Jag blir hos Dig
JAG BLIR HOS DIG[1].
Sköna Italia!
Herrlig du strålar,
Lik en Madonna
Af Raphaëls hand;
Kransad af myrten
Och lager, du målar
Konsternas trollgård
För längtningens brand.
Jag blir hos Dig! Men om en tanka smyger
Med molnen bort åt Söderns minnesverld,
Håll vingen qvar! se, lärkan glad ju flyger
Vid Makans vink från skön, men enslig färd.
Skönhetens gloria
Heligt förklarar
Äfven i Norden
Hvad lifvet begär.
Lyckligt det sinne,
Som troget bevarar
Spegeln, hvars klarhet
Dess återglans är!
Jag blir hos Dig! Jemväl i hemmets dalar
Bor Fantasien säll i diktens vår:
Kring skuldran sväfva sångens näktergalar,
Och nöjets rosor öfverallt hon sår.
Lyften er krona
Mot himmelen höga,
Susande granar,
På mosslupen häll!
Ack! hvarje morgon
Med barndomens öga,
Helsar jag ännu
Ert grönskande tjäll.
Jag blir hos Dig! Hvem skulle saknadståren
Och hjertats röst på fjerran strand förstå?
Ack! blott hos Dig om kärlek talar våren,
Med tusen, tusen blomstertungor små.
Nord! i ditt sköte
Jag drömme då stilla
Hjertats idyll,
Under lifvets sekund! —
Nöjd skall min Sångmö,
När fåglarna drilla,
Stämma sin lyra
I björkarnas lund.
Jag blir hos Dig! ja, här vid tufvan bunden,
Lik rankan, lindad omkring almens stam!
Tyst flyr mitt lif, en delad suck i lunden,
En källas väg bland ängsfioler fram.
- ↑ I anledning af en tillämnad utländsk resa.