygad om att uppvaktandet av Lyckans gudinna skulle visa sig minst lika intressant som en berättelse om uppvaktandet av vilken sjönjungfru som helst, även om, för övrigt, båda berättelserna skulle te sig tämligen lika; eftersom Lyckan är, verkligen, som antikens folk avbildade henne, mycket lik en kvinna – kanske inte fullt så oresonlig och oberäknelig, men nästan – och uppvaktandet är på många sätt samma i det ena som det andra fallet. Ben Jonsons kuplett...

Uppvakta den sköna och hon överger dig,

ignorera henne och hon uppvaktar dig.

... säger oss ganska tydligt vad det är frågan om. En kvinna bryr sig aldrig särskilt mycket om en kavaljer, förrän han inte längre bryr sig om henne; och det är inte förrän man knäppt med fingrarna i fru Fortunas ansikte och vänt på klacken, som hon börjar le åt en.

Men så dags bryr man sig inte mycket om huruvida hon ler eller fryner åt en. Varför kunde hon inte ha lett då när hennes leende skulle ha fyllt dig med glädje? Allt kommer för sent i denna världen.

Goda människor hävdar att detta är som det skall vara och att det visar på att det inte lönar sig att anstränga sig.

Struntprat! Goda människor har detta helt fel för sig. (Alltid, enligt min åsikt. Vi är aldrig överens på en enda punkt.) Hur skulle det gå för världen, utan ambitiösa människor, det skulle jag gärna vilja veta. Den skulle vara lika stabbig som en flottyrmunk från Norfolk. Människor med ambition är jästen som får världen att jäsa upp till en luftig limpa. Utan ambitiösa personer skulle inte världen komma någonstans. Det är dessa jäktande själar, som stiger upp tidigt om morgnarna, bankar, larmar och skriker, medan de rör om i elden, som gör det i allmänhet helt lönlöst för någon annan i hushållet att stanna kvar i sängen.

Inte lönar det sig att anstränga sig – bah! Skulle de ha fel för sig, som med böjd rygg och svettig panna, bygger de jämna vägar, på vilka mänskligheten vandrar fram, generation efter generation! Skulle det vara något fel i att använda de förståndsgåvor Skaparen givit dem – och att arbeta medan andra roar sig!

Naturligtvis kräver de sin belöning. Människan är inte begåvad med det slags gudalika osjälviskhet, som förmår dem att endast beakta sin nästas välgång. Men genom att arbeta för sitt eget bästa, gynnar de även andras. Vi är så tätt sammanlänkade, att ingen kan arbeta enbart för sig själv. Varje slag vi slår för egen del, omformar vårt universum. Den ström som kämpar framåt är vad som driver kvarnhjulen; koralldjuret som skapar sin enkla snäcka, förenar i slutänden kontinenterna; och den ambitiöse mannen, som bygger sig en egen piedestal, efterlämnar ett monument till eftervärlden. Alexander och Caesar kämpade för att själva berika sig, men genom detta skapade de imperier som sträckte sig kring halva jorden. Stephenson uppfann, för att tjäna en förmögenhet, ångloket; och Shakespeare skrev sina skådespel för att få ihop till en bekväm bostad åt fru Shakespeare och barnen.

Förnöjda och ickeambitiösa människor har även de sina fördelar. De utgör trevliga och nyttiga staffagefigurer när hjälteporträtten skall målas och de utgör en respektabel, om än inte synnerligen intelligent, åhörarskara för de aktiva själarna i tiden att tala inför. Jag har inte ett ont ord att säga om de förnöjda människorna så länge de håller sig tysta. Men låt inte, för Guds skull, dem fjanta omkring, som de är så förtjusta i att göra, och gasta om att de är de verkliga föredömena för mänskligheten. Det är de inte, de är barlasten, drönarna i den stora kupan, gatans folkmassor som hänger i gathörnen och begapar dem som arbetar där.

Låt dem inte heller föreställa sig – som de är så förtjusta i att göra – att de är de visa och filosofiska och att det ligger något konstfullt i att vara förnöjd. Det kanske är sant att ”en förnöjd man är lycklig var som helst”, men det gäller även en åsna från Jerusalem och följden blir att de bägge hamnar var som helst och behandlas hur som helst. ”Å, bekymra er inte om honom”, säger man; ”han är nöjd med så lite och det är bara synd att störa honom”. Och så blir den liknöjde lämnad där han är och den oförnöjsamme intar hans plats.

Om du nu är dum nog att tillhöra de förnöjda, visa det inte, utan klaga med de andra; och om du nöjer dig med lite, kräv att få mycket. För, om du inte gör det, kommer du inte att få något alls. I denna värld är det nödvändigt att lägga sig till med den kärandes attityd i en rättegång och att kräva att få tio gånger så mycket som du är nöjd med. Om du kan nöja dig med att vinna etthundra, börja budgivningen på ett tusen; om du inleder med att föreslå hundra, så kommer du endast att få tio.

Det var genom att inte följa denna enkla regel, som stackars Jean Jacques Rousseau kom att få lida. Han satte upp som höjdpunkt för detta livets goda att få leva i en trädgård samman med en behaglig kvinna och en ko, och han uppnådde inte ens det. Han kom så långt som till trädgården, men kvinnan var inte behaglig och hon tog sin mor med sig och de saknade ko. Men, hade han bestämt sig för en större lantegendom, huset befolkat av änglar och en hel lantbruksutställning ifråga om kreatur, skulle han kanske ha nått upp till att äga en köksträdgård, en ko – och kanske till och med ha stött på denna rara-avis, en verkligt behaglig kvinna.

Vilken synnerligen trist affär måste inte livet vara för dessa förnöjda människor! Hur långsamt måste inte tiden gå för dem och vad i hela världen sysselsätter de sina tankar med, förutsatt att de har några? Att läsa tidningen och att röka förefaller att vara den intellektuella utmaningen för en majoritet av dem, förutom att desto mer flitigt öva på flöjtspel och skvallra om grannarnas förehavanden.

De känner inte till det spännande hos förväntningar, inte heller den sanna glädjen i att se sina ansträngningar bära frukt – sådant som sätter fart på pulsen hos män med målsättningar, hopp och planer. För den ambitiöse mannen är livet ett storslaget spel – ett spel som kräver hela hans förslagenhet och energi och goda nerver – ett spel som skall vinnas, i långa loppet, genom ett kvickt öga och stadiga händer, och som ändå innehåller tillräckligt mycket osäkerhet ifråga om utgången för att skänka spänning. Han fördjupar sig i det som en modig simmar kastar sig ut i de hävande böljorna, som idrottsmannen i brottningsmatchen, som soldaten kastar sig ut i striden.

Och om han finner sig besegrad, vinner han ändå kampens grymma glädje; och han förlorar ett lopp, så har han i alla fall försökt. Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna sin båge.

Så, stig fram, stig fram. Stig fram, mina damer och herrar! Stig fram, flickor och pojkar! Visa er skicklighet och pröva era krafter; utmana ödet och bevisa ert mod. Stig fram! Föreställningen slutar aldrig och spelet pågår för jämnan. Den enda sanna sporten, mina herrar – högt respektabel och synnerligen moralisk – utövad av adeln, kyrkans folk och av allmogen. Utövad av Adam, mina herrar, och har blomstrat ända sedan dess. Stig fram, stig fram, mina damer och herrar, och gör ett försök. Det finns fina priser för alla – alla kan spela. Det finns guld för mannen och ära för gossen; en ställning för jungfrun och glädje för dåren. Så stig fram, mina damer och herrar, stig fram! – Vinst varje gång – inga nitlotter; för vissa vinner och för de övriga, ja...

Vad förloraren vinner är tävlingens spänning.

En lättings lättsamma tankar av Jerome K. Jerome