Fria lekar/Förslag och plan till fria lekars införande

←  Om kroppsöfningarna i Englands skolor

Fria lekar av Lars Mauritz Törngren

De fria lekarna  →

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kongl.
Ecklesiastik-Departementet.

Då jag härmed vördsamligen öfverlemnar den mig affordrade beskrifning samt plan för tillämpning af de lekar, hvilka kunna införas vid landets elementarläroverk och annorstädes, och der möjligen vidare utvecklas, så finner jag mig befogad att derförut sammanställa de förhållanden, som enligt min öfvertygelse härpå hafva ett mera väsentligt inflytande.

Den fysiska uppfostran, eller den egentliga helsovården, i uppväxtåren är under nuvarande tillstånd — i allmänhet taladt — nästan uteslutande öfverlemnad åt den spänstighet, hvaraf naturens egen förmåga och skapande kraft är i besittning. Det är en temligen allmän åsigt, att den uppfostran, som en högre civilisation och andra bidragande förhållanden i vårt fädernesland medföra, icke är egnad att ur sina händer lemna mannen i alla afseenden så fullständig och kraftig, som man på grund af vår folkstams framstående egenskaper skulle kunna hafva anledning hoppas. Man har visserligen såsom ett godt tecken för skolan hört framdragas, att de rådande sjukdomsanlagen och deribland allmän svaghet visa sig mindre i skolans öfre klasser; men detta är enligt en sakkunnig mans utsago endast ett bevis på ”den sig utvecklande organismens växande kraft”. Att förhållandet i detta afseende är så ofördelaktigt i skolans lägre klasser, torde vara bevis på klemig och dålig vård i hemmen, och till en del bero af ärfda sjukdomsanlag. Den mindre goda vården i hemmen kan icke gerna bero af annat än brist på förstånd eller medel till att sätta en god vilja i verkställighet. — Om förhållandet verkligen är sådant, som det här blifvit antydt, så torde häri ligga svaret på den vigtiga frågan, huruvida skolan hos oss uteslutande bör anses som en läroanstalt eller ock vara en uppfostringsanstalt i ordets vidsträcktaste mening. Skolan måste då å sin sida inrätta sig så, att hon tillgodoser sina skilda åldrars olika fordringar. Hon sluter inom sig tio-åringen så väl som tjugo-åringen; bådas behof måste tillfredsställas.

Ett friskt barns verksamhetsbegär gifver sig uttryck i lek. Lekar hafva också sedan äldsta tider ordnat sig sjelfva och hafva likasom sagan gått i arf från slägte till slägte. Der omständigheterna ställa allt för stora hinder i vägen för lekens öfvande, rigtas ungdomens verksamhetsbegär åt annat håll, och den verkliga leken dör ut. Inbillningen blir då allt mera de unges ganska opålitlige vägvisare. Att förhållandet är sådant i vårt land, utgör grundad anledning till icke ringa oro hos hvar och en, som med kärlek blickar upp till våra förfäders hugstora mandom. Återupplifvandet af den sedan gammalt här i landet öfvade leken är icke så lätt som det synes vara. För att allmänt få den fria leken i gång, måste inflytandet af ofvan vidrörda förhållanden i möjligaste mån undanrödjas. Dertill fordras mångas gemensamma, välvilliga ansträngningar, företrädesvis från skolans målsmäns sida. Dessutom fordras bistånd af de förtroendemän, som hafva kommunens och statens angelägenheter sig uppdragna.

För leken fordras både tid och rum. Om leken skall kunna till något gagn införas och ordnas i skolan, så måste tid lemnas dertill på lämplig del af dagen, eller medan solen ännu står något så när högt, äfven under våra korta vinterdagar. Såvidt jag kan se, blir följden häraf, att en förändring af dagens indelning i och för skolans ändamål måste vidtagas. Man säger, att den gamla sedens (för- och eftermiddags-läsning) återinförande skall möta oöfvervinneliga hinder, trots att mången erkänner det rigtiga i en dylik anordning. För närvarande läses det i skolan 5 timmar om dagen. Denna tid är något olika fördelad i olika skolor; i allmänhet börjar man icke före kl. 7 på morgonen och fortsätter icke efter kl. 2 e.m. Två timmars afbrott till frukost anser man böra lemnas. Men denna s.k. fritid innefattar icke sällan gymnastik, sång o.a., så att mera än en timmes rast kommer ofta icke i fråga. Om afståndet till skolan är temligen stort, och frukosten skall förtäras i hemmet, så torde den blifva väl knapphändig, ehuru bättre än den som i skolan förtäres får s.k. frukostpenningar. Ungdomen har följaktligen sju timmar af dagen mera eller mindre upptagna af skolgången, utan att någon tid deraf kan egnas åt lek. Efter de egentliga skoltimmarna erhålles middagsmåltid i hemmen kl. ½ 3 eller 3. Intill denna sena timme af dagen har ingen ordentlig måltid af skolungdomen blifvit intagen; och underligt är icke, om den friske då låter hungern förleda sig att förtära icke allenast mera än naturen behöfver, utan t.o.m. mera än han kan fördraga, eller om den svage förlorat lust att äta. Tiden närmast efter middagsmåltiden lämpar sig icke för lek, och nordens tidiga vinternatt lägger dessutom allt för snart hinder i vägen för att någon ordnad samfäld lek då skall kunna ifrågasättas. Ingen bör kunna förundra sig öfver, att den fria leken under sådana förhållanden ej mera återfinnes bland vår skolungdom. Den omständigheten, att ännu i en eller annan landsort någon liten lemning deraf förekommer, betyder för litet i det stora hela, för att man dervid skall kunna fästa afseende.

Huru tid skall kunna beredas äfven åt leken i skolan, blir helt säkert andras uppgift att föreslå; men jag anser mig nu oförhindrad att framhålla, huru saken synes för mig, samt huru leken lämpligt kan tillgodoses; och detta låter sig svårligen göra utan att vidröra tidsindelningen i sin helhet. Jag antager, att likasom nu läsningen i skolan skall räcka fem timmar. Lemnande åsido huruvida denna tid bör förkortas med en timme, som i stället skulle användas till öfverläsning eller annat, tänker jag mig det nuvarande lästimmeantalet i skolan fördeladt från kl. 7 f.m. till 10 f.m. och från kl. 3 e.m. till 5 e.m. Härmed vill jag ingalunda hafva sagt, att icke en ännu bättre indelning af tiden är möjlig. Skälen för min uppfattning äro, att en tidig morgontimme är naturlig för det friska barnet, och har i alla tider varit prisad såsom den nyttigaste för det intellektuela arbetet. Ej heller vill jag afgöra, om tre timmars arbete i följd är nyttigt. Dylika frågor anser jag mig icke hafva att besvara. De vanliga uppehållen mellan timmarna förutsätter jag bibehållas. Tiden från kl. 10 till 11 f.m. bör användas till den dagliga gymnastiken, från kl. 11 f.m. till 2 e.m. lemnas till hemmet. Derigenom blir handtverkarens barn i tillfälle att kl. 12 få intaga middagsmåltid med sina föräldrar, och andra barn få då tillfälle till en ordentlig måltid, som på grund af förrättadt arbete och tid är fullkomligt påkallad, samt bör till sin verkan vara långt mer återställande än nuvarande förhållande. Derefter finnes tid till handtverksarbete, i fall sådana anlag finnas och tillfällen derför kunna beredas, eller till musik o.a., äfvensom att före kl. 2 ytterligare genomögna en lexa till kommande eftermiddagsläsning. Tiden mellan kl. 2—3 e.m. anser jag böra egnas åt den fria leken; och under den timmen bör skolungdomen hafva skyldighet att närvara på lekplatsen, hvarest lämpliga anordningar böra vara vidtagna för att gifva alla tillfälle till den ena eller andra leken. Tiden emellan kl. 3—5 e.m. anslås till lästimmar, och tiden derefter för hemmet samt lexläsning o.a. De invändningar, som jag mot en dylik fördelning af tiden har förnummit, mena, att derigenom lemnas åt ungdomen att bestämma öfver för liten tid i en följd, samt att de unga sjelfva häremot skola hafva mycken ovilja. I afseende på den första invändningen anses just detta af andra som en nödvändighet till ungdomens eget bästa. ”Öfverlemna ynglingen ej allt för lång tid åt sig sjelf”, så låter det från ett håll, ”sysselsätt honom hela dagen och ställ så till, att han är sömnig och trött, då han i god tid på aftonen går till hvila”. Sådan är åsigten i England. Der anses detta tillvägagående såsom det enda verksamma medlet mot tidig utsväfning af ett eller annat slag. Möjligen skall man äfven anmärka, att härigenom gifves för liten tid till det under nuvarande förhållanden nödvändiga hemarbetet, men mera än tre till fyra timmars hemarbete för äldre gossar torde icke böra begäras. Tillsammans med de fem lästimmarna i skolan blir detta åtta till nio timmar. För tio- och tolfåringar torde kl. 9 e.m. vara den senaste sängtiden, och senare än kl. 6 f.m. borde dessa icke stiga upp. — Man tror möjligen, att skyldigheten af närvaro på lekplatsen skall menligt inverka på sjelfva saken. Det är väl möjligt, att fallet skulle blifva sådant med en eller annan till en början; men för det stora flertalet skulle tvånget sannolikt endast blifva ett medel att öfvervinna sjelfva tröghetsmomentet, och väl komna på lekplatsen skulle de helt visst snart gripa verket an, och t.o.m. draga de omöjliga med sig. — Jag har här endast velat framkasta en möjlighet för indelningen af dagen. Ett är mig tydligt: att icke för mycket kan göras för ungdomens kraftiga tillväxt och harmoniska utveckling, samt å andra sidan, att icke för litet får fordras af den ungdom, som staten ger kostnadsfri undervisning. Enligt min uppfattning kunde hvarjehanda fordringar i afseende på lefnadssätt och helsans vårdande med skäl ställas på densamma. En kort och lättfattlig underrättelse, som i sig upptoge hvarjehanda meddelanden i afseende på måltiderna, nattsömnen, rumvärmen, klädseln, bruket af kallt vatten för friska (”afrifningarna”), hemgymnastik, undvikandet af förkylningar o.s.v. skulle helt visst bland föräldrar och målsmän såsom en välkommen rådgifvare synnerligen väl upptagas, samt i väsentlig mån bidraga till goda vanors utdanande, hvilka på sådant sätt småningom skulle inkomma i allmänna medvetandet. Rigtiga och sunda vanor äro sannolikt det enda säkra medlet för en allmän god helsa. Det skulle vara af utomordentlig nytta att tidigt kunna bibringa ungdomen den uppfattningen, att det är en skyldighet att vårda sin helsa. En förbättrad och kraftigare helsa medför ett lifligare sinne; och dermed skall helt visst hågen för den fria leken återkomma.

En timmes lek dagligen bör icke förhindra dem, som vilja, att äfven på annan fristund, öfver hvilken de sjelfva bestämma, på lekplatsen sammanträffa. Ingen torde å andra sidan säga, att en timmes lek dagligen är för mycket. Jag föreställer mig att tidens bestämmande till en timme skall förebygga hvarje öfverdrift. Dock bör icke denna bestämmelse förhindra en eller annan ledig eftermiddag, då längre tid i en följd kunde gifvas åt lek. Kommer leken rigtigt i gång, så är väl äfven sannolikt, att den medför mången täfling i inhemsk anda, och sådana tillfällen skola kräfva mera än en timme. Vid täflingars anställande är nödvändigt att noggrant begränsa desamma, i synnerhet från all enskild täflan, särskildt egnad att framhålla individen. Det var den individuela prisbelöningen, som gaf dödsstöten åt allmänna bruket af kroppsöfningar i Grekland.

Lekens fördelaktiga inflytande får karaktersbildningen så väl som för den kroppsliga utvecklingen hör man ingenstädes bestridas. Tvärt om mena somliga, att leken kunde och borde sättas i stället för den ordnade gymnastiken. Jag tror visst icke, att detta med någon fördel låter sig göra. Men redan för länge sedan har lekens betydelse blifvit beaktad från den gymnastiska sidan här i landet. Den svenska gymnastikmetodens genialiske skapare yttrar om gymnastiska lekar: ”Att utesluta sinnesförströelser ifrån gymnastiska kretsen och endast inbjuda det trumpna arbetet och det strängt beräknade lärdomsnitet, detta är att döda gymnastikens anda”. Sedan den tiden detta skrefs har emellertid leken allt mera och mera försvunnit, och skolgymnastiken har först på senare tider fått någon allmännare tillämpning i våra elementarläroverk, ehuru ännu med allt för liten tid för att kunna gifva något tydligt bevis på sitt inflytande. En half timme dagligen eller en timme hvarannan dag gör icke tillfyllest, i synnerhet när man betänker, att öfversta klassen, hvilken otvifvelaktigt är mest i behof af ordnad rörelse, icke gymnastiserar alls, utan blott fäktar tvenne gånger i veckan. Ehuru detta så väl i ena som andra fallet påtagligen är för litet, så anses gymnastiken likafullt hafva visat ett välgörande inflytande, enligt i detta afseende fullkomligt samstämmiga rapporter från läroverkens rektorer. Ännu torde emellertid vara svårt att med någon bestämdhet kunna säga, hvad inflytande gymnastiken haft på skolans stora flertal. Men der den dagligen återkommer i tillräckligt starkt mått, och rörelserna varit ordnade i enlighet med den följd, som är antagen vid Gymnastiska Central-Institutet, samt der man fäst tillbörligt afseende på en temligen noggrann stegringsföljd i rörelsebehandlingarnas förändring, der har gymnastiken enligt erfarenhet, äfven under i öfrigt icke gynnsamma förhållanden, visat särdeles godt resultat, icke allenast genom utvecklade kroppskrafter, utan äfven genom en härdigare helsa, som ger sig till känna i ett lifligare sinne, högre färg, starkare hull, god hållning och ett godmodigt umgänge kamrater emellan. För att gymnastiken skall gifva hvad man med visshet vet densamma kunna åstadkomma, så bör deråt lemnas mera tid, än som för närvarande är fallet. I sådan händelse anser jag 3⁄4 timme för de tre lägsta klasserna, men för alla de öfriga en full timme dagligen vara minimum. Daglig gymnastik har sedan lång tid tillbaka varit förordad från den gymnastiska sidan. Det enda fullt verksamma medlet att dessutom befordra ett godt inflytande på uppfostran från gymnastikens sida, torde vara att bättre än hittills skett qvalificera gymnastiklärarne i sin helhet, genom att fordra fullständig pedagogisk kurs vid genomgåendet af Gymn. Central-Institutet för att kunna erhålla gymnastiklärarebefattning vid rikets elementarläroverk. Enligt nu gällande stadgas 52 § berättigar äfven den militära kursen till erhållande af dessa platser. Så önskvärdt det än är att vid gymnastikundervisningen icke gå miste om det militära elementet, lika nödvändigt är, att lärarne skola besitta så stor vana som möjligt att leda ungdom; och fullt ut så nödvändigt är, att de hafva till sitt förfogande en så stor kunskap som möjligt om rörelser. Det är just inhemtandet af dessa nödvändiga lärareegenskaper, som åtskiljer de båda f.n. lika berättigande kurserna, den pedagogiska och den militära vid nämda institut.

Den s.k. pedagogiska gymnastiken är såsom korrektiv visserligen det mest verksamma medel, antingen det är fråga om en genom missuppfattade välvilliga omsorger bortklemad ungdom, eller en genom fattigdom och brist förkrympt natur, som skall danas att ställas i främsta linien, när det på allvar blir fråga om landets värn. Gymnastik således, då det gäller att återställa eller att under utvecklingsåren ersätta, hvad som hvarjehanda tidsförhållanden hämma eller förhindra. Men till gymnastiken, som utvecklar kroppens krafter och ställer dem i viljans tjenst, sällar sig i ungdomsåren naturligen leken, som kommer de vunna krafterna att användas af den oskyldiga glädjen. ”Sann glädje är, likasom sann vinst, alltid en fredsmäkling emellan det andliga och kroppsliga”.

---

Att på en gång i alla skolor försöka införa ett visst antal gifna lekar skulle sannolikt vid utförandet visa sig vara förmätet tänkt. Häri bör dock icke ligga något hinder för att genom anordningarna i öfrigt inom skolan möjliggöra lekarnas införande. Törhända skall leken endast derigenom komma af sig sjelf, när tillfället för densamma är gifvet, i hvilket fall man blott hade att vårda sig derom. Härigenom skulle möjligen i olika trakter af landet uppstå olika lekar så väl till form som innehåll. Troligt är icke, att det skall kunna blifva lika öfverallt. Olika naturförhållanden och luftstreck komma att hafva sitt inflytande. Man bör, som mig synes, i några skolor försöka att införa just de lekar, som man i alla afseenden anser lämpliga. Om detta lyckades, så vore skäl i att, med stöd af den erfarenhet, man härigenom förvärfvat, göra samma sak med de öfriga skolorna, i synnerhet der lekar icke lyckats vinna inträde, oaktadt tillfälle dertill blifvit gifvet.

Hvad lekplatserna angår, är det knapt möjligt att bestämma ett minsta mått för dem, utan blir man i det afseendet hänvisad till hvad som synes behöfligt. Skulle ungdomen verkligen blifva betagen af leklust, så blir ingen plats, som kan lemnas den, för stor. Det kan uppgifvas, huru stor plats ungefär åtgår till den ena eller andra leken; men att sedan vid utförandet försöka inpassa lekarna emellan hvarandra, för att begagna allt utrymme, är så föga öfverensstämmande med lekens natur, att man sannolikt deri skall misslyckas. Leken fordrar i synnerhet utrymme; och innan den gjort sig hemmastadd, vore det icke klokt att hafva lekplatsen för långt aflägsen från skolan. Den bör vara väl torrlagd och om möjligt gräsbevuxen.

De redskap, som äro behöfliga för de olika lekarna, kunna i allmänhet erhållas i Sverige. Möjligen skulle det vara skäl uti att från England införa några bågar med pilar och andra tillbehör, samt ett par kastspjut, hvilka skulle tjena som mönster. Jag föreställer mig, att man på olika ställen inom landet lätt skall få i gång en dylik tillverkning. Skulle det visa sig, att vi icke hafva nog spänstiga träslag för bågarna, så skall sannolikt stål i detta fall kunna ersätta trä.

Till en början torde det blifva nödvändigt, att läroverken förskaffa en del af redskapen; och måste de då äfven uppdraga åt lämpliga personer att hafva öfverinseende så väl öfver redskapens vård som gifna föreskrifters uppfyllelse. Det är svårt att bestämma någon viss person, hvars ställning skulle göra till en skyldighet för honom att öfva detta öfverinseende. För en framtid borde denna person blifva gymnastikläraren, men t.v. bör väljas den, som frivilligt och af intresse åtager sig saken. Till hans hjelp kunna utväljas lämpliga bland den äldre skolungdomen, som få hvar och en sitt område att svara för.

Bollar, bollträn och hvarjehanda småting, som för lekar kunna vara behöfliga, bör ungdomen sjelf förskaffa sig och underhålla; men en lämplig plats, i skolan eller på lekplatsen, hvari all redskap skall förvaras, bör skolan tillhandahålla.

Lekarna äro mycket talrika och af mycket olika slag. Försök till deras indelning hafva icke uteblifvit. Rättast böra de kanske indelas i två stora hufvudgrenar: gymnastiska och icke gymnastiska, allt efter deras sammanhang med gymnastiken. De gymnastiska lekarna återigen kunna delas i pedagogiska och i fria lekar; de förra utgöras af sådana, som på grund af sin beskaffenhet måste ordnas och ledas af lärare för att blifva någonting af, d.v.s. de fordra ”att läraren tager hand om dem”.