Jakob/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  XIII. Jakob
av Alexander Kielland
Översättare: okänd

XIV.
XV.  →


[ 149 ]

XIV.

Då Törres vaknade följande morgon, hade han först en obehaglig känsla af att han åter hade blottstält sig genom en ny skandal.

Men då nattens dimmor småningom skingrades, och sakerna framstodo i sitt rätta sammanhang, insåg han till sin stora glädje att ingenting farligt hade händt, åtminstone ingenting värre än att det snart skulle glömmas likasom ett öfverdådigt skämt.

Men han darrade vid tanken på huru nära han hade varit att stiga in i brudparets vagn. Han satt länge i sängen och tänkte.

Och han kom till den slutsatsen att det farliga hos kvinnorna är det att de äro alldeles oumbärliga. Ingen beräkning är säker, där de äro med.

Nu hade han sin långa plan så klart utstakad, så fast besluten. Genom flere månaders uthållighet och omtänksamhet hade han knutit den [ 150 ]första knuten: Jessens affär och giftermål, och ändå hade han själf icke kommit längre än att han hade varit på vippen att förstöra altsammans.

Och det för en kvinnas skull, vid hvilken han i själfva värket redan hade ledsnat, och som dessutom var och förblef hans då han ville det. Med en känsla af blygsel erinrade han sig Jakob, som utan knot tjänade sju år för Rachel.

Då han idag tänkte därpå, såg han det åter i samma ljus som före gårdagen och under hela arbetet med Jessen, nämligen att det var mycket bekvämt att få Kaja Thorsen gift med en sådan liten person.

Och han tänkte på Julie Kröger. Nu kunde han lugnt göra det. Han tykte nästan att det var litet synd om henne. Men den andra, den vackra frånskilda? . . . Ja, om han någonsin skulle få hämd!

Törres klädde på sig, och han kände sig alt mera tacksam emot Gud, som i sista ögonblicket hade hindrat honom att störta sig i förderfvet. Sedan tog han fram sina böcker och papper, antecknade växlar och lån, som skulle förfalla under de närmaste dagarna och uppgjorde en förteckning öfver de gäldenärer, som hans kommissionär under dagens lopp skulle hemsöka.

Han fördjupade sig länge i en särskild bok, hvarest alla Cornelius Knudsens växlar, såväl de egna som de gemensamma Brandtska och Jessenska. Det fans förutom borgesförbindelsen tör Anton Jessen ett par små växlar, som fru Knudsen hade påtecknat för att hjälpa sin forne bokhållare.

Han blef allvarsam och åt sin frukost [ 151 ]försjunken i tankar på sina papper och beräkningar. Det kunde nog räcka länge, men han tänkte på Jakob och de sju åren; så länge skulle det ändå inte vara!

Om han nu infann sig hos fru Knudsen vid banktiden, så var det nog. I butiken hade kommit en kusin till fröken Thorsen, som också var en fröken Thorsen, samt dessutom en annan ung dam, och springpojken Reinert hade blifvit befordrad till bokhållare med pomaderadt hår. Affären hade till vuxit, så att det alltid fans tillräckligt att göra på kontoret, där Törres småningom öfvertog hela arbetet, ehuru fru Knudsen dock bibehöll sin plats vid pulpeten såsom den egentliga principalen.

Men hans arbetskraft och hans ungdom gjorde ett alt starkare intryck på henne. Hon kunde hvarje dag intaga sin plats på kontoret så lugn och kall som om ingenting hade händt, och likväl följde det en nervös oro med denne kraftfulle man, som ständigt var i värksamhet i hennes närhet, arbetade för henne såsom en tjänare, tyktes lyda hennes befallningar, ehuru hon inom sig kände att han i själfva värket rådde öfver henne.

Hon hade nu, utan att hon själf viste huru det hade gått till, — utom att det var Törres Wolds fel, — blifvit skild från sin gamle vän och rådgifvare Gustaf Kröger. De hade icke blifvit ovänner; det hade aldrig växlats ett ondt ord dem emellan, men det var dem icke möjligt att återtaga den kamratlika tonen. Kröger hade försökt det, men misslyckats; de hörde båda att det lät [ 152 ]skärande, att någonting hade kommit i vägen och rubbat förhållandet dem emellan.

Nu hände det aldrig mera att Kröger kom inspringande barhufvad, antingen för att prata bort en stund eller få ett papper undertecknadt. Nu sändes växlarne med ett bud, och det var alltid en pinsam stund, ty herr Wold antecknade dem så ytterst noggrant i växelboken, fastän det bara var endossements; han jämförde beloppen från den ena gången till den andra, och frågade uttryckligen för hvarje nytt papper om det också skulle påtecknas.

Och därunder hade han en min som sårade och oroade henne. Han sade en gång: de tillväxa, de där Brandtska växlarna. Hon rykte till; hon tykte själf att det var ett ständigt bläddrande i växelbundtar och ett språng på bankerna, som icke hade existerat under hennes mans tid. Han hade väl rätt, herr Wold, då han sade att det brukades så nuförtiden, och att Kröger gjorde på samma sätt. Om hon ändå hade haft honom att rådfråga!

Många gånger sedan Törres Wold kom i huset hade han med brinnande åtrå tänkt på den fina fru Knudsen, så olik lilla fröken Thorsen och hans andra små damer. Och det fans en tid, då hans lifs mål var att få gifta sig med fru Knudsen och sköta affären, tils Brandt var störtad och hämden fullbordad.

Men nu gingo hans planar vida längre, och han fick icke låta störa sig af kvinnorna. Han infann sig kall och lugn hvarje morgon, han också, men fram på dagen greps han stundom af en [ 153 ]sådan oro, att han icke hittade på något annat råd än att gå ner i sjöboden och pina lifvet ur Simon Varhoug med sina förändringar.

Då han satt lutad öfver sin pulpet, så att han bara kunde se den rena pannan, det glänsande svarta håret, de markerade ögonbrynen och ögonlocken mjukt hvälfda öfver de stora ögonen, greps han af en svindlande lust att hoppa ner från sin stol och taga henne. Och när de arbetade tillsammans till sent på kvällen med de nya varorna, som skulle beräknas och ordnas, blef det honom ständigt svårare att taga sin hatt, säga helt kallt godnatt och gå allena hem i den ljusa friska vårkvällen.

I sin nöd hittade han på att införa sia vän pastor Opstad i huset. Och det var lyckligt, ty då de nu voro tre, fick fru Knudsen lära känna sin förste bokhållare från en mera skämtsam och gladlynt sida, än hittils; och sålunda blef luften omkring dem uppfriskad, medan tiden gick och affären ständigt utvidgades.

I Krögers hus var det åter stillsamma tider. För Julie hade julbalen blifvit en vändpunkt i ännu högre grad än för Törres. Hennes väninna, som hade infört henne i det fria lifvet och de djärfva åsikter, som endast till hälften passade för henne, var borta, och i hennes ställe kom Jolla Blom med underrättelsen om att hela staden uppreste sig emot Julie och hennes far.

Och tant Sofie såg att Julie blef alt blekare och smalare i ansiktet, att hon tog fram sina enklaste kläder och började sälla sig till sin mors väninnor på uppbyggelsemöten och tebjudningar.

[ 154 ]— Du tynar bort, Julie; . . . jo, det gör du.

— Jag är inte alls sjuk, tant Sofie.

— Jo, sjuk är du, och jag vet hvad som fattas dig, — sade tant Sofie tvärsäkert.

Julie försökte att blanda bort saken, ty hon viste hvart tant Sofie ville komma.

Men tant Sofie gjorde inga omvägar, utan sade följande gång helt öppet:

— Kan du inte glömma honom?

— Hvem? — frågade Julie darrande.

— Åh! . . . att du ids göra dig till för mig! Du svek honom i nödens stund, — sade tant Sofie med värme.

Julie vände sig bort. Detsamma hade Jolla Blom sagt, och detsamma hade hon ofta tänkt i ensamheten:

— Men alt kan ännu bli godt, — menade tant Sofie. — Man kan ju råkas och förklara saken.

— Aldrig, tant!

— Eller också kunde du låta honom veta. . . .

— Är du tokig, tant? Aldrig! — Och Julie flydde in på sitt rum.

— Ja, antingen du själf eller någon annan, — sade tant Sofie för sig själf.

Hon hade gjort den erfarenheten i lifvet att kärlek hör ungdomen till, och hon kunde icke fördraga att tvänne unga människor gingo där och gjorde lifvet surt för hvarandra, bara därför att den ena icke ville börja med att säga ett vänligt ord.

Och själfva Gustaf Kröger hade förlorat sitt goda humör. Han gick tungt i trappan af och an [ 155 ]mellan butiken och rymmen och han hade icke ens lust att sällskapa med andra än öfverläraren, med hvilken han brukade taga sig ett parti schack vid ett glas toddy.

Men till och med dessa aftnar hade förlorat sin karaktär. Kröger hörde utan intresse om de framsteg öfverlärarens bok gjorde, och om denne nämde soppkokningsanstalten för folkskolan, undvek Kröger att tala därom och började syssla med sitt glas.

Slutligen en kväll, då det redan var tämligen sent, och de hade slutat sitt spel, men ännu sutto med goda varma glas, sade öfverläraren rent ut:

— Nej, nu skall du berätta mig hvad som fattas dig, Kröger! Det är någonting, som tynger på dig. . . . Du talar aldrig mera om din plan, om fonden.

— Fonden? — sade Kröger med ett leende, som kom öfverläraren att tro att toddyn hade varit för stark den kvällen.

Men Kröger reste sig och började gå omkring i rummet, likasom om han hade sökt någon bakom möblerna, lyssnade vid dörren och såg ut i mörkret bakom gardinen. Öfverläraren kände sig alt oroligare.

— Ja, man kan aldrig veta hvar han är, — sade Kröger. — Han kan vara gömd på de mest otroliga ställen.

— Hvem? . . . Hvem menar du? — frågade öfverläraren.

— Han . . . bondpojken . . . Vampyren! — utbrast Kröger upprörd.

[ 156 ]— Prat! du är ju alldeles besatt af den människan.

- Ja, det är jag värkligen. Se huru långt han redan har drifvit mig. Här hemma i mitt eget rum har han utsatt oss för en skandal, som Julie aldrig skall kunna glömma. . . .

— Du öfverdrifver, Kröger!

— Som hon aldrig skall kunna glömma. Ifrån fru Knudsen har han skilt mig, och tillintetgjort vår gamla vänskap. Han har tvingat oss in i en konkurrens, som skall störta oss båda. Han tvingade mig att taga Jessen för att beskydda mig, och nu tog han Jessen tillbaka för att desto hastigare föra oss alla till slaktbänken. . . .

- Du är ju galen, Kröger! Den ena människan. . . .

Men Kröger återtog upprörd:

— Och fonden, som du nämde, den är borta, borta till sista styfvern. Jag har varit tvungen att skrapa ihop från alla håll, för att kunna uppehålla affären, och ändå går det neråt . . . med stormsteg. Om han lyckas förmå fru Knudsen att vägra mig endossement, så är jag ruinerad samma dag.

— Herre Gud, är det sant? — utbrast öfverläraren, som plötsligt blef allvarlig.

— Och jag, som inbillade mig att jag skulle lyckas uppdrifva affären till rikedom för Julie och hjälp för många, — återtog Kröger och satte sig tungt ner i stolen. — Nu går kanske min hustrus bittra spådom att jag skulle förstöra alt i fullbordan. Hon får rätt, både hon och de andra och hela staden gent emot mig.

[ 157 ]Han sjönk ihop i sin stol, och öfverläraren satt tyst och glömde sia cigarr. Det blef så stilla i huset; det hördes ej ett ljud från gatan, ej ett ljud från rummet med undantag af en och annan tung suck, som höjde sig mot det höga taket, därifrån gamla änglahufvuden stirrade på Kröger med förvånade ögon. —

Emellertid sysselsatte sig staden mycket med Anton Jessen och hans eleganta butik, hvars make aldrig hade blifvit sedd, mera lik en stor salong med angränsande kabinetter, där den unga frun och tvänne andra unga damer betjänade kunderna, medan herr Jessen gick af och an och gaf råd och anvisningar.

De utgjorde ett prydligt par och passade väl för hvarandra. Han var mörk och tillräckligt lång för att taga sig bra ut bredvid sin lilla blonda fru, hvars näpna figur i den svarta sidenklädningen tog sig synnerligen fördelaktigt ut i den starka belysningen och bland de dyrbara tygerna med sina bjärta färger. Hon rodnade lätt, och då hon slog upp ögonen, låg det någonting smekande i hennes blick.

Hon hade redan fått en viss vana vid att vårda honom och se till att han icke ansträngde sig, ty det tålte han icke. Redan dagen efter bröllopet hade gamla fru Jessen fått en hög tanke om sin svärdotter, då hon fann henne fullklädd i rummen, medan stackars Anton, som icke var van vid stora tillställningar, låg i sängen med hufvudvärk och hafversoppa.

Hennes lugna ömhet gjorde honom lycklig, och hon var honom tacksam för att han icke [ 158 ]plågade henne med några frågor. Hennes ungdoms svärmeri för honom började åter ungefär som för en vacker docka; — den andre var synden, mörk och oemotståndlig.

Det var Törres Wold, som hade satt affären i gång och inrättat den i enlighet med sin plan. Herr Jessen hade ämnat dela sig mellan sin affär och sin talang, som han nu med ganska stor säkerhet trodde sig ha funnit i literaturen. Det var nu hans afsikt att genom att läsa högt goda, berömda värser för sin hustru utbilda sin smak och sitt öra och sålunda uppodla den talang, som beklagligtvis så länge hade legat ofruktbart hos honom.

Men innan han viste ordet af var hans lilla hem en samlingsplats för ungdom och glädje. Man roade sig, men man brydde sig ej om literaturen, det var ingen jordmån för talangen.

Han beklagade sig för sin hustru, och ett par dagar senare sade Törres Wold händelsevis:

— Vet du Jessen, det förvånar mig att du, som har så många högre intressen, kan nöja dig med sällskap, där det bara skämtas och äts.

— Hvem säger att jag är nöjd därmed? — svarade herr Jessen bittert och strök sig öfver pannan.

- Men kära du, det skall väl vara du, som anger tonen. Du borde hitta på någonting, som kunde höja oss andra.

— Anton läser så vackert, — sade fru Jessen utan att se upp från sitt arbete.

— Läser? Hvad då? — frågade Törres öfverraskad.

[ 159 ]— Isynnerhet vers.

— Åh, hvarför skulle du säga det? — inföll Jessen förtrytsamt.

Men Törres gaf honom ingen fred, innan han hade förmått honom att läsa en profbit. Och ännu samma kväll måste han läsa upp hela „Terje Vigen“ för en beundrande åhörarekrets. Och från den stunden använde herr Jessen hela sin tid till att skaffa sig en omväxlande repertoar; och om någon föreslog att man skulle samlas hos honom själf eller någon annan, var han genast färdig. Hans mor var förtjust öfver hans talang.

Sålunda förflöt våren i glädje och solsken, och lika säkert som månad följde på månad, lika precis återvände växlarne för att inlösas eller omsättas eller förvandlas på otaliga olika sätt.

Men herr Jessen saknade aldrig utvägar. Den första tillströmningen till den nya affären hade icke blott fylt hans böcker, utan äfven gifvit honom en kassa, som förslog både till det dyra hushållet och de första växlarne. Han utrustade sig med smak och utan att knussla till höst- och vintersäsongen.

Både sex månader och tolf månader och ännu tre månader därtill förgingo. Handelsresandena blefvo alt längre i synen och likväl kortare om näsan. Men det fans så många af dem. Man kunde alltid få hvad man ville; och krediten blef segare, ju mera man begagnade sig af den, tils bankodirektör Christensen plötsligt en dag gned sin näsa och sammankallade bankens direktion till sammanträde för slutna dörrar förstkommande lördag eftermiddag.