Från Wikisource, det fria biblioteket.
Till tings! Till tings! Budkavlen går
kring berg och dal.
Kung Ring är död: nu förestår
ett kungaval.
Då tager bonden svärd från vägg,
det stål är blått.
Med fingret prövar han dess egg,
den biter gott.
De piltar se med glädje på
det stålblå sken;
de lyfta svärdet, två och två,
för tungt för en.
Men dottren skurar hjälmen ren,
blank skall han bli -
och rodnar, när hon skådar sen
sin bild däri.
Sist tar han sköldens runda värn,
en sol i blod.
Hell dig, du frie man av järn,
du bonde god!
All landets ära växer ur
ditt fria bröst.
I striden är du landets mur,
i frid dess röst.
Så samlas de med sköldegny
och vapenbrak
på öppet ting, ty himlens sky
är deras tak.
Men Frithiof står på tingets sten,
hos honom står
den kungason, en liten en
med guldgult hår.
Då går ett sorl kring bondelag:
"för liten är
den kungsson, kan ej skipa lag,
ej leda här." -
Men Frithiof lyfte pilten ung
på skölden opp.
"I Nordmän här är eder kung
och landets hopp.
Sen här den gamle Odens ätt
i bild så skön.
På sköld han känner sig så lätt
som fisk i sjön.
Jag svär att skydda rike hans
med svärd och stång,
och sätta fadrens gyllne krans
på son en gång.
Forsete, Balders höge son,
har hört min ed,
och om jag viker därifrån,
slå han mig ned!" -
Men pilten satt på skölden lyft
lík kung å stol,
lik unga örnen som från klyft
ser opp mot sol.
Den väntan blev det unga blod
till slut för lång,
och med ett hopp i mark han stod,
ett kungligt språng!
Då ropte böndren högt på ting:
"vi Nordens män
vi kore dig, bliv lik kung Ring,
sköldburne sven! -
Och Frithiof före dina bud
tills du blir stor.
Jarl Frithiof, dig ge vi till brud
hans sköna mor." -
Då blickar Frithiof mörk: "I dag
är kungaval,
men bröllop ej, min brud tar jag
av eget val.
Till Balders hage vill jag gå,
har möte stämt
med mina nornor där: de stå
och vänta jämt.
Ett ord jag måste tala med
de sköldemör.
De bygga under tidens träd,
och ovanför.
Ljuslockig Balder vredgas än,
den bleke gud.
Han tog, blott han kan ge igen
mitt hjärtas brud." -
Då hälsade han nyvald kung
på pannan kysst,
och långsamt över hedens ljung
försvann han tyst.
