Julqvällen/Tredje sången

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Andra sången Julqvällen
av Johan Ludvig Runeberg

Tredje sången


[ 42 ]

Tredje Sången.

Skogen kläder Han grön, Han låter den irrande fågeln
Finna ett korn, mig hjelper Han hädanefter som hittills.

Men han satt och förtäljde, den gamle soldaten i stugan,
Rökte sin pipa och talte om krig för det undrande folket,
Tills omsider han kom med berättelsen långt i Turkiet.
«Turken,» sade han då och blåste mot taket ett rökmoln,
«Känner jag bättre än er, fast aldrig med honom jag kämpat.
Ofta i lägret förr, då vi slutade qvällen med samtal,
Hörde jag pröfvade män, som stridt utrikes i verlden,
Tala om honom och än med häpnad minnas hans framfart.

[ 43 ]

Ali och Mustafa Bey och Kapudan Pascha och Achmed,
Namn, som ej menniskotunga förmår oöfvad att nämna,
Hörde jag då, och förnam hur hedningen lefver och strider.
Turken, vänner, är hård, som koppar, för kulor och svärdshugg,
Faller han, springer han opp med den krokiga sabeln i handen,
Rister sitt yfviga skägg, som ett lejon, och rasar å nyo.
Ingen skoning begärs i drabbningen, ingen förunnas;
Stupar man, lycklig är den, som stupar och slipper att brännas.
Men när stundom en fest för hedniska gudar begynnes,
Tar han en skara fångar och klär beckskrudar på alla,
Tänder med glädje dem an och låter dem brinna som lampor.
Ofta i drömmar jag sett den unge Kaptenen i lågor
Stå för sin front, och min son, den saknade, brinna med honom;

[ 44 ]

Ofta som vaken jag trott, att bedröfvelse väntar oss alla.»

Så han sade. — Vid dörrn mellertid, nyss kommen i stugan,
Stod, af honom ej sedd, den vänliga fröken Augusta.
Löje stridde med sorg i den sextonårigas hjerta,
När till den gamle hon gick och med mild förtrytelse talte:
«Tystna då, gamle Pistol, storpratare, ärnar ni fira
Julen med skrämmande ord och bedröfliga sagor allenast?
Vänta, en annan gång, då ni kommer och söker oss åter,
Finner ni ingen som helsar ett gladt välkommen på trappan.
Nej långt heldre jag går till grinden och vinkar med handen,
Ropar på afstånd re’n: bort, olycksbådare, hädan,
Bort till Turken, att värma er der vid brinnande menskor!
Ingen soppa i dag! här kokas ej; vandra förbi blott.»

[ 45 ]


Leende dock, genmälte den åldrige krigaren detta:
«Fröken, tala ej så och bekymra er icke, ty hjertan
Finnas hos Turkarne ock, fast fula de vore som vilddjur.
Se, hur såg man ej här, i det sista förderfliga kriget,
Menniskor värre än nu, Baschkirer och vilda Kalmucker,
Rysliga, svarta som sot, blodsugare, närda med hästkött.
Tog en sådan en sup och tömde den yttersta droppen,
Höjde han flaskan blott och behöfde ej höja sitt hufvud,
Ty för honom ej var, som för andra, hans näsa till hinder,
Utan den böjde sig opp mot pannan och mötte ej glaset.
Ögonen svarta som kol, med en tindrande gnista i sotet,
Brunno i hufvudet djupt, och den vidtuppspärrade munnen
Gapade röd som en ugn; förskräckeligt var att i striden
Möta en slik, då med skri från sin flämtande fåle han anföll.

[ 46 ]


Men en afton det var, vårtiden, vid början af kriget,
Allt var stilla och tyst och vi rastade, se’n vi om dagen
Slagit och drifvit en tropp närgångna Kossacker tillbaka.
Ensam smög jag mig då till det ödsliga fältet att plundra,
Lysten att finna kanske en silfverkopek hos de slagna,
Eller ett silfvergehäng, eller annat som duger att taga.
Så till stället jag kom, der den blodiga slagtningen hållits,
Hittade lik vid lik och sprang otröttlig och sökte,
Fast utplundradt var allt af ströfvande bönder på förhand.
Harmfull slöt jag dock sist att söka och nalkades skogen,
Der vårt läger vi valt, då bland buskar, ett stycke från vägen,
Åter en fallen jag såg och började hoppas ånyo.
Närmare kom jag och fann en Kossack ej, utan ett odjur,
Fann en slagen Kalmuck. På en sjunken drifva, bland tufvor,

[ 47 ]

Nära sin störtade häst, orörlig, en fasa att åse,
Låg han och vände mot skyn vidöppet sitt blodiga anlet.

Häpnad fyllde min själ, och jag ärnade vända tillbaka;
Men dock bar han sin drägt och en skön, blå tröja på kroppen,
Värd en flaska och mer, om man sålde den vänner emellan.
Denna förmådde jag ej qvarlemna till byte för andra,
Utan jag skyndade till och fattade mannen i nacken.
Död han synts mig och stel; dock nu, då jag rörde hans hufvud,
Väcktes ur dvalan han upp af smärtor och öppnade ögat,
Stirrande häpen, och qved och talte och ropte i vexling.
Ej förstod jag hans ord, men hans jemmer och plåga förstod jag,
Rörd i mitt sinne att se, hur han, öfvergifven af alla,
Låg i sin dödsstund der, då likväl han som menniska föddes.

[ 48 ]

Derför kunde jag ej och ville ej röra hans tröja,
Tog fastmera hans pels, som jag fann fastbunden vid sadeln,
Löste den, klädde uppå och skylde hans skälfvande lemmar.

Men då jag jemkat allt, ombundit hans sårade hufvud,
Flyttat från drifvan hans kropp, och ett skäligt läge den skaffat,
Satt han och såg mig i ögat likväl och klagade högljudt,
Liksom om något han saknat ännu. Ej hade jag stunder
Länge att bida och vaka min natt orolig i skogen,
Utan jag tog till slut ur min ficka en flaska med bränvin,
Drack och manade se’n den fallne Kalmucken att dricka:
Här tag värma, kamrat! drick ut, var menska och skrik ej;
Svårare kunde du dö, än med bränvinsflaskan för munnen!

[ 49 ]

Så jag sade, och han utsträckte den darrande handen,
Fattade flaskan och drack och blängde med ögat af glädje.
Men då han druckit allt, att en droppe ej mera var öfrig,
Teg han och stödde sig lugn mot tufvan och slumrade genast.

Snart till lägret jag kom, och det trummades åter till uppbrott,
Såsom vi plägade då, fast segrande, draga oss undan;
Tropparna ordnades alla till tåg, och vi började vandra.
Se, då hade jag tid att natten igenom i kölden
Minnas, att flaskan var tom; och jag härmades öfver min enfald,
Att som en qvinna jag svigtat och lydt mitt blödiga hjerta.
Dock gick natten förbi och morgonen grydde, och strider
Följde på strider igen; blod spilldes, och nya bekymmer
Kommo med nya dagar, och lätt förglömdes de gamla.
Så blef sommar till slut, och sommaren följdes af hösten.

[ 50 ]


Aldrig tänkte jag mer på det öfverståndna och gamla.
Våren och vårens mödor och krig försvunnit ur minnet,
Likasom snön, som smälte och rann till sjöarna spårlöst;
Ett blott tänkte jag på, att försvara det älskade lifvet,
Kämpa som man för mig sjelf och dernäst för min granne i ledet,
Se’n att hinna till aftonens ro, uttröttad af dagen.
Sådan kom jag en natt att af eftertroppen i nöden
Glömmas och lemnas qvar på min post. Afsides och ensam
Stod jag och anade ej, att kamraterna tågade dädan.
Men då det dagades, märkte jag allt, och med vrede i hjertat
Gick jag och tänkte på råd, om jag borde förfoga mig undan,
Eller förblifva på stället och dö. Svårt syntes att välja;
Bättre jag fann det ändå att falla för fiendens kulor,
Än att från vakten rymma och dö kanhända för egnas;
Derför dröjde jag qvar, förbidande fiendens ankomst.

[ 51 ]


Talrik kom han ej först. Tre jägare syntes allenast
Smyga bland buskarne fram, och de sågo mig, höjde gevären,
Sköto och felade alla; men jag, då jag kände mig lefva,
Spände förtörnad min hane och sköt och nådde den ena.
Straxt var förbittringen tänd med skottet. De öfriga båda
Kommo med fälld bajonett att hämnas och rusade mot mig;
Striden börjades då, och jag redde mig, bergande lifvet.
Re’n svårt sårad var en af de båda och famnade marken,
Utan att resa sig mer, och den andra begynte att tröttna.
Sjelf med geväret i handen, beredd att värja mig ständigt,
Stod jag och hoppades än, då en ryttareskara i fjerran
Syntes och störtade fram i galopp till kamraternas bistånd.
Då var ute med allt. Snart smällde pistolerna, kulor

[ 52 ]

Pepo som getingar tätt kring mitt hufvud, och innan jag visste,
Fick jag ett skott i mitt knä, som jag haltar af lifvet igenom.
Svigtande stod jag och ville dock hinna förgöra min ovän,
Innan jag stupade sjelf, när af ryttareflocken den förste
Hann på sin flämtande häst till min sida och höjde sin sabel.
Hugget jag väntade strax, drog hufvudet neder och lyfte
Kolfven förfärad till skygd, men, förunderligt! ryttaren högg ej,
Sprang fastmer från sin häst och befallte de öfrige stanna,
Föll mig om halsen och tjöt, högt gråtande; tårar på tårar
Rullade strömmande ned på hans svarta, förskräckliga anlet.
Men med förvåning kände jag då den slagne Kalmucken,
Hvilken i nödens stund jag skänkte förfriskning och bistånd.

[ 53 ]


Lätt det varit för honom att slå, då han kom i sin ifver,
Vild som han var, hvi högg han ej till, hvad hejdade armen?
Se, hos honom också låg tacksamheten i djupet,
Mensklig och minnesgod, och mera än vreden förmådde,
Äfven hos honom, kärlekens bud i det klappande hjertat.
Knappt för sitt barn så sörjer en far, som den vilde Kalmucken
Sörjde för mig, och han spred kring hela fiendtliga hären
Snart ett rykte om mig, och ehvart som fånge jag lände,
Hade jag vänner och firades. Sjelf den stolte Genralen
Log, då jag nalkades, mildt och kunde väl klappa min axel
Stundom och fråga ett ord, hur jag trifdes och mådde och sköttes.
Men med den ringare delte jag allt. Det bästa beständigt

[ 54 ]

Kunde jag taga, och tvangs att äta och dricka och frodas,
Så att af dagar de bästa, jag haft, jag hade som fånge.
Derför fatta blott mod; en menniska är ju ock Turken,»

Sådant talade der den gamle soldaten, och alla
Hörde med undran hans ord, men den lätt försonade flickan
Gaf om aftonens fest anordning och lemnade stugan.
Skyndande kom hon på gården och följde den banade stigen,
Mödosamt letande väg bland hopade drifvor i mörkret;
Först då hon herrskapsbyggningen nalkades, höjande blicken,
Såg hon — och kunde ej tro sitt öga — en främmande anländ;
Än, med flämtande spann, stod hög kursläden vid trappan.
Full af förundran vek hon åt sidan och ville ej genast
Träda i salen, men gå köksvägen och först i de inre
Rummen ordna sin drägt, då hon såg salsdörren i skimmer

[ 55 ]

Öppnas och märkte en skymt af sin fader och hörde hans stämma:
«Hit! hvad, tändas ej ljus, finns folk ej mera i gården,
Kommer då ingen och bär Kaptenens saker ur släden?»

Så han ropte och gladt i den sextonårigas hjerta
Tändes en aning. Skyndande, utan att söka en omväg,
Sprang hon i snön tvärsöfver och kom till sin fader på trappan.
«Hvem är den komne?» frågte med bäfvande stämma hon. «Fader,
Skynda då, säg mig det, plåga mig längre ej; o, om min gissning
Sviker, förgås jag af sorg. Är det möjligt att Adolf är hemma?»

Utan att svara, tog den gamle sin dotter vid handen,
Gaf framskyndande tjenare än en befallning och förde
Flickan i salen. Ett rop af öfverraskning och glädje
Flög från den sextonårigas läpp; men hon hämmade gången,

[ 56 ]

Dröjde och såg, blott såg, med en tår i det leende ögat.

Kommen var han, den saknade, aningen såg hon besannad,
Hög med en krigares skick, fast bärande sårad den venstra
Armen i band, satt der vid sin makas sida Kaptenen.
Återseendets skakande fröjd var mildrad, och tystnad
Rådde i salen, tystnaden lik i templet, då orgeln
Brusat till slut, och stilla till bön hvart sinne sig samlar.

Knappast blef hon bemärkt af någon, den vänliga flickan,
Der en minut vid dörrn i det stora rummet hon dröjde,
Nu dock skyndade fram Kaptenen och böjde sin friska
Arm kring systren och tryckte en kyss på dess glödande läppar.

Men då man helsat och gladt framkastat ett ord och ett annat,

[ 57 ]

Gick till sin maka på nytt Kaptenen och fäste en strålfull,
Frågande blick i den älskades blick och hviskade sakta:
«Kom, här finns ju ännu en öfrig att träffa. Han sofver,
Sade du nyss; evinnerligt får hans sömn dock ej räcka.»

Sagdt, och ur salen snart försvunno de båda, och häpen
Följde Majorskan, färdig med hjelp, om de väckte sitt arma
Barn, och det skrämdes ihjäl af den stormande fadrens mustascher.
Ensam blef med sin dotter i rummet den ädle Majoren,
Trumpen ej nu. Förklarad han satt som fordom i gungstoln,
Sög sin pipa i ro och fläktade stundom mot taket
Hvirflar af rök och vaggade fram och åter behagligt.
Men till hans sida sig smög den sextonåriga flickan,

[ 58 ]

Följde i tysthet en stund med foten den gungande meden,
Tills att med hjertat fullt af bekymmer hon talade stilla:
«Fader, i glädjen minnas vi blott oss sjelfva. En annan
Finnes här än; blir julen för honom glad eller sorglig?
Får den gamle Pistol sin fröjd tillbaka? I stugan
Hör kanhända han nu vår lycka förkunnas och blickar
Bäfvande opp och söker sin son och väntar förgäfves.»

Knappt hon talat till slut, då man hörde den gamle soldatens
Träben klappa i farstun, och snart i den öppnade dörren
Märkte en skymt af den åldrige sjelf. Saktmodig och tveksam
Trädde han in och förblef i tyst förbidan vid tröskeln.

Men på sin plats qvardröjde ej mer den ädle Majoren;
Fram till sin vapenbroder han gick och sänkte, med sorgfullt

[ 59 ]

Hjerta, en trofast hand på den grånade krigarens skuldra.
«Gamle Pistol, tag mod», så sade han, «hoppet är sviksamt,
Långt, långt borta är den, som du söker; bedröfliga budskap
Bringar kaptenen till dig och oss alla, men tåla är lefva.»

Sagdt. Hans mening förstod soldaten och förde till ögat
Handen och strök på engång från den skäggiga läppen en darrning,
Se’n vid sin staf, orubblig och lugn, uppblickande åter,
Teg han en stund och tog omsider ordet och sade:
«Ärade herre, oss behöfver ej menniskolifvet
Lära hur vanskligt det är och hur ringa att bygga sitt hopp på.
Ofta vi sett långt förr, än ett qvällsmoln mister sitt skimmer,
Äfven den rödaste kind omskifta i färgen och hvitna;
Skulle förgängelsen då oss drabba med skräck, som ett under.

[ 60 ]

Satt jag dock mången qväll i den ensliga stugan vid härden,
Såg tallbrasan till glöd förvandlas, och hörde hur stormen
Växte med dån derute och dref snöskurar mot väggen.
Hoppet glädde mig då; han kommer, tänkte jag, åter,
Hugger mig ved och väcker till låga den slocknande glöden,
Lättare blir det väl då, långt gladare slutar jag dagen.
Ärade herre, nu han kommer ej; skulle jag klaga?
Kom han, satt han engång, kanhända, som jag i ett skogstjäll
Krumpen och tyst, med kryckan och ålderdomen till sällskap,
Ägde ej någon älskande själ att vexla ett ord med,
Ingen att hvila sitt öga uppå tillgifvet och vänligt,
Ingen att trygga sig vid i sin bräcklighet. Vore ett sådant
Lif väl önskeligt mer, än den fredade hvilan i jorden?
Lycklig är han, som sluppit; för mig byts sakta till afton
Dagen ändå, som tillförne, och jag är öfvad att tåla.»

[ 61 ]


Så han sade. Sin hand åt den åldrige räckte Majoren:
«Gamle Pistol,» så talte han, «se, för honom, som åter
Trefnaden fört till mitt hus, för min dotters lif, för Kaptenen
Föll han er son, så hör jag, och föll, som det egnar en krigsman.
Derför får ni ej mer i er enslighet dväljas i skogen,
Hit skall ni flytta och bo; rum finns det i stugan, och menskor
Mera än nog till er tjenst, då er krafterna svika med åren.
Kom kamrat, kom, låtom oss gråna i friden tillsammans,
Såsom i mången strid vid min sida ni kämpade fordom.
Lifvet är kort, hän vandrar den ena och andra, och sällsynt
Blir alltmer för den gamle en vän från krafternas dagar.»

Tigande dröjde en stund soldaten och tycktes betänksam

[ 62 ]

Väga ett svar, omsider till ordet tog han och sade:
«Ärade herre, ännu i mitt träsk slår gäddan i vassen,
Än har orren sin stig, och tjädern, nära min koja,
Krafter äger jag, sköta en krok, utgillra en snara
Kan till min bergning jag än, och litet är nog för den nöjde.
Bodde jag här och toge min dagliga kost af er godhet,
Kunde en tjenare lätt eller tjenarinna, i stugan,
Kasta på nådehjonet ett ord, som mera än nöden
Tyngde hans själ. Nej, der i mitt ensliga torp, som min egen,
Lefver jag bäst och gästar den evige Gifvarens håfvor.
Skogen kläder Han grön, Han låter den irrande fågeln
Finna ett korn: mig hjelper Han hädanefter, som hittills.
Tar jag af honom mitt bröd, finns ingen, som vågar förmäten
Se på den åldrige ned, som ej lärt sig ännu att föraktas.»

Sagdt; men i högre gestalt sig reste den ädle Majoren,

[ 63 ]

Fullare svällde hans barm, och hans blick, förklarad och manlig,
Mätte soldaten; han teg, han kände sitt hjerta förstoras.
Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda,
Heliga fädernesland; och den gråa kohorten från Saimens
Stränder, hans lefnads fröjd, hans femtioåriga stolthet,
Trädde på nytt för hans syn, med hans vapenbroder, som fordom
Flärdlös, trumpen och lugn, med en jernfast ära i djupet.

Tyst omsider till bordet han gick och bryggde, med hjertlig
Fröjd, ett rykande glas åt den stolte, men sakta till dörren
Smög mellertid hans dotter och kom till den gamle soldaten.
Ljuf i sin barnslighet kom hon, den sextonåriga flickan,
Rodnande blygt, med dallrande, klara tårar på kinden,
Tog i de fina händernas par den åldriges ena,

[ 64 ]

Väldiga hand och talte med förebrående mildhet:
«Elake, hårde Pistol, högmodige, vägrar ni komma,
Menar ni ingen finns, som behöfver er här i den stora,
Lyckliga gården? Blicka dock opp, der ser ni min fader,
Märk det, mera än jag är nu för honom hans pipa,
Blott för sitt barnbarn lefver min mor, min svåger och syster
Äga hvarandra; på mig ej tänker en enda af alla.
Ensam blir jag här snart, af den öfverflödiga minskas
Fröjden ej mer, då hon går, och ökes ej mer, då hon kommer,
Lyckligt är allt af annat, och jag gör glädje åt ingen,
Äfven för er är kojan och ödemarken och skogen
Mer än min vänliga vård, om jag skötte er än som en dotter.»

Så hon sade, men rörd i sin själ genmälte den gamle:
«Fröken, fresta ej ni den åldrige ufven att lemna
Mörkret och flytta i ljus; hans ro är skuggan och natten.

[ 65 ]

Synes han oftare dock, än han borde det, här i er boning,
Hjelp den gamle att då stugfåglarne hålla på afstånd,
Medan han sitter en stund och betraktar ert strålande öga;
Se’n till sitt bo förfogar han glad sig åter och hvilar.»

Sagdt, ur Majorens hand mottog han det ångande glaset,
Förde det tyst till sin mun och tömde det stilla i botten.