En lättings lättsamma tankar/Om vårt minne
| ← Om klädsel och uppförande |
|
Om vårt minne[redigera]
- Minnet av den mig än behagar,
- kylan under novembers dagar.
- Hur koltrasten på...
Jag har glömt resten. Det är inledningen till det första poesistycke jag lärde mig, eftersom
- Hejsan, kom hör triolen,
- för katten sköter fiolen...
räknar jag inte, eftersom den är mindre allvarligt menad och saknar den sanna poesins alla kvaliteter. Jag fick fyra pence för att ha reciterat ”minnet av den mig än behagar”. Jag visste att det var fyra pence, eftersom det påpekades för mig, att om jag fortsatte tills jag tjänat två pence till, så skulle jag ha sex pence — ett argument som, hur oomkullrunkeligt det än var, inte bet på mig, och jag gjorde av med hela beloppet, om mitt minne inte sviker mig, redan följande morgon, även om minnet sviker mig ifråga om på vad.
För just så är det rörande vårt minne; ingenting som hon får i sitt förvar är helt och fullt. Hon är som ett viljestarkt barn; alla hennes leksaker är trasiga. Jag kommer ihåg att jag ramlade ner i ett stort hål fyllt med avskräde som ung pojke, men jag har inte det minsta minne av huruvida jag någonsin kom upp ur det; och om vårt minne var det enda vi hade att lita till, så skulle jag vara tvungen att tro att jag fortfarande var kvar i det hålet.
Vid ett annat tillfälle — några år senare — var jag inblandad i en synnerligen intressant kärleksscen; men det enda jag tydligt kan erinra mig är att vid det allra mest kritiska ögonblicket, var det någon som öppnade dörren och sade ”Emely, du har besök” med ett så gravlikt tonfall att det ingav tanken att polisen kommit för att hämta henne. Alla de ömma ord hon sade mig och allt vackert jag sade till henne är som fullständigt bortblåst.
Våra liv blir till intet annat än sönderfallande ruiner, när vi vänder och ser oss om: en skadad pelare här, där en massiv port en gång stod; de sönderbrutna ramarna från ett fönster, för att utvisa var min hjärtas dam hade sin vingård; de svartnade stenarna där en gång de glödande lågorna hoppade och över alltihop växer slingerväxter och järnek.
Alla minnen färgas av trivsel genom tidens mildrande filter. Till och med sorgerna i vårt förflutna får sötma. Våra pojkår framstår som synnerligen glädjefyllda, bestående av lekar och löjen och pepparkakor. Vedermödorna, tandvärken och de latinska verben är som bortblåsta — i synnerhet de latinska verben. Och vi tror att vi var lyckliga, då när vi kelade och var förälskade; och vi önskar att vi åter kunde älska som då. Vi tänker aldrig på vår hjärtans värk eller de sömnlösa nätterna, eller den heta torrheten i våra halsar, när hon sade att hon aldrig skulle kunna vara något annat än ens syster — som om någon man någonsin behövt fler systrar!
Ja, det är det ljusa, inte mörkret, som vi ser när vi ser oss om. Solskenet kastar inget skugga på vårt förflutna. Vägen vi har färdats framstår som mycket angenäm då den ligger bakom oss. Vi ser inte de skarpa stenarna. Vi uppehåller oss enbart vid rosorna längs dess sidor och de vassa törnen som stack oss är, sedda på håll, endast små taggar som vinkar i vinden. Gud vare lovad att det förhåller sig så — att alla våra sammanlänkade minnen endast är av angenämt slag och att vi imorgon kan le åt dagens bittra sorger.
Det verkar som om de ljusare sidorna av saken alltid var dess ädlaste och bästa, så att våra hos små liv sjunker allt det tillbaka bakom oss, i glömskans mörka hav, som inte är ljust och glatt. Det ljusa och glada är det sista som försvinner och står upp ovan vattenytan, länge efter det att våra arga tankar och vår smärta försvunnit under havsytan och inte längre plågar oss.
Det är lystern hos det förflutna, antar jag, som får gamla människor att tala så mycket strunt om sin ungdoms dagar. Världen tycks ha varit ett mycket trevligare ställe då, och sakernas tillstånd mer som det borde vara. Pojkar var pojkar och flickor helt annorlunda. Även vintrarna var mer som vintrar borde vara och somrarna inte de olidliga historier vi genomlider nuförtiden. Vad gäller alla de underbara gärningar som människor utförde på den tiden och alla fantastiska händelser som inträffade, fordras det tre starka män för att tro ens hälften av vad som säges.
Jag tycker om att lyssna till när en av de gamla gossarna berättar för en grupp ungfolk, som han vet inte kan säga emot honom. Man blir förvånad om han inte efter en stund svär på att månen sken varenda natt när han var pojke och att favoritnöjet vid hans skola var att jaga galna tjurar med ett skynke.
Det har alltid förhållit sig på det viset och kommer att göra det i alla tider. Gamlingarna under våra farföräldrars ungdomstid sjöng samma visa; och dagens ungdomar kommer att kläcka ur sig samma slags dumheter, till nästa generations stora irritation. ”Å ni skulle ha sett de gamla goda tiderna, för femtio år sedan” har folk utbrustit ända sedan Adams femtioförsta födelsedag. Tag en titt i 1835 års litteratur och man finner att poeter och romanförfattare ber om samma omöjliga gåva som de tyska Minnesinger-skalderna och författarna av de gamla Nordiska sagorna långt, långt tidigare. Och samma sak suckade de tidiga profeterna och filosoferna i antikens Grekland. I alla avseenden har världen blivit en allt sämre plats att leva i alltsedan dess skapelse. Allt jag kan säga är, att den måste ha varit en synnerligen trevlig plats när den öppnades för allmänheten, eftersom den är mycket trevlig idag, förutsatt att man håller sig så mycket som möjligt i solskenet och tar regnvädersdagarna med gott humör.
Ändå är det svårt att motsäga det argumentet, att den måste ha varit något trevligare under skapelsens daggiga morgon, när den var ung och färsk, när inte framklampande millioners fötter trampat dess gräs till damm, och städernas larm för alltid jagat tystnaden på flykten. Livet måste ha varit upphöjt och högtidligt för dessa frisläppta, lättklädda människornas förfäder, som vandrade fram hand i hand med Gud under de vida skyarna. De bodde i solkyssta tält bland de betande djuren. De hämtade vad de behövde direkt ur Naturens givmilda händer. De arbetade, samtalade och tänkte; och den stora jorden gled fram under lugn och frid, ännu inte nedtyngd av bekymmer och synder.
Dessa dagar är numera förbi. Mänsklighetens tysta barndom, tillbringad i de avlägsna skogsgläntorna och vid sorlande floder, är för alltid borta; och människosläktet framlever nu sitt vuxna liv, under tumult, tvivel och hopp. Dess fridfulla period är över. Det har sitt arbete att fullborda och måste skynda sig. Vad detta arbete består av – var vår värld ingår i de större sammanhangen — vet vi ej, även om våra omedvetna händer hjälper till i dess fullbordande. Liksom det lilla koralldjuret arbetar i havets djup, kämpar och stretar var och en av oss med sin lilla del, utan att ens kunna föreställa oss det vi är delaktiga i att skapa åt Gud.
Låt oss därför göra oss av med dessa fåfänga längtan efter dagar som vi aldrig mer kan uppleva. Vårt verk ligger framför, inte bakom, oss; och ”framåt!” är vårt motto. Låt oss inte sitta med knäppta händer, stirrande in i det förflutna, som vore det hela byggnaden; det är blott grunden. Låt oss inte offra timmar av vårt liv på att fundera över vad som varit, för att därigenom glömma vad som ligger framför oss. Möjligheterna flyr under det vi sitter och grämer oss över flydda chanser, och den lycka som är oss tilldelad når vi ej, om vi sörjer den lycka som svunnit.
För många år sedan, då jag från härden brukade vandra iväg om kvällarna till sagornas förlovade land, mötte jag en tapper och sanningsälskande riddare. Många faror hade han övervunnit, under sina resor världen kring; och alla människor kände honom som en modig och framgångsrik riddare, en som inga faror kände — utom ibland, kanske, vid sådana tillfällen när även en modig man må känna sig skakis och ändå inte behöver skämmas. Så en dag, när denne riddare vandrade utmattad fram längs en väg, övergav honom hans hjärtas mod, på grund av de svårigheter han just genomgått. Klippor, mörka och jättelika, stod högt över hans huvud och hotade att falla ner och krossa honom. På bägge sidor fanns där bergsklyftor och mörka grottor, där det bodde lömska rövare och drakar, fruktansvärda att skåda, vars käftar droppade av dess offers blod. Och över vägen hängde ett mörker, svartare än natten. Och den modige riddaren tänkte, att han inte borde fortsätta längre längs denna väg, utan vända sin trogna springare och söka sig en säkrare väg framåt. Men då han hastigt vände sig i sadeln för att se sig om, blev vår tappre riddare mycket förvånad över att se, att av den väg han ridit nyss, fanns ingenting kvar inför hans blickar! Bakom hans hästs hälar öppnade sig en mäktig klyfta, så djup att ingen människa skulle kunna skåda dess botten. Så när Sir Ghelent såg att ingen återvändo vore honom given, bad han en bön till den gode Sankt Guthbert och satte därefter, glatt och med mod i barm, sporrarna i sin springares sidor. Och ingenting kunde längre skada honom.
På vårt livs väg finns ingen återvändo. Tidens smala och ömtåliga bro, där vi vandrar fram, sjunker tillbaka in i evigheten för vart steg vi tar. Det förflutna är oss för alltid förlorat. Det försvinner bakom oss. Det tillhör oss inte längre. Inte ett enda ord kan göras osagt; inte ett steg kan vi ta bakåt längs vår väg. Därför ankommer det oss som sanna riddare att fortsätta tappert framåt och inte fåfängt gråta över att vi inte kan återkalla gårdagen.
Varje ny sekund innebär ett nytt liv. Låt oss fortsätta framåt, glada i hågen, för att möta det. Vi måste kämpa på framåt, vare sig vi vill det eller ej, och vår vandring går bättre, om vi håller ögonen på vägen framför oss, än om vi riktar dem bakåt.
En god vän talade med mig häromdagen och uppmanade mig mycket mångordigt att jag skulle lära mig något slags underbart system med vilket man aldrig någonsin glömde någonting. Jag vet inte varför han var så angelägen rörande detta, om det nu beror på att jag ibland lånar hans paraply eller att jag har för vana att, mitt i ett parti whist förvånat utropa: ”Jösses, och jag som hela tiden trodde att spader var trumf.” Jag motsatte mig dock hans förslag, trots alla de fördelar han framlade för detsamma. Jag saknar lust att minnas något som helst. Det finns så mycket i varje människas liv som helst bör glömmas bort. Till exempel det tillfället, för många år sedan nu, då vi handlade på ett allt annat än hedervärt, inte alls så korrekt som vi kanske bort — det slags olyckliga avvikelse från den smala vägen vi kanske gjort oss skyldiga till, och som, ännu mer olyckligtvis, uppdagades — denna dårskapens gärning, av elakhet, av illvilja. Nåväl, vi fick vårt straff och lärde oss vår läxa, utstod skammen, hånet, kanske ifrån dem som är oss nära och kära. Låt oss glömma detta. O, fader Tid, lyft med dina goda händer det bittra minnet av dessa svåra stunder från våra överfyllda hjärtan, eftersom nya sorger ständigt fyller på dem för var stund vi lever och vi har nog med vad vi genomlever just nu.
Jag säger inte att vi skall begrava det förgångna. Livets musik skulle klinga falskt om minnenas ackord bröts upp och tystades. Det är endast ogräset, inte blommorna, som vi bör utrota ur Minnets trädgårdar. Minns ni Dickens ”hemsökta man” — hur han bad om glömska och hur, när hans böner gick i uppfyllelse, bad om att återfå sina minnen? Vi vill inte att alla våra andar skall försvinna. Endast de hemska, grymögda, vill vi fly ifrån. Låt de milda, vänliga fantomerna hemsöka oss så mycket de vill; dem skrämmer oss inte.
O, hur fylls inte världen av andar, när vi blir gamla. Vi behöver inte söka efter dem på dystra kyrkogårdar, eller sova i vallgravsomslutna gårdar för att se deras skuggansikten och höra hur deras klädnader rasslar under skumma nätter. Varje hus, varje rum, varje knarrande stol besitter sin alldeles egen ande. De hemsöker varje tom kammare i våra liv, de flockas ibland oss, som döda liv virvlar de i höstvindarna. Vissa lever, andra är döda. Vi känner icke skillnaden. En gång fattade vi deras händer, älskade dem, grälade med dem, skrattade med dem, berättade för dem om våra tankar, våra förhoppningar och våra mål, såsom de för oss berättade om sina, till dess det verkade som om våra hjärtan förenats i ett grepp som till och med skulle motstå Dödens grymma makt. De är nu sedan länge borta; för evigt förlorade för oss. Deras ögon kommer aldrig mer att se in i våra och vi skall aldrig mer komma att höra deras röster. Endast deras andar kommer för oss och talar med oss. Vi ser dem, otydligt och skugglikt, genom våra tårars ridåer. Vi sträcker ut våra längtande händer efter dem, men griper i tomma luften.
Andar! Ni finns med oss natt som dag. Ni vandrar vid våra sidor på fyllda gator under solens glans. Ni sitter vid våra sidor när vi i hemmet kurar skymning. Vi ser era små ansikten genom den gamla skolans fönster. Vi möter dem i skogen och på landsvägarna där vi ropade och lekte som pojkar. Lyssna! Hör ni inte deras tysta skratt från björnbärsbuskarna och deras avlägsna rop från de gräsklädda gläntorna? Därnere, bortom de tysta fälten och inne i skogen, där aftonens skuggor faller, slingrar den stig där vi brukade titta efter henne vid solnedgången. Se där är hon nu, i den skinande vita klänning som vi minns så väl, med den stora hatten dinglande från hennes små händer och hennes soliga bruna hårsvall kringrufsat av vinden. Femtusen miles [1] härifrån. Hon kanske är död, för allt vi vet! Men än sedan? Hon finns vid vår sida nu, och vi ser in i hennes skrattande ögon och hör hennes röst. Hon kommer att försvinna borta vid stättan i skogsbrynet och vi är åter ensamma; och skuggorna kommer att krypa över fälten och nattvinden kommer klagande att svepa över dem. Andar! De är alltid med oss och är det för alltid, under det att den sorgsna gamla världen kommer att eka av snyftningarna av långdragna avsked, medan de grymma skeppen seglar iväg över de stora haven och den kalla, gröna jorden ligger tung över brösten på dem i en gång älskade.
Men, o andar, världen vore en sorgsnare plats om ni inte fanns. Kom till oss och tala med oss, o ni våra älskades andar! Våra lekkamraters och hjärtans kära, av gamla vänner, alla ni skrattande pojkars och flickors andar, o kom till oss och var hos oss, eftersom världen är en mycket enslig plats, och våra nya vänner och nya bekantskaper liknar inte er, och vi kan inte skratta med dem, nej, inte heller älska dem, som vi en gång skrattade med och älskade er. Och när vi vandrade samman med er, o vår ungdoms andar, var världen en lyckans plats, en ljusets boning; men nu har den åldrats och vi är trötta, och endast ni kan frammana ljuset och fräschören inom oss.
Minnet är en underlig frammanare av andarna. Liksom ett spökhus, som ständigt genljuder av osynliga fötters steg. Genom de trasiga franska fönstren betraktar vi de dansande skuggorna från de döda; och de sorgsnaste av alla skuggor är våra egna döda skuggor.
Å, dessa unga, ljusa anleten, så fyllda av sanning och heder, av rena, goda tankar, av ädla önskningar, hur besviket iakttar de oss inte, med sina djupa, klara ögon!
Jag är rädd att de har goda skäl för sin sorg över vad vi blivit, stackars gossar. Lögner och list och besvikelser har krupit in i våra hjärtan sedan dessa ungdomens dagar — och vi som hoppades bli så storslagna och så goda.
Lyckligtvis kan vi inte se in i framtiden. Det är ytterst få bland fjortonåriga pojkar, som inte skulle tvingas skämmas för den man de blivit vid fyrtio.
Jag tycker om att ibland prata med den underlige lille gosse som jag själv var för länge sedan. Jag tror att han tycker om mig också, eftersom han så ofta kommer för mig, när jag sitter ensam med min pipa och lyssnar till eldens viskande. Jag ser hans allvarliga lilla ansikte iakttagande mig genom den kryddstarka röken, som ringlar sig uppåt, och jag ler mot honom; och han ler tillbaka, men hans leende är så allvarligt, gammaldags. Vi talar om gamla tider; och ibland tar han min hand i sin och vi tränger tillsammans genom grindens svarta portar och ner längs de mörka, skimrande grottorna till landet som ligger bortom eldens ljus. Där finner vi de dagar vi upplevt tillsammans för så länge sedan och vi vandrar där samman. Han berättar, under det vi promenerar, om allt han tänker och känner. Jag skrattar åt honom ibland, men ögonblicket därpå önskar jag att jag låtit bli, eftersom han ser på mig med sådant allvar, att jag skäms över min bristande respekt. Dessutom, det är att visa bristande respekt för någon som är så pass mycket äldre än jag själv är — någon som var jag för så länge sedan, innan jag själv fanns till.
Vi talar inte mycket till att börja med, utan ser på varandra; jag ser ner på hans hårlockar och lilla, blå fluga. Han tittar upp på mig, medan han travar fram. Och på något sätt känns det som om hans blyga, runda ögonen inte är helt belåtna med vad de ser, och han suckar, som av besvikelse. Men efter ett tag försvinner hans blygsel och han börjar tala. Han berättar sina favoritsagor för mig, sex gånger i sträck och att han har ett marsvin och att pappa säger att sagorna inte är sanna och är inte det synd? För om de hade varit det, så skulle han ha velat vara en riddare och slåss emot en drake för att sedan gifta sig med en vacker prinsessa. Men han antar en mer praktisk livsåskådning när han blir sju år gammal; då vill han bli affärsman när han blir stor och tjäna massor med pengar. Kanske är detta följden av att han förälskat sig, vilket första gången sker vid denna ålder, med den unga dottern i mjölkaffären. (Gud välsigne hennes små, alltid dansande, små fötter, alldeles oberoende av vilken storlek de har idag!) Han är mycket fäst vid henne, vilket bevisas av att han ger henne sitt livs hittills största skatt, en stor fickkniv med fyra rostiga blad och en korkskruv, vilken sistnämnda har en underlig förmåga att plötsligt fällas ut på något mysteriöst sätt och sticka sin ägare i benet. Hon är en tillgiven liten varelse och hon lägger armarna kring hans hals och kysser honom som tack, pang bom, utanför mjölkaffären. Men den enfaldiga världen (i form av pojkpersonen i cigarraffären bredvid) hånar detta slags kärleksbevis. Varvid min unge vän med all rätt förbereder sig på att slå av huvudet av pojken i cigarraffären; men misslyckas i detta och får själv stryk.
Och därefter följer skolåren, med dess bittra små sorger och dess glada rop och illfänad, dess tårar som fälls över fruktansvärda latingrammatikor och fåniga gamla skönskrivningsböcker. Det är i skolan han först skadas för livet — det är hans bestämda uppfattning — genom att tvingas lära sig tyska; och det är där han även lär sig vilken oerhörd vikt det franska folket lägger vid pennor, bläck och papper. ”Har ni pennor, bläck och papper?” är det första en fransman frågar någon när de möts. Den andre har ingetdera, som regel, men säger att hans brors farbror äger dessa trenne föremål. Den förstnämnde förefaller inte vilja invänta den andre mannens brorsfarbrors ankomst; vad han nu önskar veta är, om den andre mannens moders granne har föremålen ifråga. ”Min moders granne har varken penna, bläck eller papper”, svarar den andre mannen, smått irriterad. ”Har er trädgårdsmästarinnas dotter pennor, papper och bläck?” Det känner den andre mannen inte till. Efter att ha tjatat tillräckligt om dessa usla pennor, bläck och papper för att alla skall känna sig smått illamående, visar det sig att den förste mannens egen trädgårdsmästarinnas dotter är i fullständig avsaknad av kontorsutensilier. En sådan oerhörd upptäckt skulle få vem som helst att hålla tyst; vem som helst förutom en man i en fransk konversationsövning. På honom har det ingen som helst effekt, den skamlöse varelsen. Han kommer aldrig på tanken att be om ursäkt, utan påstår att hans moster innehar en burk senap.
Så under inhämtande av mer eller mindre onyttig lärdom, som han snart lyckligtvis kommer att glömma bort, förgår hans pojkår. Den gamla skolan i rött tegel försvinner i fjärran och vi styr stegen ut på det verkliga livets väg. Min lille vän är nu inte längre särskilt liten. Den korta jackan har ersatts av kavaj med spröjsar därbak. Den slitna kepsen, som var så användbar som kombinerad näsduk, skål att dricka ur och som anfallsvapen, har vuxit till en skinande hög hatt; och istället för en skrivgriffel i munnen, har han nu en cigarrett, vars rök irriterar honom genom att ständigt stiga upp i hans näsa. Något senare prövar han på att röka en cigarr, eftersom det verkar mer världsvant — en stor, svart Havannacigarr. Han verkar dock inte tåla den, eftersom jag strax därpå finner honom sittande med ansiktet över en hink i grovköket, högtidligt lovande sig själv att aldrig mer röka.
Och nu börjar hans mustascher att nästan framträda för blotta ögat, varvid han genast börjar förtära konjak och sodavatten och anse sig vara en man. Han talar om ”två mot en på favoriten”, nämner kvinnliga skådespelare vid namn — ”Little Emmy”, ”Kate” och ”Baby” och muttrar något om sina ”förluster vid pokerbordet häromkvällen”, på ett sätt som skall antyda att tusentals pund gått honom förlorade, medan, i sanningens namn, det verkliga beloppet torde uppgå till en shilling och två pence. Så sant, om jag ser rätt, eftersom det alltid är skymning i minnenas land — sätter han inte en monokel i ena ögat och snubblar över allt och alla?
Hans kvinnliga släktingar är mycket bekymrade över allt detta och ber för honom (Gud välsigne deras ömma hjärtan!). De ser framför sig hur han ställs inför rätta inför Old Bailey-domstolen och att fängelserna är hans framtida lott, med det hänsynslösa liv han lever; och att hans första skollärares förutsägelse, att hans liv kommer att få ett olyckligt slut, framstår som en gudasänd profetia.
Han hyser stort förakt vid denna tid för det motsatta könet, oerhört stor tro på sig själv och behandlar alla äldre, manliga vänner till familjen lätt överlägset. Allt sammantaget, måste man erkänna att han i stort sett är tämligen odräglig.
Men det varar dock inte särskilt länge. Han förälskar sig ett tag och det får honom snart att rycka upp sig. Jag lägger märke till att han går i alltför trånga skor och att hans frisyr är yvig och konstfullt anlagd. Han läser mer poesi än han någonsin gjort tidigare och har ett rimlexikon i sitt sovrum. Varje morgon hittar Emily Jane sönderrivna papperslappar på golvet, där hon kan läsa om ”hjärtats djupa smärta” och ”kärlekens blinda pilar ilar” och om ”sköna ögonkast och älskandes trånads suckar” och mycket, mycket annat av detta slags urgamla kväden som gossar älskar så att besjunga och flickorna älskar att lyssna till, under det att de ser bort och intet låtsas höra.
Kärleken tycks dock inte vara länge, eftersom vi senare ser honom få mer motion i form av promenader och allt mindre sömn — stackars gosse — än vad som är nyttigt för honom; och i hans ansikte ser vi allt annat än bröllopsklockor och att leva lyckliga i alla sina dagar.
Och här tycks han försvinna. Den lille pojkaktige mannen som var jag, har vuxit upp vid min sida medan vi vandrade och nu är han försvunnen.
Jag är ensam och vägen är mycket mörk. Jag snubblar vidare, jag vet inte hur och jag bryr mig inte heller, eftersom vägen inte tycks leda någonstans och inget ljus finns som kan leda mig. Men till sist kommer morgontimman och jag finner att jag vuxit upp och blivit mig själv.
Fotnoter[redigera]
- ↑ 8 045 kilometer.