En lättings lättsamma tankar. Om katter och hundar

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Om vädret En lättings lättsamma tankar
av Jerome K. Jerome
Om att vara blyg  →


Om katter och hundar[redigera]

Hur de fått mig att lida denna morgon, kan ingen mänsklig tunga rättvist beskriva. Det började med Gustavus Adolpus. Gustavus Adolphus (som kort och gott kallas ”Gusty” av tjänstefolket) är ett mycket trevligt slags hund när han befinner sig mitt ute på ett stort fält, eller på en allmänning av hyfsad storlek, men jag föredrar att han inte vistas inomhus. Han menar väl, men detta hus är inte stort nog för honom. Han sträcker på sig och välter två stolar och jag vet inte vad. Han viftar på sin svans och rummet ser ut som om en förödande armé just marscherat igenom detsamma. Han flämtningar släcker brasan i spisen.

Vid måltiderna kryper han in under bordet och ligger där en stund, därefter reser han sig plötsligt; den första aningen om att han står i begrepp att röra sig får vi, när bordet förefaller fyllt av lust att göra saltomortaler. Vi griper alla tag i det frenetiskt och försöker hålla det lodrätt; varefter hans kamp, eftersom han får för sig att något slags ondsint konspiration bedrivs emot honom, tar sig ett skräckslaget uttryck. Den slutliga bilden är i allmänhet den av ett vält matbord och en förstörd måltid, inklämd emellan två kämpande lager upprörda män och kvinnor.

Han kom in denna morgon på sitt vanliga sätt, som han förmodligen lärt sig av en amerikansk cyklon och det första han gjorde var att med svansen vifta ner min kaffekopp, varvid dess innehåll landade mitt på min kavaj.

Jag sprang upp från min stol, med ett ”–- –- –- –- –-” på läpparna och närmade mig honom i rask takt. Han flydde ifrån mig i riktning emot dörren. I dörren mötte han Eliza, som var på väg in med ägg. Eliza anmärkte ”Ugh!” och satte sig på golvet, äggen flög iväg i olika riktningar över golvet, där de krossades och Gustavus Adolphus lämnade rummet. Jag ropade efter honom och uppmanade honom å det strängaste att ta sig till undervåningen och inte komma i min åsyn på sådär en timme; och han verkade instämma, välte kolhämtaren och försvann, medan jag återvände, torkade av mig och avslutade min frukost. Jag försäkrade mig om att han var ute på gården, men när jag tittade ut i gången tio minuter senare, sittande högst upp i trappan. Jag beordrade honom genast ner på undervåningen, men han skällde bara och hoppade runt, så jag gick ut för att se vad det var frågan om.

Det var Tittums. Hon satt på det näst översta steget och lät honom inte passera. Tittums är vår kissekatt. Hon är inte mer än en tvärhand hög. Hennes rygg var krökt och hon svor som en medicine studerande.

Hennes svordomar är fruktansvärda. Jag svär lite för egen del, ibland, men jag är en ren amatör i jämförelse med henne. Sanningen att säga – även om detta är helt emellan er och mig; jag skulle inte vilja att er fru fick reda på att jag avslöjat det – kvinnfolk förstår sig inte på sådana saker; men mellan er och mig, så tror jag, ärligt talat att det är nyttigt för karlar att svära. Svordomarna är den säkerhetsventil genom vilken det dåliga humör, som annars skulle kunna orsaka svåra inre skador på den mentala mekanismen, på ett oskadligt sätt kan pysa ut. När en man tillåtits att säga: ”Jösses, min gode man. Vad i himmelens namn fick er att uppträda så vårdslöst (om uttrycket tillåtes) som att låta er gracila och känsliga fot sättas ner i min kornåker med sådan kraft? Beror det månne på att ni är fysiskt oförmögen att styra dess steg, min gode, unge man där!” eller ord med liknande innebörd, så känner han sig så mycket bättre till mods. Svordomar har samma dämpande inverkan på vår vredes svallningar som att slå sönder möbler eller slå i dörrar är så välkända botemedel emot ilska; dessutom ställer det sig så mycket billigare. Att svära renar en man på samma sätt som en nypa krut rensar en tvättstugeskorsten. En explosion då och då är lika nyttig i bägge fallen. Jag misstror snarast en man som aldrig nyttjar svordomar, eller ilsket sparkar till fotstödet, eller rör om i brasan onödigt våldsamt. Utan någon form av utlopp kommer ilskan som drabbar oss, på grund av livets ständiga små förtretligheter, att äta honom inifrån. De ständiga irriterande faktorerna kommer, istället för att lämna honom, att kvarstanna och bli till sorg och bitterhet och småsaker växer sig stora, i bitterhetens växthus, och blir honom till stor skada, under vars giftiga skugga kommer att framväxa hat och hämndlystnad.

Att svära frigör känslorna –- det är vad svordomar gör. Jag förklarade en gång detta för min faster, men hon förstod mig inte. Hon undrade varför jag över huvud taget hyste den sortens känslor.

Så jag sade Tittums som följer: Jag sade, att hon borde skämmas, uppfostrad i en kristen familj som hon var. Jag tar inte så illa upp av att höra en gammal katt svära, men jag står inte ut med den sortens språk från kattungar. Det är så tragiskt att höra från ungdomar.

Jag stoppade Tittums i min ficka och återvände till mitt skrivbord. Jag glömde för tillfället bort henne, innan jag tittade upp och såg att hon tagit sig ut ur min ficka och upp på skrivbordet, där hon nu stod i begrepp att svälja min penna; därefter satte hon en tass i bläckhornet och välte det; därefter slickade hon sin våta tass; innan hon återigen började svära –- denna gång åt mig.

Jag satte ner henne på golvet och väl där började Tim att härja med henne. Jag önskar verkligen att Tim inte skulle lägga näsan i andras affärer. Det angick honom inte vad hon hade ställt till med. Dessutom är han inget helgon, han heller. Han är en endast två år gammal foxterrier och han lägger sig i allt i sin närhet och beter sig som en gråhövdad skotsk collie.

Tittums mor hade kommit in i rummet och Tim hade fått sin nos riven, något som gläder mig tämligen mycket. Jag har föst ut alla tre i korridoren, där de för närvarande slåss för fullt. Allt är en enda röra på grund av bläcket och jag är på ett rasande humör; och om någonting mer i hund- eller kattväg drabbar mig denna morgon, så är det bäst att de tar med sig sin egen begravningsentreprenör.

Jo, i allmänhet älskar jag katter och hundar. Vilka sympatiska typer är de inte! De är vida överlägsna mänskliga varelser som sällskap. De grälar eller träter aldrig. De talar aldrig om sig själva, utan lyssnar på mig medan jag talar om mig själv och upprätthåller minen av att vara intresserade av vad jag säger. De fäller aldrig några korkade kommentarer. De anmärker aldrig inför Miss Brown över middagsbordet att de alltid förstått att hon var mycket förtjust i Mr Jones (som just gift sig med Miss Robinson). De tar aldrig miste på din hustrus kusin och hennes man och därför får för sig att du själv måste vara svärfadern. Och de frågar aldrig en ung författare med fjorton tragedier, sexton komedier, sju farser och ett par burlesker i sin skrivbordslåda varför han inte författar teaterpjäser.

De säger aldrig något ovänligt. De nämner aldrig våra svagheter ”endast för vårt eget bästa”. De påminner oss aldrig vid olämpliga tillfällen med mild röst om våra begångna dumheter och misstag. De säger aldrig ”javisst, du skulle kunna gå långt –- om du verkligen ville” –- med sarkasm i stämman. De upplyser oss aldrig –- som våra livskamrater ibland gör, att vi inte är så trevliga som vi brukade vara. Vi är alltid ett och det samma för dem.

De är alltid glada över att se oss. De följer oss ifråga om humör. De är glada när vi är det, lugna när vi känner oss högtidliga och ledsna när vi känner sorg.

”Hallå där! Ska vi busa lite? Jomenvisst; då har du kommit rätt. Här är jag. Jag springer runt dig, hoppar, skäller, gör piruetter och är beredd på varje slags upptåg och nappatag. Se mig i ögonen, om du tvivlar. Vad ska vi göra, så säg: En runda genom vardagsrummet –- och strunt i möblemanget. Eller ut i friska, svala luften för en språngmarsch, över fälten och nerför backen och ska vi inte ge gamle Gaffer Goggles gäss en omgång så de vet att de lever? Tjoho, kom med!”

Eller om man vill sitta och filosofera en stund. Ja, då har vi kissemissen som kan sitta på fåtöljens armstöd och spinna och Montmorency kommer att rulla ihop sig på mattan och blinka emot elden, medan han håller ett öga öppet emot dig, för den händelse du oförhappandes grips av ett plötsligt begär att ge dig av på råttjakt.

Och när vi begraver våra ansikten i händerna och önskar att vi aldrig blivit födda, sätter de sig inte upp synnerligen rakryggade och anmärker att vi har oss själva att skylla. Inte heller hoppas det att det skall bli oss en läxa. Men de kommer stilla fram till oss och trycker sina huvuden emot oss. Om det är fråga om en katt, ställer den sig på våra axlar, rufsar om vårt hår och säger ”jösses, jag är verkligen ledsen för din skull, gamle vän”, lika tydligt som hade de uttalat orden; och om det gäller en hund, ser han på en med sina stora, ärliga ögon och säger, genom dem: ”Nåja, du har ju alltid mig, det vet du. Vi har gått igenom mycket tillsammans och kommer alltid att stötta varandra, eller hur!”

De är mycket försynta, hundarna. De bryr sig aldrig om huruvida du har rätt eller fel; inte om din lycka är på väg uppför eller nerför framgångens stege; frågar aldrig om du är rik eller fattig; klok eller enfaldig; en syndare eller ett helgon. Du är dess vän. Det räcker för honom och, i välgång eller motgång, goda tider eller dåliga, ära eller skam, kommer han att stå vid din sida, för att trösta dig, vaka över dig och offra sitt liv för din skull om det krävs –- den dumma, tanklösa, själlösa hunden!

Å, gamle trogne vän, med dina djupa, klara ögon och ljusa, snabba ögonkast, som förstår vad man vill säga innan man ens öppnat munnen. Vet du om att du endast är ett djur, i avsaknad av själ? Känner du till att den där tomögde, gindränkte dåren som lutar sig mot lyktstolpen därute är dig oändligt överlägsen intellektuellt sett? Förstår du att varje småsint, självisk skurk, som lever av att bedra och lura andra, som aldrig gjort en hederlig gärning eller yttrat ett vänligt ord, inte tänkt en enda tanke som inte var grym eller lågsint eller hyst ett begär som inte varit moraliskt korrupt, vars varje gärning är ett bovstreck, varje yttrande en lögn –- vet du om att dessa krälande maskar (och det måste finnas millioner av dem i världen), vet du om att de är dig lika överlägsna som solen är överlägsen gasljus –- du hedervärde, godhjärtade, osjälviske best? De är människor, vet du, och människor är de mest storslagna, ädlaste och klokaste och bästa varelserna i hela det enorma, eviga universum. Vilken människa som helst kan bekräfta detta.

Ja du stackars hund, du är enfaldig -- synnerligen enfaldig, jämfört med oss kloka människor, som förstår oss på politik och filosofi, som känner alla hemligheter kort sagt, förutom vilka vi är och var vi kommit från och vart vi sedan tar vägen och om allt som ovan efter och hinsides vår egen lilla värld angår.

Men bry er inte om detta, små hundar och katter, vi älskar er bägge desto mer, eftersom ni är så korkade. Vi älskar alla dumma varelser. Män står inte ut med kloka kvinnor och kvinnors idealman är någon de kan kalla sin ”kära gamla dumbom”. Det är så trevligt att träffa folk dummare än man själv. Vi älskar dem genast för den sakens skull. Världen måste vara en svår plats att leva i för kloka människor. Vanligt folk ogillar dem, och sinsemellan avskyr de varandra helhjärtat.

Men å andra sidan är de intelligenta människorna en sådan obetydlig minoritet, att det inte spelar så stor roll om de är olyckliga. Så länge vi dumskallar är lyckliga, som grupp betraktad, kommer vi att klara oss tämligen väl.

Katter har den fördelen att de är mer världsligt sinnade än hundar –- att se mer till sina egna intressen och mindre blint tillgivna dem de kallar sina vänner. Och vi män och kvinnor chockeras naturligtvis av detta slags själviskhet. Katter tycker verkligen mycket bättre om familjer med matta i köket än en som saknar sådan; och finns det många barn i familjen, föredrar katten att tillbringa sin fritid i grannhuset. Men, allt sammantaget, är katterna bättre än sitt rykte. Om man lyckas vinna en katts vänskap, kommer de att hålla sig till en i vått och torrt. Alla katter jag ägt har blivit mina sanna kamrater. Jag hade en gång en katt, som brukade följa mig överallt. Det blev till slut tämligen pinsamt. Jag fick till slut be henne, som en väntjänst, att inte följa mig längre längs Storgatan. Hon brukade stanna uppe och vänta på mig när jag kom hem sent och möta mig i korridoren. Det fick mig att känna mig som en gift man, förutom det faktum att hon aldrig frågade mig var jag varit och sedan tvivlade på mitt ord när jag berättade det för henne.

En annan katt jag ägde brukade supa till varenda dag. Hon satt vid källardörren i timmar, med den avsikten att kunna smita in vid första bästa tillfälle, och slicka i sig spillet från öltunnan. Jag nämner inte denna egenskap hos henne som exempel på katternas många dygder, utan endast för att visa hur nära människan de står i mångt och mycket. Om teorin angående själavandring är riktig, så arbetade detta djur mycket ivrigt på att bli en kristen människa i nästa liv, eftersom dess fåfänga endast överglänstes av hennes förkärlek för en tår på tand. Närhelst hon fångade en särskilt stor råtta, tog hon med den upp till det rum där vi satt, lade ner sitt byte ibland oss och väntade på att få beröm. Herre min Skapare, hur flickorna brukade skrika!

Stackars råttor! Den enda verkliga orsaken till att de finns till verkar vara att katter och hundar skall få beröm för att ha tagit kål på dem, och att apotekare skall kunna tjäna en förmögenhet genom att uppfinna giftiga medel för deras utrotande. Och ändå är det något hos dem som fascinerar oss. Det finns något otäckt hos dem, något obehagligt. De är så skickliga och starka; det ligger något fruktansvärt i deras blotta antal; någonting grymt, hemlighetsfullt. De flockas i ödehus, där de trasiga franska fönstren hänger ruttnande vid de fallfärdiga väggarna och dörrarna svänger gnisslande på sina rostiga handtag. De vet när skeppet håller på att sjunka och överger det; ingen vet hur och ingen vet vart de tar vägen. De viskar till varandra från sina gömställen om hur en förbannelse skall komma att övergå herrgården och dess stora namn för alltid glömmas. De begår fasansfulla gärningar i spöklika bårhus.

Ingen skräckhistoria är komplett om den inte innehåller något om råttor. I spökhistorier och mordmysterier ilar de genom ekande tomma rum och ljudet av deras gnagande tänder hörs bakom väggarnas paneler. Deras lysande ögon syns genom hålen i de maskätna tapeterna och deras skrin är gälla, utomjordiska läten i nattens tystnad, alltmedan den klagande vinden sveper, vinande, runt ruinen efter bågskyttarnas torn, och drar, med ljudet av en gråtande kvinna genom öde och tomma salar.

Och döende fångar, i sina usla källarceller, ser genom det fullständiga mörkret deras röda ögon, som brinnande kol, hör genom dödstystnaden skrapandet från deras klolika fötter och skriker i mörkret, medan deras blickar försöker genomtränga den fasansfulla nattens mörker.

Jag älskar att läsa historier om råttor. De får det att rysa i skinnet. Jag älskar sagan om biskop Hatto och råttorna. Den onde biskopen, vet ni, hade hur mycket korn som helst i sina lador, men lät inte det svältande folket röra vid det, utan lät, när de bad honom om säd, spärra in dem allesammans i sitt sädesskjul, stänga dörrarna, sätta eld på byggnaden och låta dem alla brinna inne. Men den följande dagen kom tusentals och åter tusentals råttor, ditsända för att verkställa hans bestraffning. Biskop Hatto flydde till det starka försvarstorn som fanns mitt i floden Rhen och låste in sig. Där trodde han sig vara säker. Men råttorna simmade över floden och gnagde sig igenom de tjocka stenmurarna och åt upp honom på fläcken.

Emot stenarna slipade de sina tänder.
Nu äter de av biskopens länder.
De gnagde köttet av vart ben.
Efter detta straff så var han ren.

Å, det är en sådan underbar saga.

Så har vi sagan om råttfångaren från Hammeln, som först lockade bort råttorna från staden med sin pipa, och därefter, när borgmästaren bröt sitt löfte, förde bort stadens alla barn upp i bergen. Vilken underlig gammal legend! Jag undrar över dess betydelse, om det finns någon innebörd i den alls? Det förefaller mig ligga något märkligt och djupsinnigt bakom de käcka rimmen. Den förföljer mig, bilden av den underlige och mystiske gamle flöjtspelaren, som spelande går genom Hammelns trånga gator och barnen, som följer honom på dansande fötter och med frånvarande, ivriga ansiktsuttryck. De vuxna försöker stoppa dem, men barnen bryr sig inte om dem. De hör denna underliga, hypnotiska musik och måste följa den. De avbryter sina lekar och släpper sina leksaker. De vet inte vart de är på väg. Musikens lockelse kallar dem –- och de följer kallelsen, utan att fråga varthän eller varför. Den rör och skapar återklang i deras hjärtan och andra ljud försvinner för dem. Så vandrar de iväg tillsammans med råttfångaren, bort från staden Hammeln.

Ibland funderar jag på huruvida råttfångaren är död eller om han fortfarande vandrar upp och ner längs gator och gränder, men numera spelar så tyst att endast barnen hör hans musik. Varför ser annars deras små ansikten så allvarliga och högtidliga ut, när de avbryter sina lekar en stund och står, djupt försjunkna, med blicken i fjärran? Därefter skakar de endast på sina lockiga huvuden och springer skrattande tillbaka till sina lekkamrater när man frågar dem. Men jag föreställer mig att de har lyssnat till den gamle råttfångarens magiska musik och, kanske, även med sina egna, klara ögon sett denna underlige, fantastiska figur smyga obemärkt genom larmet och stojet.

Även vi stora barn hör hans flöjtspel då och då. Men de lockande tonerna är mycket avlägsna och den bullriga, livliga världen väsnas alltid alltför mycket och dränker den drömlika melodin. En dag kommer de ljuva, sorgliga flöjttonerna att klinga högt och tydligt och då skall även vi, liksom barnen, kasta ifrån oss våra leksaker och följa den. Våra kära kommer att sträcka ut sina händer för att hindra oss och de älskade röster som vi annars lyder kommer att be oss stanna. Men vi kommer att milt skjuta de välmenande armarna ifrån oss och lämna sorgehusen, ut genom de öppna dörrarna. För den vilda, underliga musiken kommer att klinga i våra hjärtan och då kommer vi att känna sångens mening.

Jag önskar dock, att folk kunde älska djur utan att dalta med dem, som så många gör. Kvinnor är de som oftast gör sig skyldiga till detta, men även vårt eget, intellektuella kön förnedrar ofta husdjur genom absurd idoldyrkan. Vi har till exempel de fjompiga unga damerna som, efter att ha läst David Copperfield därefter letat upp en liten, långhårig hund av obestämbar ras med den irriterande vanan att kritisera mäns byxor och slutligen avge kommentarer rörande dessa genom en sniffning som uppvisar förakt och äckel. Damerna talar sött och flickaktigt trams med detta djur (om någon finns i närheten) och de kysser dess nos och lägger dess otvättade huvud emot sina egna kinder på det allra mest rörande sätt; även om jag lagt märke till att dessa ömhetsbevis i huvudsak avges när det är unga män i damernas närhet.

Så har vi de gamla damerna som dyrkar en fet pudel, andtruten och full med loppor. Jag kände ett par gamla ungmör en gång i tiden, som hade ett slags tysk knackwurst på ben som de kallade för hund. De brukade tvätta dess ansikte med varmt vatten varje morgon. Den fick regelmässigt lammkotletter till frukost; och om söndagarna; när en av damerna gick i kyrkan, stannade alltid den andra hemma för att hålla hunden sällskap.

Det finns gott om familjer där hela livet kretsar kring en hund. Katter drabbas för resten sällan av samma slags daltande. Katter äger ett mycket väl utvecklat sinne för det löjliga i det och slår därför tassen i bordet vänligt men bestämt emot detta slags dumheter. Hundar verkar dock tvärtom trivas med det. De uppmuntrar sina ägare i fånerierna och detta får till följd att i de kretsar som jag talar om, är ämnet om vad ”käre Fido” har gjort, gör, kommer att göra, aldrig gör, kan göra, inte kan göra, gjorde nyss, gör just nu, kan komma att göra, bör göra, bör låta bli och kan tänkas göra, det ständiga samtalsämnet från morgon till kväll.

Alla dessa samtal bär, av naturliga skäl imbecillitetens alla motbjudande drag, och kretsar kring det förbaskade djuret. Familjen sitter på rad hela dagarna, betraktande sin hund, kommenterar dess gärningar, berättar för varandra anekdoter om honom, minns hans dygder och, med tårar i ansiktet, hur de en gång saknade honom i två hela timmar, ett tillfälle då han fördes tillbaka hem i ett fruktansvärt tillstånd av slaktarens pojke, som de mött när denne bar hunden i nackskinnet med ena handen och gav den ena örfilen efter den andra med den andra. När de hämtat sig från dessa hemska minnen, försöker de överträffa varandra ifråga om utbrott av beundran över jyckens alla goda sidor, tills någon mer än vanligt entusiastisk familjemedlem, oförmögen att längre kontrollera sina känslor, kastar sig över den olycklige fyrbeningen, i ett utbrott av ömma känslor, trycker den till sitt hjärta och dreglar på den. Varvid de andra, galna av svartsjuka, reser sig och försöker ta för sig så mycket som möjligt av hunden som den förstnämndes girighet möjliggör, under frammumlade lovprisanden och andra uttryck för dyrkan. Bland dessa människor handlar allt om hunden. Om du önskar uppvakta deras äldsta dotter, eller förmå fadern i huset att låna ut trädgårdsvälten, eller modern att gå med i Föreningen för förbud mot solokornettister i teaterorkestrar (tyvärr finns det ingen sådan förening) måste man alltid gå via familjens hund. Du måste vinna denne för din sak innan familjen ens lyssnar på vad du har att säga i frågan och om, vilket inte är osannolikt, djurets naturliga, uppriktiga hundnatur påverkats av den onaturliga behandling den utsatts för, besvarar din proposition genom att ondsint bita efter dig, är din sak förlorad för alltid.

”Om Fido inte tyr sig till en viss person”, säger fadern tankfullt i förväg, ”är min åsikt att den människan bör man inte lita på. Inte sant Maria, är det inte vad jag alltid sagt? Å, han förstår sig på människor, det välsignade livet.”

Förbaskade djur!

Och att betänka, att denna otrevliga best en gång var en oskyldig valp, bestående enbart av fyra ben och ett stort huvud, fylld av glädje och lek, brinnande av lust att bli en stor, godsint vovve, som skällde precis som sin moder.

Å, hur grymt är inte livet emot oss alla. Världen framstår som en enorm, fruktansvärd grottekvarn, där allt som var friskt och vackert och rent slängs ner i en enda röra, för att komma ut fläckat, trasigt och skrynkligt i andra änden.

Se till och med på kissen Sobersides, med sin trista, sömniga blick, sin dystra, långsamma gång och ärevördiga, stolta uppsyn; vem skulle någonsin kunna anat att en gång var hon det blåögda, virvlande, tokroliga, snubblande, galna lilla fyrverkeriet som vi kallar en kattunge?

För vilken underbar vitalitet besitter inte en kattunge. Det är i sanning något synnerligen underbart, det sätt på vilket livet skummar över inuti de små varelserna. De springer omkring, jamar och hoppar; dansar på bakbenen, omfamnar allt med sina framben, rullar runt –- runt, lägger sig på rygg och sparkar i luften. De vet inte hur de ska få utlopp för den livsglädje som bor inom dem.

Kan ni minnas, mina läsare, den dag när ni och jag kände något liknande? Kan ni minnas dessa fantastiska friska, unga manlighetens dagar –- hur, när vi vandrade hemåt längs de månbelysta vägarna, vi kände oss alltför fyllda av livsandar för att kunna gå normalt, utan var tvungna att hoppa och springa och vifta med armarna och skrika till dess farmaränkorna trodde –- och icke heller icke utan skäl –- att vi var galningar, och de höll sig tätt intill häckarna, medan vi stod och skrattade högt över att se dem skynda vidare så snabbt och över hur vi skrämt dem till kalla kårar genom vårt larm och därefter fick vi tårar i ögonen och visste inte deras orsak. O, denna strålande ungdomens tid, vilken krönte oss till jordens konungar; som pulserade i varje darrande ven i våra kroppar tills vi tyckte oss kunna sväva fram; som fyllde hela vårt sinne och uppmanade att ta för oss av hela världens rikedom; som översvämmade våra unga hjärtan tills vi önskade sträcka oss ut för att i våra armar samla alla hårt arbetande män och kvinnor och de små barnen och trycka dem till våra bröst och älska dem alla –- alla! Å, det var storslagna dagar, dessa djupa, fullkomliga dagar, när livet låg framför oss, som en aldrig skådad orgel, spelande en okänd, längtans musik som gav återklang i våra öron och vårt unga blod gnäggade som krigarens häst före bataljen. Å, vår puls slår långsammare och stadigare nuförtiden och våra gamla leder är reumatiska. Vi älskar vår fåtölj och vår pipa och fnyser åt pojkars entusiasm. Men o, om vi bara kunde återfå ett enda kort ögonblick av den tidens goda liv!

En lättings lättsamma tankar av Jerome K. Jerome

Dedikation | Förord | Om lättja | Om att vara förälskad | Om melankoli | Om att ha det knapert | Om fåfänga och fåfänga människor | Om att slå sig fram här i världen | Om vädret | Om katter och hundar | Om att vara blyg | Om spädbarn | Om att äta och dricka | Om att hyra möblerat | Om klädsel och uppförande | Om vårt minne