Fria lekar/De fria lekarna

←  Förslag och plan till fria lekars införande

Fria lekar av Lars Mauritz Törngren

Slutord  →

De fria lekarna kräfva lika bestämda förfaringssätt som de föregående, men deras natur är sådan, att de bära disciplinen inom sig sjelfva. En gång komna i utöfning, behöfva de ingen öfverordnad ledare. Ungdomen leder dem sjelf hvilket dock icke hindrar de äldre att med de unga deri deltaga.

Den andra stora hufvudgrenen af lekar upptager allehanda andra, såsom sittlekar, sånglekar m.m.

Det torde böra sägas, att dessa olika slag af lekar stundom äro ganska svåra att i afseende på sitt slag åtskilja. De här nedan anförda tillhöra egentligen de fria, men en och annan kan äfven hänföras till de s.k. pedagogiska.

---

1. Bäddra boll öfvas parvis, mellan två och två, hvilka med händerna slå en boll mellan sig, (pl. 2). Slaget må äfven göras med en af fötterna. Venstra sidan öfvas lika med den högra. Denna lek lämpar sig för åldern mellan 6—12 år så väl för flickor som gossar, och afser, utom sig sjelf, förvärfvandet af nödvändig färdighet till pärkspelet.

Leken börjar dermed att en af de två, hållande bollen i ena handen (pl. 1), släpper honom under det att han med andra handen gifver honom ett slag i rigtning åt motspelaren, som möter bollen med slag af hand eller fot vare sig under dess båge, innan han tagit mark, eller efter första uppstudsningen, så att han flyger samma väg

tillbaka, der han åter behandlas på samma sätt.

Detta kallas att »hålla bollen vid lif». Så fortgår leken till dess någon »dabbar sig», d.v.s. icke lyckas att på beskrifna sätt slå bollen tillbaka, eller hålla honom vid lif. Den, som har dabbat sig, börjar leken igen enligt ofvan angifvet sätt. I denna lek förekommer ingen vinsträkning, utan täfla motspelarne sins emellan om hvem som kan hålla bollen längst vid lif. Leken lämpar sig för hvarje ledig stund således både för de längre och kortare uppehållen i skolan.

Bäddring mot vägg (pl. 3) kan öfvas af hvar och en enskild; äfven denna lek går ut på likasom den föregående att uppöfva färdigheten, och lämpar sig särskildt för att stundvis göra hvartannat slag med venster och höger hand eller fot.

2. Väggpärk är en enkel och roande bollek, hvari den färdighet, som blifvit förvärfvad genom bäddring, kommer till användning. Bollen handteras nemligen i enlighet med det dervid beskrifna sättet. I samma lag kunna deltagarne vara från två (2) t.o.m. tio (10). De dela sig i två lika stora hälfter. Dermed tillgår sålunda: två anförare utväljas af alla gemensamt, och dessa båda välja derefter turvis en och en bland de öfriga till dess alla blifvit upptagna. Såsom namnet angifver, skall leken försiggå mot en vägg, mot hvilken en pärkboll slås på det ofvan angifna sättet. Marken närmast denna vägg bör vara temligen plan, så att bollens studsning kan genast något så när iakttagas. På väggen utmärkes en vågrät linie ungefär tre fot från marken; denna linie angifver den gräns hvarunder bollen icke får träffa väggen. På hvardera sidan härom uppdrages såsom sidogräns en lodrät linie, afståndet mellan dessa linier bestämmes efter antal af deltagare. På tio fots afstånd från väggen utmärkes en linie parallel med väggen; detta är den gräns hvarutom bollen bör uppstudsa. Flockarne lotta sins emellan hvilkendera som skall börja. Alla ställa sig utan ordning utanför den på marken utmärkta linien. Anföraren inom den flock, som enligt lottning skall börja, bestämmer hvilken inom flocken detta tillkommer. Bollen slås på det vanliga sättet mot väggen, allt under iakttagande af gränserna. Då bollen derefter återstudsar från väggen, bör någon af andra sidans män möta honom med ett nytt slag; leken fortgår sedermera med slag af bollen omvexlande från ena och andra sidans män. Det behöfves således ingen på förhand uppgjord tur, utan skall bollen slås af den som står honom närmast vid återstudsningen, alltid med iakttagande af den rätta flocken och att icke springa i vägen för hvarandra. Ingen får, för att möta bollen, gå innanför den på marken utmärkta linien (pl. 4).

Vinsträkning sker efter följande regler: Då bollen träffar väggen utom de bestämda gränserna, eller då han gör två studsningar innanför den på marken dragna linien, räknar den flock, hvarur detta slag icke gått, ett; sak samma om någon dabbar sig, då motsidan äfven räknar ett. Den flock som först får räkna tolf (12) har vunnit.

Då gången af leken genom sistnämnda händelse

ofrivilligt afbrytes, sättes den åter i gång af den flock som dabbat sig. I de andra fallen beror det af anföraren i den flock, som har tur att möta bollen, om slaget skall tagas för godt, men häri skall han bestämma sig innan nytt slag är gjordt, ty derefter medgifves intet val, utan är nytt slag ett tecken till att det föregående skall i detta afseende såsom godt anses.

3. Mota boll är en enkel och äfven roande form af bollek för barn från sex års ålder. Från två till sex deltagare kunna vara med om denna lek. Sedan de efter eget val delat sig i två sidor, intaga de sina bo. Dessa skola vara så långt från hvarandra, att icke någon af deltagarne kan kasta bollen från sitt bo så, att den gör första nedslaget i motsidans. Bonas gränser skola vara jemnlöpande med hvarandra. Leken går ut på att försöka kasta bollen så hårdt, att han derigenom kommer in i motsidans bo; och å andra sidan att i tid mota bollen innan han kommer till boets gräns. Kasten skola göras vexelvis från ena och andra sidan. Medspelarne bestämma mellan sig i hvilken ordning de skola kasta. Den sida, som lyckas att kasta in bollen i motsidans bo, får räkna ett. Tolf är vunnet spel.

Denna lek är att betrakta såsom en inledning till våra vanliga bollekar, hvarunder det i allmänhet icke lägges tillbörlig vigt på snabbhet och händighet, då det gäller att uppfånga och ”kasta in” bollen till innemål. — En motsvarande inledning till fotboll är:

Mota boll med fötterna. Två eller flera uppträda här mot hvarandra i hvar sina bon. Dessa äro åtskilda genom en rät linie (midtellinien), hvilken icke får öfverskridas af någon deltagare. Bona begränsas på motsatta sidan (baksidan) på hvar sitt håll af en annan linie, parallel med midtellinien, och på så långt afstånd derifrån, att den bäste sparkaren af motsidan, då han står invid denna gräns, icke kan sparka bollen så att den gör första nedslaget bakom motsidans bo.

Medspelare skola icke springa i vägen får hvarandra. Leken går ut på att sparka bollen — man bör således undvika att taga den med händerna — så att han far utom yttergränsen af motsidans bo.

4. Pärkspelet är en boll-lek. Det kan nyttjas af snart sagdt alla åldrar. Barnet förbereder sig deri genom andra lättare slag såsom att »Bäddra boll» och med »Väggpärk». Hvilket handhafvande af boll som helst kan dessutom anses som en förberedelse till pärk. I pärk slås bollen med flatan af handen eller sparkas med ena eller andra foten. För att anses kunna spela pärk, måste man kunna sköta bollen lika väl med venstra som med högra handen, och samma regel med afseende på fötterna. Det är denna omständighet, som, från gymnastisk synpunkt sedt, tynger så mycket för pärk jemförd med motsvarande lekar. Detta spel kan lekas på hvilken öppen plats som helst. Gräsbevuxen torr mark är den bästa för pärk som för andra bollspel.

Innan leken börjar, uppmätes och inneslutes den s.k. Pärken emellan linor eller stänger^[1], som läggas på marken. Då linor dertill användas, böra desamma på förhand vara ordnade med fyra temligen långa spikar på lagom afstånd för att nedtryckta i marken bestämma Pärkens vinklar. Denna är rektangulär, dess långsida kallas stång och är 7 till 8 fot och kortsidan är 2,5 fot. Ena kortsidan kallas Framsticka och den andra kallas Baksticka. I Pärkens förlängning åt framstickan till och 14 steg derifrån nedsättes midtför framstickan ett märke (en pinne eller en käpp). Detta märke kallas stötan eller stötän. Gränsen (Fig. 1) mellan de båda spelande flockarna går genom stötan och är parallel med framstickan. De mot hvarandra uppträdande flockarna skola räkna lika antal, hvardera kan bestå af 3 till 10 man. Likasom i andra boll-lekar finnes det ett inne och ett ute, eller söt och sur, som det i vissa trakter och andra lekar heter. Att vara inne eller ute bestämmes genom lottning, eller på annat öfverenskommet sätt. — Hvarje flock har sin anförare, Pärkkarl kallad. Platsen för innemännens pärkkarl är midt bakom pärkens baksticka. Han ordnar sina män bakom och på båda sidor om sig ända fram emot gränsen med fäst afseende på den förmåga, han vet hvar och en ega. Motsidans män stå äfven vända mot gränsen, men på andra sidan derom.

Sjelfva leken tillgår så, att en af utekarlarne försöker att med ett slag af ena handen mot bollen, just då den andra handen släpper honom, få bollen att slå ned inom pärken, men utan att vidröra dess begränsning (stänger eller linor). Detta kallas att slå kashugg. Träffas stängerna dervid, eller om bollen slår ned utanför pärken, så får kashugget icke förnyas af samma man, utan en annan utekarl fortsätter med sitt hugg; hvar och en af utesidan har i sin tur ett kashugg. (Pl. 5). När bollen studsar upp efter nedslag i pärken, skall innemännens pärkkarl med ett slag af hand eller fot (bollen må icke vidröra honom annat än genom slaget) drifva bollen, antingen med så stor kraft, han förmår, eller ock endast med tillräcklig styrka, öfver gränsen (ute). Utemännen skola då söka att der möta bollen med samma medel för att få honom att slå ned och möjligen stanna innanför stötan, eller ännu bättre bakom bakstickan; i förra fallet få de kas och i senare kas i baken eller kas i bakpärk. Detta inträffar, då ingen af innemännen varit till hands att på beskrifna sätt möta bollen eller ock icke kunnat möta honom. Bakstickan är således gränsskillnaden för vanlig kas och kas i bakpärk. Bollen kan sålunda i mera eller mindre höga bågar sväfva mellan de stridande, så länge det finnes någon till hands, som kan möta honom med slag, antingen innan bollen tagit marken — således i luften — eller efter första uppstudsningen. Han må icke vidröras (slås eller mötas) af två spelare från samma sida omedelbart efter hvarandra. Slutligen måste bollen likväl stanna. Den, som dervid icke träffade bollen rigtigt, anses hafva dabbat sig. Stannar bollen ute, så tager den till kashugg närmast i tur densamma och gör sitt hugg; en ny bollning kan derpå följa. Skulle bollen deremot stanna inne, innanför stötan, så få utemännen en kas der bollen stannat, och platsen utmärkes med en pinne, som nedtryckes i marken. Äfven efter detta fortsätta kashuggen som förut, till dess alla utemännen hvar och en i sin tur gjort sitt hugg. Skulle de under spelets gång få en bättre kas (Fig. 2), d.v.s. en kas, som vore längre från stötan, så ditflyttas den pinne, som utmärkte den förra kasen. — Ute och inne ombytes, när alla utemän gjort sina kashugg, eller när utemännen fått kas i bakpärk, hvilket är det bästa, som kan hända dem. — De, som börjat inne, och sedan kommit ut, skola bemöda sig att få en bättre kas än sina motståndare, d.v.s. att få densamma närmare bakstickan eller längre från stötan. Så snart de lyckas häri eller ock sedan hvar och en af deras män hafva gjort sina kashugg, hvilka nu benämnas vinsthugg, börjas en ny afdelning af spelet, den tillgår i fullkomlig öfverensstämmelse med den nu beskrifna; men de, som första gången voro inne, skola nu vara ute och tvärt om.

Den sidan, som eröfrat den bästa kas, får räkna 10 sig till godo; och omvexling af inne och ute fortsätter, till dess någon af flockarna kommit till 40, som är vinst. På Gotland benämnas vinsterna: 10, 20, ”fullt” (30) och ”vunnet” (40). I de fall, då ingen af flockarna får någon kas, får den, som först var ute, räkna 10 sig till godo, ehuru han icke egentligen lyckats bättre än motståndaren; det anses, att de efterkommande skola göra sin sak bättre för att få räkna vinst. Skulle återigen båda flockarna få kas i bakpärk, då får den räkna sig 10 till godo, som sist tillkämpat sig denna fördel.

När en kas blifvit vunnen, förändras gränsen så, att den går genom kasen parallel med fram- och bakstickan (Fig. 2), och längre få icke innemännen komma. Vinsthuggen göras likafullt ifrån stötan. Om innemännen skulle hafva kas i bakpärk att försvara, så går gränsen genom bakstickans förlängning (Fig. 3). Utemännen hafva då att redan här möta bollen, ty innemännens pärkkarl är i detta fall icke skyldig att drifva bollen längre än på andra sidan om bakstickan från sig räknadt; utemännen böra åter å sin sida drifva den så långt tillbaka som möjligt eller såsom i allmänhet dit, hvarest det är största sannolikheten för, att ingen af innemännen skall möta honom. Vid detta så väl som vid andra tillfällen, under gången af detta omvexlande spel, kunna de täflande å ömse sidor lägga i dagen en stor fyndighet, hvilket gör, att denna lek så särdeles väl egnar sig för att äfven hos de i ålder mera framskridna bibehålla det intresse och den färdighet, som de i ungdomsåren närt och utvecklat.

Då tvist uppstår, så gäller, att det sista kas- eller vinsthugget skall göras om igen, så vida icke några skiljedomare varit närvarande, i hvilket fall deras uppfattning blir rådande. — Pärkspelet, som ännu är en folklek på Gotland, lekes i vissa trakter något olika; det här beskrifna sättet, är Vanlig eller Upprigtig Pärk. Den s.k. Puttpärken gifver ännu mera tillfälle att öfva list och färdighet. Den föredrages på flera ställen.

Huruvida det skall lyckas att på fastlandet införa Pärkspelet, kommer sannolikt att bero af, om man gör något för att i de tidigare åren uppmuntra barnens lek med boll i allmänhet. Som redan förut blifvit nämndt, inledes detta spel med bäddring och väggpärk, båda dessa äro sjelfständiga lekar och passa just för barnaåldern. Pärk torde på fastlandet förbytas till Park.

5. Långbo är en spring- och boll-lek med ”bränning”. I den förekomma två bon med omkring 150 fots afstånd emellan sig. Bona hafva med hvarandra parallela gränser. Deltagarnas antal är icke begränsadt; men 10 till 12 anses vara lämpligt. Dessa välja ibland sig ett slags anförare. Alla samlas inom det ena boet. Enligt öfverenskommelse uttages en ”brännare”, hans plats är mellan båda bona, och han har bollen. Leken tillgår så, att brännaren slår bollen, på det i Pärkspelet beskrifna sättet, in i det bo der de spelande befinna sig. Anföraren skall då med flata handen slå bollen utom boet, dervid springa alla, som så finna lämpligt, öfver till det andra boet; brännaren gör då sitt bästa att få tag i bollen, för att dermed hinna bränna någon af de springande, innan det andra boet af dem uppnås. Lyckas han häri så flyktar han med de andra in i samma bo. Den brända blir i stället brännare, och försöker genast bränna någon, som möjligen dessförinnan icke hunnit i bo. Lyckas han icke häri, så skall han såsom hans föregångare slå in bollen i det bo, der anföraren befinner sig, hvarefter leken fortgår i likhet med förut beskrifna sätt, tills alla äro öfver i motsatt bo. Anföraren skall vara den siste, som lemnar boet. När äfven han kommit öfver, förnyas leken från den andra sidan. — Om det inträffar, att brännaren ”tager lyra” då anföraren slagit ut bollen, skall han byta med anföraren, som då blir brännare.

6. Kasta varpa är en kastlek och förekommer likasom de förut beskrifna lekarna, så vidt bekant är, endast på Gotland. Varpa liknar mycket det engelska spelet Quoits. Skilnaden består egentligen deri, att vid Quoits användes en jernring, som man försöker kasta så, att han skall fastna på en jernpinne, som är nedslagen på sexton till tjugo ”yards” afstånd från de kastande. På Gotland begagnar man sig i stället mestadels af genom naturen sjelf bildade flata, runda stenar, som man kastar mot en i marken nedslagen träpinne. — Spelet ordnas så, att två käppar eller pinnar nedslås i marken på omkring 40 fots afstånd från hvarandra. Afståndet bestämmes af de spelandes krafter och förmåga, men såsom regel bör detta hellre vara för kort än för långt. — På Gotland uppträda ända till 10 man eller flera i samma spel, men hellre än att vara för många i ett spel, är skäl i att ordna flera omgångar. Sex till åtta man torde vara lämpligt antal. Med ännu flera deltagare återkomma kasten för sällan. Detta spel lämpar sig lika väl för venstra som högra handen. — Hittills gällande regler böra derför i det syftet fullständigas. — Sjelfva kastet göres med ungefär samma rörelse af armen, som då man kastar ett klot, men i det ögonblick då stenen släppes, vrides den vågrät genom en rörelse på handled, hand och fingrar. (Pl. 6). Denna rörelse låter icke beskrifva sig, den måste helt och hållet genom öfning inläras och är ej på långt när så svår att göra som att beskrifva. Stenens vridning i vågplanet fortfar under hela den båge, som han beskrifver i luften, så att hans ena flatsida ständigt vetter uppåt, den andra nedåt. Nedslaget bör ske på flatan, så att stenen stannar och icke rullar från platsen. (Pl. 7.) Fattningen af stenen göres något olika, men enligt regel bör den fattas med tummen på stenens öfre flata, pekfingret omkring dess rundning (omkrets) samt de öfriga fingrarna spridda på undersidan. (Pl. 6 a.) De spelande ordna sig enligt öfverenskommelse i två lika stora flockar. Hvar och en medspelare skall vara försedd med en ”varpa” (sten), hvilken han noga bör kunna igenkänna bredvid andra stenar af samma slag. Båda

flockarna samlas vid samma pinne

(vensterpinnen). Man bestämmer på något lämpligt sätt, lottning eller annat, hvilkendera af de båda flockarna skall börja, och om ordningen männen emellan inom flocken öfverenskommes. Pinnarna benämnas venster- och högerpinne, derför att kasten göras ifrån dem med venstra handen från den förstnämnda och med högra från den andra. För tydlighetens skull kallas flockarna här A och B. Första kastet göres från vensterpinnen med venstra handen; och om A t.ex. har första kastet, så skall derefter en man ur B kasta. Sedan undersökes hvilken sten, som stannade närmast målet. Skulle detta vara händelsen med A:s, så göres det nästa kastet af B-männen, hvilka dermed fortsätta, ända till dess de i något kast öfverträffat sina motståndare, hvarefter A-männen kasta, och så fortsättes vexelvis till dess någon sidas alla män hafva gjort sina kast utan att hafva kunnat öfverträffa sina motståndare, hvilka senare derföre vinna ett (1). Antagom, att A vunnit ett, men ännu finnes ett par män ur samma flock, hvilka icke hafva gjort sina kast. De få dermed fortsätta för att försöka få någon af sina stenar att stanna närmare pinnen, eller såsom somlige spela för att nedslå pinnen, hvilket, om det lyckas, gifver dem två; det senare sättet är mindre allmänt. Om båda sidors alla män kastat, och ingen skilnad på kasten kan göras, så skall qvittas. Om en sten i nedslaget träffar en annan, som derigenom förlorar sitt goda läge, så räknar den, som stannat närmast målet. Efter hvarje vinsträkning öfvergå alla spelande till den motsatta pinnen, hvarifrån de med kast af andra handen mot den andra pinnen förnya sina bemödanden att öfverträffa hvarandra på det beskrifna sättet. Sålunda pågår omvexlingen af mål och hand till dess ena sidan fått räkna 12, som är vinst, sig till godo.

Kasta varpa kan äfven ordnas med två fasta pålar, hvars öfre ändar äro tvärt afskurna och två tum i genomskärning. Ofvanpå hvar och en af dessa lägges en lös sten (pl. 7). Förfarandet härvid sker i största öfverensstämmelse med ofvan beskrifna lek, skilnaden består endast deri, att om stenen nedslås från pålen genom varpans omedelbara nedslag, räknas detta lika som när pinnen slås ned efter ofvan beskrifna sätt eller för två (2).

7. Spjut- och Stafkastning. Denna öfning är i och för sig en af de mest omfattande rörelser, och huru stor kraft som helst kan nedläggas deri. Det är derföre nödvändigt att med denna kastning öfva båda sidor lika. Sjelfva rörelsen med kroppen så väl som afvägningen af kastspjutet läres bäst genom öfning (fattning något bakom kastspjutets tyngdpunkt förordas).

Spjutkastning inledes med käpp- eller stafkastning. Inöfningen af ett större antal bör ske under lärares eller af honom utsedd persons ledning. Man bör dervid gå till väga på följande sätt.

1. Alla deltagarne förse sig med hvar sin käpp

eller staf och uppställa sig på ett led; — är

antalet mycket stort, göres uppställning på två eller flera led bakom hvarandra med lämpligt afstånd deremellan. — Utgångsställning intages (enl. pl. 8 A) med fötternas ställning ungefär som i vanlig gardställning (med två fotlängder mellan hälarne), den främre i rigtning åt det håll dit kastet skall ske, den bakre vinkelrätt deremot. Främre benet skall vara nästan rakt; det bakre knät starkt böjdt; öfverlifvet tillbakadraget; bakre armen, hvars hand bör fatta stafven något bakom dess tyngdpunkt, skall vara sträckt (dock utan styfhet) bakåt; hufvudet skall vara vridet framåt; blicken i samma rigtning d.v.s. åt det håll dit kastet skall ske; främre armen förblir hängande — utan stelhet vid sin sida, och den bästa hållning iakttages i alla afseenden. Sedan denna ställning några gånger blifvit intagen omvexlande till venster och höger på ledarens verkställighetsord: ställ!, börjar inöfningen af den för kastet nödvändiga rörelsen enligt följande:

Från utgångställningen öfverflyttas (enl. pl. 8 B) kroppstyngden från bakre till främre benet genom att under framvridning af kroppens bakre sida, hvars knä dervid sträckes under det att det främre lika starkt böjes; öfverlifvet fälles starkt framåt. Samtidigt med denna rörelse framföres bakre handen så långt att armen blir fullt sträckt framåt i kastets rigtning. Handen skall dervid genom böjning af armbågs- och axelleder bibehålla samma höjd som i utgångställningen, men skall derunder öppna sig så, att stafven, som i utgångst. är omsluten af alla fingrarne och hvilande mellan tum- och lillfingersbalkarna, blir liggande i tumgreppet mellan tummen och pekfingret öfver och långfingret under stafven. Under hela rörelsen iakttages, att stafven så mycket möjligt är föres i sin rigtnings förlängning. Denna rörelse verkställes på räkning Ett! Derefter återtages utgångst. på motsvarande sätt på räkning Två! Denna rörelse upprepas flera gånger efter hvartannat på vexelräkning Ett! Tu! Ett! o.s.v. Härvid iakttages noga den allmänna föreskriften att först öfva rörelsen till venster och sedan till höger. Om rörelsen visar sig gå sämre till någondera sidan så uppöfvas den så småningom genom något mera öfning för hvarje gång.

Till en början göres ofvan beskrifna rörelse långsam, och hastigheten ökas endast i mon af vunnen förmåga att derunder föra stafven så, att han bibehåller sin rigtning. Då denna färdighet blifvit så stor, att stafven äfven under ett kast kan fortsätta sin rigtning något så när, delas alla deltagare i två lika stora flockar, som uppställas mot hvarandra (hvardera på ett led) på ett afstånd af omkring 50 eller 60 fot, beroende af deltagarnes förmåga och styrka.

2. Öfningens vidare fortsättande tillgår sedermera sålunda: Ledaren bestämmer hvilket led som skall börja, detta led fattar stafvarne med venstra händerna. På ordet ställ! af ledaren intager detta led utgångställning, — alla inom ledet skola

dervid vara väl rättade på hvarandra och

spetsarna skola vara rigtade åt motstående led. Härpå följer ledarens räkning Ett! Tu! Tre! Hela ledet verkställer dervid samfälldt ofvan beskrifna rörelse på räkn. ett! tu!; och på tre! förnyas samma rörelse som på ett!, men med det tillägget, att i samma ögonblick som rörelsen fullbordas släppes stafven, så att ett kast deraf uppkommer; detta göres med så stor kraft bibehållande af god rigtning medgifver. Motstående led måste härunder noga iakttaga stafvarnes gång, på det ingen skada må kunna uppstå. Derefter upptager detta led stafvarne och verkställer sitt kast med venstra handen på samma sätt. Härefter följer kast med höger, och sedermera fortsättes under omvexling mellan venster och höger hand. Sista kastet skall äfven göras med venster. I mon af uppöfvad färdighet utses en bland deltagarne, hvilken skall räkna vid kasten i st. f. ledaren.

3. De som under dessa öfningar förvärfva någon större färdighet böra enskildt öfva sig efter samma grunder att med staf kasta mot ett derför bestämdt mål. Efter hand, som träffsäkerheten härigenom blifvit temligen stor, börjar sjelfva spjutkastningen. Detta bör ske mot trätaflor, hvilkas lämpliga storlek är omkring en meter i fyrkant. På taflorna utmärkas en prick och två ringar deromkring. Taflorna uppställas helst framför en jordvall eller en trävägg, som är nog hög att uppfånga spjuten (pl. 10). Dessa böra vara af ask eller furu; svårare är att få tillräckligt långa sådana af ene. De böra hafva från 5 till 7 fots längd och omkring 1 tum i genomskärning, i ena ändan vara försedda med en jernskoning, som afsmalnar till en spets på två till tre tums längd. Kastspjutet bör vara så afvägdt att, då, det fattas strax bakom tyngdpunkten och utgångst. intages, bör spetsen vara något framför ansigtet. Hvad sjelfva kastet angår, bör det redan af det derom ofvan bestämda vara tydligt, att det utföres med en stark rörelse af hela kroppen genom en kraftig och hastig vridning från den kastande armens sida, under det att öfverlifvet, som i utgångst. lutar bakåt öfver det bakre benet, samtidigt fälles framåt, hvarunder bakre benet hastigt sträckes och det främre böjes. Den bakre armen (den beväpnade) fullständigar rörelsen genom ett smidigt utfördt kast i ofvan antydda rigtning. Då denna rörelse utföres väl, och med utomordentlig kraft, blir ett nytt steg framåt stundom en följd deraf. Den kastande måste sjelf genom öfning och vana erhålla känsel och färdighet att bestämma ögonblicket och sättet för att släppa kastspjutet.

4. Med enskilda kast mot tafla tillgår på följande sätt. Ett antal af 8 till 10 medlemmar kunna samtidigt öfva sig mot samma tafla. Alla deltagarne ordna sig bakom hvarandra i en öfverenskommen följd så, att den som skall kasta senare står bakom den, som har en tidigare tur. Ingen får befinna sig bakom målet eller i dess granskap. När allt sålunda är väl ordnadt, börja kasten efter den uppstälda ordningen med iakttagande af förut gifna bestämmelser i afseende å venster och höger o.s.v. — Efter hvarje kast bör spjutet tagas ur taflan i fall det har fastnat, för att icke utsättas för förstörelse af ett följande kast. — Stundom böra samfälda kast (ledvis) öfvas af alla deltagarne. Kasten verkställas då efter någons ljudliga räkning till tre.

5. Spjutkastning låter ordna sig som lek i största öfverensstämmelse med kasta varpa. Men kasten ske endast mot en tafla eller två bredvid hvarandra, ty vanligen medgifver icke utrymmet att härvid förse sig med två taflor stälda mot hvarandra, hvilket eljest vore mycket lämpligt.

6. Taflorna — tvåringade med prick — kunna vara fasta (ständiga), flyttbara med sin fot och sträfvor, eller ock med ett fast stöd (en påle) hvari en lös tafla fastsättes då den skall användas.

Träff af yttre ringen eller mellan båda räknas för ett (1), af inre och derinom för två (2) och af pricken för tre (3). Tjugofyra är vinst. Afståndet till taflan lämpas efter kastförmågan.

Spjutkastning och isynnerhet stafkastning bör försiggå ute. Om spjutkastning öfvas inne i gymnastiksalen måste särskilda åtgärder vidtagas för att skydda väggar, golf och redskap. Till hvarje kastspjut bör finnas en hylsa af läder eller något motsvarande, hvilken påsättes spetsen för att förekomma olyckshändelse då spjutet icke användes.

8. Skjutning med pil och båge är en lika vacker som nyttig öfning; den bör inöfvas af gymnastikläraren, och först, när han dertill gifvit sitt samtycke, må ungdomen enligt gällande föreskrifter använda pil och båge på anvisad plats. Denna bör vara så vald, att icke pilarna kunna blifva afskjutna åt någon allmän färdväg eller inåt området för andra lekar, för att sålunda förebygga all fara. Lek med detta redskap anordnas i öfverensstämmelse med kastspjutsleken, men endast med ett mål (en tafla). Männen från de hvarandra motsatta sidorna afskjuta efter hvarandra vexelvis en pil. Träff af pricken ger sin sida tre träff på eller inom inre ringen ger två, på eller inom yttre ringen ger ett. Skulle båda sidorna hafva träffat pricken eller lika nära densamma med en pil, så blir den dernäst bästa pilen bestämmande o.s.v. Pilskjutningen skall verkställas så väl till venster som höger, och i regel skjutes första omgången till venster och sedan hvarannan gång, till dess någondera flocken får räkna 12, som är vunnet spel. Denna lek är således noga öfverensstämmande med de närmast föregående. — Hvar och en bör egentligen hafva sin egen båge, hvilken skall ansas och vårdas väl för att ständigt och jemt bibehålla sin spänstighet. Sannolikt skall pilbågen blifva en af de käraste följeslagare för den unge på hans vandringar. Pil och båge samt kastspjut hafva äfven den fördel att under vintern och dålig väderlek kunna användas. — Om det i en framtid visar sig, att dessa öfningar taga fart bland skolungdomen, så skulle det vara ändamålsenligt att gifva något skydd mot nederbörd och dålig väderlek åt skyttarne.

I afseende å hithörande redskap och deras bruk torde följande böra meddelas. En fem fots båge af vanlig god tillverkning är för skolungdomen en lämplig storlek, hvilket likväl ytterst måste bero af hvars och ens fria val. Enligt en gammal engelsk föreskrift bör bågen hafva karlens längd, men icke mera. Otvifvelaktigt skulle det vara en stor tillfredsställelse för en hvar, att sjelf kunna göra sina bågar med tillbehör, ehuru de hvarken till utseende eller verkan kunde annat än undantagsvis mäta sig med hvad en verklig yrkesman i den vägen kan åstadkomma.

1. Bågarne måste tillverkas af starka och spänstiga träslag såsom ene, grangrenar, alm, ask, idegran o.s.v. De äro antingen af en eller två bitar. (Här omnämnes endast hvad som af alla kan åstadkommas.) Om två likadana spänstiga bitar skola sammanfogas, sker detta genom att lägga deras tjockändar på hvarandra sedan de derför blifvit lämpligt formade, hvarefter en stark och hårdt tilldragen vulning anbringas deromkring; detta blir bågens handtag. Den nödvändiga inskärningen på ändarne för bågsträngen måste göras med stor försigtighet; stundom kan »knuten» efter en bortskuren qvist låta sig väl användas för ändamålet. Yttre delen af bågen (ryggen) göres något tillplattad, bäst är om denna del icke behöfver någon egentlig bearbetning å sin naturliga växt, den inre bör vara mera rund och bukig.

2. Strängen göres af hampa, lin eller t.o.m. af silke; den är svår att göra, så att han blir tillräckligt stark, men detta bör icke vara afskräckande för en uppfinningsrik ungdom. Tarmsträngar anses icke lämpliga. Midten af strängen bör vara hårdt klädd (lindad) med silke eller någon annan sorts stark tråd; före och efter skjutning bör strängen efterses, och den minsta skada bör genast afhjelpas.

3. Strängning af bågen är en magtpåliggande angelägenhet, och bör kunna göras af en hvar med största lätthet (pl. 9). Derföre bör till en början bågen strängas med blott föga stramad sträng, hvilket ökas endast i mon af vunnen färdighet. Vid lämplig ställning derför fattar ena handen om bågens midt (handtaget) med bågens rygg vänd åt kroppen, dess nedre ända stödd mot innersidan af samma sidans fot, som bör vara tillbakaflyttad så, att det blir ett par fotlängders afstånd mellan båda fötterna; den andra handen skall föra strängens ögla uppåt bågens öfre ända, dervid iakttages att innersidan af handen (sjelfva handleden) under jemn tryckning skall följa bågens rygg, och samma hands tumme och pekfinger införa strängens ögla i inskärningen, under det att handen om handtaget, väl sluten till kroppen, med sitt fasta tag bidrager att tillräckligt böja bågen. Denna färdighet är mycket lätt inöfvad endast början dermed sker med nog lång sträng. En 5 fots båge, strängad, anses böra hafva strängen 5 tum från bågens midt; men nybörjaren bör icke hafva sin båge så hårdt strängad. — Afsträngning sker efter samma grunder och i samma ställning. Efter hvarje skjutning skall bågen genast afsträngas; och bågen bör aldrig vara strängad annat än under skjutning.

4. Pilarne äro af olika längd (från 24—30 tum) försedda med antingen halfsferiska eller koniska jernspetsar^[2]. De förra brukas vid daglig öfning mot halmtaflor och jordvallar samt vid längdskjutning. De senare brukas vid täflingsskjutning mot hårdare föremål. Pilens bakre ända göres vanligen af horn och förses med en skåra för strängen; dessutom fastsattes, för att göra pilens flygt i luften stadig, tre stycken jemt löpande gåsfjädrar, hvaraf två böra vara af samma och den tredje af skiljaktig färg, dermed afses att lättare åtskilja denna senare för att alltid vända samma fjäder uppåt. Man kan äfven med fördel gifva dessa fjädrar en böjning efter en långdragen spirallinie. Endast tvänne fjädrar, som hvardera göra ett halft slag omkring pilen kunna äfven med fördel användas.

5. Vid skjutningen iakttages att i början hafva en mycket löst strängad båge. Ställning intages (enl. pl. 10) med ena sidan vänd mot målet med väl framskjuten axel. Samma sidas fot bör vara framflyttad med två fotlängder från den bakre. Främre handen, som håller om bågens handtag, skall vara i höjd med främre axeln och så stäld, att han i rigtning åt målet utgör en förlängning af axelplanet, och med handleden böjd så, att bågen under spänningen och vidare stöder mot handen i armens rigtning. Innan bågen upplyftes i denna ställning fattas pilen med bakre handen mellan fjädrarne och spetsen, och strängen inpassas i skåran midt för den öfre delen af handtaget. Pilen tages dervid framför eller öfver bågen, så att pilen stödes mot pekfingrets innersta knoge och yttre sidan af bågen. Under tiden hålles bågen vågrätt i främre handen med armen hängande vid sidan. När pilen sålunda blifvit inpassad, fasthålles han mellan den bakre handens pek- och långfinger, hvilkas yttersta led med en finger på hvardera sidan om pilen fattar bågsträngen. Derefter uppföres främre handen småningom i rigtning mot målet, och bakre handen drager strängen rätt bakåt örat under det att den ofvan beskrifna skjutställningen intages. I första taget spännes bågen endast till omkring två tredjedelar af pilens längd, och den återstående tredjedelen användes till den noggranna sigtningen. — Den, som dertill har nog starka fingrar, bör vid skjutning fatta sjelfva piländan mellan tummen och pekfingret och dermed spänna bågen i st.f. att fatta strängen med pek- och långfingret. Det är angeläget att iakttaga den största noggrannhet vid den senare delen af bågens spänning. Bakre handen bör dervid under fortsatt dragning rätt åt samma sidas öra så stadigt som möjligt följa sigtlinien; härför bör samma sidas armbåge höjas så, att underarmen kommer ens med sigtlinien, och för att underlätta detta, drages bakre axeln undan så mycket möjligt är. Under tiden skall blicken fästas skarpt på målet och i samma ögonblick, som bågen är fullt spänd, släppes strängen eller pilen. Man finner således att hela denna färdighet förutsätter det största välde öfver kroppen, samt att öfning och egen uppmärksamhet är det enda som kan framkalla färdighet till någon större grad. Men just till följd af den noggrannhet, som härvid förutsattes, är det af största betydelse för en ung kropps utveckling att rörelsen öfvas lika mycket åt båda sidor, så att icke ena sidan stärkes på den andras bekostnad.

Pilarne kunna bäras i ett dertill särskildt gjordt koger eller i en gördel.

Vid afskjutning slår strängen mycket hårdt mot innersidan af främre armen och handleden, härför användes armskydd af skinn eller dylikt. Likaså användas vanligen fingertutor för att skydda skinnet på de fingrar, hvarmed bågen spännes. Dessa tutor kunna förenas medelst skinnremmar på handens baksida till ett slags handske, som med en annan rem eller band spännas om handleden. Emellertid är det icke möjligt att med dylika handskar kunna tillgodogöra sig den fina känsel i fingrarna, hvilken allmänt framhålles såsom önskvärd vid bågskjutning.

Till målskjutningstafla användes sådana af hopsydda halmflätor, på framsidan försedda med en segeldukstafla, på hvilken målas en prick omgifven af två ringar. Dessa kunna, om man så önskar, målas i olika färger. Ett annat ändamålsenligt mål är en väl lagd och på ena sidan jemnhuggen torfhög, på hvilken fästes en pappskifva försedd med prick och ringar. Om utrymmet medgifver kunna flera taflor anbringas bredvid hvarandra, hvarvid är att iakttaga en viss samtidighet vid skjutningen^[3].

Af särskilda minnesregler, uppstälda för bågskjutning, torde vara nog att anföra följande:
1. Nybörjare böra icke skjuta med fullt spänd båge, utan öfva upp krafterna dertill så småningom.
2. Passa aldrig in en pil på strängen om någon befinnes mellan bågen och taflan eller i deras grannskap.
3. Undvik prat och skämt under sjelfva skjutningen, och blif ej otålig öfver andras sätt eller retlig af egna missgrepp.

9. Frilöpning (Barlauf) är en i Tyskland omtyckt lek. Den är i skolan tillämplig egentligen för dess öfre klasser. Då den lekes med uppmärksamhet, är den en liflig och i alla afseende god springlek. Den fordrar snabbhet och vighet samt skärper iakttagelseförmågan. Två lika stora flockar uppträda mot hvarandra. Två goda motspelare (anförare) utvälja växelvis sina medspelare. Hvarje flock bör icke räkna färre deltagare än åtta (8) och icke flera än 16 till 20. Hvarje flock har sitt bo. Mellan båda bona är neutralt område, som till formen är rektangulärt, dess kortsidor utgöra gränser för de båda bona. Afståndet emellan dem är beroende af de lekandes ålder och förmåga. Det bör vara tillräckligt stort att gifva anledning till en liten kapplöpning. Denna lek skall helst försiggå på vågrät mark, och om så ej kan ske, böra bona så utläggas, att deras gränser följa sluttningens rigtning, på det att denna icke må gifva större fördel åt den ena än den andra sidan. I hvilket fall som helst skola de båda stridande draga lott om bon. Sedan dessa blifvit tagna i besittning, skola anförarne vid den utmärkta tummelplatsens långsidor begränsa hvar och en på sin sida ett fängelsemål, liggande till höger om eget bo och sträckande sig tre stora stegs längd från bona. När allt detta är gjordt, så börjas sjelfva leken. — Den genomgående regeln i denna lek är: att den ur bo senare utgångne kan slå (”kulla”) hvar och en, som ur motsatt bo utgått tidigare. Den, som förföljes, kan således bistås endast genom en medspelare, som är ur bo senare utgången än förföljaren. Derför är det särdeles angeläget, att hvar och en har reda på, hvilka som utgått före eller efter honom. I lekens början utgå en och en, men senare kunna flera på en gång utgå. Det är angeläget, att de spelare, som äro i bona, noga iakttaga sina gränser, ty, om de af slarf skulle befinna sig utanför, så kunna de icke vid tillfälle af behof rädda en nödstäld kamrat, utan kanske t.o.m. sjelfva falla offer för hans förföljare, som visste sig vara senare utgången ur sitt bo. Den, som blir ”kullad”, blir fånge i motsidans fängelse, dit han går sjelf; och han har skyldighet att åtminstone med ena foten befinna sig derinom, ända till dess det kommer en ny fånge, hvilken då skall intaga den förstes plats. Den förste fången skall ställa sig framför en senare, d.v.s. på det neutrala området i rigtning åt eget bo. Fångarne skola fatta hvarandras händer och vidröra hvarandras fötter. Den främste skall framsträcka ena handen åt det håll, hvarifrån han kan finna befrielse. Ingen fånge får stå på knä eller ligga på marken. Enligt regeln är spelet vunnet, när tre fångar äro tagna. Den som springer öfver sidogränsen, är fången. Äfvenså den som springer bakom fångarne, han må höra till ena eller andra sidan. Fångar kunna befrias af sina medspelare på det sätt, att någon af dem utan att blifva kullad springer fram till fängelset och vidrör fången, vanligen den mot räddaren utsträckta handen. Om det finnes flera fångar, så äro de på samma gång befriade, förutsatt att de hafva iakttagit för dem ofvan gifna föreskrifter, ty i annat fall är endast den berörde fri. Den fångne får icke springa sin räddare till möte. Vid fångandet så väl som vid befriandet gäller, att endast beröring med bara handen gillas, annan kroppsdel är härvid utom räkningen. Ett slag (”kullning”) från en oberättigad har ingen påföjd. Då en fånge göres eller befrias, afstannar leken ett ögonblick och hvar och en intager sin plats. Den, som gjort eller befriat fånge, börjar leken igen. Det, som göres af dem, som obefogadt springa ut, är ogildt.

Stundom händer, att en kan vara så eftersatt och omringad, att han omöjligt kan fly till eget bo, han kan då taga sin tillflygt i motsidans. Derifrån kan han sedan, enligt somligstädes gällande regel, oantastad återvända till eget bo; – men på andra orter må han under återvägen kullas af hvilken af motsidan som helst. I detta senare fall kan han uppträda såsom ”fångbefriare”, och är sålunda en mycket farlig gäst, hvarför man då låter bevaka honom med en särskild väktare. Såsom allmän regel gäller, att de mindre färdiga och vana icke onödigtvis skola utsätta sig för fara, utan låta de skickligaste svärma ut mot andra sidans gräns. De böra nöja sig med att kunna i händelse af behof uppträda såsom räddare eller hjelpare åt dem, som äro värst eftersatta. – Till undvikande af tvistigheter uppgifvas 3:ne sätt: att välja opartiska åskådare till skiljedomare; eller att obetingadt tro den, som säger sig hafva uträttat något; eller att låta spelet gå tillbaka till den punkt, det hade före tvisten.

10. Hare och hund (schnitzeljagt) förekommer i England och andra länder. Den beskrifves här i överensstämmelse med det engelska bruket

En ganska stor mängd kan deltaga i denna lek. En utväljes till Hare. Hans uppgift är att undfly de öfrige, hvaraf en utses till jägare och en till slutare. Om det för tillfället är fråga om en långvarig jagt, så väljas 2:ne harar. Haren bör icke vara den bäste springaren, men han skall vara af en djerf natur, på samma gång han bör hafva ett godt omdöme för att icke förorsaka obehag genom att beträda förbjuden mark o.s.v. — Till Jägare utväljes den bäste lekkamraten och till Slutare den näst bäste.

Haren skall vara försedd med en mängd fyrkantiga papperslappar, hvilka han strör efter sig. De skola tjena såsom spår för jägare och hundar. Haren får icke korsa sin egen väg och får icke vända hem inom en viss på förhand bestämd tid, i båda fallen anses han fångad. Hundarna äro förbundna att följa harens spår och få icke taga genvägar, äfven om de se haren. — Åt haren gifves sju minuters försprång. När dessa äro tilländalupna, blåser jägaren i sitt horn eller gifver annat öfverenskommet tecken till, att jagten börjar. Jägaren skall vara främst, försedd med en hvit flagga, och efter honom följa i en rad alla hundarna och sist slutaren, hvilken skall hafva en röd flagga. — Jagten går ganska lustigt, till dess jägaren förlorat spåret. Han utropar då ”tappadt”. Slutaren skall dervid nedstöta sin flagga i marken vid det sist varseblifna spåret. Hela linien af hundar svänger en hel cirkel deromkring, om så behöfves. Derunder äro de temligen säkra på att finna spåret. Under tiden har äfven jägaren nedsatt sin flagga i marken och undersökt det närmaste området för att med största sannolikhet kunna utfundera hvilken väg haren har valt. — Den, som återfinner spåret, utropar: ”Jägare ohoj!” — Sedan jägaren gjort sig förvissad om, att det är ett rigtigt spår, blåser han i hornet eller gifver jagttecknet, och så bär det af igen. Hundarna skola derförinnan hafva bildat linie som förut mellan de båda flaggstängerna. Derefter fortgår jagten, antingen tills spåret på nytt behöfver sökas, så som ofvan är beskrifvet, eller tills haren blifvit fångad, eller tills den på förhand bestämda tiden är tilländalupen, utan att haren blifvit fångad, i hvilket fall han gått fri.

De båda flaggorna äro särdeles nyttiga. Haren undslipper lätt, i fall icke ett rigtigt bruk göres af dem, ty hundarna förlora då lätt spåret helt och hållet, hvaraf mycken tidsödande sökning blir en följd. — Denna jagt kan utsträckas ända till ett par mil eller mera, men är äfven lämplig för kortare afstånd, allt mycket beroende af traktens beskaffenhet. En längre utfärd bör vara förutgången af flera korta för att vinna uthållighet, och för att hvar och en må blifva i tillfälle att så småningom öfvertyga sig om sin förmåga och uthållighet. Haren bör gerna på förhand hafva gjort en liten rekognoscering af den trakt, hvari jagten skall försiggå. I annat fall kan han lätt blifva innestängd vid någon bäck, sjö eller träsk o.a. Engelsmän förorda t.o.m. en liten fickkompass såsom en god följeslagare.

11. Boll stå! äfven kallad måndag, tisdag o.s.v. m.fl. Ett antal tager hvar sitt namn efter dagarna i veckan eller bokstäfver eller nummer o.s.v. De, som deltaga i denna lek, samlas vid en lämplig vägg på en linie parallel med väggen. De medföra en boll; och sedan det blifvit afgjordt, hvem som skall hafva bollen, tager den dertill utsedde densamma. Leken tillgår så, att den, som har bollen, kastar den mot väggen, så att den återstudsar. Då bollen träffar väggen, icke senare, utropar kastaren det antagna namnet på någon af sina medspelare. Alla utom den nämnde springa sin väg, han åter försöker att taga bollen innan den träffat marken, eller i annat fall så fort som möjligt är. När han fått bollen, ropar han Boll stå! Hvar och en är då skyldig att ögonblickligen stanna utan att söka något skydd. Den, som har bollen, eger nu att bränna hvem han vill; lyckas han deri, skall den brända upptaga och försöka bränna någon af de andra, som nu igen äro stadda på flygt åt alla håll. Lyckas han icke, skall han återtaga bollen, och är det alltid den sist brände, som i nästa omgång skall kasta bollen mot väggen. Om den vid bollkastet i väggen nämnde lyckas taga bollen i luften (lyra), berättigar detta honom att genast kasta bollen i väggen och utropa ett annat namn bland de antagne med alldeles samma påföljd som det ofvan anförda fall. Den, som icke lyckas med bränning, får ett streck; när någon fått sex streck, är leken slut. Det stundom öfliga bestraffningssättet med gatulopp eller bränning, allt efter streckens antal, är icke lämpligt. — Leken är särdeles liflig och ändamålsenlig för tio- och tolfåringar. Såsom straff föreslås bränning med boll på ett afstånd af 15 steg mot den utsträckta handens flata; handen bör således icke hvila mot vägg el.dyl.

12. Snöbollkastning förekommer bland skolungdom om vintern lika säkert, som att det kommer tö på snö. Det finnes minst två sätt att draga nytta af denna egendomliga lek, som mången gång blir allt för allvarlig. För att leken skall trifvas, måste all ondska bannlysas från lekplatsen! — Det ena sättet är att bygga en snöfästning, hvilken försvaras af ett antal ungdomar och anfalles af ett annat antal. En dylik fästning bör bestå af vall med graf. För dess utförande fordras äldres ledning. Till denna lek behöfves stor mängd af snö.

Det andra sättet för snöbollkastning är att dela en skolas ungdom i två hälfter, hvilka hvar för sig indelas i kompani med tillräckligt antal befäl uttaget bland ungdomen. Dessa två kompanier skola manövrera och strida mot hvarandra under tillämpning af hvad de under militäröfningarna hafva lärt. Snöbollkastningen blifver eldgifningen, och denna måste utföras under ständig tillsyn af befälet. — Genom denna lek böra de unge tidigt lära sig inse nyttan af disciplin, enighet och samverkan, samt huru litet den enskilde betyder annat än genom ett noggrant fyllande af den plats han fått sig anvisad. — Äfven ganska små pojkar kunna deltaga i denna lek, ty de kunna alltid genom omtänksamma befälhafvare skyddas mot för häftig beskjutning, samt på längre håll användas till att förse sina äldre kamrater med ammunition. Till denna lek bör väljas prisdomare, som hafva en för öfverskådlighet lämplig plats, och hvilkas signaler äro ovilkorliga befallningar. Prisdomarne böra hafva en flaggstång med ett antal signaltecken till sitt förfogande. Striden börjar, striden upphör, kompaniet A eller B skall vika, ställning och hemmarsch äro de sex signaler, hvarom på förhand öfverenskommes. Samma signaler skola alltid användas. — Hela skaran kan återmarschera tillsammans under prisdomarnes befäl och under någon sångmarsch. Denna form för snöbollkastning är att föredraga.

13. Skridskoåkning är en kärkommen sysselsättning för ungdom. Sjelfva färdigheten ger den största tillfredsställelsen. Innan man börjar inlära några konster, bör man ega fullkomlig färdighet i att åka rätt fram samt att ”klifva öfver” åt båda sidor. Några lekar (t.ex. hök och dufva) kunna lätt ordnas äfven på skridskor, men de förutsätta temligen stor färdighet.

Skidlöpning förekommer icke i nämnvärd grad i mellersta och södra Sverige. I Norrland lär den förekomma mera. T.o.m. flickor skola der göra ett tidsfördrif deraf; det är all anledning att der uppmuntra den.

14. Kälkbackåkning är mera allmänt gängse; äfven der är det åkningen och styrningen, som är det fängslande. Det torde vara skäl i att i en och annan stad, der sådant låter sig göra, hos myndigheterna utverka någon lämplig backe åt skolungdomen.

15. Bränna är ett bollspel hvari sex ynglingar gemenligen deltaga. Det tillgår på följande sätt: Två lika skickliga kasta bollträet mellan sig en gång — på somliga ställen tre gånger — och flytta sedan vexelvis händerna öfver hvarandra; den, som får sista taget och förmår hålla bollträet fast mot tre slag af en mössa, stannar ”inne”. De samma två uttaga omvexlande de af de öfrige, som de vilja hafva på sin sida. Derefter utstakas två bon, ett inne- och ett utebo. Uteboet ligger på ungefär så långt afstånd från inneboet, som medellängden af de spelandes lyror. Af utemännen skall en blifva vid inneboet, ”uppgifvare” (Pl. 11 A), en skall stå mellan båda bona, han kallas klockare, och en skall stå vid uteboet. — Utemännen kunna komma in, antingen genom att taga ett visst antal lyror, vanligen tre, eller genom att bränna. — Hvar och en af innemännen har tre slag. Den, som i början uppträdde som väljare, slår först, de andra i den ordning, de blifvit valda. Den, som slår, kan springa till utemål på sitt sista slag, om det är så bra, att han anser sig kunna hinna dit utan att blifva bränd. Är detta icke möjligt, har han rättighet att invänta ett godt slag af någon medspelare. Han måste i hvarje fall hafva varit i utemål och kommit in igen, till dess hans tur att slå återkommit. Lyckas icke detta, är det uppgifvaren tillåtet att gå ut och bränna honom, han må vara i eller utom bo. Om den, som så blir bränd, kan nog hastigt få fatt i bollen, så att han hinner bränna någon af motsidans män, innan denne kommit i bo, och sedan sjelf hinner in utan att blifva bränd, har han icke allenast räddat sitt spel, utan motspelarne hafva äfven förlorat de lyror, de möjligen tagit före bränningen. Det händer, att den af innemännen, som för tillfället är i utebo, men ämnar sig in, går utom mål innan någon lyra är slagen, uppgifvaren kan då tvinga honom att gå tillbaka genom att i motsatt fall neka att gifva upp.

När utemännen komma in, antingen genom tagna lyror eller bränning, slår den först, som tagit sista lyran eller bränt. Den, som stått i utemål, slår andra i ordningen, så vida han icke enligt föregående regel skall slå först, i hvilket fall uppgifvaren blir den andre. Är klockaren den förste, slår uppgifvaren sist.

16. Långboll (Pl. 12) är det största bollspel, som delvis ännu förekommer på fastlandet. Det spelas något olika i olika trakter. Detta, så väl som det förut beskrifna, spelas med boll och bollträ. Båda spelen förvexlas med hvarandra, och mellan dem

förekomma snarlika spel med andra namn såsom

söt och sur, salta m.fl. Åtta till tio deltagare är det lagom stora antalet, som delas i två lika hälfter. De 2:ne förnämste lekkamraterne spela mot hvarandra, och de utvälja bland hela samlingen en och en vexelvis, så att förmågorna blifva jemt fördelade. Inne och ute bestämmas, genom att de båda hufvudmännen, anförarne, kasta bollträet mellan sig tre gånger, hvarefter de med handtag vexelvis öfver hvarandra efterse, hvem som får sista ”taget”, han stannar inne med sina män. Sista taget behöfver icke vara fastare, än att det medgifver att föra bollträet tre gånger öfver hufvudet, eller motstår samma prof, som i föregående spel omnämnes. I detta spel förekommer ett mål för inne och ett för ute. Afståndet dem emellan är lyrornas medellängd ungefärligen. Anförarne bestämma platserna för sig och medspelarne. Af utemännen skall en stanna inne som uppgifvare; en skall stå bakom innemål för att passa på de s.k. ”baklyrorna”, samt i allmänhet vara uppgifvaren behjelplig; en skall stå på lämpligt afstånd mellan målen, hans uppgift är att taga de korta och de låga lyrorna, att bränna samt i allmänhet att verka tillsammans med uppgifvaren; en, i fall det är åtta, men två, i fall det är tio deltagare, skola hafva sina platser bortom utemål, för att passa på de stora och vackra lyrorna. Denna tjenstgöring är den mest magtpåliggande mellan goda spelare, i synnerhet som lyrorna stundom slås i ganska sneda rigtningar, fordras att under det snabbaste lopp kunna taga dem. Det är dessutom angeläget, att bollen hastigt kommer in till mål, hvarför dessa män måste vara så väl goda tagare som kastare. Då utemännen hafva bränt någon af innemännen eller tagit tre lyror, komma de in. — Af innemännen börjar anföraren spelet. Uppgifvaren kastar upp (gifver upp) bollen åt honom. Finner han uppgifningen god, så slår han bollen med sitt bollträ. Han har rättighet att slå tre slag, men får springa efter hvilket slag han vill. Lyckas han icke slå någon lyra, hvarpå han tror sig om att hinna ut, innan han blir bränd, så kan han vänta vid innemål och sedan springa, när någon tillräckligt god lyra slås. Hvar och en af innemännen aflöser den ene den andre i den ordning de blifvit valda vid början af spelet. Skulle det inträffa, att innemännen gjort sina slag utan att någon af dem hunnit in igen, är detta en orsak till, att de komma ut.

Vid ombyte mellan inne och ute bör iakttagas, att, om bytet är en följd af tre tagna lyror, den, som tagit sista lyran, behåller bollen till dess alla utemän hunnit till innemål. Den, som tagit sista lyran, slår först, dernäst uppgifvaren, sedan den, som stått i bakmål, och de öfrige i den ordning, de kommit in. — Vid ombyte på grund af bränning, får ingen af den sidan, som bränt, vidröra bollen; utan alla skola söka att komma inom mål så fort som möjligt; men den andra sidans män skola bemöda sig att hastigt få tag i bollen

för att bränna någon af motsatta sidans män,

innan alla hunnit inom mål. Lyckas någon deri, så har han räddat de sina, som få komma in och börja leken på nytt igen. I fall utemännen före första bränningen hade tagit några lyror, gå dessa förlorade genom den nu beskrifna återbränningen. Om alla efter en bränning icke skulle våga att springa in, kunna de stanna vid utemål samt springa på den första dertill lämpliga lyra.

Skulle alla utom en af innemännen vara vid utemål, och det är tvifvelaktigt, huruvida de kunna få någon god lyra att springa in på, kunna de, som tro sig om att kunna böja sig undan för bränning, så småningom begifva sig af inåt för att efter en misslyckad bränning springa in i mål eller i motsatt fall försöka återbränna. Detta kallas somligstädes ”att fiska”. — Mindre skickliga spelare räkna äfven s.k. ”halfva lyror”, d.ä. när första uppstudsningen tages; eljest räknas endast ”hela lyror”. Dessa slag af bollspel likna något det engelska spelet ”Rounders”, men i detta gälla icke tagna lyror, endast bränning. Innemännen hafva i detta spel endast ett slag och skola derefter springa omkring en 5-hörning, der hvarje sida kallas bas. Figurens vinklar äro hvilopunkter, hvarest de springande hafva fristad mot bränning. Uppgifvaren kallas ”feeder” och har sin plats midt i 5-hörningen. Den, som slår bollen, står i en af dess vinklar, och genom den vinkelspetsen går hemgränsen. — Ur Rounders har i Amerika utvecklat sig ett ganska storartadt spel, som benämnes ”Base-ball”. Amerikanen sätter denna lek lika högt som engelsmannen sätter cricket.

Utom de nu anförda lekarna, omnämnas nedanstående såsom ännu i bruk jemte flera andra bland yngre skolungdom.

Hök och Dufva, Hänga kattor, Jägare och hund, Rymmare och fasttagare, Trekarl (två slå den tredje), Katt och Råtta, Dunk, Bo för Bisen.

17. Fot-boll. Denna lek är kanske den allmännaste i England. Den öfvas redan af barnet och fortsättes t.o.m. af åldern efter skolan. Cricket sättes betydligt högre, men kan likväl icke ersätta fotboll. Då man på flera ställen i Sverige har bemödat sig att införa denna lek, torde följande berättelse derom, tagen från en engelsk, icke vara ovälkommen.

Man är okunnig om tiden för uppkomsten af fotbollspelet. Men det finnes ingen engelsk lek, som på samma gång är så populär, och om hvilken förefinnas så olika omdömen. Alla öfverensstämma i uppfattningen af dess manliga karaktär, dess egenskap att meddela ihärdighet, rastlöshet, styrka och taktisk skicklighet, men de äro mycket få, som fullkomligt öfverensstämma i afseende å de regler, hvarefter denna lek skall utföras.

I gamla arkiver omnämnes icke denna lek tidigare än under Edward III:s regering; och vid den tiden synes den hafva varit så allmänt omtyckt, att den genom ett kongl. edikt blef förbjuden såsom varande medtäflare till det kungliga nöjet bågskjutning. Men det är utom tvifvel att fotboll blomstrade äfven före denna tid. I många marknadsstäder i England och Skotland och i synnerhet i Kingston vid Themsen inställas allt arbete på fettisdagen, och ett stort parti fotboll ordnas på marknadsplatsen. — Allt går offentligt till väga och mayor’n hedras med rättigheten att börja spelet (”kick off”).

Vid första påseendet är man färdig att beklaga, att det icke finnes någon autoritet, liknande Marylebone Club, villig att granska lagarne för fotboll, och att framhålla dem så, att de blifva iakttagna på alla platser der denna lek förekommer. Det finnes knappt två skolor i England, hvilka öfverensstämma i spelets första grunder, och som icke ständigt tvista om huru leken skall tillgå. Att röra vid bollen med händerna är i somligas ögon ett kätteri och i andras en ovanlig dygd. Somliga skolor förorda att springa med bollen, under det att andra anse en dylik frihet såsom stridande mot spelets rigtiga grunder och dess framgång. I sanning, om man ser sig om vid hufvudqvarteren för fotboll i England, blir det ganska svårt att sammanjemka spelreglerna så, att de öfverensstämma med allas smak. Rugby och Eton fotboll kunna knappt betraktas såsom samma spel.

Vi hafva ett slag af menniskor, som försvara användandet af endast elfva eller högst tjugu deltagare på hvarje sida, och andra påstående att ett hundra eller så omkring betyder föga. Vi hafva en skola, som leker mot en vägg, en annan använder begränsningar af duk, en annan slungar bollen omkring i trånga prång och en annan ordnar en hel liten armé af medspelare, ordentligt indelade i främre och bortre spelare, reserv, förtrupp, spejare och löpare, hvilka alla hafva sitt omedelbara inflytande på lekens öde och utgång.

De väsentligaste betingelserna för fotboll äro mod, ihärdighet och godt lynne. Hälften af tvisterna vid fotboll, hvilka tillskrifvas sparkar och slag på skenbenen, skulle icke hafva inträffat, ifall man hade iakttagit godt lynne. Ingen sparkas eller slås uppsåtligt, om han icke förlorar lynnet; och den spelare, i fotboll såväl som i andra lekar, hvilken icke kan tygla sitt lynne, är i hvarje afseende olämplig att deltaga i leken.

Såsom en täflan i fotboll numera ordnas, skola två flockar, innehållande deltagare till hvilket antal som helst, börja striden, och, efter att hafva tekat om bon, ställa sig midt emot och omkring 30 fot från hvarandra mellan två mål, som äro på 300 till 600 fots afstånd från hvarandra. Är leken väl börjad, blanda sig alla om hvarandra efter hand. Områdets bredd bör vara omkring halfva längden. Den sida som vinner tekningen får välja bo, den andra får börja spelet. Ifall mera än ett parti medhinnes, ombytes bon vid hvarje nytt sådant. Boets mål är utmärkt genom två upprätt stående stänger neddrifna i marken på ungefär 30 fots afstånd från hvarandra. Bollen, som fordom var gjord af en luftfyld blåsa, göres numera af uppblåst vulcaniserad kautschuk, som i sin ordning inneslutes i ett laskadt och välsydt läderfodral. Hvarje flocks bemödande är att drifva bollen igenom dess motståndares mål så att han tager mark på andra sidan. De spelandes skicklighet kommer mest i fråga vid anfallet och försvaret af målen.

Ju färre regler, och ju enklare de äro, desto bättre i hvad angår leken fotboll. Det förnämsta trätofröet mellan utöfvare af denna lek är, huru vida det är tillåtet att vidröra bollen med händerna eller icke. Eton's och Westminster's spelare skola aldrig upphöra att bevisa, att leken är fotboll och icke handboll; under det att Rugby-anerna å andra sidan påstå, att utan bruket af händerna såväl som af fötterna beröfvas spelet ett af sina förnämsta behag. I de efterföljande föreskrifterna är en medelväg förordad, ty, ehuru ingenting ser sämre ut än en lat och overksam spelare, som, icke bryende sig om att följa bollen, spelar fives^[4] med honom, då han kommer i det omedelbara granskapet, vore det likväl orimligt att hindra en spelare, som ärligt tager bollen — antingen sjelfva lyran eller efter första uppstudsningen — från att springa ett par tre alnar med densamma i sina händer i afsigt att förskaffa sig det rådrum, som är nödvändigt i och för en kraftig spänning af bollen (”drop-kick”). — Med all aktning äfven för motsidan blir det likväl nödvändigt att några klara och bestämda regler blifva framlagda. Kan någonting taga sig sämre ut än en spelare, som, för beqväm att förfölja bollen, står lugnt midt i dess lopp eller ännu värre vid sjelfva målet af sin grannes bo, väntande, ända tills bollen är sparkad upp till honom, på det att han, frisk och full af luft som han är, må leda bollen in genom målet? Det är att hoppas att följande regler i allmänhet må vara tillfredsställande och förekomma tvister och hinder för leken.

1. Ett mål vinnes genom en ärlig full spark (”kick”) eller spänning (”drop-kick”) af bollen från handen;^[5] eller genom en ärlig fot-boll (”bulley”) hvilken för bollen genom alla hinder mellan målets stänger. Stundom föreskrifves en viss höjd, hvaröfver bollen skall passera mellan stängerna.

2. Området eller banan för leken skall utmärkas genom sidogränser. Då bollen sparkas utom dessa gränser, må hvilken deltagare som helst sparka honom tillbaka vinkelrätt in på banan vid den punkt der han gick ut.

3. En spelare, som är bakom bollen, d.v.s. närmare motsidans bo än hans medspelare i det ögonblick han sparkade bollen, är ur spelet och får icke på något sätt deltaga annat än i enlighet med följande regel.

4. Ingen spelare, som enligt föregående skall vara ur spelet, tillåtes att sparka bollen eller hindra någon att göra detta förr än bollen blifvit vidrörd af någon från motsatta flock, då han åter likasom förut kan deltaga i spelet.

5. En spelare, som ärligen får fatt i bollen, antingen genom lyra eller vid första uppstudsningen, må springa med densamma en kort bit i afsigt att erhålla tillfälle till en spänning (”drop-kick”) eller ock fullt ur händerna.

6. Hvarje spelare af motsatta sidan må använda alla lofliga medel att förhindra den, som tagit bollen, att spänna densamma eller att gifva den full spark ur hand.

7. Att taga i eller fasthålla någon är på inga vilkor tillåtet under någon tidpunkt af spelet.

8. Slag, sparkar och krokben äro icke tillåtna.

9. Vid början af spelet skola de båda sidornas anförare sins emellan öfverenskomma, huru länge spelet skall vara.

10. Vid den öfverenskomna tidpunkten, oberoende af spelets tillfälliga ståndpunkt, skall en af anförarne utropa ”slutadt spel”, och spelet skall omedelbart derpå upphöra.

18. Lawn Tennis. Detta är en frisk och hurtig lek, hvari inga våldsamheter kunna förekomma. Den lämpar sig derföre äfven för flickors deltagande deri. Den är temligen allmän i England, och är just på grund af sin hurtighet vid de flesta tillfällen att föredraga framför den här i landet numera mycket allmänna sällskapsleken Crocket. De nödvändiga tillbehören äro en boll, och ett slagträ, kalladt rackett, för hvarje deltagare, samt ett nät. Närmare beskrifning härå lemnas i följande öfversättning af engelska föreskrifter för leken. Racketten föres omvexlande med höger och venster hand.

En något så när plan mark med eller utan gräsmatta, men utan stenar, är ändamålsenlig plats för denna lek. Bäst är att den derför använda platsen ständigt får vara upptagen af det tillhörande nätet, hvilket med anledning häraf bör likasom fisknäten vara beredt för att motstå såväl torka som väta.

Lekplanen är 27 fot bred och 78 fot lång. Han är delad tvärs på midten genom ett nät, hvars ändar äro fästade vid ett par stänger, som stå två till tre fot utom gränsen på hvar sin sida. Nätets höjd är 4 fot 9 tum vid stängerna och tre fot i midten. Vid gårdens båda ändar på 39 fots afstånd från nätet och parallelt dermed drages baslinierna CD och EF, hvilkas ändar sammanbindas med sidolinierna CE och DF. Halfvägs mellan sidolinierna och parallelt dermed utmärkes en halfgårdslinie GH — således vinkelrätt mot nätet — delande rummen på hvardera sidan derom i två lika delar kallade de högra och venstra gårdarne. På hvardera sidan af nätet och 22 fot derifrån och parallelt dermed uppdragas möteslinierna SS. SS. De här omnämnda linierna böra alltid vara uppritade, och de förnyas så snart de blifva utplånade. Hvita band eller snören kunna äfven här till användas, men sådana böra icke gerna ständigt vara utlagda; de fästas med spikar vid marken.

Bollar och racketter. Bollarne skola vara ihåliga och af guttaperka, samt öfverklädda med hvitt tyg. De få icke vara mindre än två och en qvarts tum, eller mera än två och ⅝:dels tum i diameter, vägande omkring 11 ort. Racketterna bestå af en sammanböjd båge af ask eller annat lämpligt träslag; bågens öfverblifna ändar sammanfogas till ett skaft eller handtag. I sjelfva bågen flätas ett nät af sensträngar.

Spelregler.

1. Val af sidor samt början. Valet af sida och rättigheten att börja under det första spelet afgöres genom tekning; så förstådt att, om den som vinner vid tekningen väljer rättigheten att börja, skall den andra spelaren hafva valet af sida och tvärtom. Spelarne skola stå på motsatta sidor om nätet. Den spelare, som börjar, gifver upp bollen, kallas uppgifvare, och den, som möter bollen, kallas mottagare. Då första omgången är slut skall mottagaren blifva uppgifvare och tvärtom; och under lekens gång omvexlas i öfverensstämmelse härmed.

2. Uppgifning. Uppgifvaren skall stå med ena foten utanför baslinien, och skall gifva upp bollen omvexlande från den högra och venstra gården, börjande från den högra. Den så uppgifna bollen måste slå ned inom möteslinien, halfgårdslinien och sidolinien af den gård, som är snedt öfver (diagonalt) på andra sidan om nätet, beräknadt från den gård hvarifrån uppgifningen skedde, eller på en af dessa gränslinier. En öfvad spelare tager icke upp bollen från marken med handen utan gör detta med sin rackett.

3. Fel. Det är ett fel,

a) om den uppgifna bollen faller på andra sidan af möteslinien; eller

b) om han faller i nätet; eller

c) om han faller utom gården ; eller

d) om han faller i orätt gård.

Felaktig boll får icke slås ut, mötas af mottagare. Efter ett fel skall uppgifvaren åter gifva upp bollen såsom förut från samma gård, hvarifrån felet begicks.

4. Uppgifningen får icke ske eller mötas med mera än ett slag af racketten.

5. Huru fel omintetgöras. Uppgifvaren skall icke slå bollen, förr än mottagaren är färdig; han skall derföre utropa ”färdig” innan bollen slås. Om den senare försöker att slå tillbaka uppgifningen, är detta tillräckligt bevis att han var färdig, äfven om han icke lyckas att träffa bollen. En god uppgifning, gjord då mottagaren icke var färdig, upphäfver ett förutgående fel (gjordt af uppgifvaren).

6. Boll i spel. En boll är återsänd eller i spel, då han blir slagen tillbaka öfver nätet innan han har rört marken andra gången.

7. Boll vidrörande nätet. Det räknas för giltig uppgifning eller mottagning, ehuru bollen vidrör nätet.

8. Uppgifvaren vinner ett slag

a) om mottagaren träffar eller slår bollen två gånger omedelbart på hvarandra; eller

b) om mottagaren felar i att återsända uppgifningen eller boll i spel; eller

c) om mottagaren återsänder boll i spel så att han faller, orörd af uppgifvaren, utanför någon af de linier, som begränsa gården; eller

d) om mottagaren på annat sätt vinner ett slag (se regel 10).

9. Mottagaren vinner ett slag,

a) om uppgifvaren gör två på hvarandra följande fel; eller

b) om uppgifvaren felar i att återsända boll i spel; eller

c) om uppgifvaren återsänder boll i spel, så att han faller, orörd af mottagaren utanför någon af de linier, hvilka begränsa gården; eller

d) om uppgifvaren på annat sätt förlorar ett slag (se regel 10).

10. Endera deltagaren förlorar ett slag.

a) om boll i spel rör honom eller någonting som han begagnar eller bär, undantagande racketten, genom sjelfva slaget; eller

b) om han rör eller slår boll i spel med sin rackett mera än en gång; eller

e) om han, under det han återsänder boll i spel, rör vid nätet med någon del af sin kropp eller rackett, eller med någonting som han bär på eller med sig.

d) om han slår bollen innan den passerat nätet; eller

e) om boll i spel faller på en boll i någon af hans gårdar eller på någon af deras gränslinier.

11. Slag, huru de räknas. For hvarje spelare, som vinner sitt första slag, räknas 15; för hvarje spelare, som vinner sitt andra slag, räknas 30; för hvarje spelare, som vinner sitt tredje slag, räknas 40 och för hvarje spelare, som vinner sitt fjerde slag, räknas utgång ”spel”; undantagande såsom nedan:

om båda spelarne hafva vunnit tre slag, kallas detta för stånd; och det nästa slag, som vinnes af någon deltagare, räknas denna deltagare till godo (förhand). Om samma deltagare äfven vinner nästa slag, vinner han utgång; om han förlorar nästa slag, är detta återigen stånd o.s.v., ända tills efter räknadt stånd någon deltagare vinner två på hvarandra följande slag, hvilket då är utgång.

12. Huru utgångar räknas. Den spelare, som vinner sex utgångar, vinner hela spelet eller omgången; undantagande såsom nedan:

om båda spelarne vinna fem utgångar, kallas detta slutspel eller fullt, och nästa utgång, som vinnes af någon spelare, kallas förhandsutgång för honom. Om samma deltagare äfven vinner nästa utgång, vinner han omgången eller spelet. Om han förlorar nästa utgång, kallas det återigen förhandsstånd o.s.v., ända tills efter ett dylikt någon spelare vinner två på hvarandra följande utgångar, då han vinner omgången.^[6]

13. Ombyte af sidor och fortsättande af uppgifning. Deltagarne skola ombyta sidor for hvarje omgång. När en följd af omgångar spelas, skall den spelare, som var uppgifvare i sista utgången af omgången blifva mottagare i första utgången af nästa omgång.

Tilläggsregler för ojemna spelare.

Att gifva i förväg.

14. Bisker. En bisk är ett slag, som den som fått i förväg kan fordra när som helst under en omgång, undantagande som nedan:

a) en bisk må icke komma i fråga sedan uppgifningen är gjord;

b) uppgifvaren må icke taga en bisk efter ett fel; men mottagaren kan göra det.

15. Bisker, gifna för ökning eller minskning. En eller flera bisker må ytterligare gifvas såsom ökning eller minskning till det som först blifvit gifvet.

16. Half-femton. Half-femton är ett slag gifvet vid början af andra och hvarannan derpå följande omgång. 17. Femton är ett slag gifvet vid början af hvarje omgång.

18. Half-tretio är ett slag gifvet vid början af den första utgången, två slag vid början af den andra utgången o.s.v. omvexlande i alla derpå följande spel af en omgång.

19. Tretio äro två slag gifna vid början af hvarje utgång af en omgång.

20. Half-fyratio äro två slag gifna vid början af den första utgången, tre slag vid början af den andra utgången o.s.v. omvexlande i alla de följande spelen af en omgång.

21. Fyratio äro tre slag gifna vid början af hvarje utgång af en omgång.

22. Halfgård. Sedan deltagarne hafva öfverenskommit om, till hvilken gård den, som ger half-gård i förväg, skall spela, förlorar den senare ett slag ifall bollen, återsänd af honom, faller utom någon af denna gårds gränslinier.

Regler med afseende på om det är tre eller fyra deltagare.

23. Ofvan gifna regler skola tillämpas för tre och fyra deltagare, undantagande såsom nedan:

a) i spel med tre, skall den som är ensam vara uppgifvare i hvarannan utgång;

b) i spel med fyra, det par, som har rätt till uppgifning i det första partiet, må besluta hvem af dem som skall göra detta, och det motsatta paret må likaledes besluta i den andra utgången. Den af de båda medspelarne, som är uppgifvare i den första utgången, skall ock vara uppgifvare i tredje; och den i det andra skall äfven vara det i det fjerde, och så vidare, i samma ordning, i alla de följande utgångar af en omgång eller följd af omgångar;

c) medspelarne skola omvexla att vara uppgifvare allt igenom hvarje utgång; ingen deltagare får mottaga eller återslå en uppgifning, gjord till hans medspelare; och den en gång öfverenskomna ordningen såsom uppgifvare och mottagare får icke andras, icke heller skall mottagaren byta om gårdar före omgångens slut.

Ett annat sätt att räkna.

24. Ofvan anförda regler skola tillämpas för Lawn-Tennis, i afseende å sjelfva spelet, med undantag af sättet för beräkningen. Ordet inne skall användas i st.f. uppgifvare och ute i st.f. mottagare.

25. Inne har ensam rätt att räkna. Om han förlorar (felar) ett kast, kommer han ut, och hans motspelare kommer in.

26. Den spelare, som får räkna 15, vinner utgång.

27. Om båda hafva vunnit 14, sättes utgången till 3. Detta kallas : Allt eller intet, Inne fortsätter att gifva upp, och den, som först räknar 3, vinner utgång.

28. I spel med 3 eller 4 deltagare skall endast en deltagare på inne-sidan gifva upp vid början af hvarje utgång. Om han eller hans medspelare förlorar ett slag, skall motspelaren vara inne.

29. Under fortsättningen af spelet, när den som först var inne kommit ut, skall hans medspelare gifva upp, börjande från den gård, från hvilken den sista uppgifningen icke skedde; och först, när båda deltagarne hafva kommit ut, då skall den andra sidan in.

30. De som äro inne skola bestrida uppgifningen i öfverensstämmelse med föreskrifterna 2 och 3; och motspelarne skola mottaga (möta) uppgifningen omvexlande, hvar och en bibehållande den gård, som han ursprungligen upptog. I alla följande slag må bollen blifva återslagen af hvarje deltagare på sin sida.

31. Ett eller mera må gifvas ”före” i en utgång.

32. Förmän af att vara inne två eller flera på hvarandra följande gånger kan tillåtas.

33. Halfgård: Om man har öfverenskommit i hvilken gård den, som gifvit före, skall spela, förlorar han ett slag, om bollen, som han slår tillbaka, faller utom någon af denna gårds gränslinier. Anm. I början, innan man kan reglerna rigtigt, gör man klokast i att tillämpa detta sist anförda sättet för räkning.

---

1. Mången anser stänger hafva företräde.
2. De halfsferiska spetsarne kunna äfven göras af bly.
3. Det bör vara förbjudet att anvanda pil och båge på lekplatser utom på de ställen, som just blifvit upplåtna åt denna lek.
4. Ett engelskt bollspel liknande väggpärk.
5. För att icke öfverraskas sättes en vakt vid målet. Denna kan enligt anförarens tillsägelse ombytas under lekens gång.
6. Stundom öfverenskommes att icke spela förhandspartier, utan att afgöra partiet genom första utgång efter förhands-stånd.