Fänrik Stål

Från Wikisource, det fria biblioteket.

Hoppa till: navigering, sök

<< Vårt land

Fänrik Stål
av Johan Ludvig Runeberg

Molnets broder >>

Fänrik Stål är den andra dikten i första samlingen av Johan Ludvig Runebergs stora nationalepos Fänrik Ståls sägner.

Till flydda tider återgår

min tanke än så gärna,

mig vinkar från förflutna år

så mången vänlig stjärna.

Välan, vem följer nu mitt tåg

till Näsijärvis dunkla våg?

Jag lärde känna där en man,

soldat för länge sedan;

nu ägde fänriks titel han,

men lyckan var i nedan.

Gud vet det, hur han kom en dag

att bo i samma gård som jag.

Jag såg mig då som en person

med få, ja, inga brister,

jag var student, på kondition,

och kallades magister;

mitt "mensa" gav mig överflöd,

den gamle åt på nåd sitt bröd

Jag rökte 'Gefle vapen' jag

och hade sjöskumspipa;

den gamle skar av blad sitt slag,

då han ej var i knipa

I sådant fall blev mossa blott

hans nötta masurhuvuds lott.

O tid av guld, o liv blott tänt

för nöjet och behagen,

då man är ung och är student

och har fullt upp för dagen

och ingen annan sorg försökt,

än att mustaschen växer trögt!

Vad visste jag av andras nöd,

jag blott min glödje kände;

min arm var stark, min kind var röd,

och alla pulsar brände.

Jag var så yr, jag var så ung,

och stolt som jag var ingen kung.

Men fänrik Stål satt utan knot

förgäten i sin koja;

han sög sin rök, han knöt sin not

och lät oss andra stoja.

Vasserra, mot en sådan en

vad man sig tyckte vara re'n!

Det var min höga lust att se

den kantiga figuren,

hans styva skick, hans anlete,

hans rock, så ovant skuren,

hans örnenäsa mest ändå

med brillor utan skalmar på.

Jag gick till gubben ofta ned

att gunstigt gyckel driva.

Det var min fröjd, när han blev vred

och kom sitt nät att riva,

då jag fick nålen ur hans hand

och knöt en lycka falskt ibland

Han sprang då ofta upp burdus

och drev mig utom knuten;

ett vänligt ord, en doft kardus,

och fred var åter sluten.

Jag kom igen, som förr jag kom,

och gjorde samma narri om.

Att även gubben haft sin dag,

då han var ung i världen,

att han gått flera steg än jag

och prövat mer på färden,

var jag för höglärd att förstå,

det kom ej för min tanke då;

ej att han stått med svärd i hand

och glad sitt hjärtblod givit

för detta samma fosterland,

som nu så kärt mig blivit.

Jag var så yr, jag var så ung,

han fänrik var, jag mer än kung.

Men hur det hände sig en gång,

fann jag mig mätt av ruset.

Det vinter var, min dag blev lång,

fast den var kort till ljuset;

det var så ovant mot förut,

jag ville aldrig få den slut.

Jag tog den första bok, jag fann,

blott för att döda tiden,

det var en skrift av onämnd man

om sista finska striden;

den låg där häftad som på nåd

bland husets bundna bokförråd.

Jag tog den på mitt rum och satt

och bläddrade i bladen,

jag vet ej, hur jag så fick fatt

på Savolaks-brigaden,

Jag läste en rad, läste två,

mitt hjärta började att slå.

Jag såg ett folk, som kunde allt,

blott ej sin ära svika;

jag såg en här, som frös och svalt

och segrade tillika.

Mitt öga flög från blad till blad,

jag velat kyssa varje rad.

I farans stund, i stridens brand

vad mod hos denna skara!

Hur kunde, arma fosterland,

du dock så älskat vara,

en kärlek få, så skön, så stark,

av dem du närt med bröd av bark!

Min tanke genom rymder lopp,

som förr den aldrig spanat,

ett liv gick för mitt hjärta opp,

vars tjusning det ej anat;

min dag flög som på vingar bort,

o, vad min bok mig syntes kort!

Den slöts, och kvällen likaså,

dock glödde än min låga,

Jag fann så mycket återstå

att forska om och fråga,

så många dunkla föremål.

Jag gick till gamle fänrik Stål.

Han satt på samma plats som förr

och samma syssla skötte.

Jag såg, att ren i stugans dörr

en missnöjd blick mig mötte;

det var, som om han frågt därvid:

får man ej ens till natten frid?

Men annat var det nu med mig,

jag kom med ändrat sinne:

"Jag läst om Finlands sista krig,

och även jag är finne.

Min håg blev tänd att höra mer,

kanhända får jag det av er?"

Så var min hälsning. Gubben såg

förvånad upp från noten,

En glans uti hans öga låg,

som om han stått för roten:

”Jo, därom kan jag ge besked,

om herrn så vill, ty jag var med."

Jag satte mig på sängens halm,

han började berätta

om Dunckers eld, om kapten Malm,

om mången bragd för detta;

hans blick blev ljus, hans panna klar,

jag glömmer ej, hur skön han var.

Han sett så mången blodig dag,

så många faror delat,

ej segrar blott, men nederlag,

vars sår ej tid har helat;.

Så mycket, som re'n världen glömt,

låg i hans trogna minne gömt.

Jag satt där tyst och hörde på,

och intet ord förspilldes,

och natten hunnit halvt förgå,

när jag från honom skildes;

Han följde mig till tröskelns rand

och tryckte glatt min bjudna hand.

Se'n sågs han aldrig mera nöjd,

om han ej mig fick skåda.

Vi delte sorg, vi delte fröjd,

vi rökte 'vapnet' båda.

Nu var han gammal, jag var ung,

jag blott student, han mer än kung.

De sägner, här i sång jag satt,

från gubbens läpp de stamma;

jag hört dem mången stilla natt

vid pärtans matta flamma.

De talar några enkla ord,

tag mot dem, dyra fosterjord!

Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg

Första delen (1848)

Andra delen (1860)

Fänrik Stål

Från Wikisource, det fria biblioteket.

Visningar

Personliga verktyg

Navigering

Skriv ut/exportera

Sök

Verktygslåda