Korpen (Böttiger)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Svalan Samlade skrifter
av Carl Wilhelm Böttiger

Korpen
Ärlorna  →


[ 82 ]

Jag följde fordom solens Gud,
Som silfver glänste då min skrud. —
På vingar djerfva, fria,
Jag bragte honom glada bud
Och mången profetia.

Men när en dag jag kom igen
Med budskap, att hans hjertas vän
En annans brud var redan;
Då gaf han mig förbannelsen,
Och jag är svart alltsedan.[1]

I höjderna jag än dock trifs:
Det högsta träd och torn, som gifs,
Jag till mitt näste väljer.
Och hvad jag ser jag tar till lifs,
Och hvem jag råkar sväljer.

Det väderkorn, mig blef beskärdt,
Är godt till allt, och ej är värdt
För jägarn att sig närma.
Jag menskolist att trotsa lärt
Och menskospråk att härma.

[ 83 ]

För glansen, som jag fordom bar,
Jag nu på en gång afsky har
Och likväl kärlek hyser;
I smyg jag gömmer hvad jag tar,
Och stjäl allt hvad som lyser.

Men ser jag krigets hvita tält
Och ser jag blodets röda fält,
Der lif och död stå profven;
Jag flaxar vild, jag skriar gällt,
Och tar min del i rofven.

Der slår jag ner, i rök af krut,
Och hackar alla ögon ut,
Som än ha glans i döden:
Jag hade sagt dem det förut,
Jag vet ju menskors öden.

Mig sjelf en gammal sägen spår,
Att, blir jag en gång hundra år,
Då nalkas min försoning, —
Och, badande i glans, jag går
Med sång till Gudars boning.[2]



  1. Korpen var, som bekant, Febi fogel. En dag — så berättar Apollodorus — bragte korpen Febus det budskapet, att Arsinoe, som Guden älskade, blifvit gifven Ischys till maka. Febus blef då så vred, att han förbannade budbäraren. Denne, förut hvit, blef i ögonblicket svart.
  2. ”En sägen är gängse, att korpen ej kan slå klong förr än han är hundrade år gammal. Dess skrik är eljest ett sträft krak, krak eller kruck, kruck.Nilsson.