Från Wikisource, det fria biblioteket.
Nu är det höst,
stormande häver sig havets bröst.
Ack, men hur gärna jag sute
ändå derute!
Länge jag såg
seglet i väster, det flög på sin våg.
Ack! det är lyckligt, får följa
Frithiof på bölja.
Bölja, du blå,
sväll ej så högt, det går fort nog ändå.
Lysen, I stjärnor, och sägen
seglaren vägen.
När det blir vår,
kommer han hem, men den älskade går
ej till hans möte i salen,
icke i dalen;
ligger i mull
bleknad och kall för sin kärleks skull,
eller hon klagar och blöder,
offrad av bröder. -
Falk som han glömt,
du skall bli min, jag vill älska dig ömt.
Själv vill jag mata för ägarn
vingade jägarn.
Här på hans hand
virkar jag in dig i dukens rand,
vingar av silver och rika
guldklor tillika.
Falkvingar tog
Freja en gång och kring rymderna drog,
sökte i norr och i söder
älskade Öder.
Länte du ock
vingarna ut, de ej bure mig dock.
Döden allena mig bringar
gudarnas vingar.
Jägare skön,
sitt på min skullra och blicka åt sjön.
Ack! hur vi längte och blicke
kommer han icke.
När jag är död,
kommer han säkert, minns då vad jag bjöd:
hälsa och hälsa du åter
Frithiof som gråter!
