Familjen Elliot/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Första delen
Första kapitlet
Familjen Elliot
Skildringar af Engelska Karakterer
av Jane Austen
Översättare: Pauline Westdahl

Andra kapitlet
Tredje kapitlet  →
Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot.


[ 17 ]

ANDRA KAPITLET.

Herr Shepherd var en skicklig advokat, försigtig och smickrande. Huru än hans afsigter måtte ha varit till sir Walter, så såg han helst, att det som var obehagligt att säga honom, blef framställdt af någon annan; han nekade sig således sjelf att gifva honom det ringaste råd, öfverlemnade följaktligen allt åt lady Russels godtfinnande, hvars förträffliga urskiljning, fullkomliga omdömesförmåga, ljusa förstånd och öfverlägsna snille, helt säkert skulle inse det bästa medel att afhjelpa ögonblickets svårigheter.

Lady Russel var verkligen den, som tog den lifligaste och redbaraste del i denna affär; hon sysselsatte sig alfvarligt dermed, men hon hade mera sundt förstånd än snille; hennes omdömesförmåga, som advokaten Shepherd så mycket hade prisat, var god, men ganska trög, och vid detta tillfälle mötte [ 18 ]henne den stora svårigheten att kunna förlika sina grundsattser med sina fördomar. Å ena sidan hjelpte hennes stränga rätts-begrepp och hederskänslan henne att finna den trängande nödvändigheten af en uppoffring för att kunna tillfredsställa sir Walters talrika kreditorer; men i och med detsamma led hon på hans vägnar af denna nödvändighet och beslöt, att så mycket möjligt vore, frälsa honom ifrån alla plågsamma intryck. Familjen Elliots kredit och rykte låg henne också mycket om hjertat: hon tänkte i detta afseende ganska aristokratiskt, och kunde icke fördraga tanken på något, som skulle nedsätta dem. Hon hade mycken välvilja, var medlidsam, känslofull för sina vänner, ordentlig i sitt uppförande, noga i allt som angick anständighet; allt hos henne utvisade ett väl uppfostradt fruntimmer. Hon hade en god ton, ett temligen odladt förstånd, försiktighet och kraft; men en sådan aktning för rang och adelskap, att det gjorde henne blind för deras fel som hade dessa förmåner; och sir Walter, adelsman, hennes granne och vän, som hade varit hennes förtroligaste väns man, som var hennes älskade Alices, den sköna Elisabeths och fru Musgroves far, höll ett godt bord, var den förnämsta i grefskapet, syntes henne med alla dessa egenskaper, en ganska vördnadsvärd person, hvilken hon beklagade skulle vara tvungen att nedstiga från sin [ 19 ]höjd och att förändra ett lefnadssätt som öfverensstämde med hans börd. Emellertid måste det så ske, det var oundvikligt; men huru, och hvad skulle han försaka? Lady Russel bråkade sitt hufvud med att uttänka några indragningar, någon hushållsplan som intet alltförmycket bedröfvade sir Walter och hans älskade Elisabeth: hon gjorde de noggrannaste uträkningar, men ingen ting ville förslå för det dubbla ändamålet, att betala skulderna och ändock icke göra för känbara inskränkningar; slutligen gjorde hon det som ingen förut hade gjordt, hon rådfrågade Alice, hvilken af sin far och syster ansågs som hon ej hade något intresse i detta stora beslut. Lady Russel som mer värderade hennes tankesätt, begärde hennes råd, hvilket bestämde hennes eget till förmån för redligheten mot skrytet. Alices beslut var ovilkorligt och oföränderligt; hon tillstyrkte de strängaste mått och steg, den fullkomligaste förändring, den skyndsammaste inbetalning af alla skulder; hon tillät inga andra njutningar än dem som öfverensstämde med rättvisa och billighet. Hon uttryckte sig med så mycken kraft och vältalighet, att lady Russel fann sig öfvertygad; men det var icke lika så lätt med sir Walter. ”Jag skall använda allt mitt inflytande,” sade hon till sin unga vän (under det att hon tillade nya indragningar på sin uppsats, [ 20 ]enligt den plan som Alice hade uppgjort) och började å nyo sina uträkningar: ”Om vi kunne öfvertala eder far, tillade hon, så skall han inom sju år vara alldeles skuldfri. Jag hoppas att han, så väl som Elisabeth, skall finna sanningen häraf, och att vi må kunna göra begripligt för dem att Kellinch-Hall är i och för sig sjelf en så ansenlig egendom, att den ingen ting förlorar af sin glans genom dessa indragningar; att sir Walters verkliga anseende är så väl befästadt, att hans heder icke skulle lida det ringaste dervid; tvärt om, skola alla förståndige menniskor högakta honom ännu mera. Hvad gör han i det hela? Det som våra högst ansedda familjer hafva gjort eller borde göra; deruti är ingen ting besynnerligt, ingen ting hvarföre man kan klandra honom; och oftast är det verldens tankar, eller dem man förmodar af verlden, som orsaka det högsta lidandet, då man måste taga ett svårt beslut. Jag hoppas att det skall lyckas oss, sade hon till Alice; men vi måste vara ståndaktiga, vi måste upprepa, för honom att en hederlig karls första pligt är att, då han åsamkat sig skulder, betala dem; och ehuru jag känner, likasom han, den aktning en adelsman, och hufvudmannen för en ansedd familj har rätt att fordra, så är man ännu mera skyldig en rättsinnad och hederlig mans karakter.”

[ 21 ]Alice ålade henne att tala med kraft till sina släktingar enligt dessa grundsattser. Som det icke skulle kostat på henne sjelf att uppfylla en sådan pligt, så trodde hon med tillfridsställelse att hennes far och syster skulle tänka som hon; och således hellre välja en fullkomlig förändring än halfva mesyrer, hvilka äfven medföra försakelser utan att gagna till något. Hon tänkte ur goda grunder, att det var bättre att göra ett hastigt afbrott, och betaga sig ända till möjligheten att genom vanan fortfara med ett kostsamt lefnadssätt. Hon kände Elisabeth nog, för att inse att det icke skulle kosta mera på henne att uppoffra hela spännet än att behålla blott två hästar. Och i sanning, hvilken förödmjukelse att synas i detta ringa equipage! Det förhöll sig på samma sätt med många andra präktiga saker, som lady Russel hade förminskat till hälften, men som Alice helt och hållet ville indraga. Öfvertygad om huru litet hennes råd skulle verka, bad hon lady Russel att föredraga saken och att använda hela sin bevekande vältalighet, hvilken hon ville understödja så mycket hon förmådde; men fåfäng möda; lady Russels vältalighet hade ingen framgång, och man hörde icke ens på Alice. Vid första framställningen af förslaget till en fullständig indragning, utbröt sir Walter och Elisabeth i jemmerklagan: ett sådant förslag var [ 22 ]oklokt, omöjligt att verkställa. Huru! hvarje njutning, allt välstånd, hvarje pligt hos en man af hans anseende; hans hästar, hans taffel, hans talrika betjening, hans resor till London, hans stat; alla dessa högst nödvändiga utsigter skulle minskas eller alldeles indragas! Han, sir Walter Elliot! Knapt kunna föra sig an som en liten adelsman på landet, — omöjligt, orimligt. Dessa ord upprepades hundrade gånger af fadren och hans älskade dotter. ”Nej, nej, sade sir Walter; man måste uppfinna andra mindre förödmjukande medel, nej, jag lemnar hellre Kellinch-Hall, än bo qvar derunder sådana vilkor. Lemna Kellinch-Hall . . . . Herr Shepherd, som hittills icke hade deltagit i öfverläggningen, fäste sin uppmärksamhet vid detta yttrande. Han var sjelf en af sir Walters kreditorer, och följaktligen ganska intresserad i dessa indragningar; och öfvertygad om att man ej skulle göra någon enda om man icke ombytte bostad, det var hans enda förslag, som han ännu icke vågat framställa, i den öfvertygelsen att lady Russel hade samma åsigt; men hon hade icke haft den; lika godt då, efter som sir Walter sjelf ansåg saken möjlig, voro hans betänkanden undanröjda, och med en smickrares ton, sade han att sir Walters goda hufvud hade ingifvit honom det enda medel att afvärja svårigheterna i sin nuvarande belägenhet, utan att förlora någon personlig njutning, [ 23 ]och med bibehållande af hela sitt anseende. ”Det är ganska riktigt, sade han, att sir Walter icke kan förändra sitt lefnadssätt, eller göra några inskränkningar på en egendom som är så beryktad för sin prakt, sin gästfrihet och sitt fördna anseende; men hvar helst han annars bodde, kunde han inrätta sitt lefnadssätt huru han behagade. Att lemna Kellinch-Hall, var enda sättet, och han var alldeles af sin herres mening, som oemotsägligen var den rättaste.”

Sir Walter blef i början något öfverraskad af detta tal; det var aldrig hans mening, och han hade endast satt det i fråga för att uttrycka sin fasa för de påkallade inskränkningarne; men smickrad af Shepherds loftal öfver hans goda urskiljningsgåfva, kanske ock träffad af det oberoende, som man visade honom, gjorde han ringa invändningar, sade att han ännu skulle taga det litet i öfvervägande, och efter några dagars vankelmod och obeslutsamhet, blef den stora affären uppgjord, och nu blef frågan hvar man skulle bosätta sig. Trenne särskilta ställen blefvo föreslagna: London, Bath, eller något ställe på landet. Alices alla önskningar förenade sig för det sistnämde. En liten gård i granskapet, der hon kunde ha lady Russels sällskap, vara nära sin syster Maria, och ännu njuta det nöjet att på närmare håll skåda de ängar och parker, som omgåfvo [ 24 ]Kellinch-Hall, var hela hennes åtrå; men hennes vanliga öde beslöt annorlunda. Den stackars Alice var van vid att alltid se sina önskningar gäckade, äfven vid detta tillfälle blefvo de det; hon afskydde Bath, och Bath valdes till familjen Elliots bostad.

Sir Walter skulle föredragit London, men Herr Shepherd insåg, att vistandet der var allt för vådligt, och skulle medföra för stora kostnader, och förmådde med sin vanliga fintlighet att afråda honom ifrån London och välja Bath. ”Det är det enda ställe, som lempar sig i närvarande omständigheter, sade han; der kan ni bibehålla edert anseende, äfven förstora det genom jemförelsen, göra ringa kostnader, och ni har ej mer än tolf mil till Kellinch-Hall, öfver hvilket ni kan ha högsta inseendet.” Lady Russel tillbringade en del af vintren i Bath, hvilket var för sir Walter af mycken vigt. Elisabeth trodde sig der kunna spela en mera ansedd role, och blifva mindre bemärkt. Både hon och hennes far började ändteligen att längta efter ett annat hemvist, och förmodade, att man derigenom kunde vinna allt utan att förlora något. Lady Russel hade alltid varit hågad för Bath; hon hade ålagt sig att icke ifra derföre i anseende till sin Alice, som visserligen skulle mycket [ 25 ]bedröfvas deröfver; men då allt var beslutat, bjöd hon till att förmå henne taga sitt parti; och, Alice å sin sida, som alltid var förståndig, alltid färdig att uppoffra sig för andra, tystade sina egna känslor. Det var för mycket fordradt af sir Walter, att han skulle finna sig vid att bo på ett litet landställe i grannskapet af sitt sköna gods; sjelfva Alice hade fått erfara bittra känslor, dem hon icke hade beräknadt. Då man är tvungen att öfvergifva ett kärt ställe, så, ju längre man kommer derifrån, dess bättre var det. Andra orter, andra föremål; menniskans naturliga lättsinne skingrar snart nog hos henne de minnen, som närheten af de ställen hon lemnat oupphörligen underhåller; och om någon, som för er är fremmande och likgiltig, nära intill er bebor detta ställe, som ni med nöje iordningsatt; vårdar eller vårdslösar de parker och blommor, som ni har odlat; promenerar på de gångar, som ni har anlagt och som intet mera bära märken af edra fjät, lider ni förskräckligt deraf. Lady Russel, försigtigare än Alice, och som kände hvad det skulle kostat på henne att hela året bo på ett annat ställe, som vore nära Kellinch-Hall, gladde sig åt att denna sorg var henne besparad. Hennes gård i byn Kellinch, och som hon hade gifvit namnet Ensligheten, var temligen långt ifrån slottet, och [ 26 ]låg så, att det icke syntes: Alice kunde således utan fara der tillbringa några månader under sommaren, och vistandet i Bath passade för hennes helsa, som några år varit mycket i aftagande; hon skulle vänja sig vid denna stad som, i och för sig sjelf betraktad, är ganska behaglig och ganska liflig under den tid af året då baden begagnas, och der man alltid har god sällskapskrets. Alices afsky för denna vistelseort, härledde sig ifrån den omständigheten, att hon straxt efter sin mors död, skickades dit i en ganska tråkig pension, och att hon under en vinter som hon tillbringat der med lady Russel, hade gjort en stor förlust, som ännu hade den verkan att allt omkring henne på detta ställe, förlorade sitt behag. Deremot älskade lady Russel Bath med passion; hon ansåg det för en omöjlighet att icke den goda älskvärda Alice, skulle trifvas der så väl som hon sjelf; Alice hade lefvat för indraget, hon var för litet känd; ett misstroende till sig sjelf, en naturlig följd af det sätt, med hvilket man behandlade henne hos hennes far, gjorde henne försagd och tyst; hennes vän hoppades att en talrikare sällskapskrets skulle muntra henne, och visa henne på sin fördelaktiga sida.

Det var utan tvifvel ganska mycket att man kunnat öfvertala sir Walter att lemna sitt slott; men det [ 27 ]var icke nog, det svåraste återstod; det, att förmå honom att arrendera bort detta sköna gods: att intet mera bebo detsamma, det gick väl ännu an, men att hyra ut det åt en annan, det var en pröfning, under hvilken hjeltemodigare själar än sir Walters, kunnat duka under; han kunde icke fördraga den slags förnedring, som han fann deruti att nödgas hyra ut sin egendom. Herr Shepherd, som, i sitt nit att befria honom från sina skulder, var den förste som gjorde honom detta förslag, och tillstyrkte honom att låta införa det i tidningarna; tvungen att tiga, måste han lofva honom att under hemlighetens djupa slöja dölja detta förslag, så vanhedrande för en man af sir Walters anseende. ”Jag vill alldeles icke, sade han, öfverlåta Kellinch-Hall till hvem som helst; det blir icke uthyrt, så framt icke någon som jag i alla afseenden anser värdig att bo der och ersätta sir Walter Elliot, mycket ber derom, och man skall anse mitt samtycke som en gunst den jag ej så lätt beviljar,” Således vågade hvarken Herr Shepherd, lady Russel, eller Alice, mera nämna om att hyra ut det, hvilket likväl hade varit ganska förmånligt för affärerna. I anseende till hushållningen, hade lady Russel ännu ett förträffligt skäl att vara nöjd [ 28 ]med denna flyttning: Elisabeth hade, sedan någon tid tillbaka, ingått en förbindelse, som högeligen misshagade lady Russel och den hon önskade kunna afbryta; det var med mistriss Clay, Shepherds dotter, som, efter ett oförsigtigt och olyckligt giftermål hade, sedan hon mist sin man, återkommit till sin far med tvenne barn, frukten af detta äktenskap. Den unga enkan som, lindrigast sagt, var ganska lättsinnig, behagsjuk, intagande, inöfvad i konsten att göra sig behaglig för dem, som hon behöfde fånga, hade så vunnit miss Elliot, att hon oaktadt allt hvad lady Russel kunnat säga henne om det opassande af en sådan förbindelse, trotts sitt högmod hade gjort henne till sin förtrogna vän, eller rättare sagt sitt trägna sällskap; ty Elisabeth var likaså litet en sann vän som mistriss Clay, men den sistnämda ställde sig så väl, och smickrade så både fadren och hans älskade dotter, att hon hade vistats någon tid vid Kellinch-Hall, till lady Russels stora missnöje. Det var icke första gången, som detta fruntimmer var i tillfälle att se sitt ringa inflytande på Elisabeth, hon förmådde ingen ting öfver henne, och hade aldrig kunnat erhålla annat än de yttre hedersbetygelserna. Hvart år hade den goda ladyn gjort allt hvad hon kunnat, på det Alice skulle få följa med till London, [ 29 ]utan att det lyckats henne. Hvad skall väl Alice göra i London? blef det vanliga svaret; och om lady Russel blef enträgnare, försökte att bevisa orättvisan och egensinnigheten af ett så sällsamt förhållande, antog Elisabeth ett utseende af myndighet och värdighet, sade med en kärf röst att det intet kunde låta sig göra, och då var allt sagt. Vid andra tillfällen hade lady Russel velat tjena henne med sin urskiljning, sin erfarenhet, men hon hade alltid rönt ett bestämdt motstånd. Elisabeth ville intet göra annat än det som föll henne in, och bevisade det tydligen derigenom, att hon på det mest afgörande sätt afslog hvad som fordrades i afseende på mistriss Clay, förklarande att hon behagade henne, att hon anstod henne, och att ingen var berättigad att lägga hinder i vägen för hennes vilja. Lady Russel hade således fördubblad anledning till sorg, först genom Elisabeths envisa motstånd, och sedan att se henne stöta ifrån sig den älskvärdaste och mest förtjenstfulla syster, för att öfverlemna sig åt en person, som hon på sin höjd bordt anse som en blott bekant och ett föremål för en kall höflighet, såsom dotter till Herr Shepherd, den hennes far behöfde för sina affärer; ty utom denna omständighet, hade den stolta Elisabeth, Walter Elliots äldsta dotter, och mistriss Penelope Clay, en [ 30 ]advokats dotter, visserligen aldrig varit tillsammans. Lady Russel ansåg, enligt sitt aristokratiska tankesätt, denna förbindelse ej passande i anseende till denna qvinnas härkomst, och ganska skadlig genom hennes illa kända karakter: en annan bostad, ett afstånd af mer än tolf mil skulle nödvändigt afbryta denna vana, och i Bath skulle Elisabeth visserligen göra bättre passande bekantskaper än fru Penelope Clay, hvilket lady Russel ansåg af mycken vigt. Hon älskade icke Elisabeth för sin egen skull, det var omöjligt, men hon var ju hennes väns dotter, och utan att hon sjelf märkte det, imponerade Elisabeths skönhet och kalla värdighet på henne; hon älskade henne icke så som hon älskade Alice, men hon beundrade hennes sköna skapnad, hennes vackra hållning, det sätt hvarmed hon bibehöll sin rang, med undantag likväl af sin vänskap för mistriss Clay, den hon hvarken kunde begripa eller gilla.