Jane Eyre/13
TRETTONDE KAPITLET.
Det tyckes som om mr Rochester efter läkarens
föreskrift hade gått tidigt till sängs denna qväll; ej heller steg
han tidigt upp följande morgon. När han kom ned, blef
han genast upptagen af affärer; hans inspektor och några
af hans underhafvande hade kommit och väntade att få tala
med honom.
Adèle och jag måste nu utrymma biblioteket, som dagligen skulle komma att behöfvas till mottagningsrum för dem som sökte mr Rochester. Ett rum i öfre våningen blef uppeldadt; jag lät föra våra böcker dit, och det dröjde ej länge innan vårt blifvande arbetsrum var fullkomligt i ordning. Under loppet af förmiddagen märkte jag tydligt att Thornfield Hall var förvandladt; ej längre rådde der nu denna graflika tystnad, ej en enda timme gick förbi, utan att jag hörde portklappens eller ringklockans ljud. Oupphörligt ljödo steg i förstugan, och nya röster hördes öfverallt. Thornfield egde nu ett samband med den yttre verlden, det egde en husbonde, och jag för min del tyckte mycket mera om detta nya förhållande.
Denna dag var Adèle icke särdeles läraktig; hon kunde omöjligt sitta stilla vid sitt arbete, utan än sprang hon ut i förstugan och lutade sig öfver balustraden kring trappan, för att se om hon möjligtvis kunde upptäcka en skymt af mr Rochester, än uppfann hon tusen förevändningar för att få springa ned i den nedre våningen, i akt och mening att, såsom jag genast misstänkte, göra ett litet besök i biblioteket, hvarest hon tvifvelsutan ej var efterlängtad; och då jag slutligen blef litet ond och tillsade henne att sitta stilla, pratade hon oupphörligt om sin »ami, monsieur Edouard Fairfax de Rochester», såsom hon kallade honom (jag hade icke förut hört hans förnamn), och syselsatte sig med att gissa, hvilka presenter han kunde ha fört med sig åt henne; ty föregående afton, menade hon, hade han gifvit en och annan vink om att när hans saker kommo från Millcote, skulle deribland finnas en liten låda, hvars innehåll torde intressera henne.
»Et cela doit signijier», sade hon, »qu’il y aura là dedans un cadeau pour moi, et peutêtre pour vous aussi, mademoiselle. Monsieur a parlé de vous; il m’a demandé le nom de ma gouvernante, et si elle n’était pas une petite personne, assez mince et un peu pâle. J’ai dit que oui: car c’est vrai, n’est ce pas, mademoiselle?» (Och detta betyder säkert att der fins en present åt mig, och kanske äfven åt er. Mr Rochester talade om er och frågade mig namnet på min guvernant, och om hon inte var en liten blek och mager person; och jag svarade ja; ty det är ju sant, eller hur?)
Jag och min elev åto vår middag, som vanligt, i mrs Fairfax’s förmak; på eftermiddagen blåste och snögade det, och vi tillbragte den i arbetsrummet. I skymningen lät jag Adèle lägga ifrån sig sina böcker och sitt arbete och gaf henne lof att gå ned; ty af den större tystnad, som nu, jemförelsevis emot förut på dagen, rådde der nere, och af den omständighet, att jag ej mera hörde portklappen eller ringklockan, slöt jag att mr Rochester nu var ledig från sina affärer. Sedan Adèle gått ned och jag blifvit ensam, gick jag fram till fönstret, men kunde icke urskilja något der utanför, ty skymningen och snöflingorna bidrogo gemensamt till mörkret och hindrade mig från att se, till och med buskarna på gräsplanen. Jag släppte ned gardinen och gick tillbaka till den slocknande elden i spiseln.
Jag roade mig med att betrakta de fantastiska former, som eldkolen antogo, och det var ett ögonblick, som jag tyckte mig se Heidelbergs slott vid stranden af Rhen, som jag erinrade mig ha sett aftaget på en tafla; men i detsamma kom mrs Fairfax in i rummet, och hennes inträde förskingrade den vackra mosaik, som jag i min fantasi nyss hade sammansatt, men förskingrade äfven på samma gång några ovälkomna svårmodiga tankar, som började få insteg hos mig i min ensamhet.
»Mr Rochester önskar att i afton få se er och er elev vid thébordet i salongen», sade hon; »han har hela dagen varit så sysselsatt, att han ej haft tillfälle att träffa er förut.»
»Huru dags dricker han sitt thé?» frågade jag.
»Klockan sex; han är tidig af sig på landet. Men det är bäst att ni byter om klädning nu genast; jag ska gå med er och hjelpa er att knäppa den. Se här, vi ta det här ljuset.»
»Men är det då nödvändigt, att jag klär om mig?»
»Ja, nog är det bäst. Jag brukar alltid kläda om mig till aftnarna, då mr Rochester är här.»
Detta föreföll mig allt för ceremoniöst; men jag gick likväl in i mitt rum och med mrs Fairfax’s hjelp utbytte jag min svarta ylleklädning mot en af svart siden, den bästa och vackraste jag egde, med undantag af en utaf grått tyg af samma slag, men hvilken jag, enligt de begrepp om klädsel som jag fört med mig från Lowood, ansåg allt för elegant att nyttja utom vid riktigt högtidliga tillfällen.
»Nu fattas det endast en brosch», sade mrs Fairfax.
Jag hade ett litet smycke af perlor, som miss Temple vid afskedet gifvit mig till ett minne af sig, och detta fäste jag på mig, hvarpå vi följdes åt ned. Så ovan som jag var vid främmande personer, föreföll det mig nästan som en examen, att på detta formliga sätt infinna mig hos mr Rochester. Jag lät mrs Fairfax gå före mig genom matsalen och höll mig helt skygg bakom henne under det vi gingo genom detta rum; hon vek undan draperiet, som nu var nedfäldt, och jag befann mig i det präktiga rummet der innanför.
Två vaxljus stodo tända på bordet, och två på spiselkanten; på golfvet framför den flammande eldbrasan låg Pilot, och på knä bredvid honom låg Adèle. På en af hvilsofforna hade mr Rochester intagit en halfliggande ställning, med foten hvilande på en dyna. Hans blickar voro fästa på Adèle och hunden. Eldskenet föll klart på hans ansigte, och jag igenkände genast min resande med de skarpt tecknade gagatsvarta ögonbrynen, den höga och breda pannan, som blef ännu högre genom det svarta hårets egna läggning; näsan, mera anmärkningsvärd för den karakter, som den förlänade det hela, än för dess skönhet; de vidgade näsborrarna, som tycktes antyda ett koleriskt temperament, och det hårda, ja, det omisskänneligt hårda draget kring munnen och hakan. Hans gestalt, som nu ej doldes af kappan, tycktes mig vara i fullkomlig öfverensstämmelse med uttrycket af hans anletsdrag; förmodligen var det en förträfflig kroppsbygnad i atletisk bemärkelse — högbröstad och smidig, ehuru hvarken högväxt eller utmärkt af något synnerligt behag.
Mr Rochester måste nödvändigt ha märkt att mrs Fairfax och jag trädde in i rummet; men det tycktes som om han ej hade lust att fästa den ringaste uppmärksamhet vid oss, ty han lyfte icke en gång på hufvudet, då vi nalkades.
»Här är miss Eyre», sade mrs Fairfax på sitt vanliga lugna sätt.
Han böjde nu på hufvudet, men utan att taga sina ögon från hunden och barnet.
»Bed miss Eyre sitta ned», sade han, och det var någonting i den tvungna och stela böjningen på hufvudet, i den otåliga ehuru höfliga tonen, som tycktes säga: »Hvad tusan rör det mig, om miss Eyre är här eller inte? Jag känner för det närvarande ingen böjelse att samtala med henne.»
Jag satte mig ned helt obesvärad. Ett artigt och belefvadt emottagande skulle sannolikt gjort mig förlägen, ty jag skulle icke genom något behag eller någon finhet å min sida kunnat besvara det. Men nu kände jag mig fullkomligt otvungen vid denna hans buttra helsning, och det visserligen icke opassande, men dock kärfva och nyckfulla i hans sätt lade hela fördelen på min sida. Dessutom hade hans excentriska uppförande någonting retande, och jag kände mig nyfiken att se hvad som vidare skulle följa.
Han satt der som en bildstod, utan att hvarken tala eller röra sig. Mrs Fairfax tycktes anse det alldeles nödvändigt att någon visade sig älskvärd och intagande, och hon började derföre att tala. Vänlig, såsom vanligt — och, såsom vanligt, litet långtrådig — beklagade hon honom för alla de myckna göromål han haft under dagens lopp, och huru svårt det måtte ha varit för honom just nu, då han var plågad af den ledsamma vrickningen; derefter berömde hon det tålamod och den fördragsamhet, som han hade visat.
»Var god och gif mig en kopp thé», var det enda svar hon erhöll.
Hon ringde genast på klockan, och så snart théservisen var inburen började hon med brådskande ifver ordna koppar, skedar m. m. Jag och Adèle gingo fram till bordet; men vår stränga herre lemnade ej sin plats.
»Vill ni vara god och gifva mr Rochester hans kopp?» sade mrs Fairfax till mig; »Adèle kunde möjligtvis spilla.»
Jag gjorde som hon bad mig. Då han tog koppen ur min hand, utropade Adèle, som tyckte att det nu var ett särdeles gynsamt tillfälle att utverka något till min förmån:
»N’est ce pas, monsieur, qu’il y a un cadeau pour mademoiselle Eyre, dans votre petit coffre?» (Inte sant, herr Rochester, att det är en present åt mamsell Eyre i den lilla asken?)
»Hvem talar om presenter?» sade han vresigt. »Väntade ni er någon present, miss Eyre? Tycker ni om presenter?» och han fixerade mig med blickar, som voro helt mörka, vreda och genomträngande.
»Jag vet inte så noga; jag har så ringa erfarenhet deraf. Men i allmänhet finner man ju nöje deri.»
»I allmänhet? Men huru tycker ni?»
»Jag skulle behöfva betänketid för att kunna gifva ett riktigt antagligt svar. En present har ju så många sidor, och man bör taga alla i betraktande, innan man uttalar ett bestämdt omdöme om dess beskaffenhet.»
»Ah, miss Eyre, ni är mindre naturlig än Adèle. Hon fordrar högljudt en present, i samma ögonblick som hon får se mig, men ni svarar mig undvikande.»
»Ja, derföre att jag har mindre sjelfförtroende än Adèle. Hon kan åberopa gammal bekantskap och äfven vanans rätt, ty efter hvad hon sagt mig, brukar ni gifva henne leksaker. Men då ni ber mig att besvara en dylik fråga, måste jag naturligtvis bli något brydd, emedan jag är en främling och inte gjort något som kan berättiga mig till en dylik utmärkelse.»
»Detta är en öfverdrifven blygsamhet! Jag har examinerat Adèle och funnit att ni gjort er mycken möda med henne. Hon är inte något snille och har inga lysande anlag, men likväl har hon på en kort tid gjort betydliga framsteg.»
»Ah, nu har ni gifvit mig min gåfva; jag tackar er och är er mycket förbunden. Den belöning, som en lärare mest eftersträfvar, är beröm öfver lärjungens framsteg.»
»Hm!» sade mr Rochester och drack sitt thé under tystnad.
»Kom fram hit till elden», sade han, när thébordet var afdukadt och mrs Fairfax med sin sticksöm hade satt sig i ett hörn, under det Adèle ledde mig vid handen kring rummet och visade mig alla de vackra böckerna och prydnaderna på borden och pelarne. Vi lydde som slafvar. Adèle bad att få sitta i mitt knä, men blef i stället befald att roa sig med Pilot.
»Ni har bott här i mitt hus i tre månader?»
»Ja.»
»Och ni kom från —»
»Från Lowoods uppfostringsanstalt.»
»Jaså, den der barmhertighetsinrättningen. Huru länge var ni der?»
»Åtta år.»
»Åtta år! Ni måste då vara seglifvad. Jag tycker annars, att endast hälften af denna tid skulle behöfvas för att förderfva hvilken kroppskonstitution som helst. Intet under då, att ni nästan ser ut som om ni tillhörde en annan verld. Jag undrade just, hvar ni kunde ha fått detta slags utseende. Då jag i går afton mötte er på vägen, kom jag ovilkorligen att tänka på sagor om elfvorna och hade nästan på läpparna att fråga er, om ni hade förtrollat min häst; och jag är ännu inte rätt säker, att inte så var. Hvilka äro edra föräldrar?»
»Jag har inga.»
»Och har väl inte heller någonsin haft några, förmodar jag; erinrar ni er dem?»
»Nej.»
»Det var så jag trodde. Och det var således på ert folk som ni väntade, då ni satt der på stättan?»
»På hvilka, menar ni?»
»På ängarnas barn; det var just en månskensafton, som passade dem. Afbröt jag kanhända någon af edra ringdansar på den fördömda och islupna vägen?»
Jag skakade nekande på hufvudet.
»Ängarnas barn ha alla för långliga tider sedan öfvergifvit England», sade jag med samma allvarsamma ton, som han hade begagnat. »Inte en gång bland häckarna eller på fälten der omkring skall ni kunna finna ett spår efter dem; och jag tror att hvarken sommarens eller vinterns måne någonsin mera skall lysa öfver deras nattliga dansar.»
Mrs Fairfax hade fällt sin sticksöm i knäet och tycktes med uppspärrade ögon undra på hvad slags samtal det var vi förde.
»Nå väl», återtog mr Rochester, »om ni inte käns vid några föräldrar, så har ni väl ändå några slags slägtingar: några farbröder, morbröder eller tanter?»
»Nej, inga som jag någonsin sett.»
»Och ert hem?»
»Jag eger intet hem.»
»Hvar bo då edra bröder och systrar?»
»Jag har hvarken bröder eller systrar.»
»Hvem rekommenderade er då till denna plats?»
»Jag annonserade, och mrs Fairfax svarade på min annons.»
»Ja», sade den goda frun, som nu åter kände sig hemmastadd i samtalet, »och jag tackar hvarje dag försynen för det val som jag med dess hjelp gjorde. Miss Eyre har varit ett ovärderligt sällskap för mig, och för Adèle en öm och omsorgsfull lärarinna.»
»Gör er inte något besvär med att gifva henne ert förord», invände mr Rochester; »loftal göra ingen inverkan på mig; jag tänker sjelf skapa mitt omdöme. Hon började med att narra omkull min häst.»
»Huru!» utropade mrs Fairfax.
»Och det är henne som jag har att tacka för min vrickning.»
Nu såg den goda enkan alldeles förvirrad ut.
»Har ni någonsin bott i en stad, miss Eyre?»
»Nej.»
»Har ni lefvat mycket i sällskap?»
»Nej, visst inte; jag har aldrig haft några andra att umgås med än eleverna och lärarinnorna vid Lowood, och nu med invånarne på Thornfield.»
»Har ni läst mycket?»
»Endast de böcker som kommit i min väg, och de ha hvarken varit talrika eller särdeles undervisande.»
»Ni har ju då lefvat en nunnas lif — ni är då utan tvifvel väl inöfvad i religiösa former och ceremonier. Brocklehurst, som, efter hvad jag vill minnas, har öfverinseendet öfver Lowood, är ju prest, eller huru?»
»Ja.»
»Och förmodligen tillbads han af alla eleverna, liksom en församling af fromma systrar vanligen plägar tillbedja sin andliga styresman?»
»O nej, visst inte!»
»Inte? Ni är mycket kallsinnig. Huru! En novis inte tillbedja sin prest! Det der låter hädiskt.»
»Jag tyckte inte om mr Brocklehurst, och om denna känsla var jag inte ensam. Han var en sträf man; ehuru stel och högdragen, blandade han sig dock i allting. Han klipte af vårt hår, och för hushållnings skull köpte han oss så dåliga nålar och dålig tråd, att vi knapt kunde sy dermed.»
»Det var en mycket dålig hushållning», anmärkte mrs Fairfax, som nu åter fått tag i samtalstråden.
»Och var detta det hufvudsakliga och förnämsta af hans förbrytelser?» frågade mr Rochester.
»Han lät oss svälta under den tid som han ensam hade öfverinseendet öfver matinrättningen, innan komitén var tillsatt. Han plågade oss med långa föreläsningar en gång i veckan, och om aftnarna måste vi läsa böcker, som han sjelf hade skrifvit och som inte handlade om annat än straff och fördömelse och som uppjagade vår fantasi, då vi skulle gå till sängs.»
»Huru gammal var ni då ni kom till Lowood?»
»Omkring tio år.»
»Och ni tillbringade der åtta år; ni är således aderton år nu?»
Jag böjde jakande mitt hufvud.
»Aritmetiken är nyttig, ser ni; utan dess hjelp skulle jag inte varit i stånd att gissa er ålder. Det är svårt att bestämma den, då anletsdragen och utseendet äro så ombytliga, som fallet är med er. Nå, hvad lärde ni er vid Lowood? Kan ni spela piano?»
»Något litet.»
»Naturligtvis; det är det vanliga svaret. Gå in i biblioteket — var god och gå dit, skulle jag säga. — Ursäkta det befallande i min ton; men jag är van att säga: ’Gör det’, och det blir genast gjordt; och jag kan inte ändra mina gamla vanor för er skull. Gå derföre in i biblioteket, tag ett ljus med er och lemna dörren öppen; sätt er vid pianot och spela något.»
Jag lydde hans befallning och gick.
Efter några minuter ropade han: »Nu är det nog. Jag kan höra, att ni verkligen spelar något litet, liksom andra flickor i engelska pensionerna. Kanhända något bättre än somliga af dessa, men ingalunda väl.»
Jag tillslöt pianot och återvände till salongen. Mr Rochester fortsatte samtalet.
»Adèle visade mig i morse några utkast, som hon sade att ni hade målat. Jag vet inte om de voro helt och hållet af er; troligen har ni haft hjelp dervid?»
»Nej, visst inte!» utropade jag.
»Aha! det der sårade er fåfänga. Nå väl, så tag då hit er portfölj, om ni kan påstå, att dess innehåll är edra egna händers verk; men säg det inte, om det inte är fullkomligt sanning, ty jag förstår mig nog på att urskilja om det är lappverk.»
»Jag ska inte säga hvarken det ena eller andra; ni får dömma sjelf.» Jag hemtade portföljen från biblioteket.
»Tag hit bordet», sade han, och jag sköt det fram till soffan der han satt. Adèle och mrs Fairfax flyttade sig närmare för att se på taflorna.
»Se så, ingen trängsel», sade mr Rochester, »ni få taflorna af mig, sedan jag sett på dem; men stick inte fram hufvudena omkring mig.»
Han granskade noga hvarje ritning och målning. Trenne taflor lade han åsido, och sedan han betraktat de andra, sköt han dem ifrån sig.
»Tag bort dem till bordet der borta, mrs Fairfax», sade han, »och se på dem tillsammans med Adèle; ni» (med en blick på mig), »sätt er ni här och svara på mina frågor. Jag märker att alla dessa taflor äro af en hand; är den handen er?»
»Ja.»
»Och huru har ni haft tid till dessa arbeten; ty de ha fordrat mycken tid och äfven omsorg och eftertanke?»
»Jag målade dem under de två sista ferierna som jag tillbragte vid Lowood, då jag inte hade någon annan sysselsättning.»
»Och hvarifrån tog ni edra kopior?»
»Ur mitt hufvud.»
»Detta hufvud, som jag nu ser på edra axlar?»
»Ja.»
»Fins det flera af samma slag der innanför?»
»Jag tror det; jag hoppas, att det fins bättre.»
Han började åter att noga betrakta taflorna, den ena efter den andra.
Under det han är sysselsatt dermed, vill jag omtala för er, kära läsare och läsarinnor, hvad de föreställa, dessa taflor; men först måste jag förbereda er på, att de icke äro någonting underbart. Ämnena for dem hade visserligen lifligt framstått för mina fantasier; då jag först såg dem med min själs öga, innan jag försökte att framställa dem i det yttre, gjorde de ett mäktigt intryck på mig; men min hand förmådde icke att följa min fantasi och kunde derföre blott med svaga och bleka färger återgifva de syner, som jag så klart hade skådat.
Dessa målningar voro utförda i vattenfärg. Den första förestälde ett högt svallande haf, hvaröfver låga, svartblå skyar framvältade; bakgrunden var höljd i mörker, och mörker hvilade äfven öfver taflans förgrund, de närmaste vågorna; till land fans intet spår. En enda ljusstråle föll på en till hälften fördränkt mast, på hvilken en svart, väldig hafsörn slagit ned; hans vingar voro bestänkta af hafsskummet och i sin näbb höll han ett gyllene armband, besatt med ädelstenar, som jag målat med de mest lysande färger jag kunde hemta från min palett och med en tydlighet så bjert och så glindrande, som min pensel förmådde. Strax under masten och fogeln framskymtade genom det gröngula vattnet det sjunkande liket af en drunknad qvinna; en vackert formad arm, hvarifrån armbandet blifvit bortsköljdt af vågorna eller bortslitet af örnen, var den enda lem som syntes tydligt öfver vattnet.
Den andra taflans förgrund framstälde endast den dimomhöljda toppen af en skogbeklädd kulle med några blad och grässtrån, hvilka vinden tycktes ha nedböjt. Bakom och öfver den hvälfde sig himlahvalfvet, djupblått som vid skymningens annalkande, och upp mot fästet höjde sig en qvinnoskepnad, målad med de mjukaste och mest obestämda färger som min pensel kunde åstadkomma. Öfver den halft genomskinliga pannan strålade en stjerna; de öfriga dragen framskimrade liksom genom en slöja af dimmor; en mörk och vild glans sköt fram ur hennes ögon; det för vindarna fladdrande håret liknade en af stormen eller blixten söndersliten sky. På den mjuka rundningen af hennes nacke hvilade en blek månstråle, och samma milda sken dröjde på kanten af de lätta skyar, ur hvilka denna uppenbarelse af Aftonstjernan höjde sig.
Den tredje taflan visade ett väldigt isberg, som höjde sig ur vågorna under polarkretsens vintriga himmel; ett flammande norrsken, med sina lansformiga, tätt sammanträngda tungor, omfattade hela horisonten. Undanträngande dessa föremål, höjde sig på taflans förgrund ett hufvud — ett jättelikt hufvud, böjdt mot isberget och hvilande deremot. Tvenne sammanknäpta utmärglade händer, hvilka stödde pannan, höllo en dunkel slöja som dolde de nedra anletsdragen; man kunde icke se mer än en fullkomligt färglös panna och ett stelt och ihåligt öga, beröfvadt hvarje annat uttryck än det af den hemskaste förtviflan. Öfver hjessan och bland vecken af ett likt en turban sammanvridet svart draperi, tunt och obestämdt som ett moln, glimmade i form af diadem en ring af bleka lågor, i stället för ädelstenar, infattad med gnistor af djupaste glöd. Den bleka stålringen var »bilden af en kunglig krona»; och hvad som denna smyckade, var »gestalten utan skepnad eller form».
»Var ni lycklig då ni målade dessa taflor?» frågade mr Rochester.
»Jag var med hela min själ upptagen deraf, och, ja, jag var äfven lycklig. Med ett ord, målandet af dessa taflor skänkte mig ett af de lifligaste nöjen som jag någonsin erfarit.»
»Nå, det vill då inte säga mycket. Edra nöjen torde, efter er egen berättelse, inte just varit så särdeles många; men jag förmodar att ni, då ni sammansatte och målade dessa sällsamma färger, vistades i denna drömverld, der konstnären så mycket älskar att dväljas. Satt ni långa stunder i sänder vid ert arbete?»
»Jag hade ingenting annat att göra, emedan det var ferier. Också satt jag vid mitt arbete från morgon till middag, från middag till afton, och de långa sommardagarna gynnade i hög grad den brinnande lust jag kände inom mig.»
»Och ni kände er nöjd med resultatet af denna er ansträngda flit?»
»Långt derifrån. Jag plågades tvärtom af det stora afståndet mellan idéen och dess utförande: jag hade vid hvar och en af dessa taflor tänkt mig något som jag inte egde makt att förverkliga.»
»Ja, inte helt och hållet: ni har återgifvit skuggan af er tanke, förefaller det mig, men inte vidare. Ni egde inte tillräckligt af konstnärens öfning och skicklighet, för att i fullkomligt lefvande gestalt framställa edra tankar. I alla händelser äro likväl dessa taflor högst märkvärdiga, för att ha utgått från en skolflickas hand. Hvad sjelfva tankarna vidkommer, äro de verkligen i hög grad sällsamma och antyda något af den elfnatur, som jag redan från första stund tyckte mig hos er upptäcka. Ögonen hos denna Aftonstjerna måste ni bestämdt ha sett någon gång i drömmen. Hur bar ni er åt för att få dem så klara och dock så helt och hållet utan glans? Ty planeten deröfver förtager med sitt tindrande sken deras strålar. Och hvilket betydelsefullt uttryck ligger icke i deras dystra djup! Och hvem lärde er väl att måla vinden? Det är en fullkomlig storm i den här horizonten och på den der kullen. Hvar har ni sett Latmos? — ty det här är Latmos. Se här — tag och lägg undan edra taflor.»
Jag hade knappast hunnit tillknyta banden på min portfölj, förr än mr Rochester, sedan han kastat en blick på sin klocka, plötsligt utropade:
»Klockan är nio: hvad tänker ni på, miss Eyre, som låter Adèle sitta uppe så länge? Tag henne med er och låt henne gå till sängs.»
Adèle gick fram och kysste honom innan hon lemnade rummet. Han mottog denna smekning, utan att dock tyckas fästa mera värde dervid, än Pilot skulle ha gjort, och kanske icke en gång så mycket.
»Jag önskar er alla god natt nu», sade han, i det han gjorde en rörelse med handen åt dörren, till tecken att han var trött vid vårt sällskap och önskade att afskeda oss. Mrs Fairfax lade i hop sin sticksöm, och jag tog min portfölj. Vi gjorde vår afskedsnigning, som af mr Rochester besvarades med en stel böjning på hufvudet, och drogo oss derpå tillbaka.
»Ni sade att mr Rochester inte hade några särdeles egenheter, mrs Fairfax», anmärkte jag, då jag lagt Adèle till sängs och åter uppsökt den gamla damen i sitt rum.
»Nå ja, är det inte så, då?»
»För min del tycker jag att han är inte så litet tvär och ombytlig till lynnet.»
»Ja, ja, ni kan ha rätt deri. Så måste han åtminstone förefalla dem som inte känna honom; men för min egen del är jag så van vid honom, att jag aldrig fäster mig vid något sådant. För öfrigt, i fall han också skulle vara litet besynnerlig till lynnet, så förtjenar han undseende derför.»
»Hvarföre det, då?»
»Jo, dels emedan det ligger i hans natur — och ingen menniska rår för sin natur; dels emedan han helt visst har många dystra och pinsamma tankar, som plåga honom och göra hans lynne ojemnt.»
»Hvad kan väl vara anledningen till dylika tankar?»
»Familjesorger äro åtminstone en bland orsakerna.»
»Men han har ju ingen familj.»
»Inte nu, men har haft en — eller åtminstone slägtingar. Han förlorade sin äldre bror för några få år sedan.»
»Sin äldre bror?»
»Ja. Den nuvarande mr Rochester har inte så länge rådt om denna egendom; det är bara omkring nio år.»
»Nå ja, nio år är en inte så obetydlig tid. Men höll han då så mycket af sin bror, så att han ännu inte tröstat sig öfver hans förlust?»
»Ja, det har jag verkligen svårt att säga. Jag skulle likväl tro att det inte var så alldeles helt dem emellan. Mr Rowland Rochester var inte riktigt rättvis mot mr Edward, och jag tror till och med att han satte fadern upp emot honom. Den gamle herrn var särdeles kär i penningen och önskade framför allt att familjegodsen inte skulle skingras. Han tyckte inte om att minska egendomen genom delning mellan bröderna, men önskade likväl att mr Edward skulle ega förmögenhet för att uppehålla familjens anseende, och så snart som denne var fullvuxen, vidtogos några åtgärder som inte voro så alldeles hederliga och åstadkommo många olyckor. Gamla mr Rochester tillika med mr Rowland bragte nemligen mr Edward, i afsigt att göra hans lycka, i en ställning som han ansåg för allt annat än angenäm; de närmare omständigheterna der vid lag känner jag inte; men mr Edwards stolta sinne kunde inte smälta det som han dervid hade att uthärda. Han var just inte så särdeles eftergifvande och försonlig, och så bröt han med sin familj och har nu under många år fört ett oroligt och kringirrande lif. Ja, jag tror knapt att han fjorton dagar å rad bott på Thornfield, sedan han efter sin bror, som afled utan att lemna något testamente efter sig, kommit i besittning af egendomen; och för öfrigt kan man just inte undra på att han skyr det gamla huset.»
»Hvarföre skulle han sky det?»
»Han tycker väl att det är ensligt och dystert.»
Svaret var undvikande; jag skulle gerna velat ha ett tydligare; men mrs Fairfax antingen kunde icke eller ville icke gifva mig en närmare förklaring öfver ursprunget och beskaffenheten af mr Rochesters pröfningar. Hon försäkrade att detta var en hemlighet äfven för henne sjelf, och att det hon visste till största delen härledde sig från gissningar. I alla händelser syntes det att hon önskade att jag lemnade detta ämne, hvilket jag också derföre genast gjorde.