En lättings lättsamma tankar. Om spädbarn

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Om att vara blyg En lättings lättsamma tankar
av Jerome K. Jerome
Om att äta och dricka  →


Om spädbarn[redigera]

O ja, jag vet — jag vet en hel del om dem. Jag var själv ett spädbarn, inte särskilt stort — i varje fall inte så stor som mina kläder. De var väldigt stora, vad jag minns, och alltid i vägen för mig, när jag ville sparka. Varför förser man spädbarn med alla dessa yard överflödigt tyg? Det är inte en gåta. Jag vill verkligen veta. Jag har aldrig förstått mig på den saken. Är det för att föräldrarna skäms över spädbarnets ringa storlek och önskar framställa det som större än det verkligen är? Jag frågade en barnsköterska en gång om hon visste svaret. Hon sade:

”Jösses, herrn, de har alltid haft stora kläder, de små änglarna.”

Och när jag förklarade att hennes svar, även om det på ett berömvärt sätt avspeglade hennes känslor för dem, knappast löste mitt problem, svarade hon:

”Jösses, herrn, ni skulle väl inte vilja att de hade för små kläder, de små stackars raringarna?” Och det sade hon i ett tonfall som verkade antyda att jag hade föreslagit någon omänsklig dumhet.

Sedan dess har min blygsel förhindrat vidare forskning kring detta ämne och skälet — om det nu finns något — är fortfarande ett mysterium. Men i sanning, att alls sätta på dem kläder framstår som absurt enligt min mening. Himmelen skall veta att vi kommer att utsättas för tillräckligt med av- och påklädning under våra liv, utan att vi ska behöva börja med det tidigare än nödvändigt; och man skulle väl tro att människor som tillbringar all sin tid till sängs i alla händelser kunde besparas denna tortyr. Varför väcka de små krakarna på morgonen för att ta av dem en omgång kläder, sätta på dem en annan och därefter lägga dem tillbaka i sängen, för att sedan på kvällen släpa upp dem igen, endast för att byta tillbaka? Och när de genomgått allt detta, vad är det för skillnad, det skulle jag vilja veta, mellan ett spädbarns nattskjorta och det den bär om dagen?

Sannolikt gör jag mig bara till åtlöje — något som ofta sker, efter vad jag har fått höra — och jag kommer därför inte att skriva något mer om klädfrågan, förutom att det skulle vara mycket bekvämt om ett visst mode utvecklades, för att skilja mellan pojkar och flickor.

För närvarande är det hela synnerligen obekvämt inrättat. Varken hår, klädedräkt eller konversation ger betraktaren minsta ledtråd och det som återstår är vilda gissningar. På grund av någon outgrundlig naturlag gissar man fel varje gång och betraktas därvid av alla släktingar och vänner som en blandning mellan fårskalle och knöl; det oerhörda i att referera till ett manligt spädbarn som ”hon” överträffas endast av det fruktansvärda i att kalla ett kvinnligt dito för ”han”. Vilket kön än det aktuella spädbarnet inte råkar tillhöra anses under dess värdighet och varje omnämnande av detta uppfattas som en personlig skymf av hela familjen.

Och om man uppskattar sitt goda namn och rykte, skall man inte försöka ta sig ur knipan genom att omtala barnet som ”det”.

Det finns flera olika sätt att dra skam och vanära över sig själv. Genom att mörda en stor och respekterad familj på ett kallblodigt sätt och efteråt göra sig av med kropparna genom att dumpa dem i vattenverkets reservoarer, kommer man att skaffa sig stor impopularitet i det grannskap där brotten begicks och till och med att bestjäla en kyrka kommer att få dig synnerligen dåligt omtyckt, särskilt av kyrkoherden. Men om man önskar komma i åtnjutande av de fyllda bägare av all avsky och hat som en människa kan skänka i åt en, skall man låta en ung moder höra hur man kallar hennes barn för ”det”.

Ens bästa försvar emot detta är att kalla det för ”den lilla ängeln”.

Substantivet ”ängel” är könsneutralt och passar i sammanhanget utmärkt och epitetet ifråga kommer helt säkert att falla i god jord. ”Sötnos” och ”skönheten” är även de användbara för variationens skull, men ”ängel” är det ord som kommer att tillförsäkra uttalaren mest beröm för gott omdöme och ömsinthet. Ordet bör framsägas föregånget av ett kort fniss och åtföljas av ett så brett leende som möjligt. Och vad man än gör, glöm inte att påpeka att barnet har sin faders näsa. Detta ”rör” föräldrarnas sinnen (om jag tillåtes använda ett så vulgärt ord) mer än någonting annat. De kommer att låtsas skratta åt blotta tanken till att börja med och säga ”äsch, dumheter!” Det är då nödvändigt att ivrigt insistera på att så är fallet. Man skall inte hysa några samvetsförebråelser i denna fråga, eftersom sakens näsa verkligen liknar dess faders – i alla händelser lika mycket som den liknar någonting annat i naturen — eftersom det endast rör sig om en vit lögn.

Glöm aldrig dessa råd, mina vänner. Det kan komma en stund, då ni står omgivna av modern på ena sidan, mormodern på den andra och en grupp beundrande unga damer (som dock inte beundrar er) bakom er och en skallig liten människovarelse framför er, då ni kommer att vara synnerligen tacksamma över varje förslag till vad ni skall säga. En man — det vill säga en ungkarl — befinner sig aldrig i lika stora svårigheter som när han genomgår skärselden att behöva ”titta på ett spädbarn”. Kalla kårar löper längs hans ryggrad vid blotta förslaget och det sjukliga smil med vilket han berättar hur förtjusande han kommer att tycka att det skall bli, borde till och med kunna röra en moders hjärta, om inte, vilket jag är böjd att tro — hela processen endast är en intrig syftande till att hustrun önskar avvärja besök från ogifta, manliga vänner.

Det är ett grymt trick, dock, vad än skälet må vara. Klockan ringer och någon skickas iväg för att säga till barnsköterskan att ta med barnet ner. Detta är tecknet för alla kvinnor i sällskapet att börja tala spädbarnsspråk, under vilket man lämnas till sina egna sorgsna tankar och spekulationer om möjligheten att plötsligt dra sig till minnes något viktigt möte och sannolikheten i att någon kommer att tro på vad man säger. Just som man funderat fram en absurt otrolig historia om någon man ska träffa utomhus, öppnas dörren och en lång, kvinna med sträng framtoning inträder, bärande något som vid första anblicken verkar vara ett mycket dåligt stoppat kuddvar, med fjädrarna stickande ut i ena änden. Men ens instinkt säger dock att detta är spädbarnet och man reser sig i ett uselt försök att spela angelägen. När den första vågen av kvinnlig entusiasm med vilket föremålet ifråga hälsats, har lagt sig och antalet kvinnor som talar i munnen på varandra har återgått till det vanliga antalet fyra eller fem, sprider sig det frasande kjoltyget åt och det bereds rum för en själv att stiga fram. Det gör man med samma känsla som man skulle vandra in i hamnen vid Bow Street och därefter, med en intensiv känsla av motvilja, står man där ensam och stirrar på barnet. Det råder dödstystnad och man vet att var och en väntar på vad man skall komma att säga. Man försöker komma på något att säga, men finner till sin fasa, att alla ens konversationstalanger övergivit en. Det är förtvivlans ögonblick och ens onda sidor griper tillfället i flykten och föreslår några de mest idiotiska anmärkningar som det står i en människas makt att frambringa. Man kastar en blick omkring sig med ett imbecillt leende och fäller den idiotiska kommentaren ”den har inte särskilt mycket hår, eller hur?” Ingen säger något på minst en minut, men till sist säger den ståtliga sköterskan med mycket allvar i rösten:

”Det är inte vanligt att barn som är fem veckor gamla har speciellt mycket hår.” Detta följs av förnyad tystnad och man inser att man nu har en ny chans och göra bort sig fullkomligt genom att fråga om den kan gå än, eller vad sådana där äter.

Vid det här laget har man kommit att betraktas som någon i vars huvud det inte står helt rätt till och den enda känsla omgivningen hyser för en är medömkan. Sköterskan är dock beslutsam ifråga om att, vare sig man är vansinnig eller inte, skall man inte komma billigt undan, utan skall genomlida plikten till det bittra slutet. Med samma tonfall som en prästinna leder något slags religiös rit säger hon, i det att hon håller fram knytet:

”Tag henne i era armar, herrn.” Man är nu alltför förkrossad för att kunna erbjuda ens den obetydligaste form av motstånd och ödmjukt tar man emot bördan. ”Lägg armen längre ner längs hennes midja, herrn”, säger överprästinnan och därefter tar alla ett steg bakåt och iakttar en noggrant, som om man stod i begrepp att utföra någon slags trollerikonst med den.

Man vet nu inte mer om vad man skall ta sig till än vad man skall säga. Något måste tydligen ske och det enda som kommer för ens tankar är att hysta det olyckliga barnet upp och ner, till ackompanjemang av ett ”hoppla pålle”, eller anmärkningar av lika hög intellektuell halt. ”Jag skulle inte gunga henne, herrn, om jag var er”, säger sköterskan; ”det behövs inte mycket för att hon skall må illa.” Man beslutar sig snabbt för att sluta gunga henne och hoppas innerligt att man inte redan gått till överdrift.

Vid det här laget sätter barnet, som fram till nu betraktat en med ett uttryck blandat av skräck och äckel, stopp för dumheterna genom att börja skrika för full hals, varvid prästinnan rusar fram och snappar tag i det från ens armar med ett ”såja såja såja! Vad gjorde den stygge farbrorn med dig?” ”Så synnerligen egendomligt”, säger man konverserande. ”Vad var det som fick den att börja tjuta?” ”Å, du måste ha gjort något illa”, säger modern indignerat; ”barnet skulle aldrig skrika på det där sättet utan skäl.” Det står nu klart för en att de tror att man stuckit nålar i barnet.

Till sist får någon tyst på ungen och den skulle utan tvivel förbli tyst, om inte någon ondsinnad viktigpetter pekar på en igen, med ett ”vem är farbrorn?” och det kloka barnet känner igen en och börjar böla högre än någonsin.

Varvid någon fet, äldre dam anmärker att ”det är underligt hur barn fattar motvilja mot vissa människor”. ”O, de vet”, svarar en annan i mysteriöst tonfall. ”Det är något fullkomligt underbart”, säger en tredje; och alla sneglar de på en, övertygad om att man är en skurk av allra svartaste snitt; och de gläds åt den underbara tanken att ens sanna karaktär, oanad av alla medmänniskor, nu har uppdagats av ett litet barns oförstörda instinkter.

Spädbarn är dock, med alla sina fel och brister inte helt onyttiga — sannerligen för att fylla ett längtande hjärta; även när kärlekens solstrålar tack vare dem, bryter fram i av bekymmer mulnade ansikten; eller när deras små fingrar jämnar ut rynkor till leenden.

Vilka besynnerliga små människor de är! De är de omedvetna komikerna på Livets stora scen. De inför humor på dagens alltför tragiska drama i världen. Var och en av dem är en liten men beslutsam motståndsrörelse emot sakernas tillstånd i allmänhet, som alltid gör fel saker vid fel tillfällen, på fel ställe och på fel sätt. Den barnflicka som sände iväg Jenny för att se efter vad Tommy och Totty höll på med och ”säg åt dem att genast sluta med det” kände barnets natur. Giv ett genomsnittligt spädbarn tillfället och om det inte gör något som den inte borde, borde en läkare tillkallas med en gång!

De har en enastående förmåga att göra de mest fåniga saker och de utför dem på det allvarligaste, mest stoiska sätt, som är helt oemotståndligt. Den affärsmässiga stämning med vilken två av dem fattar varandras händer och vandrar österut i fullt tultande galopp, under det att en upprörd storasyster vrålar till dem att de skall följa med henne västerut, är synnerligen roande — utom kanske för storasystern. De kan vandra runt en soldat, stirrande uppför hans byxben med den största nyfikenhet och klappa på dem för att se om han är en riktig människa. De vidhåller med bestämdhet, och vägrar med bestämdhet att godta varje form av motsägelse och till sina offers stora förlägenhet, att den rodnande ynglingen i andra änden av bussen är ”pappa”. Ett tättbefolkat gatuhörn är enligt deras uppfattning det bästa stället i världen för att med gäll diskant diskutera någon familjeangelägenhet. Mitt under det att de är på väg att korsa en livligt trafikerad gata, drabbas de plötsligt av en våldsam lust att dansa och trappavsatsen till en välbesökt butik är det ställe de alltid väljer för att sätta sig ner och ta av sig skorna.

I hemmet anser de att husets största promenadkäpp eller ett paraply — helst i uppfällt läge — är till stor hjälp för att ta sig uppför trapporna. De upptäcker att de är djupt förälskade i Mary Ann i den stunden när den trogna husan är i färd med att svärta spisen och att de nödvändigt måste visa henne sina känslor genom att krama henne just där och just då. Vad avser föda är deras favoriträtter koks och kattmat. De kånkar runt på kissemissen upp-och-ner och visar sin kärlek till husets hund genom att dra den i svansen.

De ställer till med en hel del bekymmer och stökar till och deras driftkostnader är höga; men ändå skulle man inte vilja vara utan dem i huset. Hemma skulle inte vara ett hem utan deras högljudda röster och busande händer. Skulle inte rummen förefalla tysta utan deras klapprande fötter och inte hushållet upplösas om inte deras ivriga röster höll ihop det?

Just så skulle det vara, men jag har emellanåt ansett att deras små händer föreföll mer som kilar, som söndrar och delar. Det kräver stort mod detta att sätta sig upp emot denna den renaste av alla mänskliga kärleksyttringar — denna prick över i:et i en kvinnas liv — moderskärleken. Det är någonting heligt, som vi mer råbarkade karlar aldrig kan förstå oss på, och jag bör nog inte bli för evigt fördömd för att jag saknar tillbördig vördnad för den, när jag säger att det inte är nödvändigt att den slukar all annan tillgivenhet i era liv. Barnet behöver inte uppta hela ert hjärta, likt den rike man som inhägnade brunnen i öknens oas. Finns där inte andra törstiga resanden, som vill dricka ur den?

I din iver att vara en god moder, glöm inte bort att även vara en god hustru. Låt inte alla dessa omtankar och omsorger endast gälla en enda medmänniska. Svara inte, varenda gång stackars Edwin vill att du skall följa med honom ut, upprört ”vad? Och lämna babyn?” Tillbringa inte all din tid på övervåningen om kvällarna och låt inte din konversation endast kretsa kring kikhosta och mässlingen. Min kära fru, barnet kommer inte att dö varje gång det nyser, huset kommer inte med nödvändighet att brinna ner och pigan rymma med soldaten varje gång du går ut genom ytterdörren; inte heller kommer katten att sätta sig på ditt älskade barns bröstkorg varenda gång du lämnar vaggan utom synhåll. Du oroar dig en hel del i onödan över denna lilla människa och du oroar alla andra i din närhet. Försök att tänka på dina andra plikter och ditt vackra ansikte kommer inte att alltid fåras av rynkor, liksom det kommer att råda glädje i vardagsrummet liksom i barnkammaren. Tänk lite även på ditt stora barn. Dansa med honom i dina armar; kalla honom för vackra saker; skratta med honom ibland. Det är endast det första barnet som tar upp en kvinnas hela tid. Fem eller sex kräver inte ens en bråkdel så mycket uppmärksamhet som en enda. Men innan dess är skadan redan skedd. Ett hem där det inte verkar finnas någon plats för honom och där hustrun är alltför upptagen för att tänka på honom, har tappat greppet om denne din så oresonlige make och han har lärt sig att leta annorstädes efter tröst och sällskap.

Men nu räcker det! Jag framställer ju mig själv som en barnahatare genom att tala på detta sätt. Och Himmelen vet att det är jag inte. Vem skulle kunna vara det, när man betraktar dessa små oskyldiga ansikten som ängsligt och hjälplöst kikar ut genom de stora grindar som öppnar sig ut mot världen?

Världen — detta lilla klot! Vilken oerhört stor, okänd plats måste den inte vara i spädbarnets ögon! Vilken outforskad kontinent framstår inte husets trädgård! Vilka fantastiska utforskningsfärder kan de inte göra i källaren! Med vilken undran blickar de inte nerför den långa gatan, undrande likt oss vuxna barn när vi stirrar upp mot stjärnorna, när och var tar allt slut?

Och längs den längsta gata som finns — denna långa, mörka gata som livet självt är, som sträcker ut sig inför dem — vilka allvarliga, utåldriga skuggor förefaller inte kastas över det! Vilka ömkansvärda, skrämmande skuggor, ibland! Jag såg en liten knatte som satt på yttertrappan till ett hus i Sohos slum en natt och jag kommer aldrig att glömma den min som gaslampan uppvisade i hans lilla, fårade ansikte — en min av dyster förtvivlan, som hade den usla gränden hos honom på ett spöklikt sätt väckt insikten om hur hans eget liv skulle komma att te sig; en insikt som slagit honom med skräck och fasa.

Stackars små fötter, som just har inlett sin stenkrönta resa! Vi äldre resenärer, längre ner längs vägen, kan endast stanna upp för att vinka uppmuntrande åt er. Ni kommer ut ur den mörka dimman och vi, som ser oss om, ser er, så små på avstånd, stående vid kullens krön, med armarna utsträckta mot oss. Gud skydde er! Vi borde stanna till och fatta era små händer i våra, men vi hör mumlandet från det stora havet i våra öron och har inte rätt att bida. Vi måste skynda oss ner, eftersom de skugglika fartygen väntar oss, väntar att få sätta segel och gå till havs.

En lättings lättsamma tankar av Jerome K. Jerome

Dedikation | Förord | Om lättja | Om att vara förälskad | Om melankoli | Om att ha det knapert | Om fåfänga och fåfänga människor | Om att slå sig fram här i världen | Om vädret | Om katter och hundar | Om att vara blyg | Om spädbarn | Om att äta och dricka | Om att hyra möblerat | Om klädsel och uppförande | Om vårt minne