En naturforskares resa omkring jorden/Kapitel 1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Anmärkta tryckfel En naturforskares resa omkring jorden
av Charles Darwin
Översättare: Gustaf Lindström
Rio de Janeiro  →


[1]

FÖRSTA KAPITLET.


ST. JAGO — CAP VERDS-ÖARNE.


Porto Praya. — Ribeira Grande. — Atmosferiskt dam med infusorier. — En hafssnigels och en bläckfisks lefnadsvanor. — St. Paulsklipporna, icke vulkaniska. — Besynnerliga inkrustationer. — Insekter, öarnes första invånare. — Fernando Noronha. — Bahia. — Polerade klippor. — En Diodons lefnadsvanor. — Det öppna hafvets konferver och infusorier. — Orsakerna till förändringar i hafvets färg.


Den 27 december 1831 afseglade från Devonport under kapten Fitz Roys befäl, engelska örlogsbriggen Beagle (Stöfvaren) på 10 kanoner, efter att två gånger hafva blifvit tillbakadrifven af svåra sydvestliga stormar. Ändamålet med denna expedition var att afsluta uppmätningen och kartläggningen af Patagonien och Eldslandet, hvilken blifvit påbörjad under kapten King från 1826 till 1830, att uppmäta kusterna af Chile, Peru och några öar i Stilla hafvet samt utföra en rad af kronometriska mätningar omkring jorden. Den 6 januari 1832 uppnådde vi Teneriffa, men hindrades från att landstiga, emedan man befarade att vi medförde koleran. Följande morgonen sågo vi solen gå upp bakom den taggiga konturen af Gran Canaria och plötsligen belysa Teneriffas Pik, under det att de lägre delarne lågo höljda i ulliga moln. Denna var den första af många angenäma, oförgätliga dagar. Den 16 januari ankrade vi vid Porto Praya på St. Jago, den förnämsta ön i den Cap Verdiska ögruppen.

Sedda från hafvet, erbjuda Porto Prayas omgifningar en ödslig anblick. Gångna tiders vulkaniska eld och en tropisk sols förbrännande hetta hafva på de flesta ställen gjort marken otjenlig för all slags växtlighet. Landet höjer sig medelst trappstegslikt på hvarandra följande högslätter, beströdda med några stympade, kägelformiga kullar, och synkretsen begränsas af en oregelbunden kedja af högre berg. Sedd genom detta luftstrecks disiga luft är anblicken af stort intresse, så framt en person, hvilken, nyss anländ från hafvet, för första gången vandrat i en lund af kokospalmer, kan döma om någonting annat än om sin egen sällhet. Man skulle visst i allmänhet anse ön såsom mycket ointressant, men [2]för den, som endast varit van vid ett engelskt landskap, eger den ovanliga anblicken af ett i yttersta grad ödsligt land något storartadt, som en rikare växtlighet torde förringa. Man kan knappast upptäcka ett enda grönt strå på vidsträckta trakter af lavaslätterna. Likväl lyckas några hjordar af getter, jemte några kor att der lifnära sig. Det regnar ytterst sällan; men under en kort tid af året falla häftiga störtskurar och omedelbart derefter framskjuter en svag växtlighet ur hvarje remna. Denna förvissnar snart och af det sålunda naturligen bildade höet lefva djuren. Nu hade det ej regnat på ett helt år. När ön upptäcktes, var trakten närmast omkring Porto Praya bevuxen med träd, hvilkas obetänksamma nedhuggning här liksom på St. Helena och några af Canarie-öarne förorsakat nästan fullkomlig ofruktbarhet. De breda, flacka dalarne, af hvilka flera blott några få dagar under regntiden göra tjenst som åbäddar, äro beklädda med snår af nakna, bladlösa buskar. Få lefvande varelser bebo dessa dalar. Den vanligaste fågeln är kungsfiskaren (Dacelo iagoensis), som sitter helt tam på grenarne af kastorolje-växten och derifrån kastar sig öfver gräshoppor och ödlor. Han har lysande färger, men är ej så vacker som den europeiska arten. I hans flygt, vanor och vistelseort, hvilken vanligtvis är i den torraste dalen, finnes äfven stor skilnad.

En dag red jag jemte två af officerarne till Ribeira Grande, en by några mil öster om Porto Praya. Landet visade sitt vanliga gulbruna utseende, till dess vi nådde St. Martins-dalen. Men här åstadkommer vattnet i en helt liten bäck en högst uppfriskande rand af yppig växtlighet. Efter en timme anlände vi till Ribeira Grande och öfverraskades med anblicken af ett stort förfallet fäste och en domkyrka. Denna lilla stad var den förnämsta orten på ön, innan hamnen igenfyldes. Nu har den ett dystert, men mycket pittoreskt utseende. Sedan vi skaffat oss en svart ”padre” till vägvisare och till tolk en spanjor, som hade deltagit i kriget mot Napoleon, besågo vi en hop bygningar, bland hvilka en gammal kyrka var den förnämsta. Det är här som öarnes styresmän och general-kaptener hafva blifvit begrafna. Några grafstenar förskrefvo sig från sextonde århundradet[1]. De adliga vapensköldarne på detta aflägsna ställe voro det enda, som påminde oss om Europa. Kyrkan eller kapellet bildade ena sidan af en fyrkantig plats, i hvars midt en stor dunge af bananer växte. [3]På andra sidan var ett hospital, som innehöll vid pass ett dussin invånare, hvilka hade ett ömkligt utseende.

Vi återvände till ”vendan” (värdshuset) för att äta vår middag. En skara män, qvinnor och barn, alla becksvarta, samlade sig för att betrakta oss. Våra beskådare voro ytterst muntra och allt hvad vi sade eller gjorde, uppväckte deras hjertliga skratt. Innan vi lemnade staden besökte vi domkyrkan. Den tyckes icke vara så förmögen som den mindre kyrkan, men kan yfvas öfver en liten orgel, hvilken utstötte högst missljudande läten. Vi skänkte den svarta presten några skillingar och spanjoren sade med mycken uppriktighet, i det han klappade honom på hufvudet, att han trodde att det just kunde komma på ett ut om han vore svart eller hvit. Vi återvände derefter till Porto Praya det fortaste våra små hästar förmådde springa.

En annan dag redo vi till byn St. Domingo, belägen nästan midt på ön. På en liten slätt, öfver hvilken vi redo, växte några mariga akacier. Deras kronor hade blifvit böjda af den ihållande passadvinden på ett eget sätt, några till och med i rät vinkel emot sin stam, så att grenarnes riktning var fullkomligt N.O. t. N. och S.W. t. S. och dessa naturliga vindflöjlar måste antyda den rådande riktningen af passadvinden. Samfärdseln hade lemnat så litet märke efter sig på den torra marken, att vi här togo miste om vägen och råkade in på den till Fuentes. Vi märkte icke detta förrän vi hunnit dit och voro efteråt belåtna med vårt misstag. Fuentes är en vacker by med en liten ström och allting tycktes trifvas väl, utom de som mest borde göra det — dess invånare. De helt och hållet nakna, svarta barnen, sågo mycket eländiga ut och buro knippen med bränsle, hälften så stora som de sjelfva.

Nära Fuentes sågo vi en stor flock perlhöns, sannolikt femtio eller sextio. De voro ytterst skygga, så att man ej kunde nalkas dem. De undveko oss såsom rapphöns på en regnig septemberdag och sprungo med uppsträckta hufvuden; om de förföljdes, togo de genast till flygten.

Landskapet vid St. Domingo eger en skönhet, som man alls icke kunnat vänta sig till följe af den öfriga öns förherrskande dystra skaplynne. Byn ligger i en dalsänka, oms1uten af höga, skrofliga väggar af lagrad lava. De svarta klipporna bilda den mest slående motsats till den ljusgröna växtligheten utefter bräddarne af en liten ström med klart vatten. Det råkade vara en stor högtidsdag och byn var full med folk. Vid vår återfärd upphunno vi ett sällskap af omkring tjugo unga, utmärkt smakfullt klädda, svarta flickor. Deras svarta hy och snöhvita linne förhöjdes genom färgade turbaner och stora sjalar. Så snart vi kommit nära dem, vände de sig plötsligen alla om och i det de utbredde sina [4]sjalar på gångstigen, sjöngo de med mycken kraft en vild sång och slogo takten med händerna på benen. Vi kastade några ”vintéms” åt dem, hvilka de emottogo med skrattsalfvor; och då vi lemnade dem, fördubblade de larmet af sin sång.

En morgon var luften ovanligt klar. De aflägsna bergen framstodo med de skarpaste konturer på en väldig bädd af mörkblå moln. Att döma af utseendet och af dylika fall i England, antog jag att luften var mättad med fuktighet. Förhållandet visade sig likväl vara alldeles motsatt. Hygrometern visade en skilnad af 16,4 grader emellan luftvärmen och daggpunkten eller den värmegrad vid hvilken dagg bildades. Denna skilnad var nästan dubbel mot den, hvilken jag hade iakttagit föregående morgnar. Denna ovanliga grad af torrhet i luften beledsagades af ett oupphörligt blixtrande. Är det icke ett ovanligt fall att sålunda finna en anmärkningsvärdt stor genomskinlighet i luften samtidigt med ett dylikt tillstånd i vädret?

I allmänhet är luften disig och detta förorsakas af nedfallandet af ett ytterst fint, för känseln omärkligt stoft, hvilket befans hafva något litet skadat de astronomiska instrumenten. Morgonen innan vi ankrade vid Porto Praya hopsamlade jag ett litet paket af detta brunfärgade fina stoft, hvilket tycktes hafva blifvit filtreradt från luften af den fina duken i vimpeln på masttoppen. Sir Ch. Lyell har också lemnat mig fyra paketer med dylikt stoft, som föll på ett fartyg en femti mil norr om dessa öar. Professor Ehrenberg fann, att detta stoft till största delen består af infusorier med kiselpansar samt af växters kiselväfnad. I fem små paketer, som jag sände honom, har han förvissat sig om icke mindre än 67 olika organiska former! Med undantag af två hafsarter, äro alla infusorierna sötvattensinvånare. Jag har sett icke mindre än femton särskilta uppgifter om stoft, som fallit på fartyg, när de voro långt ute i Atlantiska hafvet. Af vindens riktning hvarje gång då det fallit och äfven af den omständigheten att det alltid fallit under de månader, då man vet att ”harmattan” drifver stoftmoln högt upp i luften, kunna vi vara förvissade om att det uteslutande kommer från Afrika. Det är likväl ett ganska märkligt förhållande, att, ehuru prof. Ehrenberg känner många infusorier, som äro egendomliga för Afrika, han likväl icke funnit någon af dessa bland det stoft, som jag skickade honom. Å andra sidan finner han deribland två arter, hvilka han hittills känner såsom lefvande endast i Syd-Amerika. Stoftet faller i sådan mängd att det nedsmutsar allting om bord och är besvärligt för ögonen. Man vet äfven, att fartyg strandat till följe af en dylik tjocka. Det har ofta nedfallit på fartyg, när de varit en hundra mil och [5]mera från Afrikas kust och på punkter, som lågo 250 mil från hvarandra i nordlig och sydlig riktning. I litet stoft, som hade blifvit samladt på ett fartyg 50 mil från land, blef jag mycket öfverraskad att finna stenpartiklar af ända till en tusendels qvadrattum blandade med finare ämnen. Vid ett sådant förhållande bör man ej blifva förvånad öfver spridningen af de kryptogamiska växternas vida lättare och mindre sporer.

Denna ös geologi är den intressantaste delen af dess naturalhistoria. Vid inseglingen i hamnen ser man ett fullkomligt vågrätt, hvitt bälte midt på klippan mot hafvet sträcka sig några mil längs kusten och på en höjd af omkring 45 fot öfver vattnet. Vid närmare undersökning befinnes detta hvita lager bestå af kalkhaltigt ämne med talrika, inbäddade snäckor, hvilka nästan alla nu finnas lefvande invid den närliggande kusten. Det hvilar på gamla vulkaniska bergarter och har blifvit betäckt med en basaltström, hvilken måste hafva runnit ut i hafvet, när den hvita snäckbädden låg på bottnen. Det är märkvärdigt att spåra de förändringar, som åstadkommits af den öfverliggande lavans hetta på den lätt sönderfallande massan, hvilken dels förvandlats till krystallinisk kalk och dels till tät, fläckig sten. Der kalken uppfångats af de slaggartade styckena från lavaströmmens undre yta, har den blifvit förvandlad till grupper af vackert stråliga fibrer liknande arragonit. Lavabäddarne höja sig i på hvarandra följande, sakta sluttande slätter emot det inre, hvarifrån flödena af den smälta stenen ursprungligen utgått. Under historiska tider hafva, så vidt jag vet, några tecken till vulkanisk verksamhet icke visat sig någonstädes på St. Jago; och man kan endast sällan upptäcka formen af en krater på topparne af de många röda slaggkullarne. Likväl kan man vid kusten urskilja de yngre strömmarne, bildande klintar af mindre höjd, men skjutande framom dem, som tillhöra en äldre serie. Klintarnes höjd lemnar sålunda en ungefärlig måttstock på strömmarnes ålder.

Under vårt vistande här gaf jag akt på några hafsdjurs lefnadsvanor. En stor Aplysia är mycket vanlig. Denna hafssnigel är omkring 5 tum lång, af smutsgul färg, ådrad med purpur. På ömse sidor om den undre ytan eller foten är en bred hinna, hvilken stundom tyckes verka som ett slags vädervexlingsmaskin, i det den kommer en vattenström att rinna öfver rygg-gälarne. Djuret lefver af fina hafsalger, som växa bland stenarne i gyttjigt och grundt vatten och jag fann i dess mage åtskilliga småstenar liksom i en fågels kräfve. När denna snigel oroas, gifver han ifrån sig en mycket vacker purpurröd vätska, som färgar vattnet på en fots omkrets. Utom detta försvarsmedel förorsakar en sur [6]afsöndring, som utsipprar öfver hela hans kropp, en häftig, stickande känsla, lik den, som väckes af Physalia eller maneter.

Jag roade mig flera gånger med att gifva akt på lefnadsvanorna hos en Octopus eller bläckfisk. Ehuru mycket vanliga i de vattenpussar, som lemnades efter ebben, voro de ingalunda lätta att fånga. Medelst sina långa armar och sugvårtor kunde de draga in sin kropp i mycket trånga springor, och när de voro så fästade, fordrades det mycken kraft för att få dem derifrån. Ibland åter foro de med stjerten förut hastigt som en pil från ena sidan af vattenpussen till den andra, hvarvid de på samma gång uppgrumlade vattnet med sitt mörka, kastanjebruna bläck. Dessa djur undgå äfven upptäckt genom en mycket ovanlig, kameleontlik förmåga att skifta färg. De tyckas vexla sina färger efter beskaffenheten af den botten, öfver hvilken de gå. I djupt vatten var färgtonen brunaktig purpur, men när de lades på land eller i grundt vatten, förändrades denna mörka färg till gulgrönt. Mera noga undersökt bestod denna färg af grått med talrika små fläckar af ljusgult. Den förra färgen vexlade i styrka, den senare försvann helt och hållet och återkom ånyo. Dessa förändringar åstadkommos på det viset, att skyar skiftande i en färgton emellan hyacintrödt och kastanjebrunt oupphörligt gingo öfver hudytan. Om någon kroppsdel utsattes för en svag galvanisk stöt blef den nästan svart; en liknande verkan, fast i mycket mindre grad, åstadkoms om huden rispades med en nål. Dessa skyar eller rodnader, som de skulle kunna kallas, påstår man alstras af den skiftesvisa utvidgningen och sammandragningen af små blåsor, hvilka innehålla olikfärgade vätskor.

Denna bläckfisk visade sin kameleontlika förmåga så väl under simmandet, som då han stod stilla på bottnen. Det var rätt roligt att se de olika konstgreppen af ett dylikt hafsdjur, som tycktes vara fullkomligt medveten om, att jag gaf akt på honom och derföre sökte undgå upptäckt. Han förblef en stund orörlig och framskred derefter förstulet en tum eller par, lik en katt efter en råtta, hvarvid han stundom skiftade färg. Han fortfor sålunda till dess han hunnit till ett djupare ställe, då han ilade bort, lemnande en mörk bläckstrimma efter sig, för att dölja det hål, i hvilket han krupit.

Under det jag letade efter hafsdjur, med hufvudet ett par fot öfver den klippiga stranden, helsades jag mer än en gång af en vattenstråle, åtföljd af ett svagt knarrande läte. Till en början kunde jag icke begripa hvad det var, men efteråt fann jag, att det var denna bläckfisk, hvilken, ehuru dold i ett hål, sålunda ofta ledde mig till att få reda på sig. Att han eger förmågan [7]att utspruta vatten är otvifvelaktigt och det föreföll mig, som kunde han taga säkert sigte genom att rikta sifonen eller röret på undre sidan af kroppen. Emedan dessa djur hafva svårt att bära upp sitt hufvud, kunna de icke lätt krypa, när de läggas på marken. Jag märkte att en, som jag hade i kajutan, var svagt fosforglänsande i mörkret.


St. Pauls-klipporna. Under färden öfver Atlantiska hafvet lade vi, morgonen den 16 februari, bi tätt invid ön St. Paul. Denna klippgrupp är belägen på 0°58' nordlig bredd och 29°15' vestlig längd. Den ligger 90 mil från Amerikas kust och 60 från ön Fernando Noronha. Den högsta punkten ligger blott 50 fot öfver hafsytan och hela omkretsen är ej fullt en åttondedels mil. Denna lilla punkt stiger tvärbrant upp ur verldshafvets djup. Dess mineralogiska sammansättning är icke enkel; på somliga ställen är klippan af en hornstensartad, på andra af fältspatsartad natur, inneslutande smala serpentin-ådror. Det är ett anmärkningsvärdt förhållande, att alla de talrika små öar, som ligga långt från de stora fastlanden, i Stilla, Indiska och Atlantiska hafven, med undantag såsom jag tror, af Seychellerna och denna lilla klippgrupp, bestå antingen af korallkalk eller af vulkaniska bergarter. Dessa oceaniska öars vulkaniska natur är tydligen en utsträckning af den lagen och en verkan af samma orsaker, vare sig kemiska eller mekaniska, hvilka föranleda, att en öfvervägande mängd af de nu verksamma vulkanerna äro belägna antingen nära hafskusterna eller bilda öar midt i hafvet.

St. Pauls-klipporna visa på afstånd en glänsande hvit färg. Detta härrör till en del af spillningen från en ofantlig mängd sjöfåglar och till en del af ett öfverdrag af ett hårdt, glänsande ämne med en perlemorartad glans, hvilket är innerligt förenadt med klippornas yta. När man undersöker detta med ett förstoringsglas, befinnes det bestå af talrika, ytterst tunna lager, ehuru hela dess tjocklek utgör endast omkring en linie. Det innehåller många djurämnen och dess uppkomst härrör tvifvelsutan af regnets eller vågstänkets inverkan på fågelspillningen. Under några obetydliga guanolager på Ascension och på Abrolhos fann jag vissa droppstenslika, greniga kroppar, tydligen bildade på samma sätt som dessa klippors tunna, hvita beklädnad. De greniga kropparne liknade till sitt allmänna utseende så nära vissa Nulliporer (en familj af hårda, kalkhaltiga hafsväxter) att jag, när jag nyligen hastigt såg öfver min samling, icke märkte skilnaden. Grenarnes klotlika spetsar hafva ett perlemorlikt gry, likt tand-emaljen, men så hårdt att det var i stånd att repa spegelglas. Jag får [8]här nämna, att på en viss punkt af Ascensions kust, der en vidsträckt massa snäcksand finnes sammanhopad, en inkrustation aflagras af hafsvattnet på klippor, som blottas vid ebben, och hvilken, såsom träsnittet visar, liknar vissa kryptogamiska växter (Marchantiæ), som man ofta ser på fuktiga murar. Bladens yta har en vacker glans och de delar som bildats under ljusets fulla tillträde äro becksvarta, medan de som legat i skuggan under klippkanter äro grå. Jag har visat stycken af denna inkrustation för åtskilliga geologer och de ansågo alla att de voro af vulkaniskt ursprung! Till sin hårdhet och genomskinlighet, i sin glans,

En naturforskares resa omkring jorden illustration sida 008.png

som liknar skalet af den finaste Oliva-snäcka, i den obehagliga lukt den gifver från sig och i färgförlusten vid behandling under blåsröret, visar den en stor likhet med lefvande hafssnäckors skal. Det är dessutom bekant, att de delar af skalet, som vanligen äro betäckta och skylda af djurets mantel, hafva en blekare färg än de, som äro fullt utsatta för ljuset, alldeles som händelsen är med denna inkrustation. När vi erinra oss att kalk, vare sig i förening med fosforsyra eller kolsyra, ingår i sammansättningen af de hårda kroppsdelarne, såsom ben och skal, hos lefvande djur, är det en intressant fysiologisk företeelse[2] att finna ämnen, som [9]äro hårdare än tand-emaljen och med färgade ytor lika glänsande som hos någon lefvande snäcka, genom oorganiska medel bildade af liflöst organiskt ämne, och äfven till sin form efterhärmande åtskilliga af de lägre växtalstren.

Vi funno på St. Paul endast två slags fåglar. Den ena var en art hafssula och den andra en tärna. Båda äro tama och dumma och så litet vana vid påhelsare, att jag skulle kunnat döda så många som helst med min geologiska hammare. Hafssulan lägger sina ägg på bara klippan och tärnan tillreder ett mycket simpelt bo af hafstång. Vid sidan af åtskilliga af dessa bon hade en liten flygfisk blifvit lagd. Jag förmodar att den hade blifvit ditförd af hannen åt hans maka. Det var roligt att se huru flinkt en stor och liflig krabba (Grapsus) som bebodde klippspringorna, stal fisken från kanten af boet, så snart vi hade uppskrämt fågelparet. Sir W. Symonds, en af de få personer, som här landstigit, har sagt mig att han såg krabbor till och med släpa bort fågelungarna från boen och uppäta dem. Icke en enda växt, icke en gång en laf växer på denna lilla ö. Icke dess mindre är den bebodd af åtskilliga insekter och spindlar. Följande förteckning lemnar, som jag tror, en fullständig öfversigt af landfaunan: en fluga (Olfersia) som lefver på hafssulan och en fästing, hvilken måste hafva kommit hit som parasit på fåglarne; en liten brun malfjäril, hvilken tillhör ett slägte, som lefver af fjäder, en skalbagge (Quedius) och en gråsugga under spillningen; och slutligen talrika spindlar, hvilka jag förmodar lefva på dessa sjöfåglarnes följeslagare och renhållningshjon. Den ofta upprepade beskrifningen om huru den ståtliga palmen och andra ädla tropiska växter, derefter fåglar och slutligen menniskan taga besittning af korallöarna i Stilla hafvet, så fort de blifvit färdigbildade, är sannolikt icke alldeles riktig. Jag fruktar att poesin i denna sägen tillintetgöres af att fjäder- och spillningsätande, samt parasitiska insekter och spindlar skulle vara de första inbyggarne på nybildade oceaniska öar.

Den minsta klippa i de tropiska hafven lemnar uppehälle åt ett stort antal fiskar, derigenom att hon erbjuder en grundval för uppkomsten af oräkneliga slags hafsalger och sammansatta djur. Hajarne och sjömännen i båtarne underhöllo också en ständig strid om hvem som skulle bli ägare af brorslotten i det byte, som fångades med metrefvarne. Jag har hört att en klippa nära [10]Bermudasöarne, som ligger många mil ut i hafvet och på ett betydligt djup, först upptäcktes af den omständigheten, att fisk blifvit sedd i grannskapet.


Fernando Noronha den 20 febr. — Så vidt jag var i stånd att finna under de få timmar vi stannade vid denna ö, är hennes beskaffenhet vulkanisk, men sannolikt af yngre datum. Det anmärkningsvärdaste draget är en kägelformig kulle af omkring 1000 fots höjd, hvars öfre del är ytterst brant och på ena sidan lutar öfver basen. Bergarten är phonolit och är delad i oregelbundna pelare. När man ser en af dessa enstaka massor, är man i början benägen att tro det den plötsligt har blifvit uppdrifven i halftflytande tillstånd. På St. Helena förvissade jag mig dock om att några toppar af en nästan likartad skapnad och stenart hade bildats genom ingjutning af någon smält bergart i eftergifvande lager, hvilka sålunda utgjort gjutformen för dessa ofantliga obelisker. Hela ön är höljd med skog; men till följe af det torra luftstrecket finnes intet tecken till yppig växtlighet. Halfvägs uppför berget gåfvo några stora pelarformiga klippblock, beskuggade af lagerlika träd och prydda med andra som voro höljda med vackra, ljusröda blommor, men utan ett enda blad, ett behagligt utseende åt de närmaste delarne af landskapet.


Bahia eller San Salvador i Brasilien den 29 febr. — Dagen har förflutit angenämt. Angenämt är likväl ett svagt uttryck för att beteckna en naturforskares känslor, hvilken för första gången har vandrat på egen hand i en brasiliansk skog. Gräsens utsökt vackra form, den ovana anblicken af de parasitiska växterna, blommornas skönhet, bladens glänsande grönska, men framför allt den allmänna yppigheten hos växtlifvet fylde mig med beundran. En högst sällsam blandning af ljud och tystnad herrskar i skogens skuggiga delar. Sorlet från insekterna är så högljudt, att det till och med kan höras på ett fartyg, som ligger till ankar några hundra alnar från stranden och likväl tyckes en fullständig tystnad råda inom skogens gömslen. Åt en person, som älskar naturalhistorien, skänker en sådan dag som denna ett djupare nöje, än han kan hoppas att någonsin åter få erfara. Sedan jag vandrat omkring några timmar, återvände jag till landstigningsstället. Men innan jag uppnådde det, öfverraskades jag af ett tropiskt oväder. Jag försökte att finna skydd under ett träd, hvilket var så tätt löfvadt att det aldrig skulle hafva genomträngts af ett vanligt europeiskt regn; men här flöt efter några minuter en liten bäck ned för stammen. Det är denna regnets våldsamhet vi måste [11]tillskrifva grönskan på marken i de tätaste skogar. Om regnet liknade de kallare luftstreckens, skulle större delen uppsugas eller afdunsta innan det nådde marken. Jag vill icke nu försöka att beskrifva det praktfulla landskapet i denna ståtliga bugt, emedan vi på vår hemresa anlöpte här för andra gången och jag då skall få tillfälle att omnämna det.

Långs med hela brasilianska kusten på en längd af åtminstone 350 mil och säkert öfver en betydlig vidd inåt landet, hvarhelst fasta klippor förekomma, tillhöra de en granitformation. Den omständigheten att detta ofantliga område består af ämnen, som de flesta geologer anse hafva krystalliserat i smält tillstånd och under ett ofantligt tryck, ger anledning till många egendomliga betraktelser. Åvägabragtes denna verkan under ett djupt hafs vattenmassor? Eller utbredde sig fordom ett hölje af andra lager deröfver, hvilka sedan blifvit bortsköljda? Kunna vi väl tro att någon kraft, som verkade under en tid kortare än oändligheten, skulle hafva förmått blotta graniten på så många tusen qvadratmil?

På ett ställe icke långt från staden, der en liten bäck faller ut i hafvet, såg jag en företeelse, hvilken står i sammanhang med ett ämne, som blifvit afhandladt af Humboldt. Vid vattenfallen i de stora floderna Orinoco, Nilen, Kongo, äro syenitklipporna betäckta med ett svart ämne, så att de se ut som om de hade blifvit polerade med blyerts. Lagret är ytterst tunt och enligt Berzelii analys består det af jern- och mangan-oxid. I Orinoco förekommer det på de klippor, som tidtals sköljas af flödena och endast på de ställen, der strömmen forsar eller såsom indianerna uttrycka sig, ”klipporna äro svarta, der vattnet är hvitt”. Här vid Bahia är beläggningen öfverdragen af en mörkbrun, i stället för svart färg och tyckes vara sammansatt af jernhaltigt ämne ensamt. Stuffer kunna icke gifva en riktig föreställning om dessa brunpolerade stenar, som glittra i solstrålarne. De förekomma endast så långt tidvattnet når. Och då bäcken nedrinner helt långsamt, måste bränningen ersätta den polerande kraften hos vattenfallen i de stora floderna. På samma sätt svarar sannolikt tidvattnets stigande och fallande emot de periodiska öfversvämningarne och på detta sätt åstadkommas samma verkningar under skenbart olika, men i verkligheten likartade omständigheter. Man kan likväl icke förstå ursprunget till dessa metalloxid-beläggningar, hvilka se ut som bildade de ett stycke med klipporna och jag tror, att man icke heller kan utfinna något skäl, hvarföre deras tjocklek alltid förblir densamma.

Jag roade mig en dag att iakttaga lefnadsvanorna hos en Diodon antennatus, hvilken fångades simmande nära stranden. [12]Denna fisk med sitt löst hängande skinn är bekant för att ega den besynnerliga förmågan att kunna utspänna sin kropp till en nästan klotrund form. Sedan han en liten stund varit upptagen ur vattnet och derefter å nyo lägges deri, insuper han en ansenlig mängd både vatten och luft genom munnen och måhända äfven genom gälöppningarne. Detta sker på två sätt: luften sväljes och tryckes då in i kroppshåligheten, medan dess återgång förekommes genom en muskelsammandragning, hvilken synes utvärtes; men vattnet inkommer i en sakta ström genom munnen, hvilken hålles öppen och orörlig; denna senare rörelse måste derföre bero på sugning. Skinnet kring magen är mycket slappare än på ryggen. Följaktligen blifver den nedre delen af kroppen mycket mera utspänd än den öfre och fisken flyter till följe deraf med ryggen nedåt. Cuvier betviflar att Diodon är i stånd att simma i detta läge. Men han kan då icke blott röra sig framåt i rak linie, utan äfven vända sig om åt ömse sidor. Den senare rörelsen åstadkommes endast medelst bröstfenorna; stjerten är hopfallen och kan icke begagnas. Derföre att kroppen hålles utspänd genom så mycket luft, ligga gälöppningarna öfver vattnet, men den ström, som ständigt insupes genom munnen, flyter genom dem.

Sedan fisken förblifvit i detta utspända skick en stund, utjagade han vanligen vattnet och luften med ansenlig styrka från gälöppningarna och munnen. Han kunde efter godtfinnande utsläppa en viss vattenmängd och det är derföre sannolikt att han till någon del insuper denna vätska för att afpassa sin specifika vigt. Denna Diodon egde åtskilliga försvarsmedel. Han kunde gifva svåra bett och kunde utkasta vattnet ur sin mun på något afstånd, på samma gång som han gaf ifrån sig ett besynnerligt läte genom att röra sina käkar. När kroppen uppblåses bli de taggar, med hvilka huden är betäckt, utstående och spetsiga. Men den besynnerligaste omständigheten är att han, när man handterar honom, från maghuden afsöndrar ett mycket vackert karminrödt, fibröst ämne, hvilket färgar elfenben och papper så varaktigt, att färgen bibehåller hela sin styrka ännu denna dag; jag är fullkomligt okunnig om beskaffenheten och nyttan af denna afsöndring. Jag har hört af dr. Allan, att han i hajens mage ofta funnit en lefvande Diodon flytande och utspänd och att han vid åtskilliga tillfällen vet att den ätit sig väg icke blott genom magväggarne, utan äfven genom odjurets sidor, och att detta sålunda blifvit dödadt. Hvem skulle väl ha förestält sig, att en liten mjuk fisk skulle kunna tillintetgöra den stora och vilda hajen?

[13]Den 18 mars. — Vi afseglade från Bahia. Några dagar efteråt, när vi voro icke långt från Abrolhos-öarne, fästades min uppmärsamhet på något rödbrunt, som syntes i hafvet. Hela hafsytan, sådan den visade sig vid svag förstoring, såg ut som vore den betäckt med sönderhackadt hö med stråens ändar taggiga. Detta var små, cylindriska konferver i knippen af från 20 till 60 i hvarje. Mr Berkeley har underrättat mig att de tillhöra samma art (Trichodesmium erythræum), som finnes öfver stora sträckor af Röda hafvet och just gifvit detta haf sitt namn. Dessa algers antal måste vara oändligt. Vårt fartyg seglade genom åtskilliga bälten af dem, af hvilka ett var omkring 15 alnar bredt och att döma af vattnets gyttjelika färg åtminstone halfannan fjerdingsväg långt. Dessa konferver omförmälas från nästan hvarje långväga sjöresa. De tyckas i synnerhet vara mycket vanliga i hafvet vid Australien och utanför Cap Leeuwin fann jag en närstående, men mindre och synbarligen skild art. Kapten Cook anmärker i sin tredje resa, att sjömännen gåfvo detta utseende hos hafvet namn af hafssågspån.

En naturforskares resa omkring jorden illustration sida 013.png

Nära Keeling-atollen i Indiska hafvet varseblef jag många små konfervmassor af några qvadrattums yta, hvilka bestodo af långa cylindriska trådar af den yttersta finhet, så att de nätt och jemt kunde skönjas af det obeväpnade ögat, blandade med andra något större kroppar, som voro spetsigt koniska mot båda ändarne. Två sådana synas i träsnittet förenade med hvarandra. De vexla i längd från 0,04 och till 0,08 tum i längd med ett tvärmått från 0,006 till 0,008 tum. Nära ena ändan af den cylindriska delen ser man vanligtvis en grön tvärvägg, bildad af ett grynigt ämne och tjockast på midten. Denna är, som jag tror, bottnen af en ytterst fin, färglös säck, sammansatt af ett mjukt ämne, hvilket bekläder den yttre hylsan, men icke utsträcker sig till de yttersta kägelformiga spetsarne. I några exemplar ersatte små, men fullständiga kulor af ett brunaktigt, grynigt ämne tvärväggarnes plats och jag iakttog det egendomliga sätt, på hvilket de alstrades. Det mjuka ämnet i den inre beklädnaden ordnade sig plötsligt i ränder, af hvilka några antogo en form som utstrålade från en gemensam medelpunkt, hvarefter det fortfor att medelst en oregelbunden och hastig rörelse draga sig tillsamman, så att inom förloppet af en sekund allt var förenadt till ett fullständigt litet klot, hvilket intog tvärväggens plats vid ena ändan af den nu fullkomligt ihåliga hylsan. Bildningen af det gryniga klotet påskyndades af någon tillfällig skada. Jag får tillägga att oftast ett par af dessa [14]kroppar voro fästade vid hvarandra, såsom ofvan blifvit framstäldt, kägla vid kägla, vid den ändan der tvärväggen sitter.

Jag vill här bifoga några andra iakttagelser, som stå i sammanhang med förändringar i hafvets färg till följe af organiska orsaker. På kusten af Chile, några få mil söder om Concepcion, seglade Beagle en dag genom vidsträckta bälten af grumligt vatten, fullkomligt liknande det i en uppsväld flod; och en grad söder om Valparaiso visade sig samma utseende öfver en ännu större yta, när vi voro åtta mil från land. Litet vatten af detta slag häldt i ett glas hade en blekröd färg. Undersökt med mikroskopet syntes det svärma af ytterst små djur, som foro omkring, och äfven ofta sprungo sönder. Deras gestalt var oval och sammandragen i midten af en ring af svängande, krökta cilier. Det var likväl mycket svårt att undersöka dem med noggranhet, ty nästan i samma ögonblick som rörelsen upphörde, hvilket äfven hände under det de foro öfver synfältet, sönderbrast deras kropp. Stundom brusto båda ändarne på samma gång, stundom endast en, och en mängd groft, brunt, grynigt ämne utkastades. Ögonblicket innan djuret brast utvidgades det en half gång sin vanliga storlek. Sönderbristningen egde rum vid pass 15 sekunder sedan den hastiga framåtskridande rörelsen hade upphört. I några få fall föregicks den en kort stund af en svängande rörelse kring den längre axeln. Omkring två minuter sedan några hade blifvit upphemtade i en vattendroppe, omkommo de sålunda. De rörde sig med den smala spetsen framåt med tillhjelp af sina svängande cilier och vanligen i hastiga ansatser. De äro ytterst små och fullkomligt osynliga för det obeväpnade ögat, ty ett enda individ upptager endast så stor yta som en milliondels qvadrattum. Deras antal var oändligt, ty den allraminsta vattendroppe jag kunde upptaga, innehöll en stor mängd sådana djur. På en enda dag seglade vi genom två dylika bälten, af hvilka ett måste haft en utbredning af flera qvadratmil. Hvilka oberäkneliga mängder af dessa mikroskopiska djur! Vattnets färg, sedt på något afstånd, liknade det i en flod, som runnit genom en trakt med röd lera; men i skuggan af fartygets sida var det lika mörkt som chokolad. Den gränslinie, der det röda och blå vattnet möttes, var tydligt utmärkt. Vädret hade några dagar förut varit lugnt och hafvet öfverflödade i en ovanlig grad på lefvande varelser[3].

[15]I hafvet kring Eldslandet, ej långt från land, har jag i vattnet sett smala strimmor af ljusröd färg till följe af en mängd kräftdjur, hvilka äro snarlika stora räkor. Skäljägrarne kalla dem hvalmat. Om hvalarne lifnära sig af dem vet jag ej; men tärnor, kormoranter och ofantliga hjordar af stora, ofatta skälar förskaffa sig på vissa delar af kusten sitt hufvudsakliga lifsuppehälle från dessa simmande kräftor. Sjömän tillskrifva ständigt fiskråm vattnets färgförändring; men jag fann detta vara händelsen endast vid ett tillfälle. På några mils afstånd från Galapagos-öarne seglade fartyget genom tre strimmor af mörkt, gulaktigt eller grumligt vatten. Dessa strimmor voro milslånga, men endast några få famnar breda och de skildes från det omgifvande vattnet genom en bugtig, men tydlig rand. Färgen förorsakades af små slemmiga bollar, omkring 15 tum i tvärmått, i hvilka talrika, små, klotformiga ägg lågo inbäddade. De voro af två olika slag, af hvilka det ena hade en rödaktigare färg och en annan form än det andra. Jag har icke den ringaste aning om till hvilka två djurslag dessa ägg hörde. Kapten Colnett anmärker att detta hafvets utseende är mycket vanligt vid Galapagos-öarne och att strimmornas riktning antyder strömsättningens; i det fall jag beskrifvit var riktningen förorsakad af vinden. Ett annat slags utseende hos hafsytan, som jag har att omtala, är en tunn oljelik hinna på vattnet, hvilken skimrar i regnbågens färger. Jag såg en ansenlig sträcka af hafvet sålunda betäckt vid kusten af Brasilien; sjömännen ansågo detta härröra af den ruttnade kroppen af någon hval, som sannolikt flöt omkring ej långt derifrån. Jag omnämner här icke de slemmiga smådelar, till hvilka jag längre fram skall återkomma, hvilka ofta finnas spridda i hafsvattnet, ty de äro icke tillräckligt talrika för att åstadkomma någon färgförändring.

Det är två omständigheter i ofvanstående uppgifter, som synas anmärkningsvärda: först, huru kunna de olika kroppar hålla sig tillsamman, hvilka bilda strimmorna med skarpt begränsade kanter? Hvad beträffar de räklika kräftorna, voro deras rörelser lika samtidiga, som hos ett regemente soldater. Men i fråga om äggen och konferverna kan detta ej ske till följe af någon frivillig rörelse, ej heller är det sannolikt i afseende på infusorierna. Hvad är vidare orsaken till strimmornas längd och smalhet? Företeelsen liknar så mycket hvad man kan se i hvarje å, der strömdraget i långa ränder upprullar skummet, som samlat sig i hvirflarne, att jag måste skrifva den på räkningen af en liknande verksamhet vare sig hos luft- eller hafs-strömmarne. Under denna förutsättning måste vi anse att de olika slagen af organiska kroppar [16]alstras på vissa gynnsamma orter och flyttas derifrån antingen af vindens eller vattnets rörelse. Jag tillstår likväl, att det ligger en stor svårighet i att tänka sig ett enda ställe såsom födelseorten för millioner sinom millioner smådjur och konferver; ty hvarifrån komma fröen eller äggen till sådana orter, då föräldrarna af vind och vågor hafva blifvit utspridda öfver det omätliga hafvet? Men jag kan icke enligt någon annan hypothes fatta deras anordning i linier. Jag får tillägga att Scoresby anmärker att grönt vatten, uppfyldt med det öppna hafvets djur, vanligtvis träffas i vissa delar af polarhafvet.


  1. Cap Verdsöarne upptäcktes 1449. Det fans en grafsten öfver en biskop med årtalet 1571 och en hjelmprydnad af en hand med en dolk och året 1497.
  2. Mr Horner och Sir David Brewster hafva i Philosophical Transactions 1836 sid. 65 beskrifvit ett egendomligt ”konstgjordt ämne som liknar snäckskal”. Det är i fina, genomskinliga, mycket glättade, bruna skifvor, som hafva egna optiska egenskaper, aflagradt på insidan af ett kärl, i hvilket man låtit kläde, som först blifvit prepareradt med lim och derefter med kalk, hastigt röras omkring i vatten. Det är mycket mjukare, mera genomskinligt och innehåller mera djurämne, än den på naturlig väg bildade inkrustationen från Ascension; men vi se här åter den starka benägenhet, som kolsyrad kalk och djurämnen ådagalägga, till att bilda ett fast ämne, beslägtadt med snäckskal.
  3. M. Lesson (Voyage de la Coquille tome I p. 255) omtalar rödt vatten utanför Lima, sannolikt bildadt af samma orsak. Peron, den utmärkte naturforskaren, anför i ”Resan till Sydländerna” icke mindre än tolf olika resande, som omnämt förändringar i hafsvattnets färg.