Käringen emot strömmen
| ← Gossen som skulle tjena tre år utan lön |
|
Den sjunde far i huset → |
Käringen emot strömmen.
Det var en gång en man som hade en käring, och hon var så arg och tvär, att det icke var godt att vara i lag med henne; mannen han visste sig nu ingen lefvande råd med henne; allt hvad han ville, ville hon tvärtom. Så var det en söndag om sommaren, då mannen och hustrun gingo ut för att se efter hur grödan såg ut.
Då de kommo till en åker på andra sidan om floden, sade mannen:
“Ja, nu är den mogen; i morgon få vi till och skära,“ tyckte han.
“Ja, i morgon kunna vi börja på och klippa den,’’ sade käringen.
“Hvad för något? ska vi klippa? ska vi inte få lof till att skära nu heller?“ sade mannen.
Nej, klippa den skulle de, påstod käringen.
“Det är aldrig värre än att litet veta,“ sade mannen, “men nu måste du ha blifvit af med den smula vett du förut hade också. Har du sett att någon klippt åkern, du?“ sade han.
“Litet vet jag och litet vill jag veta,“ sade käringen, “men det vet jag då visst att åkern skall klippas och inte skäras,“ sade hon. Det var inte tu tal om det, klippas skulle den.
Så gingo de vidare och tittade och grälade, tills de kommo på bron öfver floden tätt invid en djup göl.
“Det är ett gammalt ord,“ sade mannen, “att god redskap gör godt arbete; men det tycker jag skall bli en hygglig skörd som klippes med fårsax,“ sade han. “Få vi platt inte lof att skära åkern nu du?“ sade han.
“Nej, klippa, klippa, klippa!“ skrek käringen, hoppade upp och klippte med fingrarne efter näsan på mannen. I ilskan tog hon sig icke bättre före än att hon snafvade öfver en bjelk-ända på bron och plumsade ned i floden.
“Gammal vana är vrång att vända,“ tänkte mannen, “men det skulle vara eget om icke jag skulle få rätt en gång, jag också.“
Han böjde sig ut öfver vattnet och fick tag i hårtoppen på henne, så att hon fick hufvudet öfver vattnet.
“Ska vi få skära åkern?“ sade han.
“Klippa, klippa, klippa!“ skrek käringen.
“Ja, jag skall lära dig klippa, jag,“ tänkte mannen och doppade ned henne under vattnet; men det halp icke; de skulle klippa, sade hon, då mannen drog upp henne igen.
“Jag kan inte tro annat än att käringen är galen,“ sade mannen vid sig sjelf, “mången är galen och vet det icke, mången har vett och når det icke; men jag får nu fresta en gång till likväl,“ sade han.
Men han hade knappt fått henne under vattnet igen, förrän hon räckte upp armen, och till att klippa med fingrarna som med en sax. Då blef mannen vred och doppade henne både länge och väl; men rätt som det var sjönk handen ned under vattnet, och käringen blef så tung med ens, att han måste släppa tag.
“Vill du draga mig ned i gölen till dig nu också, så kan du ligga der, din markatta,“ sade mannen.
Och så blef käringen qvar i sjön.
Men då det led om litet, tyckte han det var illa att hon skulle ligga der och icke komma i kristen jord, och så gick han ned längs med ån och letade och spanade efter henne; men hur han letade och hur han spanade, så fann han henne icke. Han fick med sig gårdsfolket och annat folk från grannskapet, och de gåfvo sig till att söka och dragga nedefter hela ån hvar enda en; men hur de dock letade, så funno de ingen käring.
“Nej,“ sade mannen, “det här lönar inte mödan. Se, den käringen hade sitt hufvud för sig, hon,“ sade han; “medan hon lefde, satte hon sig alltid rakt på tvären, och hon kan väl inte vara annorlunda nu heller,“ sade han; “vi få till att leta uppåt ån och fresta på ofvanför forssen; kanske hon har flutit uppåt.“
Nå ja, de gingo uppåt floden och letade och spanade ofvanför forssen; der låg käringen, det egde nog sin riktighet. Och det var käringen emot strömmen det.