Esaias Tegnér (Fredin)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Ett öppet ord
Efterlemnade dikter
av Edvard Fredin

Esaias Tegnér
August Strindberg  →


[ 87 ]

Esaias Tegnér.

Ett hundraårsminne.

Det var en sen novemberkväll
            år åttatiotvå,
då storken kom till prästens tjäll
            och klappade uppå.
Han hälsning bringade och bud
till makarne på Kyrkerud —
            och snart där låg i vaggan
            en pilt med ögon blå.

Kring knuten svepte blåsten kall
            inunder stjärnklar sky,
och öfver kvarnbäcksrännans fall
            stod månens svaga ny.

[ 88 ]

— Och timma kom, och timma skred,
men utåt snöig byaled
            kaplanens lampa lyste
            från ruta fäst i bly.

Han undrade, där tyst han stod
            vid fönsterpostens list,
hvad i en framtid förestod
            den lille som kom sist. —
Hvad öde månde varda hans?
En värja? En magisterkrans?
            Kanhända tiggarstafven
            i fattigdom och brist?

Men in i kammarn näst bredvid
            han sakta smög på tå
där, mor och son i stilla frid
            nu slumrade de två —
Han satte sig vid bädden ned
och trampade på vaggans med,
            och öfver rynkad panna
            en ljusning drog sig blid

[ 89 ]


Han skådade i fadersfröjd
            på barnets späda drag
och lyddes, öfver kudden böjd,
            till jämna andedrag —
Och timma kom och timma gick,
då föll som töcken för hans blick
            och ögonlocken sjönko
            vid pendelns jämna slag.


*    *    *


Han drömde att i Lundagård
            han stod ännu en gång. —
Han hörde ljungande ackord
            och ungdomsfyllig sång,
en härlig sång, och underbar
en klingande och malmfull klar,
            en sång om Sveas ära
            ur grekisk pelargång.

Och skalden kom, en ljus gestalt
            med löjen på sin mund —
och vårsol sken och drifvan smalt
            från karg och stensatt grund

[ 90 ]

och seklets ande, dristigt fri,
tog hamn i rytm och harmoni,
            båd’ slott och koja lyddes
            till diktaren i Lund.

Han sjöng om bondens runosvärd
            som kungadottern vann.
Han sjöng och öfver häpen värld
            ett klangfullt eko hann. —
Han sjöng — och genom korens kvalm
där dallrade en framtids psalm.
            En siande Esaias
            hvars öga hänryckt brann.

På lifvets ljusa middagshöjd
            han gripit lagern fatt,
men när i solig sommarfröjd
            på blomsterbädd han satt
en mjeltsjuk svartalf bet sig fast
i hjärtat, strängaspelet brast
            och det vardt natt i hågen
            en dyster vanvettsnatt

. [ 91 ]


Väl gläntade det än en stund
            ur rämnorna i skyn,
men sången skalf å bleknad mund
            och dunkel var hans syn.
När kvällen kom, en molnfri kväll
det ljusnade — och stilla, säll,
            han slocknade som dagen
            vid solklart aftonbryn.


*    *    *


Kaplanen vaknade. — Och då
            var morgon alla re’n:
därute lyste himlen blå
            och snöig granens gren.
En sällsam dröm. — Han såg sig kring
på sina nötta bohagsting —
            och öfver piltens vagga
            novembersolen sken.

1882.