Björn och Frithiof sutto båda
vid ett schackbord, skönt att skåda.
Silver var varannan ruta,
och varannan var av guld.
Då steg Hilding in: "Sitt neder,
upp i högbänk jag dig leder,
töm ditt horn, och låt mig sluta
spelet, fosterfader huld!"
Hilding kvad: "från Beles söner
kommer jag till dig med böner.
Tidningarne äro onde,
och till dig står landets hopp."
Frithiof kvad: "tag dig till vara,
Björn, ty nu är kung i fara.
Frälsas kan han med en bonde,
den är gjord att offras opp." -
"Frithiof, reta icke kungar,
starka växa örnens ungar,
fast mot Ring de aktas svaga,
stor är deras makt mot din." -
"Björn, jag ser du tornet hotar,
men ditt anfall lätt jag motar.
Tornet blir dig svårt att taga,
drar sig i sin sköldborg in." -
"Ingeborg i Baldershagen
sitter och förgråter dagen.
Kan hon dig till strids ej locka,
gråterskan med ögon blå?" -
"Drottning, Björn, du fåfängt jagar,
var mig kär från barndomsdagar,
hon är spelets bästa docka,
hur det går hon räddas må." -
"Frithiof, vill du icke svara?
Skall din fosterfader fara
ohörd från din gård, emedan
ej ett dockspel vill ta slut?" -
Då steg Frithiof upp och lade
Hildings hand i sin och sade:
"Fader, jag har svarat redan,
du har hört min själs beslut.
Rid att Beles söner lära
vad jag sagt: de kränkt min ära,
inga band vid dem mig fästa,
aldrig blir jag deras man." -
"Väl, din egen bana vandra,
ej kan jag din vrede klandra.
Oden styre till det bästa,"
sade Hilding, och försvann.
