Handelsbalken

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Bygninga Balk Sweriges Rikes Lag
Gillad och antagen på Riksdagen Åhr 1734.

Efter faksimil av 1736 års originalupplaga.
Missgiernings Balk  →


[ 160 ]

Handels Balk.


I. Cap.

Om kiöp och skifte.


1. §.


KIöp bör ske utan twång eller list, med säljarens och kiöparens goda ja och samtycke. Sker thet annorledes; ware ogildt.


2. §. Nu hafwer man slutit laga kiöp; thet skal stånda, och ej återgånga. Hwar som thet bryta wil, böte tre daler, och gälde skadan.


3. §. Klandras thet, som såldt är, eller thet man i wärde fick; wärje hwar thet han utgaf, eller böte tijo daler, och skadan åter.


4. §. Nu säljer man then wahra, som sedan finnes hafwa fel, warder säljaren lagliga tilwunnen, at hafwa thet fel wetat och ej uppenbaradt; tage sitt åter, och gifwe ut wärdet; gälde ock allan skada, och böte tijo daler. Finnes i sielfwa wahran förborgadt fel, så at hwarken kiöparen eller säljaren [ 161 ]thet förut warse blifwit; gånge thet kiöp åter, och tage hwar sitt igen. Är kiöpet skedt med thet förord, at kiöparen skal godset behålla, ehwad thet är bättre eller sämre; stånde kiöpet fast. Tå häst kiöpes, hafwe kiöparen frestetid try dygn.


5. §. Säljer man twem ett; gälde skadan åter, och böte tijo daler; och then behålle godset, som först kiöpte.


6. §. Ingen inlåte sig i annars mans kiöp, eller biude tå öfwer, medan kiöparen och säljaren om priset tinga; hwar som thet giör, böte tre daler.


7. §. Nu kiöper man wahror som skola wägas, mätas eller räknas; wårde them säljaren, til thes thet skedt är; sedan wårde them kiöparen.


8. §. Ingen må något kiöpa af annars mans hustru, barn, eller tienstehion, utan the hafwa lof at sälja, eller til kiöpslagan satte äro. Giör thet någor, och åkäres; ware thet ogildt, och böte tijo daler.


9. §. Förfalskar man något gods, gånge therom som om annan tiufnad. Giör thet handtwärkare; miste ock frihet at sitt handtwärk idka. Säljer någor thet han wet förfalskadt wara, eller ther flärd i är, såsom ondt för godt, mängdt för [ 162 ]omängdt; ware lag samma. Om falskt mått och wigt stadgas i 8. Cap. och om falskt mynt i Missgiernings Balken.


10. §. The wahror, som af stadens wräkare böra skådas och pröfwas, må kiöparen ej taga til sig, förr än thet skedt är; eller böte kiöparen och säljaren, hwarthera tijo daler.


11. §. Hwar som sätter annar handtwärkares märke å sitt arbete, böte femtijo daler. Finnes ther i flärd eller fals, plichte ther til som sagdt är.


II. Cap.

Om Stapelstäders och Upstäders handel.


1. §.


Stapelstads borgare äga, hwar i sin stad, kiöpslaga med inländska och utländska män. Ej måge the, utom frimarknad i Upstäderna, med andra kiöpenskap drifwa, än med Borgare ther sammastädes; hafwe doch ej macht at tå sälja til them annorledes, än i gross.


2. §. Upstads borgare måge reda i skiep, så ock uti Stapelstäderna sälja i gross the wahror, som [ 163 ]the få in; eller låta them föras til then stad, ther the sielfwe bygga och bo.


III. Cap.

Huru burskap winnas må.


1. §.


WIl någor burskap winna, ehwad han är inländsk eller utländsk man; söke thet hos Borgmästare och Råd, och höre the Stadens Borgerskap ther öfwer: warder thet honom tå af Borgmästare och Råd bewiljadt; sätte ther borgen, at han skal til thet minsta sex åhr i staden bo, och all stadens rätt och rättighet efter macht sin uppehålla; nämne ock then handel och näring, eller thet handtwärk, ther han i stadens bok må inskrifwas före, och giöre så wanlig Borgare ed; sedan gifwes honom burbref ther å.


2. §. Then, som hafwer sitt hemwist utrikes, må ej winna burskap här i Riket, så länge han står i lydno under annan Öfwerhet.


3. §. Ej må någor wara Borgare i twänne städer tillika, eller idka både kiöpenskap och handtwärk i en stad. Warder någor ther med funnen, böte femtijo daler. Wil någor bruka flera handtwärk än ett; söke ther lof til.


[ 164 ]4. §. Nu wil handtwärkare kiöpman warda; säge tå up för Borgmästare och Råd handtwärk sitt, och tage bref å kiöpenskap.


5. §. Wil man säga up burskap; göre thet in för Borgmästare och Råd, sex månader förr, än han sin borgerliga näring afträder, eller ifrån orten flytter, och wise, at han sin Borgareplicht fullgiordt hafwer, som sagdt är. Flytter han utrikes; gifwe ut siette penningen af all sin egendom, Konungen och Staden til tweskiftes. Förer han egendomen ut, eller biuder han til at skaffa then bort, förr än afgiften betald är; hafwe tå förwärkadt hälften ther af. Wiker han ock sielf af, innan han i thetta fall rätt för sig giordt; warde för menedare förklarad. Flytter han til annan ort inrikes; ware för afgift fri, ther ej annorlunda särskilt stadgadt är. Flytter han, förr än han burskap upsagdt, och bewis undfådt, at han sin Borgareplicht fullgiordt; böte femtijo daler, och niute thesförrinnan ej burskap i annor stad.


IV. Cap.

Om gross och krämare handel.


1. §.


Then som handlar i gross, må ej sälja utan hela [ 165 ]och halfwa stycken; hela och halfwa läster; hela och halfwa skieppund; hela och halfwa tunnor, eller mindre käril, ther tunnegods kommit i sådana käril til salu in; hela kistor eller packor, wål, dussin och skocketals, som wahran är til; skinnwahror hela däcker eller timmer. Säljer han något i mindre; hafwe thet förbrutit, eller böte så mycket, som thet wärdt är. Ej må ock then, som handlar i gross med win och andra fremmande drycker, sälja i mindre käril, än halft anckar, wid samma bot.


2. §. Ej må någor annar än Borgare idka handtwärk, hålla öppen bod, eller sälja sina wahror i minut: giör någor ther emot; hafwe förbrutit wahran, och böte fyratijo daler.


3. §. The, som i städerna hafwa handtwärks hus, måge ther hålla öppna bodar, och sälja i minut, hwad af them tilwärkadt är, och betale therföre til staden sådan afgift, som emot bodhandelen swarar. Samma lag ware för them, eller theras förlagsmän, som å landet hålla handtwärkshus, ther järn, stål, messing, eller andra inländska rå wahror utarbetas, om the i staden wilja bod hålla.


4. §. I hwarje stad skal stadskällare wara, en eller flere, ther win och öl säljes.


[ 166 ]5. §. Alla wahror, som komma från landet in til salu, skola til stadens torg och hamnar föras, och ej annorstädes säljas. Fördristar sig någor wid tullen, eller å gator och gränder them kiöpa eller sälja; hafwe then som sålde, förbrutit wahran, och kiöparen sina penningar.


V. Cap.

Huru utländsk man kiöpenskap drifwa må.


1. §.


UTländsk man, som kiöpenskap drifwa wil, skal gifwa sig an hos Borgmästare och Råd, så snart han i staden kommer. Then ware förfallen til tiugu dalers böter, som honom herbärgerar, och ej genast angifwer.


2. §. Tå han med sina wahror til Stapelstad kommer, skal han ther sälja them i gross, och ej til annan ort här i Riket föra, wid plicht, som i 4. Cap. 1. §. stadgadt är. Hafwer han af någor wahra mindre; sälje then icke utan altsamman.


3. §. Utländsk man må matwahror til salu hafwa i skiep och farkost, och andra wahror i the rum, som Borgmästare och Råd ther til nämna, [ 167 ]och ej i gästherbärge sitt eller i öppna gatubodar. Ej eller må han igenom andra them utmångla låta, eller sielf resa ur stad och i stad, eller i bergslagerna, och kiöpenskap ther drifwa, borga ther något ut, eller kräfwa gäld in, wid hundrade dalers bot; hafwe ock i alla thessa fall förwärkadt thet han handlade med. Giör han thet annan gång; ligge i tweböte.


4. §. Borgare, som emot lag går fremmande kiöpmän tilhanda med understucken handel, böte femhundrade daler. Giör han thet åter; ware twegildt, och tridie gången miste han sin borgarerätt.


VI. Cap.

Om landskiöp.


1. §.


INgen må å landet hålla kiöpmanna wahror fahla i sitt hus, eller thermed fara från by och til by at kiöpslaga. Ej må man ock å landet upkiöpa landtwahror, at them ther, eller i kiöpstad sälja; hwar som thet giör, hafwe första gången förbrutit wahran, och tage Konungen theraf en tridiung, annan angifwaren, och then tridie näste fattighus. Warder han oftare thermed funnen; böte ther til tiugu daler.


2. §. Samma lag ware om them, som å [ 168 ]landet hafwa något nederlag: Doch ware ej förbudit, at lägga sin egen afwel och afrad up, och then sälja hwar han wil.


3. §. Byter Landtmannen, til bärgning och nödtorft sin, wahra i wahra, eller kiöper för reda penningar, hwad annar af sin afwel låta kan; thet må ej landskiöp heta.


4. §. The, som kiöpslaga med hästar, måge fara omkring i landet, och them kiöpa och sälja. Stadens kiöttmånglare och fiskare måge ock å landet kiöpa slachteboskap och färsk fisk, til stadens behof.


VII. Cap.

Om marknader.


1. §.


MArknader skola åhrliga hållas, å then ort och tid, som ther til föreskrifwen är.


2. §. Ej må marknadsgods sälias förr, än marknad lyst, eller sedan then aflyst är; utan ware kiöpet ogildt, och böte kiöparen och säljaren hwarthera tijo daler.


3. §. Alle inrikes boende måge, å frimarknad, antingen ur skiep och fartyg, eller å torg, eller å [ 169 ]andra platsar, som ther til förordnade äro, sälja eller skifta sina wahror; men ej må Upstads borgare föryttra sitt gods til någon utländsk man, eller med honom byta wahra i wahra, wid wahrans förlust, och tiugu dalers bot; utan ware thet Stapelstads borgare allena tillåtit.


4. §. Fremmande, som utrikes ifrån med gods inkomma, måge thet, under frimarknad, i Stapelstäderna sälja til alla, både inrikes och utrikes boende, ur skiep eller bodar, i stort eller smått, för reda penningar, eller ock thet utborga. Ej äga the gods emot gods byta, eller af Upstadbo och landtman något kiöpa eller borga. Af them, som äro borgare i samma Stapelstad, ther marknad hålles, måge the saklöst kiöpa och byta.


5. §. Utländske män måge ej å Upstads marknad handla eller wandla. Hwar som thet giör; hafwe förbrutit wahran, och böte ther til hundrade daler.


6. §. Sker buller, owäsende och slagsmål, sedan offentelig marknad lyst är; plichte then thet giör, efter lag, och böte tijo daler för fridsbrottet.


[ 170 ]

VIII. Cap.

Om mått och wigt.


1. §.


ENahanda mått och wigt skal wara i hela Riket, gilladt med Kronones märke. Ej må någor, som kiöpenskap drifwer, hafwa annat mått och wigt, utan warde thet honom afhändt och sönderslagit, böte ock thertil tijo daler.


2. §. Brukar någor i handel, upbörd eller utgift, falskt mått eller wigt; straffes som för tiufnad.


3. §. Falskar then mått eller wigt, som är förordnad at them rätta och märka; miste lifwet. Warder annar man tilwunnen at hafwa satt Kronones märke å mått eller wigt; miste äran, och böte hundrade daler. Ändrar någor krönt mått eller wigt och thet således falskar; warde ock ärelös, och böte femtijo daler.


4. §. Giör någor i mätande eller wägande orätt, äntå at han rätt krönt mått eller wigt ther wid brukar; böte tijo daler, och åter skadan. Bryter Kronones Upbördsman här emot; miste embetet, och böte dubbelt.


[ 171 ]

IX. Cap.

Om förstreckningar i penningar, eller wahror, och ränta theraf.


1. §.


FÖrstrecker man annan reda penningar, eller hwad thet wara må; göre thet i twänne witnens närwaro, eller tage bref ther å.


2. §. Thet som förstreckt är, skal å dag förelagdan, til borgenären, eller hans ombudsman, eller til then hans rätt innehafwer, i samma slag, jämngodt, och til fullo återgäldas.


3. §. Kan ej then, som gälda bör, skaffa samma slags mynt, eller wahror, som utläntes; stånde til honom, som förstreckte, hwad han helre wänta wil, eller taga fyllnad i annat slag, efter thy, som thet utlänte wid förfalldagen högst gäller.


4. §. Nu är ej wiss dag til betalning förelagd; söke tå then, som utgaf, sitt åter, när han wil.


5. §. Hafwer någor af samma man fått flera lån, än ett, och förbundit sig, at för thet ena gifwa större ränta, och för thet andra mindre, eller ingen; ther må skuldenär afräkna thet, som betales, å [ 172 ]hwilketthera lån han helst wil; doch ej förr, än förfalldagen inne är. Ej må något på hufwudstolen afräknas, förr än räntan gulden är.


6. §. Ingen tage, eller låte förskrifwa sig större ränta, än sex för hundrade om åhret; hwar som thet giör, eller tager ränta på ränta, hafwe förbrutit hela räntan, och böte tijonde delen af hufwudstolen til the fattiga.


7. §. Nu warder skuldebref med begges samtycke förnyadt, och räntan lagd til hufwudstolen; thet skal ej för ocker räknas.


8. §. Borgar man gods, och utfäster at betala til wiss dag, och giör thet ej; gifwe tå ränta til sex för hundrade om åhret, ifrån förfalldagen. Är ej wiss tid betingad; tå räknas fem för hundrade, ifrån then dag, han hos Konungens Befallningshafwande eller Domaren sökt warder.


9. §. Ej må then winst för ocker räknas, som kommer af loflig handel, eller thet kiöp, som lagliga slutit är. Samma lag ware, ther jord för penningelån förskrifwen är, och afrad, på winst och förlust, i stället för räntan af thet lån, ehwad afraden warder mer eller mindre.


10. §. Hafwer man lånt penningar på wiss [ 173 ]tid, och ej ränta för them utfäst; ware tå ej skyldig then at gifwa. Betalar han ej å föreskrifwen tid; gälde sedan ränta sex för hundrade om åhret. Är ingen tid nämnd; gånge therom, som i 8. §. stadgadt är.


11. §. Fordrar någor then gäld, han wet gulden wara; böte hälften af thet han fordradt, målsägandens ensak.


12. §. Hafwer man fordran hos annan, i gods, penningar, eller hwad thet är, och kräfwer then ej skrifteliga, eller munteliga, eller gifwer then ej an för Rätta, eller hos Konungens Befalningshafwande, inom tiugu åhr; äge sedan ej någon talan ther å.


X. Cap.

Om pant och borgen.


1. §.


SÄtter man i pant gull, silfwer, eller hwad thet helst är i lösören; giöre thet med twänne witnen, eller tage ther å handskrift af honom, som panten i händer får.


2. §. Nu är dag ute, och löses ej panten åter; hafwe tå panthafwaren wåld, at then å [ 174 ]Häradstinget en gång, och i Staden å tre måndagar, upbiuda, och sedan lagliga wärdera och mäta låta. Wil tå ägaren lösa panten åter; giöre thet, i staden inom fiorton dagar och å landet inom en månad, sedan thet honom kungiordt war, och gälde thertil then ränta, som han utfäst hafwer. Wil eller gitter han ej; stånde honom fritt, hwad han helre wil låta panten under offenteligit utrop til salu gå, eller låta borgenären then behålla efter wärderingen. Warder panten högre wärderad, eller försåld, än gälden är; niute tå gäldenären thet öfwer är: är panten mindre; fylle han bristen.


3. §. Pant bör wäl giömas och wårdas, och ej utan ägarens lof och minne brukas, eller utlånas, wid sex dalers bot, och skadan åter.


4. §. Kommer skada å pant, förthy, at then, som panten hade, then ej rätteliga wårdadt; gälde han fullt åter. Sker thet af wåda, och ej af wangiömo; ware skadan ägarens, och gälde ej thes mindre, hwad panten stod före.


5. §. Sätter man ut falsk pant med wilja; gälde åter skadan, och plichte för bedrägeriet tridiung af thet han lånt, eller begiärt at låna.


6. §. Wil någor sätta ut til annan then pant, [ 175 ]som han i händer hafwer; säge tå först ägaren therom til, eller, ther han ej när är, gifwe thet Rätten eller Konungens Befalningshafwande tilkänna, och sätte panten ej högre ut, eller med andra wilkor, än then hos honom häftar före, eller böte en siette del af pantens wärde, och skadan åter. Nekar någor emot bättre wetande, til then pant han emottagit hafwer; böte hälften af thet panten wärd är.


7. §. Försätter eller förskingrar man pant, förr än then wärderad och lagstånden är; böte fierdung af pantens wärde, och gälde skadan åter.


8. §. Går någor i löfte för annars mans gäld; betale han thet gäldenär sielf ej gälda gitter. Håller gäldenär sig undan, när tiden til betalningen inne är, eller är han utrikes faren, och finnes ej gods hans; lägge tå Konungens Befalningshafwande löftesmannen dag före, at skulden betala.


9. §. Nu hafwer löftesman sig åtagit annars mans gäld, som sin egen, och utfäst betalning å wiss tid, eller ort, eller ock sig lika med gäldenären ther til förbundit; söke tå borgenär hwilkenthera han helst wil.


10. §. Dör gäldenär; sware tå thes arfwingar, så långt gods hans räcker, och gälde [ 176 ]löftesman thet som brister. Dör löftsman, medan han under borgen står; ware tå borgenär skyldig, at strax fordra ny borgen af gäldenären: gitter han then skaffa; ware then förra löftesmannens arfwingar frie: gitter han ej; söke borgenär betalningen genast ut af gäldenären, och bristen af löftesmannens gods.


11. §. Hafwa twå, eller flere, i borgen gått, och sig en för alla, och alle för en, til answar bundit; ther må man för fulla gälden söka hwilkenthera man helst wil. Är ej borgen sålunda utfäst; sware hwar för sin del.


12. §. Nu hafwer man borgadt för sielfwa personen, och ej för hans gäld; skaffe honom fram, och ware saklös. Kommer ej personen fram; betale tå löftesman gälden.


13. §. Ej må omyndig i borgen gå; och ej hustru, utan mannens ja och samtycke. Enka hafwe macht, at gå med sitt gods i borgen.


XI. Cap.

Om lån.


1. §.


LÅnar man något af annan, dödt eller qwickt; [ 177 ]gifwe åter så godt, som han thet tog. Ej må lån missfaras.


2. §. Nu nekar man til lånet, och finnes sedan, at han thet witterliga innehafwer; gifwe thet ut, och gälde skadan åter, böte ock thertil hälften af wärdet.


3. §. Ingen må, för egen, eller annars skuldfordran, hålla thet inne, som han til låns fått, utan han theri panträtt hafwer, eller med ägarens wilja nödig kostnad ther å giordt. Sker thet; böte tijo daler, och gifwe thet lånta åter.


4. §. Säljer, pantsätter, eller bortgifwer någor, utan ägarens ja och samtycke, thet han lånt hafwer; betale han thet fullt til then, som lånet gaf, och böte hälften af thes wärde. Äge ock långifwaren macht, at lösa thet åter. Finnes swek hos then, som kiöpte, i pant tog, eller gåfwan fick; gifwe thet åter til ägaren utan lösn, och böte ther til, som nu sagdt är. Samma lag ware, ther någor tager lån i annars namn, och gitter ej sedan wisa, at thet med hans lof och minne skedt är.


[ 178 ]

XII. Cap.

Om inlagsfä, eller nedsatt och förtrodt gods.


1. §.


LÄgger man in hos annan i förwar gull, silfwer, penningar, eller annat löst gods; lägge in med witnen, eller tage bref ther å.


2. §. Inlagsfä, och förtrodt gods, bör man wårda som sitt egit. Missfares, eller förkommer thet, af hans wangiömo, eller wållande; gälde fullt åter. Sker thet af wåda; ware saklös.


3. §. Sätter man under annars förwar tilslutna eller förseglade kistor, skåp eller packor, och wet ej then, som anammade, hwad ther i är; eller är thet honom ej, stycke från stycke, til wigt, mått eller antal, i händer gifwit; påstår sedan then, som inlade, mera under förwar gifwit wara, än han åter fick; ware then, som emottog, fri, ther han alt obrutit och oskadt utgifwer, som han thet anammade. Finnes thet wara brutit, och saknar ägaren något; fulltyge tå med witnen, eller ed sin, huru mycket han inlagdt hafwer. Gitter han thet; sware then godset under sin wård hade, för allan skada, [ 179 ]eller wise med goda skiäl, eller swärje, at thet af hans wangiömo och wållande ej skedt är, eller at han ej theraf kunskap och nytto haft. Warder han öfwertygad, at han med wilja thet försnilladt; stånde tiufs rätt.


4. §. Nöter man förtrodt gods, eller sig til nytto thet brukar, utan ägarens samtycke; böte tijo daler, och skadan åter. Säljer man thet, förpantar, eller förskingrar; gånge thermed, som i XI. Cap. 4. §. om lån sagdt är.


5. §. Hafwa flere satt gods under annars wård, ther i the alle del äga; thet må ej å entheras begiäran gifwas åter, utan han allas fullmacht ther å wiser. Gifwer then godset i wård hade thet annorlunda ut; sware han hwarthera för thes del, och söke sin man.


6. §. Nu wil ej then, som godset emottog, hafwa thet längre i förwar; säge tå honom til, som insatte, at han må hemta thet åter, och tage bewis ther å. Tager ägaren thet ej åter; stånde sielf allan fahra.


7. §. Dör then, som inlagsfä om händer hade; tå böra hans arfwingar ther swara före, och gifwa fullt åter.


8. §. Hafwer man å nedsatt gods nödig [ 180 ]kostnad giordt, eller betaldt hyra för thet rum, ther i godset förwaras; tå bör ägaren thet gälda, förr än godset återgifwes.


9. §. Nekar man, emot bättre wetande, til inlagsfä, eller förtrodt gods; plichte, som i thet XI. Cap. och 2 §. om lån sagdt är.


10. §. Förtror man åt annan sitt gods at wårda, tå thet ur eld, siö, eller ifrån fienda frälsadt är; nekar han thertil, som emottog, och warder öfwertygad, at han thet swikeliga dölgdt; straffes med tredubbla böter, som för tiufnad.


11. §. Dömes gods under tridie mans förwar, thet bör wårdas, som annat inlagsfä, och ej gifwas ut, förr än Domaren eller Befalningshafwanden thet tillåter.


12. §. Säljer, eller förpantar handtwärkare, thet honom til gierning för wiss lön i händer sättes; gälde skadan åter, och böte så han, som then witterliga annars gods kiöpte, hwarthera tiugu daler.


XIII. Cap.

Om lego och hyro.


1. §.


LEger man til annan hus, gård, tomt, eller [ 181 ]hwad thet är, för hyro i penningar eller wahror, med wissa wilkor, eller utan; thet bör fast stånda, ehwad fästepenning ther å gifwen är, eller ej.


2. §. Leger man twem ett; behålle then, som först hyrde, ehwad then senare mera utlofwadt hafwer, eller ei; och böte then, som utlegde, tijo daler, och skadan åter. Samma lag ware om then, som hyrer thet han wiste til annan uthyrdt wara.


3. §. Leger man bort annars mans gods, utan ägarens wetskap och wilja; gälde legan och allan skada, och böte sex daler.


4. §. Huru gods å landet, så ock hus, gårdar, och tomter i staden, legas och hyras måge, urskils i Jorda Balken. Om hästars, wagnars, och båtars lego af gästgifware, och hwad lag är, tå the spillas och missfaras, är stadgadt i Bygninga Balken.


XIV. Cap.

Om legohion.


1. §.


LEgohion må man ej städja, utan emellan Larsmesso och Michelsmesso dag; ej eller förr, än man wiss är, at thet sin förra tienst upsagdt. Giör thet någor; böte tijo daler. Samma bot ware för [ 182 ]tienstehion, som sig förr bortlofwar, eller städja låter.


2. §. Rätta legostemna skal wara från Michelsmessodag til samma tid åhret therefter, så i staden, som å landet.


3. §. Städjer någor sig til twänne husbönder; blifwe när then, som först stadde, och gälde ett åhrs lön til then, som lider. Kommer twist för Rätta, hwilkenthera först stadde; gånge legohion genast i tienst hos then, som saken ther winner, äntå at emot domen wädjas. Warder then dom sedan wid högre Rätt ändrad; niute then ther winner alt skadestånd åter.


4. §. Siu dagar efter Michelsmesso dag skal lagstadt legohion å landet i tienst gånga, och i staden tre eller högst fyra dagar. Sker thet ej, och wil husbonden legohionet behålla; lite tå Befalningshafwanden i orten til, som genast låter thet i tiensten ställa. Wil husbonden thet ej behålla; böte legohionet ett åhrs lön. Orkar thet ej böta; arbete så länge, at thet sig thermed lösa må.


5. §. Nu hafwer legohion i tiensten gått; giöre tå med flit och trohet the syslor, som husbonde thy skiäliga föresätter. Är någor försummelig och [ 183 ]gensträfwig; then skal först rättas med godo, och sedan med måttelig husaga. Wil han äntå ej bättra sig; warde ur tiensten wräkter utan pass och afsked, och miste lön sin. Ej må dräng eller piga hafwa sin kista annorstädes, än ther the tiena.


6. §. Löper tienstehion utan afsked bort, före än stemnodag ute är; hafwe tå husbonde wåld hemta thet åter, som i Jorda Balken Cap. XVI. §. 7. om landbo sagdt är, och blifwe legohion i tiensten til rättan stemnodag utan lön. Wil husbonde thet ej behålla, gifwe tienstehionet, honom städjepenning åter, och thertil så mycket, som thy i lön tilsagdt war, husbondans ensak.


7. §. Hwar som lockar legohion ifrån annan; böte så han, som then sig thertil bruka låter, tijo daler hwarthera.


8. §. Hafwe ingen wåld at wräka legohion utan sak. Giör thet någor; gälde skadan, och gifwe ut fulla lönen, och gånge sedan legohion i annan tienst.


9. §. Kan legohion siukt warda; tå äger husbonden thet wårda och skiöta. Hwad å läkare och läkedom kostas, må han å lönen afräkna, om han wil.


[ 184 ]10. §. Wil legohion skiljas wid husbonda sin; säge up tiensten emellan Olofsmesso och Larsmesso dag. Sker thet ej; tiene yttermera til nästa stemnotid för samma lön, som tilförene. Å samma tid äger ock husbonde legohion upsäga, om han thes tienst ej längre åstundar, eller tarfwar. Giör han thet ej; behålle thet til annan stemnotid, och gifwe thy så stor lön, som tilförene.


11. §. Hindrar husbonde legohion, at träda ur tiensten, sedan thet så upsagdt hafwer, eller wägrar hwad han thy utfäst hade, äntå, at thet förswarliga tient hafwer; gifwe ut lönen, och böte ther til hälften, legohionets ensak. Hafwer husbonde å egen kostnad låtit någon lära handtwärk, räknekonst, eller annat slikt, then må ej skiljas wid husbondan, förr än han honom skiäliga förnögdt hafwer.


12. §. Husbonde hafwe ej wåld, at utan sak wägra laga afsked, wid tijo dalers bot. Ej eller må han gifwa annat afskedspass, än legohion förtient hafwer: giör han thet; böte tiugu daler.


13. §. Hwad eljest emellan husbonda och tienstehion i acht tagas bör, thermed förhålles, som särskilt stadgadt är.


[ 185 ]

XV. Cap.

Huru bolag skal läggas, hållas, och brytas.


1. §.


WIl man med annan bolag lägga, och drifwa handel samman; tå skal afhandling ther om skrifteliga ske, och alle the wilkor tydeliga nämnas, som betingade warda.


2. §. Bolagsmän äga swara alle för en, och en för alla, til then handel, som för bolaget slutes. Niuta bolagsmän förstreckning af andra i penningar eller gods, och reser enthera bort; söke tå borgenären sitt åter af them, som qwar sitta.


3. §. Hafwer man förtrodt til bolaget penningar eller annat, som ej guldit är, tå bolag brytes, och warder någor bolagsman fattig och oförmögen, eller wiker undan; waren äntå the andre skyldige at gälda alt, hwad bolaget häftar före.


4. §. Bolagsman som med bedrägeri, och för sin egen nytto, giör then andra mehn och skada, warde skild wid sin bolagsrätt; äntå at bolagsstemna ej ute är: och tage then andre af hans lott och [ 186 ]egendom så mycket, som gode män, eller Rätten, pröfwa skadan wara; Plichte ock för bedrägeri, som saken är til.


5. §. Får bolagsgods och handel skada af någortheras särskilta försummelse eller wårdslöshet; rätte han tå up skadan. Sker thet af rätt wåda, som man ej kan förese eller wachta, förr än skada händer; tå hafwa the alle lika del ther i.


6. §. Nu wil bolagsman annan i sitt ställe sätta, och sielf träda af: samtycka the andre; hafwe han ther lof til. Ej må någor emot theras wilja tränga sig i bolaget in. Samma lag ware, ther bolagsman wil taga någon annan med sig i then del, han sielf i bolaget äger.


7. §. Wil någor å sattan stemnodag wid bolag skiljas, eller nytt aftal giöra; kungiöre thet med witnen, tre månader förut.


8. §. Nu är bolagsstemna ute, och wilja bolagsmän skilias åt; tå skola the noga uptekna bolagets penningar och gods, gäld theras, och hwad andre them skyldige äro: och sedan gäld gulden är; skifte och tage hwar sin del, så i ledt som liuft.


9. §. Tränger bolagsman at för gäld låta alt sitt gods i betalning gå, eller hafwer han thet [ 187 ]förwärkadt; stånde äntå bolag til thes stemnodag ute är, och träde målsägande i hans stad och rätt, ther the andre bolagsmän hans del ej lösa wilja.


10. §. Dör bolagsman förr än stemnodag ute är; tå måge ej hans enka och arfwingar bolag rifwa.


11. §. Nu dör then, som mera för thes snille och slögder, än för inlagda penningar, i bolaget intagen är; ther måge ej enka eller arfwingar i hans ställe och rätt träda, utan så är, at hela bolaget thertil samtycker. Sker thet ej; ware bolag them emellan skildt, och tagen arfwingar lott hans i liuft och ledt, efter thy, som förr är sagdt.


12. §. Om bo och samlagshandel i skiepsrederi, skils i siölagen.


XVI. Cap.

Huru gäldenär må gods sitt til thes borgenärer på en gång afstå; så ock om them, som för gäld rymma.


1. §.


ÄR någor så af sig kommen, at han ej mächtar betala all sin gäld, gifwe borgenärerna sitt tilstånd [ 188 ]tilkänna, ther han åstundar upskof och tid til betalning. Wilja the ej alle ther til samtycka, eller wil han på en gång til them afstå alt sitt gods; söke tå Domaren, och gifwe strax förtekning in på alt thet han äger, och hafwer at fordra, i löst och fast, så ock gäld sin, böcker och skrifter som boet angå; skrifwe ock then under, med then förplichtelse, som i Ärfda Balken om uptekning sagdt är, och sätte Rätten alt thet i säkerhet och qwarstad. Sedan kalle Rätten alla borgenärer genom offenteligit anslag, och the witterliga äntå genom särskilt kungiörelse, til wiss tid in, at sig förklara öfwer then befrielse, som gäldenären söker, och the skiäl han tå inlägger, så ock at tillika wisa sina fordringar, och then rätt, som then ene fram för then andra äga kan; och döme Domaren på en gång theröfwer.


2. §. Gitter gäldenär wisa, at fattigdom hans är tilkommen af siöskada, fiendens infall, eldswåda, eller annan olycko, thertil han ej wållande warit, och finnes ej swek therunder, eller at han förledt sina borgenärer, at förstrecka sig gods eller penningar; pröfwe thet Domaren, och ware gäldenär tå fri för theras tiltal, ändoch hans wilkor genom arf, gåfwo, tienst eller slögder sedan bättras; och niute borgenärer af then egendom, som gäldenären afstådt, betalning, efter hwartheras rätt, som i 17. Cap. skils.


[ 189 ]3. §. Finnes gäldenärens fattigdom wara kommen af slöseri, dobbel, lätja, eller wårdslöshet; sware tå til hela gälden, och aftiene then med arbete, eller sitte i hächte, ther borgenärerne ej annorledes sig nöja låta: och warde tå afräknadt på gälden tiugu fyra öre för hwar dag; doch niute han af borgenärerna födo sin, som annar fånge, ther han med arbete sig ej nära gitter. Faller honom under then tid gods eller penningar til; gånge ock the til gäldens betalning.


4. §. Hafwer gäldenär bedrägeliga förmådt sina borgenärer, at förtro honom theras egendom i händer, och han then förslöst och undanstuckit, eller finnes han på hwarjehanda sätt hafwa brukadt swek och list emot sina borgenärer; tå skal en sådan bedragare ställas för en påla, på torg, eller almän Tingsstad, at skämmas twå timar, och ther til straffas med fängelse wid watn och bröd, eller arbete wid någon Konungens Fästning; och gånge äntå med honom sedan, som i then 3. §. sagdt är.


5. §. Rymmer gäldenär för gäld; tå skal strax efter honom lysas. Kommer han undan utur Riket, och wil söka leid hos Konungen; giöre thet inom en månad ifrån then tid han utländes kom. Får han leidebref, och wil thet niuta til godo; tå skal han [ 190 ]inom åtta dagar, ifrån thet han hemkom, gifwa sig an hos Konungens Befalningshafwande, eller hos Borgmästare och Råd i närmasta Stad, ther Konungens Befalningshafwande ej å then ort är. Söker han ej leid, eller inom ett åhr gifwer laga förfall tilkänna; niute aldrig frid inom Rikets gränsor, och warde tå dömd frånwarande såsom en bedragare, och thes namn slagit på en påla, som för bedragare upsatt är i hwarje handels Stad.


6. §. När gäldenär wikit undan; må gods hans, löst och fast, genast i qwarstad sättas, och sedan uptekning ther å författas, som i then 1. §. sagdt är. Låte ock borgenärer thes böcker och räkningar utredas. Äska borgenärer at then uptekning må med ed styrckas af then afwiknas hustru, myndiga barn, eller tienstefolk, som kunskap om boet hafwa; waren the ther skyldige til, och stånde borgenärerna äntå fritt, at fordra ed af gäldenären sielf, tå han hemkommer. Borgenärer hafwe ock wåld, at å alla orter, ther the mena honom någon egendom eller fordringar hafwa, genom Konungens Befalningshafwande, låta ther efter offenteliga lysa. Döljer någor undan thet han wet sig wara honom skyldig, eller hafwa af thes gods hos sig inne, och gifwer thet ej up, inom then tid honom förelagd warder; gälde thet dubbelt.


[ 191 ]7. §. Ställer gäldenär sig ej in inom twå månader, ifrån thet han rymde, eller hölt sig undan; tå måge borgenärer thes egendom sälja låta, antingen genom offenteligit utrop, eller på hwad sätt the, til egen och hans nytto, thet bäst finna. Är ther gods, som ej tol så länge ligga; warde thet i penningar wändt, sedan thet upteknadt och wärderadt är.


8. §. Alle the penningar, som för gäldenärens gods inflyta, skola fruchtbare giöras, til thes om hwars och ens rätt dömdt är. Kunna the ej med säkerhet på ränta sättas; tå stände under almänt förwar, å thet ställe, som the fläste, eller the, som största fordringar äga, thet tryggast finna.


9. §. Nu är gäldenär på leid hemkommen, och hafwer han sig angifwit, som förr sagdt är; ware han skyldig, at inom sex wekor, ifrån thet han återkom, in för Domaren sig förklara, om han söka wil, at få all sin egendom til borgenärerna på en gång afstå, och sedan ifrån them fri wara. Försitter han then tid, niute hwarken then förmon eller leidet til godo; och döme Domaren i saken, som förr sagdt är.


[ 192 ]

XVII. Cap.

Om borgenärers rätt och förträde för hwar annan til gäldbunden egendom.


1. §.


RÄcker ej gäldenärs egendom til fulla gälden, och kunna borgenärer ej åsämjas, hwilkenthera fram för annan förmon äga må; skilje them Domaren åt.


2. §. Hwad i gäldenärs bo finnes, som hörer annan til, thet skal först uttagas, såsom: inlagsfä; eller thet, som satt är under bolag, eller til salu; stulit, röfwadt, lånt eller legdt gods; pantsatt gods, tå lösn therföre gifwes; faddergåfwa; hemgift, och annat thylikt. Är thetta förwandladt, och ej i behåll; gånge thermed, som i 16. §. skils. Sedan niute borgenärer betalning af boet, efter thy, som nu sägs.


3. §. Hafwer någor lös pant i händer; niute han therutur betalning fram för alla andra. Samma rätt hafwe ock handtwärkare för arfwode å thet gods, som hos honom qwart är.


[ 193 ]4. §. Är gäldbunden man död, och hafwer någor förstreckt penningar, eller wahror, til hans begrafning; thet skal först gäldas, sedan thet gods afskildt är, som förr är sagdt. Thernäst then kostnad, som å egendomens uptekning skiäliga giord är, så ock the fattigas del, fyra öre af hwarje hundrade daler, efter egendomens wärde; sedan läkarelön, läkedom och föda under then dödas sidsta siukdom, theras arfwode, som honom theri skiött hafwa, så ock betienters och tienstehions lön för sidsta åhret.


5. §. Thernäst äge huswärd rätt til huslego för sidsta åhret, och för sidsta tre månaders kost, af thet gods, som i huset är. Hafwer huswärd ej något af hans gods inne; niute ej bättre rätt, än andre borgenärer, therom i 16. §. sägs. Af gods i skiep tages först siöfolks lön, sedan fracht och skiepslega.


6. §. För afrad, tijonde, och all annan afgäld af fast egendom, hafwe ock then förträde til samma jord, som then ränta äger, ther then ej längre stått inne, än i 17. Cap. Jorda Balken stadgadt är. Är gäldenär sielf ej jordägare; niute then, som afgäldet äger, samma förmon i lösören. Häftar landbo för husröto, ehwad thet är för flera eller färra åhr; ware lag samma. I bygnad å annars grund i staden eller på landet, hafwe jordägare [ 194 ]förträde til åbygnaden. Stå både Kronans och jordägarens räntor inne; hafwe Kronan förträde.


7. §. Hafwer någor sådant bilbref, som i siölagen beskrifwit är; äge han förmon i skieppet, så ock i godset, tå skiepsfolk betaldt är, som i 5. §. är sagdt. Thernäst gånge thet lån ut, som skieppare på bodmeri tagit; hafwe ock thet yngre bil eller bodmeribref förträde för thet äldre. Gifwer någor förlag, at thermed drifwa bergsbruk, eller andra sådana wärk; niute förlagsman förmon til thet, som ther med tilwärkadt är.


8. §. Sedan tages barnaarf ut hos föräldrar eller förmyndare, och Kyrkiors och fattighus fordringar hos theras föreståndare, så ock skuld til Kronan, eller Frälseman, för upbörd. Hos Upbördsman, som sedan blifwit förmyndare eller föreståndare, äge Kronan, eller frälseman, förmon til thet, som å upbörden för alla åhren brister. War han förmyndare eller föreståndare, förr än han Upbördsman blef; hafwe barnagods, Kyrkiors och Fattighus medel, förträde. Hafwer någor intekning å hans fasta gods, innan han förmyndare, föreståndare, eller upbördsman blef; niute tå sin intekning til godo.


9. §. Efter thessa komma the, som hafwa klara [ 195 ]skuldebref och pantförskrifningar i then skyldigas fasta gods, eller hus i staden, och them å Härads Ting, eller Rådstufwu, offenteliga intekna låtit, å then ort, Härad eller Stad, ther egendomen ligger; och tage hwar betalning utur sin pant. Är en pant til flera förskrifwen, och räcker then ej til för alla; hafwe then företräde, som äldsta intekning wiser.


10. §. Hafwer någor sitt skuldebref eller annan fordran, som godkänd, eller lagliga faststäld är, intekna låtit i then Rätt, therunder gäldernärens fasta egendom ligger, äntå at then ej är til pant förskrifwen; niute ej thes mindre förmon, efter thes intekning, fram för andra, som theras fordringar, eller pantförskrifningar, sedan intekna låtit.


11. §. Hafwa flere intekning fått å ett och samma Härads Ting; äge lika rätt, äntå at then ene förr, och then andre senare, sin rätt bewakadt Om intekningar å en Rådstufwudag ware lag samma.


12. §. Ej gifwer intekning förmonsrätt, utan i fast egendom, then gäldenär ägde, tå intekningen skedde; ej eller then, som sker sedan gäldenär död, eller thess fattigdom almänt kunnig är.


13. §. Sitter borgenär i fast pant; niute han betalning therutur näst them, som förr nämnde äro.


[ 196 ]14. §. Wäxlare äge thernäst rätt hos then, som wäxel gifwit, tå wäxelbref ej godkännes af honom, som wäxlen betala skulle, och wäxelgifwaren imedlertid af sig kommit. Är wäxel godkänd, och mächtar wäxelbetalaren then sedan ej inlösa; niute ock wäxlaren hos honom samma rätt, ther thet i acht är tagit, som särskilt om wäxel stadgadt är.


15. §. Räcker then skyldigas egendom för thessa borgenärer ej til; fällen tå the slikt af marck som af marck, som lika rätt med hwarannan hafwa, och ware ränta så gild som hufwudstol: Men ej må ränta i thessa fall borgenärer emellan längre räknas, än til then tid, tå gäldenärens egendom i qwarstad sattes.


16. §. Är gods att tilgå, sedan then gäld är gulden, therom nu sagdt är; niuten alle the öfrige borgenärer lika rätt, och briste theslikes för them så af marck som af marck. Böter äga minsta rätt.


XVIII. Cap.

Om syslomän eller ombudsmän.


1. §.


WArder man af annan ombuden, at å thes wägnar något sysla och uträtta, och säger ther ia [ 197 ]til; tage fullmacht, och ligge ther sedan hans wårdnad å; giöre ock redo och besked för thet han om händer får.


2. §. Hwad ombudsman efter fullmacht giör och sluter, thet ware så gildt, som hufwudman thet sielf giordt och slutit hade. Går ombudsman widare, än honom betrodt är; rätte sielf up allan skada, och böte tiugu daler, och hufwudmannen ware saklös.


3. §. Handlar sysloman oredeliga, brukar list emot honom, som fullmacht gaf, wänder sig hans gods til nytto, lånar hans penningar ut, eller tager penningar up i hans namn; sware til allan skada, och plichte efter omständigheterna. Ware ock then, som fullmacht gaf, saklös i alt, hwad sysloman, utom hans ombud eller wilja, af annan lånt, eller med någon slutit hafwer; utan thet wises, at thet honom til nytto anwändt är.


4. §. Hafwer någor fått fullmacht, at för annan giöra och låta, och tager then skada theraf, som fullmacht gaf; skylle sig sielf, som sig ej bättre föresåg. Är ombudsman af försummelse, eller swek, wållande til skadan; plichte tå han, som sagdt är.


5. §. Sysloman niute skiälig arfwodis lön, så ock wedergällning för thet, som han å annars [ 198 ]ärender rätteliga kostat hafwer. Är ej aftal therom giordt, eller åsämjer them ej; ligge thet tå til Rätten.


6. §. Hafwer sysloman borgadt sin hufwudmans gods och wahror ut til then, som för ärlig och richtig man känd war, men finnes sedan så fattig, at han ej gitter thet återgälda; ware tå sysloman ej skyldig thet at fylla, utan han särskild wedergällning niuter för thet, han slikt efwentyr stånda må.


7. §. Nu hafwer man sig åtagit, at inom wiss tid något å annars wägnar sysla och beställa, eller lofwat thet til slut drifwa, och warder ther ifrån hindrad af Konungens tienst, eller siukdom, egna syslor, eller annan skiälig orsak; låte tå sin hufwudman thet så tidigt weta, at han må kunna någon annan i stället taga; sedan ware ombudsman saklös, när han för then tid räkenskap giör, som han syslan haft hafwer.


8. §. Dör hufwudman; giöre tå sysloman redo och räkning för hans arfwingar, och ware sedan wid syslan skild, ther them ej annorlunda åsämjer. Dör sysloman, och warder något skyldig; sware hans arfwingar så långt gods hans räcker.


9. §. Hwar som å syslomans förrättning tala wil; giöre thet lagliga inom natt och åhr, sedan [ 199 ]han wid syslan skildes, och redo och räkning giord är af honom, eller af hans arfwingar, ther han död är. Hafwer man laga förfall; niute samma tid therefter.


10. §. Är någor frånwarande, och förefaller något, ther i han ej kunnat sysloman nämna; tå må skyldeman, eller wän hans, för honom tala och swara, sedan han, ther så fordras, borgen satt, at then frånwarande skal för godt känna thet han giordt hafwer. Gillar frånwarande thet ej; fylle han, som utan fullmacht annars talan sig tagit, eller thes löftesmän, allan skada, som theraf timadt.