Historietter/Mardröm
| ← GYCKLAREN |
|
ATT DÖDA → |
JAG drömde i natt.
— — En ändlös fil af rum; höga rum, tysta rum. Det är tomt och ödsligt öfverallt — tjockt af damm öfver möbler och paneler — löjliga gamla gravyrer på väggarna. Det är en dof tystnad, en tystnad som af domnad hörsel; jag anstränger mig förgäfves att uppfånga något ljud från grannskapet. Det är så bortglömdt och så öfvergifvet: jag börjar göra mig en föreställning om någon mycket rik man, som äger så många herrgårdar och slott att han icke kan minnas dem alla, och detta har han glömt. Kanhända också, att han börjar bli gammal och minnesslö... Men jag själf, hvad gör jag här, och hur har jag kommit hit? Det har jag glömt. Och jag, som just hade någonting så viktigt att uträtta inne i staden, ehuru jag icke längre minns hvad... Och det är en egen, gulaktig halfdager. Det är ju midt på förmiddagen, hur kan det vara så skumt?
Skymningen gör mig ängslig.
Jag anstränger mig att urskilja föremålen i våningen; jag försöker känna igen mig. Det förefaller mig nämligen att jag har varit där förr, många gånger, och att jag borde vara hemmastadd; men det är mig omöjligt att reda mina minnen. Det är en känsla af samma slag som då man letar efter ett namn, en term, ett uttryck, som man kanhända många gånger har användt; man har det på tungan, tycker man, men man finner det icke.
— — Rader af stela, högryggade stolar. Ett gammalt klaver visar tänderna långt inne i halfdunklet. Jag närmar mig och vill slå några ackord; men jag får icke ett ljud ur strängarna, och det är ett tjockt lager af damm öfver tangenterna. Det står en gammal dammig cylinderhatt på klaveret. Så löjligt: den har mina initialer i botten. Jag ser närmare på hatten. Men det är ju min egen, det är ju samma hatt som jag köpte på Fredsgatan här om dagen; hur har den kommit hit, och hur har den blifvit så gammal? Och omodern har den blifvit. Kullen smalnar af uppåt, och sådana gamla löjliga vida brätten!
Jag tror att jag skulle vilja gråta, om jag kunde.
— — Men tyst... Någon ropar mitt namn någonstädes där långt borta.
Jag fortsätter. Har den icke något slut, denna fil af rum, kommer man aldrig till det sista, finns det ingen utgång?
Ännu en gång mitt namn. Det måste vara i närheten, här i våningen måste det vara. Jag vill skynda på, jag vill springa; men benen kännas så tunga under mig, det är med möda jag lyckas släpa mig fram.
Detta måste vara det innersta rummet. Det är rundt eller åttkantigt, det är ett tornrum. Men det har ingen utgång. Alltså tillbaka samma väg, genom alla de tomma rummen.
Tredje gången mitt namn!
Hvem ropar, hvem ropar? Där i hörnet är det; längst inne i skymningen. En bred säng med tunga draperier. En gammal man med vaxgult ansikte ligger och stirrar på mig med stora, matta ögon, — — blanka som glas som glas — —.
Hvarför ligger den gamle mannen här så ensam och så glömd? Hvarför ligger den gamle man...
Jag känner mig stel i alla leder; jag har säkert blifvit lam. Jag gör icke ett försök att komma därifrån. Jag kan icke ens förmå mig att släppa draperiet, som jag nyss böjde undan med vänstra handen.
Jag är ju ung, och han är gammal. Jag är jag och han är han. Och likväl är han jag.
Mannen i sängen är ju jag. Det är jag.
Och en evighet igenom stod jag fastnaglad vid sängen och stirrade på mig själf.
Nu i det fria.
Ett disigt landskap med blekgröna åkrar, på hvilka säden vajar sakta liksom af sig själf, ty jag känner ingen vind blåsa; det är stilla som om natten.
Jag gick och tuggade på ett strå och tänkte på ingenting. Vägen slingrade hvit och smal mellan åkrarna. Säden stod manshög på ömse sidor.
Med ens hörde jag någon kvida och jämra sig i närheten. Jag gick vidare, någonting midt emellan rädd och likgiltig, och försökte inbilla mig själf att jag ingenting hört, att det berodde på något misstag.
Men jämmern tilltog, och nu var det alldeles bredvid. Jag kunde icke gå vidare. Benen ville icke bära mig. Jag hade en förnimmelse af att det väntade mig någon pinsam episod, som jag till på köpet upplefvat någon gång förut, för länge sedan.
Jag böjde undan säden. Där låg en gammal man på marken och kastade sig kvidande af och an. Jag kände icke igen honom, jag kunde icke påminna mig att ha sett honom förr. Jag tog honom under axlarna och hjälpte honom upp i sittande ställning. Ett ögonblick satt han tyst i mina armar, med hängande hufvud och stela ögon; men i ett nu skrek han till — genomträngande, förfärligt — vred sig ur mina händer och föll till marken, tung och styf som en stock.
Jag såg mig omkring och märkte förvånad att jag icke var ensam; det stod en massa människor rundt omkring och skrattade åt mig. En fetlagd äldre herre, som såg mycket välmående och gemytlig ut, slog sig på knäna och skrattade, så att han blef alldeles eldröd i ansiktet.
Jag var häpen och ond. Jag kunde icke alls förstå hvad de skrattade åt. Då kom jag händelsevis att kasta en blick på den döde, som låg stel och tung på marken med de glasblanka ögonen stirrande tomt ut i luften.
Det var ju jag — jag — jag —.