Genom Canada/Kap. 7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap. 6
Genom Canada
av Paul Petter Waldenström

Kap. 7
Kap. 8  →
[ 52 ]
SJUNDE KAPITLET.
Resan från Ottawa. — Canadas statsförfattning.


Från Ottawa gick vår väg vidare till Winnipeg. Det är en sträcka af 1,304 engelska mil eller omkring 200 svenska, som tillryggalades på 45 timmar. Vägen är mycket omväxlande, men i allmänhet ganska öde. Under en sträcka af 200 engelska mil följer den stranden af Lake Superior. Detta är den största sötvattensjö, som finnes på hela jorden. Den är nära 600 km. lång och 260 km. bred, där den är som bredast, och har en areal af 65,000 kvadratkilometer. Medeldjupet är omkring 300 meter. Sjön mottager vatten från 200 floder och strömmar och har ett stort antal öar. Dess kust är irregulier och har en längd af omkring 2,300 kilometer. Den består mest af berg. Vattnet är utomordentligt kallt äfven midt i sommaren. Sjön är synnerligen fiskrik, och dess hvitfisk hör till de mest välsmakande läckerheter, man kan få äta.

På många ställen stupa bergen nästan rätt ned mot sjön, och för järnvägen har man där måst spränga banvallen in på själfva bergväggen. Mångenstädes löper också banan igenom långa tunnlar.

För en svensk resande är det ganska egendomligt att på denna färd passera Uppsala och 10 km. därefter Karlstad, vidare Östersund och slutligen Kalmar. Det är naturligtvis svenska emigranter, som hafva gifvit platserna deras namn.

Medan vi nu sitta på tåget, kan det vara skäl att begagna tiden till att något resonera om Canadas statsförfattning.

Canada är en engelsk koloni. Dess officiella namn är Dominion of Canada, och dess statsförfattning är bestämd genom den s. k. British North America Act, som sanktionerades af drottning [ 53 ]Victoria 1867. Denna författning är en blandning, kan man säga, af Englands och Förenta Staternas. Canada lyder under engelska kronan så till vida, att Englands konung äfven är Canadas konung. Hans myndighet i Canada representeras genom en i Ottawa residerande generalguvernör, som utnämnes af honom och är ansvarig inför honom. Han kan af konungen afsättas när som helst. Alla generalguvernörens regeringshandlingar ske i konungens namn. I utrikespolitiken är Canada helt och hållet bundet vid engelska kronan, som ensam bestämmer allt, som rör förhållandet till främmande makter. Canada har således inga egna diplomater eller konsuler, kan icke ingå traktater med andra makter o. s. v. Högste befälhafvare öfver Canadas milis tillsättes också af konungen.

Normalskolan i Ottawa. Se sid. 48.

Vid generalguvernörens sida står ett ministerråd. Dess medlemmar ha säte i parlamentet och äro ansvariga inför detta för alla regeringsåtgärder, alldeles såsom i England.

Canada har sitt eget parlament eller riksdag. Det består af två hus, ett öfverhus och ett underhus, alldeles som i England. Öfverhuset kallas senat och består af 78 medlemmar, som utnämnas [ 54 ]för lifstid af engelska kronan. De kunna dock af senaten själf afsättas, om de begå något brott eller göra konkurs. Senaten har i fråga om lagstiftning samma myndighet som underhuset, utom när det är fråga om skatter eller statsutgifter, ty dessa bestämmas uteslutande af underhuset. Anklagelser mot ministrarne kunna icke heller göras af senaten, utan endast af underhuset.

Underhuset kallas House of Commons och består af 213 medlemmar. Dessa väljas af folket för en tid af 5 år. Huset kan dock af generalguvernören upplösas när som helst på ministerrådets tillstyrkande. Då måste nya val anställas.

Canadas parlament sammankallas af generalguvernören en gång om året. Det får icke stifta några lagar, som strida mot, hvad Englands parlament kan hafva beslutit rörande Canada, eller som beröra Englands förhållande till främmande makter eller dess suveränitetsrättigheter för öfrigt. Mot hvarje sådant beslut har engelska kronan veto.

Landet är deladt i provinser och s. k. territorier. Dessa senare blifva ock med tiden provinser. Två af dem ha år 1905 blifvit det. Provinserna hafva en ganska stor själfstyrelse, alldeles som staterna i den amerikanska unionen. Hvarje provins har en guvernör, benämd Lieutenant Governor, men han är icke, såsom i Staterna, vald af folket, utan af generalguvernören. Han är tillsatt för 5 år men kan när som helst afsättas. Han är chef för den exekutiva makten. Vid hans sida står ett råd. Hvarje provins har också ett eget parlament eller riksdag. Inför detta äro rådets medlemmar ansvariga. Parlamentet har den lagstiftande makten i allt, som rör endast provinsen och icke Canada i dess helhet. Det består i två provinser af två »hus» eller kamrar, ett öfverhus och ett underhus, alldeles som i Förenta Staterna, öfverhusets medlemmar äro utnämnda af guvernören på lifstid, men kunna afsättas såsom senatorerna. Underhusets medlemmar väljas af folket, som därvid har allmän rösträtt. Valperioden är 4 år utom i provinsen Quebeck, där den är 5. Guvernören har upplösningsrätt beträffande underhuset.

I alla de öfriga provinserna (utom dessa två) består parlamentet af endast en kammare, hvars medlemmar väljas af folket för en tid af 4 år. Guvernören kan dock upplösa kammaren, när han finner sig ha anledning därtill.

[ 55 ]

Public School i Brantford, Canada. Se sid. 48.

[ 56 ]De s. k. territorierna ligga i Västra Canada. Några af dem ha i det närmaste likadan själfstyrelse som provinserna. De andra, däremot icke.

Folket i allmänhet synes vara mycket belåtet med sin statsförfattning och anser den bättre än Förenta Staternas.

Hvad angår de religiösa förhållandena; så råder där fullständig religionsfrihet. Ingen statskyrka finnes där. Hvar och en har rätt att tillhöra hvilket religionssamfund, han önskar, eller att icke tillhöra något samfund alls. Alldeles som i Förenta Staterna.

Detta skulle nu konsekvent leda till, att ingen religionsundervisning eller andaktsöfning förekomme i skolorna. Så är dock icke fallet. Religionsundervisning förekommer icke, men väl andaktsöfningar. Framför mig ligger en liten skrift, som innehåller regler för »religiösa öfningar» (religious exercises) i folkskolorna, antagna år 1900. Boken skall enligt föreskrift finnas i hvarje skolhus till lärarens bruk. Enligt lagen för folkskolan (the public schools act) skola andaktsöfningar hållas i öfverensstämmelse med dessa regler. Dock äro de icke obligatoriska, utan beror det på skolrådet i hvarje skoldistrikt att bestämma, om de skola hållas eller ej. Föräldrar och målsmän äga ock makt att befria sina barn från deltagande däri. Andaktsöfningarna hållas vid slutet af hvarje dags skolarbete och bestå i läsning af valda stycken ur bibeln samt bön. På det de icke må bli »sekteriska», så är det genom »reglerna» bestämdt, hvilka stycken som få läsas. Bland dessa förekomma dock så pass »sekteriska» stycken som Joh. 1:1—18, Luk.2:8—20 m. fl. Vid läsningen får icke förekomma någon förklaring. Bönen skall hållas efter ett bestämdt formulär, som i öfversättning lyder sålunda: »Barmhärtigaste Gud, vi ägna dig våra ödmjuka och hjärtliga tacksägelser för din faderliga omsorg, hvarmed du har bevarat oss denna dag, och för de framsteg, som vi genom din hjälp kunnat göra i nyttig kunskap. Vi bedja dig, att du må i vårt sinne intrycka alla goda lärdomar, som vi hafva mottagit, och välsigna dem, så att de må befordra vårt timliga och eviga väl. Förlåt oss, vi anropa dig, allt hvad du har sett att vi felat i våra tankar, ord och gärningar. Må din goda försyn ännu leda och bevara oss under den mellantid af hvila och vederkvickelse, som nu stundar, så att vi må bli [ 57 ]väl beredda att inträda i morgondagens plikter med förnyad kraft till både kropp och själ. Och bevara oss, vi åkalla dig, nu och för evigt både utvärtes till våra kroppar och invärtes till våra själar, för din son vår Herre Jesu Kristi skull. Amen.» — Därefter följer Fader vår samt den apostoliska välsignelsen: »Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Helige Andes gemenskap vare med oss alla i evighet. Amen.»

Till följd däraf, att ingen egentlig religionsundervisning förekommer i de offentliga skolorna, ha religiösa samfund, som äro angelägna om sådan undervisning, därför upprättat högre och lägre skolor och universitet för den ungdom, som tillhör deras samfund. Dessa skolor åtnjuta stora friheter, och konkurrensen mellan dem och de offentliga skolorna inverkar mycket hälsosamt åt bägge hållen.

Upper Canada College i Toronto, Canada. Se sid. 49.

Det är icke så lätt att undvara all religion i folkets uppfostran. Det är statens rätt och plikt att begagna alla medel, som kunna höja folkets moral. Att religionen är det förnämsta af dessa medel, därom kan ej vara tu tal. Ty utan religiös tro finnes ingen moral. Fördenskull är den religiösa uppfostran ett [ 58 ]ytterst viktigt statsintresse, och det finnes ingen gröfre social villfarelse än den tanken, att religionen är en privatsak, med hvilken staten ingenting har att skaffa.

Men medan vi ännu äro inne i provinsen Ontario, må vi ock skäligen ägna några ord åt själfva provinsen. Den är omkring 120 tusen kvadratkilometer större än hela Sverige, men den har icke fullt hälften så många invånare. I Ontario bo i medeltal endast 4 personer på hvarje kvadratkilometer. Här är alltså godt rum för en mångdubbel befolkning. Vore Ontario så tätt befolkadt som Sverige, så skulle det ha mer än 7 millioner invånare. Nu har det icke en tredjedel däraf. Befolkningen är dock mycket ojämnt fördelad, i östra delen tätare, i den västra mycket gles. Och denna senare del är den ojämförligt största.

Allting göres också för att förmå farmare dels från Europa, dels från Förenta Staterna, att invandra och slå sig ned inom dessa vidsträckta områden. I synnerhet vill man ha svenskar. När jag i Ottawa blef presenterad för förste ministern, så sade han: »Laga, att mycket svenskar komma hit; vi behöfva mycket svenskar.» Jag svarade: »Vi behöfva svenskarne i Sverige, och det finnes rum för dem äfven där.»

Västra eller, som det ock kallas, Nya Ontarios areal beräknas till 140 millioner acres eller omkring 70 millioner har. Där bjudas invandraren stora fördelar. Hvete, råg, hafre, timotej, potatis och andra kulturväxter äro där så förträffliga som någonstädes i Norra Amerika. Marken är jungfrulig och ger länge skördar år efter år, utan att den behöfver gödslas eller på annat sätt skötas.

Hvar och en, som därstädes vill »taga land», s. k. homestead, vänder sig till en af kronan förordnad agent, som lämnar alla nödiga upplysningar. Hvar och en man, som är öfver 18 år och hvarje änka med barn under 18 år, som bo hos henne, har rättighet att erhålla 100 acres land utan annan betalning än de 10 dollars, som erläggas för registreringen. Om det utvalda landet till någon större del består af berg eller ofruktbar jord, så kan kronoagenten låta honom få ytterligare 100 acres. Har mannen familj med ett eller flere barn under 18 år, som bo tillsammans med honom, så har han rätt att få 200 acres fritt land. [ 59 ]Dessutom har han rättighet att köpa andra 100 acres för 50 cents pr acre kontant, om han gör det på samma gång, som han tar det fria landet. I så kallade townships, som äro utlagda i lotter om 320 eller 160 acres, kan nybyggaren icke erhålla mer än 160, men har rättighet att köpa andra 160 acres efter 50 cents pr acre kontant. Sedan han fått landet, är han skyldig börja att bearbeta det och göra detta inom en månad. De plikter, som sedan åligga honom, äro:

1) Han måste rensa och uppodla åtminstone 15 acres. Däraf skola 2 acres rensas och uppodlas årligen under de första 5 åren.

Teknisk skola i Toronto. Se sid. 49.

2) Han skall bygga ett beboeligt hus, minst 6½ meter långt och 5 meter bredt.

3) Han skall verkligen och utan uppehåll bo på sitt land och odla det under 5 år, sedan han tagit detsamma i besittning. Dock har han rättighet att för affärer eller för arbete, som han åtagit sig hos andra, tidtals vara borta, dock icke mer än 6 månader på ett år.

Om han äger 2 lotter, har han rättighet att utföra det föreskrifna odlingsarbetet på båda lotterna eller endast på en af dem. Om han jämte det fria landet har köpt ytterligare 100 acres, [ 60 ]så måste han i regeln inom 5 år rensa och uppodla åtminstone 15 acres däraf. Dock om denna lott ligger nära intill den lott, på hvilken han bor, så kan han befrias från denna skyldighet, förutsatt att han har odlat 30 acres på den lott, där han bor.

Inom 20 år från den tid, då han bosatt sig på sin lott, kan han icke på något sätt afhända sig densamma, därest hans hustru icke ger sitt bifall därtill; men om hustrun är vansinnig, eller lefvat skild från honom 2 år, eller om han ej har hört af henne på 7 år, så kan domaren förklara honom berättigad att utan hennes hörande sälja sin egendom.

Det sålunda erhållna landet är icke ansvarigt för skulder, som mannen ådragit sig, innan han fick lagfart på detsamma. Medan landet äges af honom, som tagit det i besittning, hans hustru eller arfvingar, så är det ock under 20 år efter besittningstagandet undantaget från ansvarighet för hans skulder, därest dessa icke bero på inteckningar, tagna efter lagfarts erhållande. Det kan icke heller under denna tid utmätas för skatter.

Om ägaren dör, vare sig före eller efter erhållande af lagfart, och lämnar änka efter sig, så är hon berättigad att öfvertaga landet, så länge hon förblifver änka.[1]

När någon invandrar för att bosätta sig och taga land i Canada, så äger han rätt att tullfritt införa ej blott sina kläder, utan äfven all utrustning, som hör till ett hushåll, äfvensom alla redskap och åkdon och dylikt, som hör till åkerbruket, och som han ägde 6 månader, innan han invandrade till Canada.

Må man icke undra på att sådant lockar många människor. Med rätta säger också en författare: »Att gifva en fattig man penningar är honom icke alltid till hjälp, men gif honom ett hem, där han kan göra sig en god utkomst för sig och sin familj, och han skall inom få år blifva en oberoende man, som kan hjälpa sig själf och andra. Detta är verkligen den bästa välgörenheten.»




  1. Dessa uppgifter äro hämtade ur en skrift kallad: Free Homestead in New Ontario. Att döma af den officiella Year Book of Canada 1903, synas förhållandena gestalta sig något olika i olika distrikt af provinsen.