Farväl
FARVÄL.
Förglöm ej mig, när långt från dig jag döljer
Med konstladt lugn det qval, som mig förtär!
När sorgens slöja själens spegel höljer
Och hvarje anletsdrag en bild af saknad är;
När flärdens grymma hån mitt ögas källa sluter,
Och blott i nattens famn min tysta suck sig gjuter,
Då tåren tillrar fram, som evigt säger dig:
Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!
Förglöm ej mig i nöjets verld, bland vänner,
Som sluta dig i hulda kretsen in;
Då ingen anar der, hvad Hilma känner,
Och ingen hviska hörs: ”Din Hilma städs är Din!”
Då nödens tunga hand min bana töcknig målar,
Ur ingen själfull blick en tröst, en känsla strålar,
Med minnets dufva då min kärlek säge dig:
Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!
Förglöm ej mig, om Hatet skulle svärta
Din Hilmas bild, i minnets ljusa glans;
Gif mig din dygds försvar uti ditt hjerta,
Och gjut ej misstrons gift i eternellens krans.
Låt honom fästa tryggt hvar länk af dessa banden,
Som lifvets öde gaf. Se! i de högre landen
Hvart oförvissnadt blad engång skall säga dig:
Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!
Förglöm ej mig, då löfvens hvalf i lunden
Af Bores pust i spillror härjadt är;
Då lyssna vid min dörr, i aftonstunden,
Och hör min vålnads gång, som dig min helsning bär.
På tankans fria flygt jag ilar till ditt möte,
Och trycker i en dröm min himmel till mitt sköte,
Tills i ett vaknadt qval min längtan säger dig:
Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!
Förglöm ej mig, då vårens härold svingar
Omkring ditt tjäll, att hoppets driller slå;
Bryt minnets ros, der bäckens bölja klingar,
Och kyss mitt ögas bild i sippans spegel blå.
Låt då din lyras ljud det fordnas tro förklara,
Och från en fjerran strand skall hjertats luta svara
Med trohetens accord, som evigt säger dig:
Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!