General von Döbelns avskedstal till de finska trupperna i Umeå den 8 oktober 1809

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
General von Döbelns avskedstal till de finska trupperna i Umeå den 8 oktober 1809
av Georg Carl von Döbeln


Tal til Finska Trouppen den 8. October 1809.[redigera]

Jag har samlat Arméen, at tillkännagifva, det en priliminaer freds Afhandling den 17:de September blifvit gjord emellan Svenska och Ryska magten. – Denna freds tidning slutar ett förhärjande krigs alla olyckor – den bör visserligen vara ett gladt budskap, hälst Sveriges uttömda källor, icke tillåta fortsättning af en strid, börjad af Politiskt misstag, och som i 2:ne hela år aftynat alla dess krafter. Men, Finland frångår Sverige. – Riksgräntsen är Torneå Elf!

Finnar! vid denna fred, förloras Tredjedelen af Svenska kronans område – Sverige förlorar den stolta Finska Nation, sitt kraftigaste stöd, – ej nog därmed, Svenska Arméen förlorar Kjernan och betydligaste delen af dess Krigsmagt; – Moderlandet är Krossat, försänckt i sorg och saknad öfver oersätteliga upoffringar, men den Visa allmagten har beslutat våra Öden, de måste emottagas med Tålamod – med Undergifvenhet.

Soldater! Camerater! Bröder! Nj som under det nyssslutade Krig, med så mycken trohet och Mandom, trots Fiendtliga härars talrikhet, med Vapns sinnliga styrcka; vid Sikajocki, Revolax, Pulckila, Lappo, Kauhajocki, Alavo Lappfjerd, Etzeri, Numjerfvi, Juthas, och Idensalmi m:m: besegrat Fiender. - Nj som på egen hand återtog halfva Finland, – Nj som sluteligen öfvermannadesm att öfverlämna Finska gräntsen, J hafven sedermera med ståndagtighet stridt för Moderlandets Svenska jord. - J, härvarande! ären precieuse qvarlefvor af den Stolta finska Nation, och dess tappra Krigs folck, det är til Eder jag bör och jag skall, med uprördt Hjerta, förkunna Konungens, - Riksens Ständers, – Svenska folckets, – Svenska Armeens – mine medbröders – min egen – det är allas, uprigtiga Tacksamhet.

Konungens Nådiga Välbehag, – Riksens ständers ömmande välvilja – Svenska folckets beundran, – Svenska Arméens vänskapsfulla Högacktning – Mine Medbröders erkänsla – min egen tilgifvenhet för Eder, är det offer, som et Eder helgas, och af mig frambäras!

Finnar! Bröder! Edra bedrifter äro stora, och den tacksamhet jag å allas vägnar förkunnar til eder, är i lika förhållande; – til dennes tolckning fordrades en Vältalares hela förmåga – Men jag är Soldat. – Soldat! hvad stolt benämning? då jag har denna Titel, af Eder – för Eder – och med Eder!

– Emottagen då ett uprört hjertas okonstlade tanckar, och Nj Svenska Troupper, som vid detta högtidligt sorgbundna tilfälle ären Närvarande; Varen lefvande Vittnen til Svenska Moderlandets oinskränckta tacksamhet.

– Svenskar! Varen Stålte öfver, at hafva sedt desse Finska Qvarlefvor! Minnes dem! – Högakten dem! – Se deras aftynade Kroppar, deras bleka ansigten, de bära Vedermälen af deras trogna, änskönt frugtlöse bemödander förflutne År!

Och Nj Finnar! När nj återkommen til Fosterbygden, så framfören Svenska Folckets tacksamhet, til Er Nation! Weten, att J återvänden med utslitne Kläder – Afstympade, eller genomskutne lemmar, men i medfören en rättskaffens Krigsmanna Själs Synbara prydnad. – Fiender til Svenska Moderlandet Kunnen i aldrig blifva – derom är jag förvissad – men förblifven allan tid dess Vänner! skulle det nya Herraväldets magt hindra, önskans och Er viljas utöfning, så låt med hjertats och Tanckars tysta språk, välsignelser tildelas Moderlandet! Påmin Edra barn derom; WJ skola från slägte til slägte, välsigna Er, högackta Er.

Ett ber jag Er! När J nalckens de ställen WJ besegrat våre Fiender, och då Nj där sen, den usla sandhög som betäcker våre stupade Kamerater, gif deras stoft Välsignelsens suck, de hafva dödt Hjeltar, och deras aska vårdas af ärans Vålnader. – J Kännen Mennisko Hjertats mångfalds nycker, dess anlag at hastigt välja föremål, som det tror aldrig förgäta; Men Knapt äro någre Veckor förflutne, förr’n ostadigheten gort ett annat Vahl, tiden förändrar alt – Med den glömmes alt; men det försäkrar jag, och J skolen sjelfve finna det, att Krigsmanna samband, Knutit vid strid, faror, Blod och död, uplöses aldrig; Således ären J och WJ förvissade om hvarandras Kjärlek; Krigsmanna Bröderskapet räcker lefnadens tidlängd, och den tacksamhet jag Er förkunnat, och nu Er förkunnar, har med detta Vårt samband en ouplöslig förening. – Finnar! Bröder! Kunde mina ord beseglas med blods tårar från mine ögon, skulle de strömma, och hvarje droppa försäkra Er min Vördnad, min vänskap!!!

G. v. Döbeln. General Befälhafvare öfver Kongl. Norra Arméen;


General von Döbelns avskedstal till de finska trupperna i Umeå 8.10.1809 (RA/Biographica von Döbeln)