Jag nu den säkra grunden vunnit
|
| Originalet diktat 1726. Översatt till svenska 1889 av Carl David af Wirsén Jag har den säkra grunden vunnit. På Wikipedia finns en artikel om Jag nu den säkra grunden vunnit.. |
Okänd översättning ur Sionstoner 1889 nr 157 och Svenska Missionsförbundets sångbok (1894, nr 232 v. 1-3, 5-6)[redigera]
1.
Jag nu den säkra grunden funnit,
Där trygg och glad jag hvila får.
Jag nu den rätta hamnen funnit,
Som är i Jesu dyra sår;
Där blifver jag förvarad väl
Och finner räddning för min själ.
2.
Gud uti kärlek sig förbarmar
Och söker hvart förloradt får;
Han sträcker sina fadersarmar
Till hvar och en, som vilse går.
Ja, komme hvar och en, som vill!
Hans nåd för alla räcker till.
3.
Vi skola ej förgås i nöden,
Vi hafva ett osvikligt hopp;
Ty därför gick Guds son i döden
Och gick ur grafven åter opp,
Och därför slår han än i dag
På hjärtats dörr så täta slag.
4.
Gud alla våra synder dränker
I Kristi blod, som för oss rann;
Här finnes bot för hvad som kränker.
Hvem är, som oss fördöma kan,
Då Kristi blod i evighet
Städs ropar om barmhärtighet?
5.
Jag vill i tron mig här nedsänka
Och på min Jesus endast se,
Blott på hans nåd och kärlek tänka.
När synden gör mig kval och ve.
Hans godhet och barmhärtighet
Mig följa i all evighet.
6.
Vid detta hopp vill jag mig trygga
I allt, hvad jag mig tager för;
På denna grunden vill jag bygga
Allt, hvad jag tänker, talar, gör,
Och sjunga sist i evighet:
O djup af Guds barmhärtighet!
Carl David af Wirséns översättning ur Läsning för svenska folket (1906)[redigera]
Jag har den säkra grunden vunnit,
som håller hoppets ankar kvar,
jag i min Frälsare den funnit,
den lades, innan världen var;
det är en grund, som än består,
när himmel och vår jord förgår.
Ett hjärta finns, som sig förbarmar,
en nåd, som ingen fatta kan.
en Fader, som med öppna armar
de ångrande sig tager an;
en frälsare står nu som förr
och klappar på vårt hjärtas dörr.
Han i sin död vår synd begrafver.
Hvad djup af nåd jag för mig ser!
För alla sår han läkdom hafver.
Nu finns fördömelsen ej mer.
Ty Kristi blod i evighet
högt ropar ut: barmhärtighet!
På dig, o Jesu, vill jag tänka,
i dig, o Jesu, ha mitt hopp,
och, när mig syndens minnen kränka,
till fadershjärtat blicka opp.
Där finnes — jag för visst det vet —
oändligt stor barmhärtighet.
Om jag till jorden nedertryckes
af sorger, smärtor och besvär,
om hvarje stöd mig undanryckes,
om allt mig öfvergifver här,
en outsäglig tröst jag vet:
den Eviges barmhärtighet.
När synd och brist jag måste märka
i alla mina företag,
när i hvad bäst jag velat verka
jag var så skröplig, var så svag,
en tröst mot all min skröplighet
jag har i Guds barmhärtighet.
Mig gånge efter Herrens vilja,
som sådant hjärta för mig bär,
nu mer mig ingenting skall skilja
från Honom, som min Fader är.
I väl och ve jag tror och vet:
allt kommer från barmhärtighet.
På denna grund jag städs vill blifva,
så länge här jag andas får.
Den grunden skall mig styrka gifva,
så länge jag på jorden går.
Se’n sjunger jag i evighet:
O djup af Guds barmhärtighet!
Svenska Missionsförbundets sångbok (1920) nr 247[redigera]
1.
Jag nu den säkra grunden funnit,
Där trygg och glad jag vila får.
Jag nu den rätta hamnen hunnit,
Som är i Jesu dyra sår;
Där bliver jag förvarad väl,
Och finner räddning för min själ.
2.
I kärlek stor sig Gud förbarmar
Och söker vart förlorat får;
Han sträcker sina fadersarmar
Till var och en som vilse går.
Så komme var och en, som vill!!
Hans nåd för alla räcker till.
3.
Vi skola ej förgås i nöden,
Vi ha ett fast, osvikligt hopp;
Ty därför gick Guds Son i döden
Och stod ur graven åter opp,
Och därför slår han än i dag
På hjärtats dörr så täta slag.
4.
Jag vill i tron här ned mig sänka
Och på min Jesus endast se,
Blott på hans nåd och kärlek tänka,
När synden gör mig kval och ve.
Hans godhet och barmhärtighet
Mig följa i all evighet.
5.
Vid detta hopp vill jag mig trygga
I allt, vad jag mig tager för;
På denna denna grunden vill jag bygga
Allt, vad jag tänker, talar, gör,
Och sjunga sist i evighet:
O, djup av Guds barmhärtighet!