En mycket uppbyggelig och hjärterörande visa

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Statt stilla, du flicka
av Okänd
En mycket uppbyggelig och hjärterörande visa, författad och avsjungen i fängelset, av pigan Brita Olsdotter, natten innan hon fördes till avrättsplatsen bredvid i Vassmolösa gästgivaregård i Småland. Publicerad i August Bondesons visbok, 1903. Alternativa titlar är Ett evigt farväl i Vassmolösa och Statt stilla, du flicka.


Statt stilla, du flicka, och se dig väl före,
besinna, hur farligt i världen det är!
Det goda du tänke, du tale, du göre,
för allting du fly alla onda begär!
Besinna dig väl
och akta din själ,
ty snarligt tillstundar ett evigt farväl!

Jag hastigt uppväxte en oskyldig tärna,
stor glädje för fader och moder jag var,
guds ord jag mig lärde och hörde så gärna,
min frälserman alltid i hjärtat jag bar.
Jag djävulens list
ej kände förvisst
att människan draga från vår herre Krist.

En yngling, jag älskade ömt och med ära,
han had' mig trolovat sitt hjärta och hand.
Han sade: "Om gud vill mig lyckan beskära,
vi snart skola fästas med äktenskapsband."
Han pengar hopspart
och tänkte att snart
åt oss köpa hemman och ha det så rart.

Men vid samma tiden det hastigt sig hände,
då vi så oskyldige levde i ro,
en främmande herre helt ståtligt anlände
och satte sig ned i vårt grannskap att bo.
Förnämer han var
och stjärna han bar
och for genom byn i karret alla dar.

En dag förbifor han föräldrarnas stuga,
en mängd utav ungdom församlad där var.
Vi flickor, vi nego, och gossarna buga'.
Han hälsade vänligt på oss en och var,
men mest uppå mig,
så ömt innerlig
han såg och mig vinka' till vagnen till sig.

I vagnen han tog mig och kärligen smekte,
mig sade mång' söta och vänliga ord.
Min håg uppå högfärd och stolthet strax lekte:
Ej sådan en heder i byn varit spord.
Med avundsam blick
de sågo mitt skick,
men värst Stor-Pers flickor i magen det gick.

Min Lasse ock stod där, helt tyst och förlägen,
med stirrande ögon han följde min färd.
Jag såg mig om, då jag ett stycke på vägen
var kommen. Men, redan av satan insnärd,
jag snart hade glömt
den, alltid så ömt
mig älskat och trofastan kärlek berömt.

"Lägg nu bort din slaga och tröttande spade,
ditt arbete skämmer båd' händer och hy!
Du grant skall uppklädas", så greven mig sade,
"en flicka som du skall ej ses i din by.
Men nu mer ej sväng
med oborstad dräng,
nej, vila på svandun i min gyllne säng!"

Hur ljuvligt att älskas av så skön en herre!
På Lasse jag kastade sällan en blick,
jag höll mig för god. Men ack, snart blev det värre,
ty hastigt min präktiga lycka förgick;
den glädjen så skön
fick oväntad lön,
ett barn under hjärtat blev otrohets lön.

En dag greven sade: "Nu skall jag bortresa,
den tjocka bondtösen kan nu få gå hem."
Han reste. Jag lämnades där med lång näsa,
av smärta, jag darrade i varje lem,
i tårar jag sam
med ånger och skam
jag byvägen gick genom skogen mig fram.

Ack, huru jag blygdes att åter uppsöka
min far och min mor och min Lasse så kär!
Dess närmre jag kom, min kval sig föröka,
jag föll uti skogen av mattighet ner.
I vanmakt jag låg;
men då jag uppsåg,
en nyfödder gosse vid sidan mig låg.

Förtvivlan och satan mig ingåvo krafter,
jag strax gick till floden att dränka mitt barn,
oskyldiga kräket i vattnet jag kastar,
så gör den, som fallit i djävulens garn;
det ögat uppslog
mot himlen och log,
då böljan det ner uti havsdjupet drog.

Jag sprang ut i strömmen, mig själv tänkte dränka,
då någon bakom mig i armarna tog.
Och se, det var Lasse. "På vad kan du tänka!"
sad' han. "Kan jag leva, om Brita min dog!
Sörj icke, min vän,
gud lever ju än!
Har du någon plåga, så delar jag den.

Jag alltid dig älskat med trofast ett sinne,
fast du varit falsk och otrogen mot mig;
men detta jag alldeles slagit ur minne,
då jag nu får se dig så olyckelig."
"Ack, Lasse, om blott
du kände mitt brott,
föraktas och avskys då bleve min lott."

Men på andra stranden fördolde mig skådat
de fiskare, då jag den ogärning gjort.
De länsmän och fjärdingsmän genast uppbådat,
som grepo mig. Lasses gråt gjorde ej stort.
"I tjuvkistan in,
och klå hennes skinn",
skrek länsman, "för sådan stor illgärning sin!"

Mitt brott jag bekänt och i morgon jag ledes
till stupstock och bålet, som jag väl förtjänt.
Jag flyr till min gud och tror, att ävenledes
mot mig han är nådig, då han mig förlänt
tröst utav sitt ord,
mig styrkt vid sitt bord.
Jag skiljes nu nöjd från den syndiga jord.

O flicka, må detta exempel dig lära
att visa din käraste huldhet och tro,
att hålla hans redliga kärlek i ära,
att högfärd och otro ej hos dig må bo!
Förtrösta på gud
och lev i hans bud,
så blir du på sistone himmelens brud!