Groas trollsång

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Grottesången Sämunds Edda
Översättare: Erik Brate
Sången om Fjolsvinn  →
Från Erik Brates översättning 1913. Orginaltitel: Grógaldr
Texten hämtad från Projekt Runeberg 070421.

Groas trollsång[redigera]

Sonen sade:
1. »Vakna nu, Groa!
Vakna, goda kvinna!
Dig jag väcker vid de dödas dörrar,
om du minnes det,
att du manade din son
att komma till kumlet vid din grav.»

Modern sade:
2. »Vad angeläget har
min enda son?
Vad ont har överfallit dig,
då din moder du kallar,
som i mullen är kommen
och ur människors värld har vandrat?»

Sonen sade:
3. »Ett styggt spelbord
ställde åt mig onda kvinnan,
hon som famnade min fader,
då hon bjöd mig vandra,
dit man vet är omöjligt,
till möte med Menglod.»

Modern sade:
4. »Lång är färden,
farvägar långa,
lång är människors längtan.
Om det varder så,
att din vilja du får,
efter nornors skön det då sker.»

Sonen sade:
»Sjung för mig galdrar,
som goda äro!
Bärga, moder, ditt barn!
Jag är rädd, att på vägen
jag råkar i olycka.
En yngling för ung jag är.»

Modern sade:
»Jag sjunger dig den första,
som man fördelaktig säger
- den sjöng Rane för Rind -
att från axeln du skjuter,
vad dig elakt tyckes.
Led du själv dig själv!

7. Den andra jag dig sjunger,
om ute på vägar
du skall utan glädje gå.
Nornans huldhet
dig hägne överallt,
fast du dig smädad ser!

8. Jag sjunger dig den tredje,
om sjudande älvar
dig forsa till livets förlust.
Horn och Rud hädan
till Hel strömma,
men städs minskas de må för dig!

9. Den fjärde jag dig sjunger,
om fiender stå
färdiga att föra dig till galgen.
Deras håg må sig ändra
till hugnad för dig,
deras sinne till vänskap sig vända!

10. Den femte jag dig sjunger,
om fjättrar bliva
dig bundna om armar och ben.
Lösetrollsång låter jag
framför läggen sjungas,
låset då av lemmarna springer,
och ifrån fötterna fjättern.

11. Den sjätte jag dig sjunger,
om i sjögång du kommer
varre, än någon vet.
Lugn på sjö
i ditt skepp må komma
och förläne dig fridsäll färd!

12. Den sjunde jag dig sjunger,
om med skärpa dig kniper
frosten på höga fjället.
Må likens kyla
ditt kött ej fördärva!
Må hullet vid lemmarne hållas!

13. Jag sjunger dig den åttonde,
om på skymningens väg
du nås av natten ute,
att dess mindre måtte
dig men göra
en kristen död kvinna.

14. Jag sjunger dig den nionde,
om du skiftar ord
med resen, som rosar sig av vapen.
Må mål och mannavett
i minne och hjärta
dig givas nog att dig hjälpa!

15. Far du nu aldrig,
där fara är uppenbar,
och må ogagn din älskog ej hindra!
På jordfast sten
jag stod inom dörrgången,
medan dig trollsång jag täljde.

16. Bär med dig härifrån
din moders ord, son,
och låt dem bo i ditt bröst,
ty lycka till fullo
skall i livet du ha,
så länge du mina ord minnes.»