Kalmare unionens historia/Inledning

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Företal Kalmare unionens historia
av Per Adolf Granberg

Inledning
I. delen  →


[ I ]

Inledning.

Det är icke af fredliga händelser Historien lånar den konst hon äger, att fästa vår uppmärksamhet, icke under lyckliga åldrar hon framvisar de lärorikaste efterdömen. Lugnets och huslighetens dygder märkas icke ofta af samtiden, beundras nästan aldrig af efterverlden: innom deras verkningskrets ligger den belöning de skola hinna, och de förlora icke ryktbarheten, emedan de ej eftersträfvat den. Underhållom således icke den förhastade tankan, att ett land är sällt då det frambringar hjeltar: hvarje stor Man medförer teckningen af den fara som väckte honom, hvarje stor gerning röjer ett behof, som af lyckliga medborgare icke kännes. Välsignom Försynen, som låtit Sturar och Wasar födas till Sveriges räddning; men glömmom icke, att de kallades till sin ära genom åsynen af fosterlandets lidande.

Obilligt skulle vi klaga öfver försummelse hos vara älldre häfdatecknare, om de underrättelser vi sakna endast skulle tillfredsställa forskarens nyfikenhet, icke gagna honom genom den erfarenhet, som af försvundna tider blifvit förvärfvad. Det är [ II ]icke nog att vi känna namnet af våra stora Män, vi måste lära genom hvilka bemödanden de förvärfvat sina namn; det är icke nog att vi beundra hjelten, vi böra dömma om det varit hans tapperhet, som förvärfvat honom de segrar för hvilka han berömmes, dömma om hans dygder äfven förtjena vår aktning, eller om det blott varit lyckan och djerfheten som framslungat honom i odödlighetens tempel. Länge har upplysningen sagt oss, att Historien är en spegel, der vi lära granska våra egna handlingar, der vi finna följder af samma passioner som skaka oss, af samma begär som vi underhålla. Menniskor af lika känslor, af lika sinnelag, hafva, före oss, hyst våra tänkesätt, inkastat våra planer; ett mindre utbredt ljus har, kan hända, gjort tänkesätten mindre förfinade, planerna mindre konstlade; men granskaren skall der igenfinna samma driffjedrar, samma dygder och laster, ändrade af tiderna, icke omskapade af dem.

Det är också i menniskohjertat vi skola finna utvecklingen af de händelser, som tidernas längd eller omväxlande tanke-systemer täflar om att vanställa; men vi måste ofta söka sjelfva bevekelse-grunderna [ III ]genom de verkningar de åstadkommit. Fåfängt tro vi oss oväldigt kunna bedömma den rigtning, som tillhörer en Stats inre författning, innan flera tidehvarf visat oss följden af denna rigtning, ofta icke innan Staten undergått den hvälfning, som genom sjelfva dess författning blifvit hemligt beredd. Likaså litet vi känna det mål der våra egna passioner skulle stanna, om alla våra önskningar en gång kunde hinna sin fyllnad, likaså litet kunna vi förutse om de samlade begär, som bilda eller utgöra styrelsen i ett samhälle, skola nånsin finna annan gräns, än de tillfälligheter hvaraf de qväfvas, stundom under ett långsamt förslöande, stundom med en våldsamhet, som är starkare än deras egna krafter.

Fosterlandets häfder hafva icke upptecknat ett mera märkvärdigt tidehvarf än Kalmare Unionens. De händelser som der förefalla äro vigtiga för hvar medlem i Staten, den befallande så väl som den lydande. Öfverallt möta vi der förnyade påminnelser af de stora sanningar, som sedoläraren aldrig nog ofta kan upprepa: att det är afunden, egennyttan och herrsklystnaden, som, i alla tider, störtat Riken och sänkt enskilta i elände; att, det är enigheten som [ IV ]grundar ett folks sjelfständighet, att det är samhälls-andan som upplifvar dess domnade styrka. Och om läsaren genomgår dessa berättelser, med en uppmärksamhet som lemnar rum åt hans deltagande, utan att känna en renare tillgifvenhet för sin fosterbygd, utan en starkare afsky för de laster som hotat att öfverhölja det med vanheder och träldom, då har författaren felat emot sin bestämmelse, då har han talat till den trögare granskningen, icke till hjertat.

Med de mest stridiga omdömen hafva Svenska och Danska häfdatecknare framställt de tvister, som så ofta afbröto denna förening, de möten som så ofta återställde den: efter en så lång tids förlopp tyckes det stridiga i deras omdömen kunna förenas. Redan har seklers erfarenhet öfvértygat dessa Riken, att deras sjelfständighet, likasom deras ära, varit grundad inom deras egna gränsor; att inhemska Regenter endast kunnat göra dem lyckliga, och att om ett föreningsband ännu kan bidraga till deras sällhet, måste det vara fridens och förtroendets. Längesedan hafva de partier tystnat, som i Nordens älldre häfder uttömma sin galla under täckelset af de [ V ]sanningar de tro sig ställa i dagen; längesedan äro de systemer störtade, som fjettrade våra lagar, utblottade våra fäder, och omgåfvo Monarkerna med skuggan af en makt, hvilken utöfvades af trotsiga läntagare. Sökom derföre att oväldigt dömma emellan de motsägelser som möta oss; må det blifva vår föresats, att icke förnedra en fiendes förtjenster, att icke öfverskyla en landsmans nedrighet. Om vi äro kallade af den flyende tiden till domare öfver deras gerningar, som före oss nedstigit af den stora skådeplatsen, tillhörer det oss att utöfva en rättvisa, hvilken våra efterkommande en gång skola granska, och efter hvilken de, kanhända, skola bestämma hvilka fördomar vi besegrat.

Det är en ovanlig händelse i Historien, att trenne Riken, från hvilkas Throner det svagare könet alltid varit uteslutet, frivilligt underkasta sig en Qvinnas styrelse, sammansmälta till en enda Stat, och med särskilta lagar förbinda sig att erkänna en gemensam Regent. Kanske är det likväl ännu mer förvånande, att den Monarki, som härigenom danas, blir föraktad för sin svaghet, af grannar hvilkas skräck den kunnat vara, att det band som skulle förena [ VI ]Dannemark, Sverige och Norrige, hotar att blifva deras samfälta undergång, och att en grym statsklokhet sluteligen krossar det genom ett steg, som tyckes böra förekomma dess upplösning för alltid. Men om dessa händelser, genom olyckliga hvälfningar, bedraga Läsarens förhoppning, öfverraskas han så mycket mer af en utgång, lika angenäm som oväntad. På en gång uppresa sig dessa Riken ur sin djupaste vanmakt. Christierns bila, som skulle utrota friheten, krossar endast fåväldet, och vidskepelsen skingras vid det ljus en renare Gudalära utsprider. Wasa och Fredrik uppträda, och Sverige och Dannemark upplyfta sig till ett högre rum i den politiska skapelse Europa emottager. Om vi, under detta tidehvarf, med afund måste betrakta upplysningens framsteg i de södligare länderna; om vi se Vettenskaperna likasom frukta för våra isar, och Nordens bebyggare i sina seder likna sina förfäder, likväl skola icke alla strålar af den framglimmande dagen vara förlorade, likväl skola vi finna konsterna äfven sprida sig till oss, och det segrande förnuftet skänka åt Norden sina skönaste upptäckter, utan att blända med ett ljus, som våra fader ej kunnat fördraga.

[ VII ]Utan tvifvel innefattar Kalmare Unionens historia ett tidehvarf, som äfven i den allmänna verlds-historien är det vigtigaste. Vid dess början herrskar ännu medelåldrens natt. Hierarkiens jernspira hvilar tungt öfver Europa, och feodal-systemet erkänner dess gudomlighet, för att ostraffadt kunna härma det våld, hvartil Religionen måste låna sitt namn. Men Roms tilltagande roflystnad skingrar småningom den dimma, som höljde vidskeppelsens thron, och sjelfva korstågen hafva banat vägen för den upplysning, hvilken skall framtränga ifrån Östern. Constantinopels öfvergång jagar Orientens lärdom åt Italien, der handeln redan samlat rikedomar; krutet och magnetnålen hemtas ifrån Indien, och boktryckeri-konsten utbreder de kunskaper snillet har att meddela. Snart framtränger en Kolumb öfver obefarna haf, för att upptäcka nya verldar. Med en elektrisk kraft tyckes forskningsbegäret verka på mennisko-slägtet. Roms välde, som störtade Huss, skakas nu af Luther och Calvin, och tänkaren vågar att nalkas sitt upphof, utan att ledas af inbillningens gyckelverk. Det är sannt att dessa hvälfningar icke skett utan blod; det ar sannt, att dessa upptäckter stundom [ VIII ]åstadkommit brott, hvilka ofta ådragit dem den känslofulles förbannelser; men deras välgerningar hafva öfvervägt de missöden de befordrat, emedan en välgerning som fortfar, utplanar tusende missöden som försvinna, och äfven mensklighetens förvillelser hafva bidragit till dess förädling.

Om vi ännu finna en likhet emellan de Nordiska folkslagen, både i språk, seder och böjelser, huru mycket större borde icke likheten vara, innan språken och sederna lånat sin förfining ifrån det södliga Europa, innan böjelserna genom olika styrelsegrunderer fått en olika rigtning! Svenskar, Norrskar och Danskar erkände en gemensam härkomst; deras lefnadssätt hade alltid varit detsamma, och knappt, kände de skillnaden i luftstrek. Härfärder utgjorde deras första yrke; stundom förente, stundom stridige, utbredde de ofta förskräckelse omkring Galliens och Albions kuster, och Odens lära, lika älskad af dem alla, underhöll deras vördnad för tapperheten, deras förakt för faran. Religions-förändringen stillade deras roflystnad, utan att ombyta deras lynnen; hedniska grannar gåfvo täta anledningar till krigståg, och sinsemellan skapade de sig andra. Af den lära som [ IX ]Rom gifvit dem, uppkommo gemensamma fördomar, och de åldriga bruk, som vanan bibehållit, undergingo samma ändring då de omskapades af en andelig makt, hvars välde erkändes, med lika undergifvenhet, af större delen af Europa.

Att förena dessa folkslag tyckes hafva varit ett lätt verk, då sjelfva naturen understödde företagandet, och Margareta uppgjorde en plan, som måste gillas af statsklokheten, ju närmare den betraktas. Kanske saknade hon sjelf den styrka som fordrades att fullborda det arbete hon begynt, kanske ock att de klagomål öfver hennes styrelse, som uppfylla Svenska häfderna, äro uppkomne under hennes efterträdare, och väckta af ett lidande folk, som förblandat orsakerna med deras tillfälliga följder. Med jemna och säkra steg nalkades Margareta det mål, dit hon länge tyckes hafva syftat; med en godhet, som kanske oftast var låtsad, men alltid var förledande, blidkade hon missnöjet innan det uppenbart röjde sig, och förekom genom nedlåtenhet den stolthet hon ville besegra. Ingen af de Regenter, som efter henne bestego [ X ]Thronen, ägde hennes snille, ingen hennes försigtighet; feodal-väldet, som hon tvingat innom afmätta gränsor, framrusade så snart hon försvunnit; den vacklande statskonsten föll ifrån fel till fel, den missbrukade eller vårdslösade sina krafter och försummade alltid det ögnablick då den borde vetat att begagna dem.

Om vi stundom frestas till den tankan, att ett högre Väsende oryggeligen bestämt våra gerningar, och förut gifvit dem den rigtning, som ofta strider emot hvad vi önska, ofta är oförenlig med våra afsigter, är det i synnerhet Kalmare Unionens historia, som lemnar oss rika anledningar dertill. Det fordrades en kedja af motgångar och ovanliga tillfälligheter, för att lossa ett band, hvilket så många skäl tycktes befästa, så många vältänkta gilla. Det fordrades, att den förste Regenten, som skulle styra denna Monarki, genom sin svaghet och sina stats-fel, väckte hos Svenska folket det missnöje, som enskiltas ärelystnad vid alla tillfällen förstod att upplifva; det fordrades att tvenne Konungar, efter hvarannan, lemnade Thronen ledig och blottstäld för alla de olägenheter som äro nästan oskiljaktiga ifrån Konunga-val; det [ XI ]fordrades ändteligen, att en enskilt förvärfvade sig Svenska och Norrska Kronorna, utan skicklighet att bibehålla någondera, ännu mindre att äfven erhålla den tredje. Efter så många hvälfningar, huru skulle enighet uppkomma mellan trenne Folkslag, hvartdera försedt med sitt särskilta Råd och sina särskilta lagar, hvartdera söndradt ifrån de andra, likaså mycket genom de förbehåll på hvilka föreningen blef besvuren, som genom de ömsesidiga skäl de gåfvo hvarannan till misstroende och hat.

Endast en Konung, så tanklös och egensinnig som Erik, kunde åstadkomma rubbning i den grundval, som af Margareta blifvit laggd; endast hans oförenliga uppförande och nyckfulla beslut att öfvergifva sina Riken, då han ej kunde bryta deras grundlagar, gaf upphofvet till det agg emellan Sverige och Dannemark, som aldrig kunde släckas, sedan det en gång var upptändt. Christoffers konst och förställning voro otillräckeliga att afväpna Carl Knutssons herrsklysrnad äfven de missöden, för hvilka vidskeppelsen anklagade honom, hindrade denne Konung att förbättra sin företrädares fel, och döden afbröt ändteligen hans planer, innan han hunnit att utföra dem.

[ XII ]Sedan det lyckats för Carl att bryta föreningen, yppades snart de fördelar Aristokratien kunde vinna genom täta ombyten af Konungar. De utvägar som ännu återstodo, att genom varsamhet och ett noga uppfyllande af sina löften bibehålla Svenska Kronan, nyttjades hvarken af Christiern eller Johan. De missbruk och den orättvisa som utöfvades under Danska Konungarnas beskydd, och ofta i deras namn, hade äfven uppretat Svenska menigheten emot deras välde, så titt det svårligen kunde mer befästas. Christiern den andre vågade sista försöket. Värdig det tillnamn som i häfderna oupphörligt skall brännmärka hans rykte, ville han genom mord stadga den Thron på hvilken hans förfäder vacklat, och med besoldade bödlar försvara det edsbrott för hvilket hans fädernesland ryste; men hämden störtade tyrannen innan han hunnit skörda frukten af sin grymhet, och Kalmare Förening blef en skräck för Svenskar, emedan den återkallade ett af de rysligaste uppträden Norden ännu sett.

Om Erik med rättvisa afhulpit de klagomål som inkommo för hans Thron; om han hindrat eller straffat sina fogdars grymhet, skulle Engelbrekt icke haft [ XIII ]anledning till sin resning, och Norden skulle icke så snart märkt hans svaghet. Öfverallt äger tålamodet sina gränsor, och Nordens köld, likasom Söderns värma, ombyter icke känslan af naturens rättigheter. Då ett folk ser sin egendom bortröfvas, och saknar sin personliga säkerhet och sitt husliga lugn, då måste det söka ändring i sin belägenhet, emedan det ej äger annan räddning, emedan det ej har något kärare att förlora. Om åter Monarken, endast som despot, önskade att beherrska en förtryckt Nation; om det varit hans afsigt, som man påstår, att låta sina embetsmän utblotta folket; hvarföre sökte han icke att i början kufva de missnöjde, hvarföre tillät han en undersåte att samla en krigshär, större än den han sjelf kunde sätta i fält, utan att genom det ringaste steg hindra hans företagande, utan att åtminstone bemöda sig att blidka genom löften eller afskräcka genom makt?

Vi kunna icke förklara detta uppförande, om vi icke bjuda till att skildra Eriks verkeliga karakter, utan afseende på hans stånd. Det tillhörer efterverlden att upptäcka Konungars brister, en rättighet som blifvit nekad samtiden; det tillhörer dess [ XIV ]granskning att visa oss menniskan afsöndrad ifrån det tillfälliga, som lyckan eller födseln kunnat gifva honom. Länge nog tvingas sanningen ofta att dölja det förakt hvarmed många bland de mäktiga skola mötas af kommande åldrar; länge nog måste ett land ofta sucka under missöden, uppkomna genom deras svaghet, snarare än deras ondska. Förgäfves skola talare uppstiga att föreviga stora Män, om seklernas hånblick icke fästas på den uppblåsta duglösheten, som prydt sig med samma lagrar. Förtjensten beröfvas de offer som tändas på fåfängans altare, och jorden skall icke förstå att urskilja dess ära, så länge den kan delas af ovärdiga.

Erik var en af dessa hvardags-menniskor, som undvika samhällets afsky genom samma medel som de göra sig ovärdiga till dess beröm: oduglighet. I hvad stånd födseln eller lyckan försätta dem, höja de sig aldrig deröfver genom eget bemödande. Utan att fördjupa sig i rysliga laster, ådraga de sig icke sällan samma följder; de hatas icke, men de föraktas. Mindre fjettrade af lagarnas helgd än af sin egen inskränkta förmåga, hindras de ifrån många missgerningar af sin svaghet, och ifrån [ XV ]alla dygder af sin sorglöshet. Om de eftersträfva något, sker det med envishet, emedan de ej kunna dömma öfver värdet af der de önska om de vinna hvad de eftersträfvat, veta de icke att njuta det, emedan öfverläggningen alldrig följer deras planer, och eftertankan aldrig stadgar deras beslut. Ifrån rikedom nedsjunka de icke sällan tid armod, utan att vara bedragna genom frikostighet, den de aldrig utöfvat, eller förledda till utsväfningar, i hvilka deras tröghet icke kunnat deltaga. Endast yttre omständigheter drifva dem till så mycken verksamhet, som det fordras att uppehålla deras ömkeliga varelse, och icke begreppet utan instinkten leder deras handlingar.

Erik ägde ingen enda af de egenskaper en Thron fordrar. Med begär efter en oinskränkt myndighet, hade han hvarken nog klokhet att förvärfva den han saknade, eller att behålla den han ägde. Med oförstånd som statsman förenade han en lika oskicklighet som fältherre. Uppblåst af den minsta framgång, förskräckt af den obetydeligaste fara, hotade han ömsom den fiende, för hvilken han flydde, och sökte att förbinda sig med den, hvars fördel det [ XVI ]de vara att förödmjuka honom. Med en här, hvars like ingen samtida Regent i Europa ägde, var han icke i stånd att underkufva ett litet Hertigdöme. Dannemarks, Sveriges och Norriges Konung uttömde sina krafter i en oupphörlig strid emot Schleswig, och efter ett 26:årigt krig, som utblottat hans stater och förstört hans flotta, återstodo ännu samma tvister att bilägga eller samma fiender att bestrida. Låg och grym, äfven i sin enskilta lefnad, kunde han icke tygla sina passioner, hvarken då tacksamheten befallte, eller då anständigheten fordrade det. Ömtålig för allt hvad som rörde hans myndighet, men obekymrad om allt hvad som angick hans ära, gäckade han uppenbart sina löften, älven då ordhållighet varit mest öfverensstämmande med hans fördelar. Likaså oförståndig och nyckfull, som Margareta varit klok och försigtig, tycktes han endast vara satt på Thronen att förstöra hvad hon förvärfvat, och Nordens Semiramis skulle intaga ett högre rum ibland de ovanliga menniskor, som befalla vår förundran, om den efterträdare hon valde icke minskat en heder som hennes snille förtjenar, och som oväldigheten icke kan bestrida.

[ XVII ]Det lärer svårligen kunna nekas, att de Konungar som efterträdde Erik, endast betraktade Sverige såsom ett inkräktadt land. Härifrån deras beständiga misstroende, deras mångfaldiga sätt att samla penningar, deras sorgfällighet att bortföra hvad de kunnat samla. Erfarenheten öfvertygade dem, att de stora i Sverige endast underkastade sig ett öfverhufvud för att stadga de nya rättigheter de fingo tillfälle att begära vid hvart nytt ombyte af Regenter. Aldrig säkra för den rådande egoismen, trodde Monarkerna således, att de icke borde försumma någon fördel, som tillfället lemnade dem. Det fordrades icke mer än en förseelse, ofta icke mer än en strängt utöfvad rättvisa, att beröfva dem den Thron de med möda förvärfvat; de ansågo derföre en inbördes tvedrägt, emellan de betydligaste slägterna, såsom det säkraste medlet att bibehålla sin myndighet, och, må hända, att framdeles kunna undertrycka dem alla. Denna statskonst var värdig sitt tidehvarf och lade grunden till många af de olyckor som följde.

Om de planer hunnit att utvecklas, som upptogo Christoffers korrta lefnad, och hvilka hans statsklokhet lemnat oupptäckte [ XVIII ]åt efterverldens gissning, skulle hans varsamhet, må hända, hafva förbättrat de fel, som hotat att upphäfva Nordens förening innan han tillträdde Regeringen. Hvad som ännu varit möjligt för honom, blef för sent att erhållas af hans efterträdare. Ett enda oförsigtigt steg störtade Christiern, och Johan vann endast Svenska Kronan genom förbindelser, som ej voro möjliga att hålla. Redan hade hundrade års anarki upphäfvit alla lagar, och vanan att ombyta Regenter öfvergått till ett behof, då Christiern den andre hyllades till Nordens Monark. Christiern hade af naturen fått nästan alla de egenskaper som dana stora Män, en vårdslösad uppfostran gaf dem en falsk rigtning, och i stället för sitt folks välgörare blef han dess bödel. Den blick hvarmed han upptäckte missbruken styrdes icke af eftertankan till det säkra, men långsamt ernådda mål, der värdiga Regenter endast bryta sina lagrar. Uppretad af hvarje hinder som bestridde hans önskningar, följde han, utan granskning, de råd som mest öfverensstämde med hans otålighet. Hans förstånd hade mognat tidigt, men hans seder blifvit likaså tidigt förderfvade. Han var icke grym utan ändamål; [ XIX ]men äfven ett större ändamål kan icke ursäkta grymheten, och de konstlade skäl, hvarmed några nyare Författare bemöda sig att öfverskyla hans brott, skola alltid, inför rättvisans och sedlighetens domstol, mötas med det förakt, som straffat de lofsånger, hvarigenom slafvar förevigat sina tyranner.

Sökom icke alltid under detta tidehvarf ett folk som kämpar för sin frihet. Våra häfdatecknare hafva alltför ofta förblandat partiernas rop med förtryckets suckar. Men vi skola deremot se aristokratien pryda sig med frihetens namn, af hvars lidande den ofta lärer att känna sina fördelar; vi skola se huru den framskrider steg ifrån steg, och hinner omsider en höjd, som beröfvar Konunga-värdigheten allt, utom namnet, och äran att skänka titlar åt sina medtäflare. Under denna tvekamp emellan enväldet och anarkien, vänta vi förgäfves att finna många hjeltar som glömma sig sjelfva för att understödja en betryckt menighet. Engelbrekt visar sig, men han faller för en lönnmördares hand, och finner ingen efterföljare innan Sten Sture uppträder för att återgifva Svenska bonden de rättigheter han så länge saknat. [ XX ]Denna gerning anses som en förbrytelse, den uppretar de båda partier hvilka Sturen lika dristigt vågar förtörna, och folkets förtroende kan icke uppehålla honom emot deras förenade anfall. Med en afgjord öfvermakt visar sig nu Aristokratien i hela sitt sjelfsvåld; den kan icke längre kufvas af Konungar, hvilkas välde den uppdragit åt sig sjelf. Hundrade Regenter uppkomma härigenom: hvar landsort äger sin despot, hvar landtbo sin enskilta Konung, och den som bestigit Thronen vågar icke utan tillåtelse inträda i deras slott, som bära namn af hans undersåtare.

De händelser som ombyta Staters sällhet och anseende äro icke foster af ögnablicket. De kunna uppkomma oväntade af sin samtid, äfven då de hemliga verkningar, som gifvit dem sitt upphof, fortfarit genom sekler, lika dessa hvälfningar i naturen, som kullstörta länder eller begrafva städer under högar af grus; men deras orsaker måste finnas i deras eget eller i de föregående tidehvarfven, oftast i båda. För att teckna Kalmare Unionens historia, måste jag således visa de Nordiska Rikenas tillstånd och deras förhållande till hvarannan då denna ryktbara Union börjades. Jag [ XXI ]ämnar icke att upprepa dessa Staters enskilta öden vidare än mitt ämne fordrar; men jag måste sätta mina läsare i stånd att följa kedjan af de händelser jag skall bemöda mig att upplysa.

Ur det mörker hvaraf alla folkslag finna sina ällsta häfder omgifna, uppstiger Dannemark, likasom Sverige, genom den hvälfning Odens ankomst förorsakade i Norden. Den Gudalära som dessa länder emottog hade blifvit sammansatt för att bilda hjeltar och eröfrare, och den passade i ett luftstrek der mödan och härdigheten tyckes vara hemfödingar. Då vi betrakta dessa folkslagens lefnadssätt, bör det icke mer förvåna oss att se hela skaror af krigsmän uttåga för att uppsöka nya boningar, och det öfverenssiämde med deras seder, att taga som en tillhörighet hvad de behöfde, emedan de ansågo alla lika berättigade till allt hvad Naturen frambringar. Snart utsträcker äfven Dannemark sina vapen öfver hafvet. Knut störtar Anglosaxernas välde och uppstiger på Englands Thron. Men Monarkien har alltför hastigt utvidgat sig, att icke lika hastigt falla. Van vid segrar och eröfringar, har hvar och en Konunga-Son anspråk på en Thron; hvar och en tror sig vara skicklig att utvidga den arfslott han [ XXII ]emottagit efter sina förfäder, och under särskilta Regenter minskas småningom en makt, hvars söndrade delar snart hota att förstöra hvarannan. Mellan alla dessa förvirringar frambryter likväl en ljusare tid, och Waldemar utbreder Rikets ära likasom dess makt. Åter en hvälfning, och allt är förloradt; en kedja af missöden eller brott, och Dannemarks sjelfständighet är icke mer. Mord och uppror leda till Thronen; spiran lemnas i händer som blifvit fläckade af bröders blod; främlingar dela rofvet med inhemska förtryckare, och Staten tyckes redan nalkas sin undergång. En ny Waldemar samlar dess skingrade krafter, förvärfvar sig en myndighet som gör honom hatad, och återvinner afsöndrade landskaper, genom konster som kanhända äro mindre hedrande för hans minne; men han upplyfter Riket ur sin vanmakt, han förskaffar det ett förloradt anseende och sina fordna gränsor. Vid hans död söker väl Aristokratien att återhämta sin styrka, då hans dottersson, Prins Olof Håkansson ifrån Norrige, utväljes till Konung; men denne unge Furste har fått sin moder till sin förmyndare, och Margareta förstår att regera, äfven under ett lånadt namn. Icke en [ XXIII ]gång Olofs frånfälle kan rubba Margaretas myndighet; det är sannt att hon bestiger icke Thronen, men hon bibehåller regeringen, och lofvar icke att nedlägga den innan man, i samråd med henne, utvalt en Konung. Så uppkommer Kalmare Förening genom hennes statsklokhet; Dannemark införlifvas i den Monarki hon stiftar, och sedan hon sjelf utnämnt sin efterträdare, öfverlemnar hon åt honom ett Rike, som under skickliga händer kunnat blifva Europas skräck och sina grannars beherrskare.

Norriges historia, likasom Dannemarks, framvisar en kedja af sådana händelser, som uppfylla alla dessa tiders häfder; oupphörliga tvister om Thronen, oupphörliga krig med dess grannar. Omkring medlet af fjortonde seclet finna vi detta Rike förenadt med Sverige; Kronan har tillfallit Magnus Eriksson, som ett arf, och bibehålles innom hans ätt. Håkan Magnusson förlorar Sverige genom sin förbindelse med Waldemars dotter; men denna Prinsessa förvärfvar Danska Kronan åt hans son, och sjelf bestiger hon Norriges Thron, då denne sonen i sin späda ungdom slutar sina dagar. Emedlertid har Norrska nationalkarakteren undergått en förändring, så [ XXIV ]mycket mer oförväntad, som häfderna icke lemna oss någon upplysning om orsakerna dertill. Detta folk, som korrt förut varit så svårt att regera, så ömtåligt om sina rättigheter, så stolt, så djerft i sitt uppförande, delta folk visar en undergifvenhet för Margareta, hvilken ingen Monark i Norden borde hoppas. Det är icke nog att Margareta erkännes för Drottning; på hennes vink hyllas äfven hennes systers dottersson, och Norriges Thron tillagas för en ny Konunga-ätt. Medgifvom att Margareta genom sina personliga egenskaper förstått att vinna Norrmännernas fullkomliga tillgifvenhet; men deras täta missnöjen under följande Konungar, och dessa missnöjen endast yttrade i ett tyst knot, deras vacklande löften, deras lätthet att ombyta Regenter, allt vittnar om ett ombytt lynne hos en Nation, som fordom var så snart uppretad och så svår att förmå till lydnad. Denna förändring röjer sig icke förr än efter den stora pestsmitta, som under detta sekel hemsökte Europa, och som hos oss blifvit känd under namn af Digerdöden. Det är således troligt att Norrige lidit mer än dess grannar, och att en [ XXV ]betydande folkbrist länge varit ordsaken till dess vanmakt; men det är äfven troligt, att vidskeppelsen begagnade sig af detta tillfälle för att göra det andeliga oket ännu mera tungt; emedan det var ett system för Romerska väldet att förklara alla naturliga verkningar för omedelbara skickelser af Försynen, och Prelaterna nyttjade menighetens lättro till det ledband hvarmed de styrde den. Jag skall icke neka att Norrige, under Kalmare-Unionen, varit mindre olyckligt än Sverige; men så mycket som Sveriges oroligheter bidrogo att öka dess lidande, så mycket bidrogo de äfven att försvara dess sjelfständighet; och huru stort är ett folk, som uppstiger, med hela känslan af sitt värde, äfven då det lider, emot ett som förtryckes och endast suckar deröfver. Det förra är en bild af den kraftfulle mannen som under skeppsbrottet arbetar emot vågorna, det sednare liknar en modstulen sjukling som öfverlemnar sig åt dem, och sjunker utan motstånd.

Erkännom således, att rätta grunden till de tvister, som under Kalmare-unionen förefallit, fåfängt skola sökas i Dannemarks eller Norriges Historia före denna tid; [ XXVI ]deremot skola vi finna den i Sveriges enskilta öden, och i den urgamla Stats-författning, som, oaktat alla hvälfningar, ännu bibehöll några spår af sitt ursprung. Men för att följa dessa krafter under hela sin utveckling, måste vi betrakta de händelser som gifvit dem sin första riktning, vi måste efterforska upphofvet till det fåvälde som trotsade Konungamakten, sedan det blifvit i stånd att förtrycka folket.

Den lära som Roms statsklokhet, under namn af Christendom, införde i Sverige, verkade den vigtigaste förändring både i Inbyggarnes seder och i deras regeringssätt. Nya dygder uppkommo, men genom förlusten af gamla fördelar; man lärde att utöfva gifmildhet, men man lärde tillika att känna fattigdomen hvilken förut varit obekant; Norrmännerna upphörde att sprida fasa kring Europas södligare stränder, men de började att med mord och brand förfölja sina odöpte grannar, och att vörda en veklig klosterlefnad som kallades Gudsdyrkan. Det tillhörde Svenska Rådet ifrån de ällsta tider, att döma i Konungens namn och att lemna honom de upplysningar hvilka ålder och erfarenhet förvärfvat dess lemmar; [ XXVII ]Roms betjenter inträngde sig der, och gjorde det till ett Riksstånd, som ensamt utöfvade alla folkets rättigheter, sedan det förenat sig med Lagmännerna, Allmogens Talemän och fordna Beskyddare. Innan Folkungarne bestego Thronen hade endast den högsta värdigheten varit målet för de storas ärelystnad; Birger Jarls konstgrep att bibehålla kronan innom sitt eget hus, utestängde andra slägter ifrån denna täflan, men förordsakade bland hans egna efterkommande samma missöden som redan utrotat tvenne lysande ätter. Osämja emellan Konungarna och deras Bröder födde inbördes tvister om en delad makt; Prelaterna, som under dessa hvälfningar befästade sitt välde, öfvertygade de mindre okunniga, att mängden i småningom kan vänjas vid förtryck, och på de grundvalar som blifvit lagda af ett andeligt frälse, byggde äfven det verldsliga alla de rättigheter som det lärde att förvärfva sig. Sambandet emellan Regenten och Folket försvagades af en religion, som, för penningar, kunde upphäfva löften och göra de heligaste förbindelser kraftlösa; men af de vådeligaste följder blef denna makt vid öfverenskommelser emellan stater. Ett [ XXVIII ]idkeligt gäckande af sina förpliktelser tvingade Regenterna att ibland egna undersåtare välja sig löftesmän, hvilka borde förmå dem till ordhållighet och vara ansvariga derföre: härigenom uppkom en förblandning af de befallande och lydande, och sluteligen måste de råmärken störta, som omgåfvo Thronen.

Knappt lärer det kunna framvisas en slägt, som i det enskilta lefvernet varit mera ansedd, och på Thronen varit mera olycklig än Folkungarnas. Ju större rätt någon af dem ägde till Kronan genom sin födsel, ju mindre gynnades han af omständigheterna, ju mindre styrka och rådighet ägde han att försvara sin makt. Magnus Ladulås tycktes ensam hafva ärft Birger Jarls snille, och ensam bibehöll han sig på Thronen, ifrån hvilken han likväl nedstörtat sin broder. Icke långt efter hans anträde till regeringen vågade Aristokratien ett försök, som redan visade det mål dit den syftade. En utlänning hade blifvit upptagen i Konungens Hof och vunnit hans tillgifvenhet, några af den inhemska Adeln förargade sig häröfver och mördade främlingen. Men Magnus Birgersson visste att försvara sin [ XXIX ]myndighet, äfven då han låtsade att tåla allt. Omständigheterna nödgade honom till en tid att döija sin harm, och att ställa sig nästan som han gillade företagandet; men snart röjde han att hans efterlåtenhet varit förställd, och ett svårt straff träffade de brottsliga. Denna händelse lemnade honom således ett tillfälle att kufva de storas tilltagsenhet, och de visa författningar hvarmed han fredade landet tillvunno honom folkets kärlek, som hedradt hans minne med ett tillnamn, enkelt och uttrycksfullt af tidernas enfald, men mera ärorikt än marmorstoder. Magnus regerade lyckligt och väl; men han lemnade sina söner ett arf af sin ärelystnad, och satte dem i stånd att följa sitt efterdöme, då lian tilldelade dem landskaper. De rysligaste hvälfningar följde denna olyckliga stafskonst. Birger, född till regeringen, saknade de egenskaper som tillhöra en Konung, och hans bröder lärde i sina Hertigdömen att pröfva sina krafter som styresmän. Snart röjdes en tvedrägt som Torkel Knutsson visste att qväfva, men som utbrast likasom för att hamnas hans död. Ömsesidiga oförrätter väckte ett oförsonligt hat innom Konunga-huset, och [ XXX ]Birgers feghet trodde sig kunna göra slut på oenigheterna genom det rysligaste mord på tvenne bröder, hvilka han bedragit med en låtsad vänskap. Det är likväl en tröst för menskligheten, att brottet icke alltid finner den framgång som makten synes lofva det, att äfven den krönte förrädaren någon gång möter straffet der han sökte belöningen för sin grymhet. Rättvist är då det öde som beröfvar Birger frukten af sitt svek; men vi sucka då hämden äfven sträcker sig till hans barn, då en ung oskyldig Prins måste böja hufvudet under bilan, och med sitt blod försona den oförrätt som drifvit hans far ur sitt rike. På Birgers blodiga Thron upplyftes nu hans brorsson, och Norrska Kronan tillfaller denne späde Furste som ett arf efter sin Morfar. Skåne, Halland och Blekingen införlifvas med Sverige; men Konunga-myndigheten undergrafves, och Magnus, då han tillträder regeringen, finner toma skattkamrar och en minskad makt. Lättrogen och bedragen, efterlåten och sorglös, hade Magnus mindre brist på snille än på eftertanka, och ägde mera begrepp att styra ett fredligt rike än ståndaktighet att rätta de oredor som redan [ XXXI ]inrotat sig. Under ett tilltagande fåvälde och en qväfvande vidskeppelse fordrades en varsamhet som hans lättsinnighet glömde. Med för mycken stolthet att icke ådraga sig de storas missnöje, väckte han menighetens afsky då han gäckade kyrkans stadgar, och hopen, som alltid förblandar Religionen med de särskilta satser hvilka svärmeriet påtvingat den, hopen såg med förskräckelse sin Konung förakta ett välde som den dyrkade, och störa dess Gudstjenster då han ville bivista dem oaktat sin bannlysning. Jag skall hvarken upprepa eller vederlägga de öfriga beskyllningar som förfölja hans namn; jag skall icke afgöra om ett enskilt missnöje eller ett allmänt hat störtade honom ifrån Thronen. Oense med sina söner såg han Regeringen delas emellan sig och dem; den älldres död tycktes väl återgifva honom en del af sin myndighet, men den yngre efterträdde sin broder, och då denne oförsigtigt ingick i sin fars förbindelser med Waldemar, ådrog han sig en lika ovilja[1].

[ XXXII ]Magnus förstod icke att begagna sig af sin styrka äfven då han ville försöka det. Med en allmän tillgifvenhet af Norrige, med en del af Sverige på sin sida, och med understöd af Dannemark, som hade skäl att biträda en så lättrogen Konung, borde han varit i stånd att kufva det lilla antal af missnöjda, som han tvingat att [ XXXIII ]flykta ur Riket. Det är troligt att Albrekt, hyllad af dessa flyktingar, alldrig vågat emottaga Svenska Kronan, om mängden af Inbyggarne icke bifallit hans val; men den här hvarmed Hertigen af Meklenburg ville insätta sin Son till Konung i Sverige, hade alldrig återkommit segrande, om de Regenter den skulle bekriga varit Fältherrar. En enda träffning afgjorde tvisten. Håkan flyende och Magnus fången, förlorade på en gång sina förhoppningar att äga Svenska Thronen, och Norrska Konungen afsade sig äfven sina toma anspråk derpå, för att återställa sin Far i frihet.

Ett inbördes krig beredde således vägen för Albrekt, och inbördes oroligheter utmärkte nästan hela hans regering. Inkallad till ett land hvars lagar och sedvanor han icke kände, upphöjd till en värdighet hvartill födseln icke gifvit honom någon rätt, borde han icke länge kunna bibehålla en Thron, som under mer än tvenne sekler varit en säker undergång för de flesta som uppstigit der. Man måste erkänna att den belägenhet, hvaruti han emottog Riket, var en af de svåraste som [ XXXIV ]kunde gifvas. Genom en kedja af svaga Konungar och långa förmyndare-regeringar, hade Rådet redan laggt grunden till den Aristokrati, som under Unionstiden fick sin rätta utveckling. Kronans inkomster voro till större delen antingen pantsatta, borrtgifna till Kyrkor och Kloster, eller lemnade i förläningar. Det var således icke möjligt för Albrekt att underhålla den prakt han älskade, utan att mer och mer fördjupa sig i skuld. Hans vidsträckta afsigter lockade honom till ett nytt statsfel, som ännu mer uppretade Svenska Folket. For att göra Kronan ärftlig i sin slägt, borde han innom landet äga ett parti som understödde honom. Till denna ändan inkallade han främlingar, hvilka han kringspridde i Riket, och hvilka hade honom ensamt att tacka för sin lycka. Dessa, till en stor del äfventyrare, utan dygder och seder, ansågo sina underhafvande såsom slafvar; deras uppförande emot folket i allmänhet var trotsande, och att de voro utlänningar skulle ensamt bidragit att uppreta missnöjet, om ock det icke varit grundadt på de giltigaste skäl. Konungen, som af egen myndighet skaffade dem makar af de förnämsta och rikaste [ XXXV ]slägter, trodde väl att härigenom naturalisera dem, men ökade, å ena sidan, afunden, under det han, å den andra, kränkte föräldrars och anförvanters naturliga eller inbillade rättigheter. På detta sättet borrtyrade Albrekt sin tid tills behofvet nödgade honom att ombyta uppförande. Som en oförsigtig Yngling hade han förslösat allt hvad han ägde, och för att vinna Rådets och Presterskapets bistand låtsade han en ånger likaså förnedrande som den verkeligen var ogrundad. Han förklarade att han alldrig mer skulle besätta Rikets embeten med Tyskar; Han förklarade en undergifvenhet för Rådet och Kyrkan, hvilken allt för tydligt röjde att den blott var förställd. Men om Albrekt härigenom hoppades att vinna allt det understöd han behöfde, fann han sig snart bedragen. Ju mer det smickrade Aristokratien att hafva förödmjukat Konungen, ju mindre ville den förlora en öfvervigt, som var redan förvärfvad. Albrekt märkte att han misstroddes; han vågade omsider att lemna all förställning och att skrida till ett steg hvilket nödvändigt borde bereda hans undergång. På den grunden att större delen af de egendomar, [ XXXVI ]som utgjorde Kronans betydligaste inkomst, voro orättvist afsöndrade, yrkade han ett skadestånd, och fordrade intet mindre än att hvart tredje hemman i Riket, andeligt eller verldsligt, skulle tillfalla Konungen, som en ersättning för hvad han förlorat.

Ett så obetänksamt påstående kunde icke annat än störta honom. Ett ingrepp i Presterskapets rättigheter borde uppreta detta mäktiga stånd, och Kyrkans förbannelser ljungade omkring Albrekt; men denne Regent var van att icke frukta för andeliga vapen; han föraktade bannlysningen, och företog sig att verkställa hvad han beslutat. Straxt utblossade ett borgeligt krig med alla de rysligheter det medförer; Konungens anhängare, hatade och förföljde, trodde sig äga rätt att hämnas på de svagare det motstånd deras sjelfsvåld erfarit af de mäktigaste; mord och plundring röjde deras framtågande; endast den beväpnade kunde försvara sin egen boning, och kojans värnlöse åbo, likasom den ensamme vandraren, hade intet annat hopp an möjligheten att undgå eller bedraga dessa sträfvande flockars uppmärksamhet.

Utan tvifvel hade Albrekts rådgifvare förutsett det missnöje, och, kan hända, [ XXXVII ]det uppror, som hans fordran skulle väcka. Det var en statskonst hos fordna Regenter, att genom inbrott i sina undersåtares rättigheter tvinga dem till en resning, hvilken sedan straffades med ett fullkomligt tyranni. Sverige tycktes äfven vara i den belägenhet att ett sådant förslag kunde verkställas. Riks-Drotset Bo Jonsson, den mäktigaste i Riket, var död, och verkställandet af hans testamente var anförtrodt åt flera, hvilka innehade hans förläningar, och af hvilka icke borde väntas den enighet som fordrades till ett kraftigt motstånd. Ingen af de stora vågade således att i sitt eget namn bestrida det maktspråk som blifvit yttradt ifrån Thronen, och Inbyggarne i allmänhet, vande att förtryckas, kände att de blott skulle ombyta Herrar. Dannemark och Norrige både nyss förlorat sin Regent, och deras styrelse var anförtrodd at en Qvinna, som icke uppstigit på mer än det ena Rikets Thron, och som ännu icke röjt det snille hvaraf hennes handlingar styrdes. Understödd af Tyska och Holsteinska Furstarna, tycktes det då icke vara svårt för Albrekt att kufva de få af hans undersåtare som vågade motsäga [ XXXVIII ]honom, och äfven sedan dessa inkallat en främmande hjelp, sedan Margaretas namn skyddade deras uppror och hon sjelf väpnat sig att bekriga honom, ansåg han denna styrka att vara ringa emot sin egen, och litade på sina öfvade troppar, som, kan hända, icke saknade mer än en skickelig anförare för att segra.

Norden har ännu icke sett en Drottning af så ovanliga egenskaper som Margareta. Med en manlig sinnesstyrka, och ett nästan manligt utseende, ägde hon sitt köns herrsklystnad och den konst det dermed vet att förena, den att intaga genom en konstlad undergifvenhet. Waldemars klokhet tycktes hafva gått i arf till hans Dotter och blifvit förfinad genom denna öfvergång. Tidigt förmäld med Svenska Prinsen Håkan Magnusson, blef hon likväl endast Drottning i Norrige, emedan sjelfva denna förmälning bidrog att beröfva hennes Gemål Svenska Kronan. Håkans död lemnade henne tillfälle, att i sin Sons namn antaga Regeringen; vi hafva redan nämt att hennes myndighet blef obestridd, äfven i Dannemark, sedan denne Sonen icke var mer, och kanske förutsåg hon redan då, att Sverige en gång [ XXXIX ]skulle följa detta efterdöme. Margareta förstod att begagna det gynnande ögnablicket, utan att beröfva det sina lyckligaste verkningar genom en skadelig brådska. Med klarhet öfversåg hon det mål dit hon syftade, och från den väg hvarigenom hon visste hon skulle hinna det, tillät hon inga svårigheter att afskräcka, inga smärre fördelar att locka sig. Hon ägde de fel för hvilka de flesta Hjeltar beskyllas: kärlek och äregirighet; men hon ägde en vishet som ofta saknas hos Hjeltar, en ståndaktighet som endast finnes hos dem. Hon lefde i ett tidehvarf hvars öfvertygelse fordrade att andakten gränsade ända till ytterlighet, hon visade derföre alldrig något åtlöje för de barnsligheter som hennes upplystare förstånd måste ogilla. Hon såg med hvilken myndighet Rom regerade menniskornas samveten, och hon fästade Presterskapet genom välgerningar, säker att detta stånd skulle utbreda hennes välde, emedan det hoppades att få dela det.

Om Margareta redan med nöje sett Albrekts utsväfningar, och med otålighet väntat att han skulle nedfalla af sin Thron, låtsade hon likväl att endast af [ XL ]medlidande emottaga den Krona, som de missnöjde i Sverige tillbådo henne. Så färdig hon var att understödja deras afsigter, så många svårigheter gjorde hon dervid, och icke förr än de ingått i de vilkor hon sjelf föreskref, samtyckte hon att låna sitt namn åt en resning, som skulle skänka henne ett nytt Rike. Dessa vilkor gåfvo henne en mera oinskränkt myndighet än Albrekt och hans Företrädare ägt, och af erkänsla häremot ökade hon med ett litet antal af troppar den här, som hennes nya undersåtare uppställt emot sin fordna Konung. Sjelf förblef hon i Warberg att vänta på krigets utgång.

Albrekt, i en mera vådelig belägenhet, uppförde sig med långt mindre varsamhet. Trotsande på sin styrka föraktade han sina motståndare och förolämpade den Drottning de valt. Han var så förvissad om segren, att han svor att icke bruka den mössa han vanligen bar, innan han öfvervunnit Margareta, som han skymfade med de förklenligaste namn, och skickade en brynsten för att erindra henne att synålen var det vapen som tillhörde hennes kön. Med en talrik här, hvilken han [ XLI ]samlat i Tyskland, skyndade han att möta de missnöjde, åtskilliga Tyska Furstar deltogo i hans rustning, och ett lysande Rytteri utgjorde den styrka hvarpå han mest litade. I denna ställning tågade han ner till Westergötland, der hans fiender väntade honom i nejden af Falköping.

Ett djupt kärr åtskiljde båda härarna, och Mösseberg betäckte de missnöjdes högra flygel. Albrekt afhörde sina kämpars råd, men utan afsigt att lyda dem; hänförd af sitt mod, och uppeldad af de unga Stridsmän som följt hans fana, vågade han att med hela sitt Rytteri gå öfver kärret. Utgången bevittnade hans djerfhet. Hans Ryttare, utur stånd att komma fram, funno det icke möjeligt att understödja fotfolket, som genast angreps af fienderna. Albrekt sjelf tillika med hans Son och flera af hans vänner, togos till fånga, sedan deras hästar, som fastnat i gyttjan, icke kunde rädda dem, och Tyskarnas nederlag afgjorde Margaretas seger.

Det tillhörer en Historisk Författare att likaså uppriktigt tillstå sina Hjeltars svagheter, som att berömma deras förtjenster; utom denna synpunkt blir Hjelten icke [ XLII ]längre menniska och hans gerningar upphöra att vara undervisande för hans efterverld. Erkännom således att Margareta ägde nog förstånd att dölja sin harm öfver Albrekts bemötande; men sägom tillika att hon saknade den högre dygd som förlåter en oförrätt. Hon var för stolt att visa sig sårad så länge Albrekt kunde bestrida hennes afsigter på Svenska Thronen; men hennes förolämpade fåfänga frambröt, då hon såg sin fiende fången, och hon glömde icke att hämnas. Till erindran af det löfte jag nyss nämt, tvingade hon honom att bära en stor mössa af vallmar, och gäckade honom för öfrigt på flera sätt, hvilka alla syftade, på de försmädelser han, yttrat emot henne. Detta slags hämd öfverensstämde både med hennes lynne och med tidehvarfvets smak; de ömtåliga begrepp om heder, som Chevaleri-andan infört i det södliga Europa, och hvilka från de ällsta tider alldrig upphört att vara rådande i Norden, gjorde det till ett af de svåraste straff en förfinad grymhet kunnat upptänka, och Albrekt fann sig, kan hända, mera förödmjukad af Margaretas försmädelser, än af sjelfva de bojor hvaruti det säges att hon låtit sluta honom.

[ XLIII ]Men Margarethas seger var ännu icke så fullkomlig som hennes enskilta hämd; på några ställen i Sverige erkändes ännu Albrekt för en laglig Konung, och under denna förevänning utöfvades de rysligaste grymheter emot alla som ansågos för hans fiender. Ett parti af Tyskar, bekant i Historien under namn af Hättebröder[2], försvarade Stockholm; misstroendet emellan detta och det Svenska Borgerskapet hade länge yttrat sig i hemlighet, och saknade endast tillfälle att få utbrista: den regeringslöshet, som herrskade i landet, lemnade detta tillfälle. Fåfängt hade de Svenska genom eder och förpliktelser sökt att försäkra sig om den trygghet de hade rätt att vänta innom egna murar; dessa förbindelser gynnade endast de försåt som de Tyska öfverlade. Allt för fega att öppet angripa dem de fruktade eller hatade, sammansvuro dessa sig i hemlighet och [ XLIV ]verkställde sin plan undernattens tystnad; de betydligaste Svenska Borgare uppsöktes och grepos, äfven på de heligaste ställen; mord och plundring slutade uppträdet; tvåhundrade personer blefvo ett offer för Hättebrödernas grymhet, deras välde i Stockholm var nu oinskränkt, och ett antal af Bönder, som samlat sig att hindra deras ströfverier, blef nedhugget i Uppland.

Ett nytt parti uppkom genom detta. Hufvudstaden, som belägrades å landsidan, kunde endast ifrån hafvet förses med lifsmedel; en hop äfventyrare åtogo sig denna omsorg och fingo derföre namn af Vitalianer eller Fetaljebröder[3]. Dessa, hvilka äfven ansågo sig som anhängare af Albrekt, betraktade Svenskar, Danskar och Norrskar som sina fiender, och deras sjötåg blefvo icke annat än plundringar. Roflystnaden förökte deras antal likasom deras djerfhet. Snart blef Stockholm förvandladt till ett sjöröfvare-näste, och ingen flagga trygg för deras anfall; stränderna kring Mälarn och Östersjön voro ett [ XLV ]grufligt vitne till deras härjande, och en allmän osäkerhet förjagade handeln ifrån Norden.

Denna sista omständigheten förmådde Hansestäderna att bemedla ett stillestånd, hvarigenom Albrekt och hans Sons befrielse skulle utverkas. Ett sjuårigt fängelse öppnades således för dessa olyckliga Prinsar; men de vilkor de måste underskrifva satte dem ur stånd att nånsin mer vinna Svenska Thronen, utan att likväl beröfva dem hoppet. Stockholm, som på trenne år anförtroddes åt Hansestäderna, skulle svara emot Albrekts lösen, i fall han på annat sätt icke kunde betala den, och Margareta såg sig omsider i fredligare besittning af Sverige. Med trygghet kunde hon då förakta den vanmäktiga inbillning, som kanske ännu smickrade Albrekt, att en gång återtaga den spira som blifvit ryckt ur hans hand. En Drottning, som lyddes af hela Norden, borde icke frukta en förjagad Konungs fåfänga förslag, och det var öfverflödigt för honom att afsäga sig anspråket på ett Rike, som han icke kunde inkräckta, och som vägrade att erkänna honom.

Om Margaretas ärelystnad varit inskränkt af begäret att befalla öfver vidsträckta [ XLVI ]länder, hade hon nu hunnit sitt mål. Den första af sitt kön, som i Norden ännu varit regerande, skulle hon, genom hvad hon redan gjordt, blifvit värdig den ryktbarhet som ovanliga menniskor förtjena; men hennes snille fordrade en sällsyntare ära. Att under en enda Monark, för alltid, sammanbinda dessa Stater, att förena trenne särskilta Folk, som oupphörligen använt sina krafter till hvarannans förstöring, att utsläcka en åldrad afvundssjuka, döda det hat som alltid brunnit emellan angränsande Riken; med ett ord: at skapa en Monarki, mäktigare än de flesta af sina samtida, se der målet för Margaretas önskningar, upplösningen af hennes planer. Med en vis försigtighet hade hon närmat sig till detta mål. I de Riken hon styrde fann hon Regentens myndighet inskränkt af Presterskapet och den mäktigare Adeln: Norrige, det är sannt, visade mera undergifvenhet, och Waldemars slughet hade i Dannemark förstått att verkställa allt hvad han önskade; men oenigheterna innom Konungahuset hade deremot i Sverige ökat fåväldets styrka, och ett tomt namn hade åtföljt Kronans glans. Det var förgäfves att våga ett försök emot båda dessa Stånd, [ XLVII ]med ettdera måste hon dela sin makt; Margareta fann att hon, för ögnablicket, uppoffrade minst då hon lemnade sitt förtroende åt Presterskapet, och kunde vinna allt genom dess bemedling. Tidens mörker hade gifvit en gudomelig vördnad åt de stadgar som kommo ifrån Rom, och de som förkunnade dessa stadgar delade deras Gudomlighet. Prelaterna smickrades lättare af det företräde som visades dem, och, utan alla de förbindelser som fästa Medborgaren vid samfundet, samlade endast för sig sjelfva. Deras anseende kunde icke ärfvas, och de som efterträdde dem kunde endast genom tillgifvenhet för den Regerande förvissa sig om de fördelar som icke voro oskiljaktige från deras embeten. Gränslöst var tillika deras inflytande på de lägre Andeliga, likasom deras välsignelser voro det säkraste medel hvarigenom Folkets beröm kunde vinnas.

En falsk regeringskonst har trott förställningen vara nödvändig för statsklokheten, och Margareta visste att bruka den. Hennes stora ändamål, att göra sin myndighet så oinskränkt som det var möjligt, kunde icke vinnas utan att förtrycka den mäktigare Adeln. Under det hon slösade [ XLVIII ]gunster på Presterskapet, förstod hon att småningom tillägna sig de gods som tillhörde de rikaste slägter, och att genom nya pålagor betunga sjelfva frälset, som sällan tog någon del i allmänna beskattningar. Hon förekom menighetens missnöje genom den nedlåtenhet hvarmed hon mötte dess klagomål. Bönderna kunde icke hata en Drottning som tycktes ömma för deras lidande, som förklarade att Allmogen blifvit förtryckt af hennes embetsmän genom medel hvilka hon icke kunnat förekomma, och som begärde tillgift för de olyckor hvilka hon försummat att afhjelpa. En låtsad andakt bidrog tillika att göra henne älskad, och den tillgifvenhet hon visade för Brigittiner-Orden röjer huru långt hon förstod att sträcka sin förställning. Det var en allmän fördom denna tiden, att klostren skänkte en hög grad af helighet, icke allenast åt dem som innom deras murar iakttogo de föreskrifna stadgar; men att Brödernas och Systrarnas goda gerningar sträckte sin förtjenande kraft äfven till dem, som låtit inskrifva sig i deras samfund. Icke en gång detta konstgrep ville Margareta försumma. Hon [ XLIX ]lät icke allenast inskrifva sig som Klostersyster i Wadstena, utan hon lät sammankalla både Nunnor och Munkar, hvilka hon alla kysste på händerna med mycken ödmjukhet. Det berättas, vid detta tillfälle, att en oinvigd broder framräckt åt Drottningen sin hand betäckt af kappan, men hon ville icke erkänna denna blygsamhet, utan i egenskap af syster, kyssa på blotta handen[4].

Med denna gåfva att förvärfva sig tillgifvenhet var det oundvikeligt att Margareta skulle lyckas i de flesta af sina företagande. Att verkställa sitt stora förslag, Nordens förening, fann hon likväl att hennes nya Thron borde förses med en Regent. Margareta, böjd att befalla, ville icke å nyo underkasta sig äktenskapets band, och ehuru mycket välde kärleken ägde i hennes hjerta herrskade ärelystnaden. Men så litet hon ville dela sin myndighet med en Gemål, så mycket önskade hon att bibehålla Kronan innom sin ätt, och valde derföre till sin Efterträdare sin Systers Dotterson, Henrik af Pommern, Son af Hertig [ L ]Wratislaw 7. Att göra denne Furste mera välkommen, kallade hon honom Erik, ett namn som länge varit älskadt i Norden, och hvaraf Sverige kunde påminna sig flera saknade Konungar. Tidigt hämtade hon denne Prins till sitt Hof, likasom för att lära honom den regerings-konst hon sjelf utöfvade, och för att gifva mera högtidlighet åt sitt val upptog hon honom för sin son. Men ehuru Margareta redan afgjort hvem som skulle efterträda henne, ville hon likväl lemna Svenska Rådet och Folket en skugga af sin gamla frihet att sjelfva utvälja sina Konungar. Norrska Rådet hade redan bifallit Eriks arfsrätt, vid Margaretas hyllning, och det Svenska, ehuru ogerna, erkände honom för sin Regent; men Drottningen ville likasom inbilla Menigheten att den bibehållit sitt gamla oberoende. Allmogen sammankallades till Mora stenar, till det ställe der Sveriges Konungar från de uråldrigaste tider blifvit hyllade; der utropades hennes fosterson, och att han der blifvit vald till Konung inhöggs i en sten, som borde bevittna det för efterverlden. Detta företagande följdes af ett annat, hvilket ännu mer måste öka hennes makt likasom mängden af hennes [ LI ]anhängare. Genom ett beslut i Nyköping förklarades för olagligt nästan allt hvad som skett under Albrekts regering; de förläningar han gifvit skulle indragas, och de egendomar han pantsatt återtagas utan lösen; äfven den frälserätt han utdelat förlorades, och kunde endast bibehållas genom den sednare Regentens särskilta nåd. Utan tvifvel var det alldrig Margaretas afsigt att i hela sin stränghet låta verkställa denna författning, kanske skulle det icke ens blifvit möjligt; men den efterlåtenhet hon visade ansågs som en verkan af hennes mildhet; och ett nytt tillfälle att utdela välgerningar så väl som att injaga fruktan, borde föregå utvecklingen af det förslag som hon först vid Eriks kröning ville upptäcka. Sjelf hade hon utöfvat alla Konungsliga rättigheter utan att vara krönt; men hon ville, genom denna Ceremoni, insätta sin fosterson i det höga embete hon uppdragit honom, och på hennes befallning samlades derföre de betydligaste personer från Nordens trenne Riken i Kalmar 1397. Med en prakt, som var värdig tillfället, och värdig Margareta, firades denna kröning, och på samma dag uppsattes det märkvärdiga beslutet om [ LII ]Nordens förening, men dess undertecknande skedde några veckor sednare. Ordsaken till detta dröjsmål behöfva vi icke söka i de samlade Ständernas missnöje, eller i andra politiska skäl, den visar sig genast då vi se handlingen vara underskrifven på den dagen som bar Drottningens namn[5]. Margareta ägde för mycken fåfänga att kunna neka ett så omärkt offer åt sin storhet; hon ville att den dag som gjorde epok för trenne Riken skulle tillika upplifva minnet af deras samfälta beherrskarinna; hon hade upprest sin ärestod i den Monarki hon stiftade; det felade icke mer än att dess stiftelse återkallade hennes namn.

Så olyckliga följder denna förening hade, grundades den likväl på rättvisa och billighet. En fullkomlig jemnlikhet emellan Sverige, Dannemark och Norrige antogs såsom grunden derföre. Alla dessa Riken skulle hädanefter styras af en enda [ LIII ]Konung, deras vänner likasom deras fiender skulle vara samfälta, och missgerningsmän, förviste ur det ena Riket, skulle icke finna någon tillflyckt i det andra. Utan att upphäfva den gamla valrättigheten gafs ett företräde åt infödda Konunga-söner, nästan lika med det som af ålder varit stadgadt i Sveriges lag och, för öfrigt, nästan alltid iakttaget i Norden. I den händelsen att Konungen skulle dö barnlös, förbödos ensidiga val och anbefalltes enighet. Alla gamla tvister skulle upphöra, och inga krig mer förefalla emellan dessa Stater, hvars inbyggare borde anse hvarannan som bröder. Det är sannt att hvart Rike skulle ännu styras efter sina särskilta lagar; men dessa lagar voro också bäst passande efter folkets olika lynnen, och de olika omständigheter som uppkomma genom luftstrek och lefnadssätt. Intetdera ägde en fullständig lagbok, ännu mindre en som kunde tjena för alla, och särskilta stadgar voro ännu gällande på särskilta ställen i samma Rike. Men äfven denna svårighet kunde med tiden öfvervinnas. Den stora byggnaden var emedlertid gjord, och Margaretas efterträdare behöfde endast att sträcka sin omsorg till de smärre delarna.

[ LIV ]Om det politiska band, som nu förenar Nationerna, varit kändt vid slutet af fjortonde seklet, skulle, utan tvifvel, den Nordiska Monarkien ådragit sig den uppmärksamhet, väckt den fruktan, som uppkommer äfven vid mindre Staters oförmodade tillväxt; men statsklokheten tycktes ännu vara fjettrad innom Vaticanen, och Sverige och Dannemark voro knappt kända mer än till namnet. Krig eller inbördes tvister tärde de mäktigaste af Europas Stater, och välmågan hade endast sitt säte i det lyckligare Italien. Det välde som Araberna grundadt i Spanien lutade redan till sin undergång: Granada hade endast några visa Regenter och sina grannars missämja att tacka för sitt bestånd. Oenigheter emellan Konungen och Adeln uppfyllde Kastilien. Tvenne partier stridde i Frankrike om högsta makten, under det en vansinnig Konung innehade Thronen. Stor-Britannien var skakadt af uppror, och Tysklands Kejsare, fången af sina egna undersåtare, hade endast återvunnit sin frihet för att inblanda sig i de tvister som oroade Kyrkan. Grekiska Kejsaredömet, redan skattlagt af Osmannerna, hade förgäfves sökt att afkasta sig detta ok och med hjelp ifrån Vestern [ LV ]återtaga sin sjelfständighet; en ny seger hade fört Bajazeth för Konstantinopels murar, och utom Timurs annalkande skulle Theodosii Rike redan icke varit mer. Timur hade framträngt ifrån Indiens stränder, inkräktat Ryssland och utbredt sina vapen öfver Asien. En ny Konunga-ätt hade utvidgat Pohlen, utan att ännu gifva det någon öfvervigt. Sigismund af Böhmen var slagen af sin läras fiende, och Ungerns Konung fruktade att dela sina grannars fara. En ny söndring i Kyrkan hotade att nedstörta Roms gigantiska makt: tvenne Påfvar stridde om den heliga stolen, förkättrade och bannlyste hvarannan. Genom korstågen hade handeln tagit en ny rigtning. Indiska varorna, fordom förda ifrån svarta hafvet, landvägen genom Ryssland, åt Östersjön, funno nu en genare väg ifrån Persiska hafsviken åt medelhafvet, och denna ombytta rörelse utbredde rikedomar öfver Italien; här grydde redan den dagning hvilken Europa skulle blifva skyldig sin hyfsning, här hade idogheten gifvit lif åt slöjderna, och välmågan förfinat sederna. De smärre Stater, som ända till våra dagar bibehållit sig i öfra Italien, voro redan bildade. Helvetien hade lyftat sig [ LVI ]ur den träldom hvarmed det förtrycktes af Österrike. Venedig, mäktigt till sjöss, utsträckte äfven på fasta landet sina eröfringar; Milano hade redan blifvit erkänd för en särskild Stat, och Florens skulle snart vinna sitt anseende under Mediceiska slägten. De fria Stater, som undandragit sig feodal-väldet, gåfvo lif åt vettenskaper och konster. Det gamla Roms afkomlingar böljade åter att känna sina förfäders arbeten, och att lära det språk hvarigenom dessa förfäder odlades; under en leende himmel eldades inbillningen, och redan hade skalder uppstigit, hvilkas sånger de efterkommande fåfängt skola söka att öfverträffa. Mer och mer utplånades den vildhet som genom Göternas tåg blifvit flyttad till det södligare Europa; nya uppfinningar utbredde nya beqvämligheter; man lärde att vörda menskligheten emedan man sjelf kände sig vara lycklig, och älskade ett lif hvars njutningar man lärde att känna. Sjelfva härfärderna blefvo snart icke annat än en lek; man gick sällan i fält utan för att göra fångar hvilka kunde utlösas, nästan alldrig stötte de stridande sina lansar emot hvarannan, och deras svärd voro icke blodiga då de kommo ifrån [ LVII ]tummelplatsen, emedan der icke flöt något blod utom ifrån sidorna af deras hästar. Om en häst slet sig lös eller blef ostyrig var det offa nog att afgöra segren; hela troppen följde efter och fienderna förföljde den så hastigt de kunde, under det de skrattade åt sina motståndares förvirring, och lofvade dem goda villkor om de ville gifva sig[6].

Kanske gränsade dessa seder till vekligheten; kanske voro våra samtida förfäder mera aktningsvärda för sitt mod och sin tapperhet? Jag skall icke dömma häröfver; men utan tvifvel är det en skönare anblick att skåda ett folk der tänkesätten äro förfinade än der de äga naturens hela råhet tillika med dess enfald. Denna njutning skänker historien oss så sällan; från det ögnabiick hon utvicklas ur sitt mytiska töcken, leder hon oss genom rysliga uppträden, framvisar skräckbilder, väcker vår förvånan, och tyckes vilja bortgömma alla taflor af lyckliga land, likasom hört fruktade att den lidande menskligheten skulle förolämpas af dessa ljusare drag. Lemnom den rättvisa åt vårt tidehvarf, [ LVIII ]att denna fruktan har försvunnit; antingen att de skäl hvarpå den grundades icke äro mer, eller att vårt slägte blifvit så förädladt, att vi icke såras genom föreställningen af en sällhet den vi sjelfva icke njuta. I de sekler vi hafva att genomlöpa skola vi sällan råka dessa gladare utsigter; nekom oss då icke att samla de dagrar som finnas der, om de ock skulle hämtas ifrån andra luftstrek. Äfven det aflägsna ljuset muntrar vandraren som öfverraskas af natten, och blotta målningen af de Nordiska folkens belägenhet vid fjortonde seklets slut skall snart visa oss en af de djupare skuggor som öfverhöljt menskligheten.

Den vildhet i seder, som man förebrått våra hedniska förfäder var ännu icke försvunnen, men deras dygder utöfvades icke mer; en gycklande Gudalära hade för jagat den gamla redligheten, bibehållit Nordens gamla fördomar, och ökat dem med främmande. Fredslagarna, stiftade för den allmänna tryggheten, hade ofta blifvit förnyade, utan att följas. Alla brott kunde försonas med penningar. De mäktiga foro kring landet som envåldsherrar, och underhöllo den tropp af betjenter, som följde dem, på allmogens bekostnad; äfven den enskilte äfventyraren kunde inbryta i [ LIX ]bondens koja, dela med våld hans lilla förråd, misshandla honom sjelf och bortföra hans hästar. Täta förbud emot storflockar och våldgästning visa huru långt djerfheten sträcktes, och huru fåfängt lagarna ville hindra den. Sjelfva Roms anseende kunde icke freda dess betjenter, och det var icke ovanligt att kyrkorna fläckades af blod. Dessa grymheter underhöllos genom det mörker som fjettrade förnuftet. Hvar fördomsfri tanka var ett brott, hvart bedrägeri som gagnade den heliga stolen en Gudomelig stadga. Att vilja utforska Naturens hemligheter var en förgripelse emot dess upphofsman, och de händelser hvars ordsaker voro okända ansågos som öfvernaturliga. Sjukdomar botades genom signerier, och allmänna landsplågor afvändes genom processioner och fastedagar. Menigheten samlades i templen för att höra religionens sanningar på ett språk som den ej förstod, och lärde att qväfva sina heligaste känslor för att vörda den dåraktigaste vidskeppelse. De rikedomar som sjötåg och härfärder hade samlat i Norden, voro försvundna genom påfveliga beskattningar. Handeln drefs genom främlingar, som utgjorde städernas rikaste invånare och en del af deras styresmän. Landets afkastningar utfördes oförädlade, och de [ LX ]nödvändigaste behofven köptes af Hansestäderna. De egendomar som blifvit tillslagna kyrkor och kloster kunde på intet sätt afsöndras derifrån, men genom nya gåfvor eller köp kunde de oupphörligen förökas, och utan tvifvel ingick det i Romerska stolens planer att, på detta sättet, en gång göra hela Norden till ett skattskyldigt län. Kyrkogodsen kallades andeligt frälse och voro fria för de flesta pålagor; ju mer de förökades, ju mer minskades antalet af den skattdragande allmogen, som likväl måste utgöra sina gamla gärder. Med kronogodsen och deras afkastning skulle Konungarna underhålla sitt Hof, besolda sina härar, löna sina embetsmän och visa frikostighet emot de andeliga; men sedan gåfvor och förpantningar minskat inkomsterna för efterträdarne, frestades dessa att ersätta bristen genom orättvisa utvägar. De styrande borde således förledas till lagbrott af sina behof, och de lydande retas till förtviflan af sitt armod; mellan regering och undersåtare kunde icke finnas andra band än tvångets, och den urgamla kärlek som de Nordiska folkslagen alltid hyst för sina Konungar, vårdades knappt hos en Allmoge som man trodde vara skapt att förtryckas.

Den nya Nordiska Monarkien omgafs af [ LXI ]olika grannar. Rysslands vilda inbyggare ströfvade ofta på Finska gränsorna, och föröfvade de rysligaste grymheter. Estland innehades af Korsbröderna. De smärre Stater, som gränsade intill Dannemark, voro icke fruktansvärda, och sällan eniga sinsemellan. De enskilta städer, som till större delen ägde en Republikansk regeringsform, och genom sitt förbund att bistå hvarannan fått namn af Hansestäder, voro de betydligaste. I de sekler då nästan hela Europas handel drefs genom Östersjön, hade dessa små Stater uppkommit och förökat sig. Med deras rikedomar växte deras anseende, och deras flottor hade besegrat Konungar. De tillfälligheter som flyttat Indiska handeln åt medelhafvet hade väl minskat deras vinst, men icke deras verksamhet; Nederländske hamnarna blefvo nu deras vigtigaste platsar, och likasom föreningspunkterna emellan söder och norr. Hela den Nordiska handeln var i deras händer, och för att bibehålla den, deltogo de ofta i de politiska hvälfningarna. Angelägne om lugn fruktade de likväl icke att invecklas i krig, och bemödade sig isynnerhet att bibehålla jemnvigt emellan de tvistande. Vid alla fredsslut infunno sig deras sändebud, de vigtigaste underhandlingar afgjordes genom deras biträde, [ LXII ]och alltid försedda med skepp och penningar, voro de alltid färdiga att understödja det land der de trodde sig kunna vinna de största fördelar för sin rörelse.

Genom Kalmare-Unionen hade nu Nordens trenne Riken fått en enda Konung, och denne Konungs förbindelse emot alla sina Riken var den samma. Han skulle styra hvart land efter dess särskilta lagar, och utöfva de rättigheter som ifrån ålder tillhört dess Regenter. Då krig uppkom, skulle alla hans landskaper bidraga till härens utrustning, men han skulle betala dess sold, och lösen för fångarna. Vid fredsslut, dagtingningar, eller förbund med utändska Makter tycktes hans myndighet vara mera inskränkt: han borde då afgöra målet med de närvarande Herrar af Rådet, eller ock tillkalla några af de mäktigaste från hvart Rike. Dessa få punkter utgjorde Konungens allmänna förbindelse vid Unionens början; Aristokratien, kufvad genom Margaretas makt och framgång, vågade ännu icke att föreskrifva honom lagar. De rika trodde sig böra vara nöjda att bibehålla den myndighet de ägde öfver sina bönder, och de ärelystna hoppades, kan hända, att en Regent öfver så vidsträckta Stater icke länge skulle kunna umbära dem.



  1. Några af våra namnkunnigaste Historiskrifvare anse det som otvifvelaktigt, att Svenska Rådet delte Riket emellan båda Prinsarna, på det Konunga-makten derigenom skulle bli försvagad. Denna gissning är åtminstone icke nog sannolik. Om Rådet trodt att Konungens myndighet förminskades med hans länder, hade det säkert icke bemödat sig så mycket att förena Skåne med Sverige. Men det var denna tiden en vana, som nästan öfvergått till lag, att Konunga-söner borde förlänas med Provinser, och detta bruk räckte ännu tvåhundrade år i Norden. Det är då troligast, att Rådet ville förekomma ett nytt upprepande af de tvister som under Waldemar och Birger föreföllo emellan de regerande och deras bröder, och detta kunde lättast ske då båda Prinsarna gjordes till Konungar, helst både Sverige och Norrige alltid älskat att hafva sin särskilta Regent. Att delningen skedde under det Magnus var i sin raskaste ålder, bevisar blott att man ansåg honom för oduglig till Regeringen, och att han ej visste förekomma det, tyckes röja att Rådets beskyllning ej var alldeles ogrundad.
  2. Hätta var den tiden ett allmänt namn på mössa, och detta ord brukas ännu, med samma betydelse, i flera landsorter. Man tror att Hättebröderna fått eller antagit detta namn af ett slags spitsiga mössor hvilka de buro till åminnelse af Albrekts löfte då han drog i fält emot Margareta.
  3. Victualier kallas, i gamla Svenska skrifter, allmänt Fetalje-varor, och har denna ordvridning uppkommit genom Tyska uttalet deraf.
  4. Wadstena Dagbok.
  5. Man påminne sig att i medeltidens handlingar icke nyttjades att uppteckna månaden, utan tideräkningen togs ifrån något helgons dag, och stundom ifrån näst föregående eller efterföljande söndag; ett bruk som ännu har bibehållit sig hos Allmogen. Kalmare-Unionen av underskrifven Margarete dag (eller den 20 Julii) 1397.
  6. Tenhove’s memoirer om Mediceiska huset.