Jungfrun på glasberget

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Titelsida 7 norska folksagor och äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Jungfrun på glasberget
Buskebruden  →


[ 1 ]

Jungfrun på Glasberget.

Det var en gång en man, som hade en slåtteräng, hvilken låg långt uppe i skogsbygden, der en hölada stod, som begagnades för fodrets inbergande. Men det hade icke funnits mycket i ladan på den sista tiden, kan jag försäkra; för hvarje midsommarnatt, när gräset som bäst stod i sitt flor, blef slåtterängen alldeles afbetad, som om en hel oxdrift hade gått och gnagit om natten. Det hände en gång och det hände två gånger; men så blef mannen ledsen dervid och sade till sina söner — han hade tre, och den tredje, det var Askepilten, förstås — att nu fick en af dem lof att ligga borta i ängsladan under midsommarnatten, för det gick icke an att gräset rubb och stubb skulle uppätas nu igen, liksom de två föregående åren; och den, som ville åstad, måste väl passa på, sade mannen.

Ja, först ville den äldste bort och vakta ängen; han skulle nog se efter gräset, mente han, och det så att hvarken folk eller fä eller hin sjelf skulle få något utaf det. Då det led mot qvällen, gick han bort i ladan och lade sig att sofva, men straxt på natten inträffade en så stark åska och jordskakning, att väggar och tak svigtade; gossen tog till fötter det fortaste han orkade, ja, han tordes icke en gång se tillbaka, och höet blef uppätet den natten liksom de föregående åren.

Nästa midsommarafton sade mannen igen, att det icke kunde gå an, att det ena året efter det andra mista allt gräs på skogsängen, utan nu måste en af sönerna bort för att vakta och det riktigt se'n; den andra af sönerna ville försöka sig den qvällen. Han gick bort i höladan och lade sig att sofva, liksom brodern gjort; men ett stycke in på [ 2 ]natten hördes ett dån och jordskalf, mycket starkare än förra midsommarnatten; då gossen märkte det, blef han rädd, satte i väg med sådan fart som om han skulle haft betalt derför.

Året derpå kom turen till Askepilten; men då han beredde sig till att gå, skrattade de begge andra och gjorde narr af honom. Jo, du skall just bli den rätte till att vakta höet, du, som icke har lärt dig annat än sitta i askan och steka dig, sade de; men Askepilten brydde sig alldeles icke om, hvad de pratade; då det led mot qvällen stöfvade han bort till ladan, han. Framkommen, gick han in och lade sig; efter en stunds förlopp började det dundra och braka, så det var fasligt. Åh, blir det icke värre, får jag väl härda ut, tankte Askepilten. Om en stund hördes återigen ett brakande och ett jordskalf, så att höstråen flögo omkring honom. Åh, blir det icke värre, får jag väl härda ut, tankte Askepilten. Men bast det var, kom det tredje dundret och ett jordskalf, så pilten tänkte att väggar och tak hade störtat tillsammans; men då det hade gått öfver, blef det med ens stilla omkring honom. Månn' tro det kommer igen? tänkte Askepilten; men nej, det kom icke igen, det var och förblef lugnt, och då han legat en stund, hörde han, som om en häst skulle stå och tugga tätt ut med ladudörren. Han smög sig bort till dörrgluggen, för att se efter hvad det kunde vara; der stod en häst och gnagde, men han var så stor, fet och präktig, att Askepilten aldrig förut sett en sådan, sadel och betsel hade han, likasom äfven en riddarrustning, och alltsammans var af blank, glänsande koppar. Hå, hå! är det du, som äter upp höet vårt, tänkte pojken, det skall jag väl vänja dig af med; i detsamma skyndade han sig taga fram eldstålet sitt och kasta öfver hästen, så att han icke blef istånd att röra sig ur fläcken; han blef så spak, att gossen kunde göra med honom hvad han ville. Derpå satte han sig upp och red [ 3 ]bort till ett ställe, som ingen hade reda på, samt ställde in den. Då han kom hem igen, lågo bröderna och sporde huruledes det hade gått för honom. “Du blef väl icke länge liggande i höladan, du, som annars aldrig har varit så långt som vid skogsängen,“ sade de. “Jag låg i höladan till solen gick upp, men jag hvarken hörde eller såg något, jag,“ sade han; “Gud vet, hvad det var ni blefvo så rädda för.“ — “Ja, vi få väl se, huru bra du vaktat ängen,“ svarade bröderna; men da de kommo dit bort, stod gräset likaså långt och tjockt som om qvällen.

Nästa midsommarnatt gick det på samma sätt: ingen af de två äldsta bröderna tordes gå bort till skogsängen och vakta slåttern, men Askepilten var icke rädd; det hände också detsamma som föregående midsommarnatt: först inträffade åska mod ett jordskalf; om en stund ett dylikt, och ytterligare ett; men alla tre jordskalfven voro mycket starkare och häftigare denna gång. Plötsligt blef det lugnt igen, då ynglingen hörde något som tuggade utanför ladudörren; han kröp fram så tyst han kunde, bort till dörrhålet — ja! der stod invid väggen en häst igen, som åt och gnagde; den var ändå mycket större och fetare än den förre; och dertill hade han sadel, betsel och en fullständig ridderlig rustning — alltsammans af blankt silfver, så präktigt, som någon kunde önska sig. Ha, ha! är det du som, ville äta höet vårt i natt, tänkte gossen, det skall jag nog vänja dig af med. Dermed kastade han eldstålet öfver hästen, som blef stående så spak som ett lam. Sedan pilten ridit bort med hästen till samma ställe, der han hade den andra, återvände han hem. “I dag ser det väl vackert ut borta på slåtterängen,“ sade bröderna. “Åh, ja men,“ sade Askepilten. De skulle nu dit igen, och gräset stod likaså tjockt och långt som förut, men de blefvo icke vänligare mot Askepilten för det.

Då den tredje midsommarnatten kom, tordes heller [ 4 ]ingen af de två äldsta bröderna ligga i höladan och passa gräset, för de blefvo så uppskrämda den natten de lågo der, att de aldrig mer kunde glömma det, men Askepilten var icke ängslig; och så hände det precis detsamma som de förra nätterna; det hördes tre jordskalf, det ena fasligare än det andra, vid det sista for gossen från den ena laduväggen till den andra; men så blef det på en gång stilla. Då han så hade legat en liten stund, hörde han något tugga utanför ladudörren; han trefvade sig åter fram till dörrgluggen — så stod der en häst tätt utanför, mycket större och fetare än de två andra, han hade fångat. Hå, hå, är det du, som vill äta upp höet vårt den här gången, tänkte gossen; det skall jag nog hindra dig ifrån; han ryckte upp eldstålet och kastade öfver hästen, hvilken stod som fastnaglad vid marken, och gossen kunde behandla honom som han ville. Han red nu bort med djuret till samma plats, der han hade de begge andra, samt gick derefter hem igen. Nu gjorde de begge bröderna narr af honom liksom de förra gångerna; den natten hade han visst passat på gräset i skogsängen riktigt, sade de, för det såg ut som om han gick och sof ännu; men Askepilten brydde sig icke derom, han bad dem bara gå bort och se efter; de gjorde det och fingo se gräset stå lika vackert och frodigt denna gången också.

Konungen der i landet, hvarest Askepiltens fader bodde, hade en dotter, som han icke ville. gifva till någon annan än den, som kunde rida upp öfver glasberget — för det var ett högt, högt glasberg, blankt som en is, nära invid kungsgården. På dess högsta spets skulle kungadottern sitta med tre guldäpplen i skötet, den som kunde rida dit upp och taga de tre guldäpplena, skulle få henne och halfva riket, det lät konungen lysa på från alla predikstolarne i hela landet samt i många andra konungariken också. Prinsessan var så dejelig, att alla som sågo [ 5 ]henne blefvo förälskade, antingen de ville det eller icke — och som du kan förstå, att alla prinsar och riddare hade lust att vinna henne och halfva konungariket med, så kommo de ridande från alla verldens kanter, så granna att det blänkte af dem, och på hästar som frustande dansade fram; det var ingen som icke hoppades att vinna prinsessan.

Då den dag inföll som konungen hade bestämt, var det så fullt med riddare och prinsar vid glasberget, att det hvimlade, och så ville hvar och en, som kunde krypa och gå, dit för att se hvem som vann kungadottern. Askepiltens tvenne bröder ville ock begifva sig dit, men honom ville de alldeles icke ha med sig; för om de voro i sällskap med en sådan slusk, så ful och smutsig som han var, efter han hade legat och gräft i askan, så skulle folk bara göra narr af dem, sade de. “Ja, jag går likaså gerna ensam för mig sjelf, jag,“ sade Askepilten. Då de två bröderna kommo till glasberget, höllo alla prinsarne och riddarne på att rida, så att svetten skummade af hästarna deras; men det gagnade dem icke stort, försäkrar jag, för bara hästarne satte hofven på berget, halkade de ned, och det fanns icke en, hvilken kom upp så långt som ett par alnar. Detta var icke heller underligt, ty berget var glatt som en glasruta och brant som en stugvägg. Men kungadottern och halfva riket ville de alla gerna rå om, de redo och de halkade ned, och det blef aldrig annorlunda. Till slut voro alla hästarne så trötta, att de icke härdade ut längre, de voro så varma att svetten rann af dem, och slutligen måste riddarne gifva sig. Konungen tänkte lysa på att ridningen skulle börja på nytt nästa dag, i hopp att det då skulle gå bättre; men i detsamma kom der en riddare på en häst så ståtlig, att ingen hade sett en dylik förut, kopparrustning och kopparsadel hade han äfven, allt så blankt att det skimrade deraf. De andra ropade till honom att han gerna kunde spara sig mödan att försöka rida [ 6 ]uppför glasberget, för det skulle i alla fall icke lyckas; men han hörde icke på det örat; han red fram mot glasberget och uppför detsamma som ett intet, ett godt stycke, det kunde väl ungefär vara en tredjedel; då han kom dit vände han om hästen och red ned igen. Men en så präktig riddare hade prinsessan aldrig förr sett, och medan han red, satt hon och tänkte: Gud gifve han bara kom upp hit! då hon såg att han vände om hästen, kastade hon efter honom det ena guldäpplet, som trillade ned i hans stöfvel. Men knappt var han kommen ned från berget, förrän han red sin väg, och det så qvickt att ingen rätt visste hvart han tog vägen. Samma qväll skulle nu alla prinsar och riddare fram för konungen, för att den som hade ridit så långt upp på glasberget, skulle få tillfälle att visa fram guldäpplet, kungadottern hade nedkastat. Men det fanns ingen som hade något; den ena efter den andra kom fram, men ingen kunde visa äpplet.

Om qvällen kommo också Askepiltens bröder hem igen, de berättade då vidt och bredt om ridningen uppför glasberget, att först så var der ingen alls som dugde till att komma upp så högt som ett steg en gång; men plötsligen kom det en, som hade kopparrustning och kopparsadel så glänsande, “att det lyste lång väg af honom,“ sade de, “och det var gosse som kunde rida, det; han red mer än en tredjedel uppför glasberget, och han kunde ha ridit ända upp om han bara velat; men der vände han, för han tyckte väl att det kunde vara nog för den gången.“ — “Åh, honom skulle det just ha roat mig att se,“ sade Askepilten — han satt i spiseln och gräfde som vanligt, han. “Ja du!“ sade bröderna, “du ser just ut som du kunde skicka dig bland så höga herrar, du, din fuling, der du sitter!“

Följande dag ville bröderna bort igen, och Askepilten bad äfven denna gång, om han kunde få lof att göra dem [ 7 ]sällskap och se på de ridande; men nej, det fick han alldeles icke, det var han för otäck och ful till, sade de. “Ja, ja, då går jag lika gerna för mig sjelf, jag,“ sade Askepilten. Då bröderna kommo fram till glasberget, begynte alla prinsar och riddare att rida igen, och då händer det att de hade skott hästarna sina; men det hjelpte icke; de redo och hasade ned, likasom förra dagen, men ingen kom så mycket som en aln upp; och då de tröttat ut hästarne, så att de icke längre kunde härda ut, måste de allesammans hålla opp. Då tänkte konungen, att han väl fick lof lysa på att ridningen sista gången skulle gå för sig dagen derefter, i förhoppning att det då skulle lyckas bättre. Men så betänkte han sig: han fick väl vänta litet ännu, mente han, i händelse han i kopparrustningen skulle komma igen den dagen också. Honom sågo de icke alls till; men rätt som det var, syntes der en på en häst, som var mycket, mycket vackrare, än den riddaren i kopparrustningen hade haft; denne hade silfverrustning, silfversadel och silfverbetsel, så blankt alltsammans att det lyste på långt håll. De andra ropade på honom på nytt och sade, att han gerna kunde låta bli att försöka rida uppför glasberget, för det skulle tjena honom till intet; men han hörde icke derpå; han red fram till glasberget och uppför det ännu längre än han i kopparrustningen; men då han hunnit ungefär så långt som två tredjedelar, vände han om hästen och red ned igen. Honom tyckte prinsessan ännu mera om, och hon satt och önskade, att han bara måtte komma upp; då hon nu såg att han vände om, kastade hon det andra äpplet efter honom, och det trillade ned i stöfveln hans; med detsamma han kom ned af glasberget, satte han af med en sådan fart, att ingen kunde se hvart han tog vägen.

Om qvällen då alla skulle inför konungen och prinsessan, för att den som hade guldäpplet kunde få visa det, [ 8 ]trädde den ene efter den andre fram, men ingen hade något guldäpple. Likasom förra dagen kommo de två bräderna hem om qvällen och berättade huru allt hade gått till, att alla hade ridit, men att ingen kunnat komma upp; “sent omsider kom det en i silfverrustning, silfverbetsel och silfversadel hade han också,“ sade de, och han kunde rida,“ mente de; “han red väl upp ungefär två tredjedelar, men så vände han om igen. Det var en präktig gosse det, och till honom kastade prinsessan det andra guldäpplet,“ sade bröderna. “Åh, honom skulle jag ock velat se,“ sade Askepilten. “Åhja, han var väl så blank som askan du sitter och gräfver i, din fuling,“ sade bröderna.

Den tredje dagen gick det alldeles som de föregående. Askepilten ville vara med och se på ridningen, men bröderna ville icke ha honom med sig i sällskap; då de kommo fram till berget, var det ingen som ens kunde komma en aln uppför. Alla väntade nu på honom i silfverrustningen, men han hvarken hördes eller syntes till; slutligen kom en på en häst, den vackraste någon hade sett; han hade guldrustning, guldsadel och guldbetsel, så blänkande att det lyste och skimrade lång väg. De andra riddarne och prinsarne kommo sig icke en gång för att ropa och säga till honom, att det icke tjenade till att försöka, så häpna blefvo de af all den glans som omgaf honom. Han red fram mot glasberget och uppför detsamma med blixtens hastighet. Med detsamma han nått höjden tog han det tredje äpplet ur prinsessans sköte, derpå vände han om hästen och red igen, men de visste icke ordet af, förrän han också var försvunnen ur deras åsyn.

Då de två bröderna kommo hem om aftonen, hade de mycket att berätta, huruledes det hade gått med ridningen den dagen, och till slut förtäljde de om riddaren i guldrustningen. “Det var något till gosse det! en sådan ståtlig riddare finns icke i hela verlden!“ sade bröderna. “Jag [ 9 ]skulle bra gerna ha velat se honom, jag också,“ sade Askepilten. “Ja, det glimmar icke fullt så mycket i askhögen, du ligger och rör i, din fuling!“ sade bröderna.

Dagen derpå skulle alla riddare och prinsar fram inför konungen och prinsessan — det hade visst blifvit för sent om qvällen, tror jag — för att den som hade guldäpplet skulle få visa fram det; den ene kom efter den andre, först prinsarne och sedan riddarne, men ingen hade något guldäpple. “Ja, men någon måste ha det,“ sade kungen, “för det sågo vi allesammans, att det var en som red upp och tog det;“ derpå lät han utgå en kungörelse, att alla som funnos i landet skulle upp på slottet och försöka lemna fram guldäpplet. Ja, den ene kom efter den andre, men ingen hade något guldäpple, och slutligen måste äfven Askepiltens begge bröder fram. De voro de siste, och så sporde konungen om det icke fanns några fler i hans rike. “Åhjo, vi ha en bror,“ sade de, “men han kan icke ha guldäpplet, han har icke varit borta från askhögen någon af de här dagarne. — “Ja, det gör detsamma,“ sade kungen, “ha alla de andra varit uppe på slottet, så kan han också komma in,“ och så måste äfven Askepilten upp i kungsgården. “Har du guldäpplet, du?“ frågade konungen. “Ja, här är det ena, här är det andra och här är det tredje också,“ sade Askepilten, i det han ur fickan tog upp alla tre guldäpplena; och med detsamma kastade han ifrån sig de sotiga kläderna och der stod han nu i guldrustningen så grann att det blänkte af honom. “Ja, du skall ha min dotter och halfva riket; du har väl förtjent både henne och det,“ sade konungen. Så blef der bröllop och så fick Askepilten kungadottern, och på bröllopet stod glädjen högt i tak; för roa sig kunde alla, fastän de icke dugde till att rida uppför glasberget, och ha de icke slutat upp med förlustelserna, så hålla de på ännu.



.