Kungl. bref till öfverståthållareembetet af den 10 augusti 1866 angående Kungl. Djurgårdens förläggande till Stockholms stad.

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Kungl. bref till öfverståthållareembetet af den 10 augusti 1866 angående Kungl. Djurgårdens förläggande till Stockholms stad.


[ 1 ]Avskrift.

Kungl. bref till öfverståthållareembetet af den 10 augusti 1866 angående Kungl. Djurgårdens förläggande till Stockholms stad.




Carl. – – – Hos Oss har Vår befallningshafvande i Stockholms län, uti underdånig skrifvelse den 21 december 1849 hemstält, att den invid hufvudstaden belägna Djurgården intill Husar- och Laduvikarna samt det vattendrag, som förenar dessa, jämte en rät linea dragen från Laduviken till Norra Brunnsviken måtte skiljas från berörda län samt länsstyrelsen befrias från all polisbefattning derstädes och detta område i stället uti så väl polis- som rättegångs-, utsöknings- och uppbördsärenden läggas under Eder och Stockholms stads domstolar, till stöd hvarför Vår befallningshafvande andragit, hurusom enligt nådiga brefven den 26 september 1716 och den 8 september 1736 Blockhus tullplats och Ladugårdsgärdet äfvensom den så kallade Båtsmanstomten eller nuvarande Djurgårdsstaden voro underlagda Eder och hufvudstadens domstolar, medan öfriga delar af Djurgården fortfarande lydde under Vår befallningshafvande i Stockholms län och Danderyds skeppslags tingsrätt; att en verksam polisuppsigt, som numera, sedan en mängd offentliga nöjen å Djurgården föranledde större folksamlingar, vore af synnerlig vigt, ingalunda kunde af Vår befallningshafvande utöfvas med de få betjente, å hvilka polisvården på landet ankomme, nämligen kronofogde, länsman och fjerdingsman, hvilka alla äfven voro boende aflägse från Djurgården; att detta ock redan föranledt det genom nådiga kungörelsen den 26 april 1814 meddelade stadgande, att stadens fiskaler och polisbetjening må ega att till hela Djurgården och Ladugårdsgärdet sträcka den tillsyn och handräckningsåtgärd, hvarigenom isynnerhet lugn och ordning bland inträffande folksamlingar må bibehållas, förbrytelser, som derstädes kunna vara föröfvade, upptäckas, lösa och misstänkta personer, hvilka på sådana ställen sig undansticka, äfvensom tjufgods efterspanas och sökas, samt i dessa och dylika [ 2 ]ärenden göra behörig anmälan och förbrytaren till laga ransakning inkalla eller inställa hos öfverståthållareembetet för polisärenden, som hade att anställa förhör och ransakningar öfver de förbrytelser, hvilka sålunda anmärktes och upptäcktes, men hvilkas pröfning sedermera tillkomma vederbörlig domstol; att polisuppsigten å Djurgården sålunda vore delad mellan Vår befallningshafvande och Eder, genom hvilket mindre lämpliga förhållande nödig enhet saknades och uppsigten gjordes ofullständig; att de tillställningar, som å Djurgården gjordes till allmänhetens förlustelse, sällan anmäldes hos Vår befallningshafvande, som derför icke heller blefve i tillfälle att tillse, att sådana ej fingo otillbörligen ega rum, eller kunde hafva behörig kontroll deröfver, att stadgade afgifter för slika tillställningar blefvo erlagda; att vid inträffande eldsvådor å Djurgården voro för Vår befallningshafvande icke några medel att bispringa till buds, och då stadens brandredskap med servis i sådant ändamål derstädes instäldes, egde Vår befallningshafvande deröfver icke någon myndighet; att äfven i afseende å andra handräcknings- och förvaltningsbestyr än polisärenden samt i rättegångsärenden det skulle vara till större beqvämlighet, att Djurgården vore lydande under hufvudstadens styrelse och jurisdiktion, helst de flesta, som under sommaren bodde å Djurgården, hade sitt egentliga hemvist i hufvudstaden och sålunda kunde med mera lätthet anträffa och anträffas af hufvudstadens betjening än den långt bort boende kronobetjeningen, och det syntes dessutom vara mindre tjenligt, att, då åt Eder uppdrages befattning med Djurgården i ett eller annat hänseende, densamma i andra afseenden lydde under länet.

Till följd af nådig remiss har Vårt och rikets kammarkollegium, med insändande af underdåniga yttranden häröfver från så väl Stockholms magistrat och Eder som ock djurgårdsintendenten och riksmarskalksembetet, deruti I och öfriga bemälda myndigheter afstyrkte bifall till Vår befallningshafvandes förslag, riksmarskalksembetet med hemställan att någon rubbning eller inskränkning icke måtte ega rum uti den af Oss åt riksmarskalksembetet uppdragna förvaltning af och befattning med den till Vår enskilda disposition ställda Djurgården, uti underdånigt utlåtande den 14 december 1852 förmält: att [ 3 ]Djurgården eller den hälft, som, i vester sammanhängande med stadsdelarna Norrmalm och Ladugårdslandet, sträckte sig emellan stora segelleden, hafsviken Värtan och insjön Brunnsviken, förekomme i jordböckerna för Stockholms län under Danderyds skeppslag men icke under någon socken såsom en kronolägenhet utan hemmantal och ränta; att Djurgården, som under katholska tiden tillhört S:t Clara kloster, efter reformationen blifvit reducerad till kronan samt deruppå anslagits och bibehållits för framfarna konungars omedelbara behof i början till dels ladugård, dels jagtmark och sedermera uteslutande för sistnämnda ändamål; att den åt Djurgården alltifrån dess reduktion under kronan sålunda gifna bestämmelse att vara stäld till konungarnes enskilda disposition bibehållits äfven efter 1809 års riksdag, vid hvilken rikets ständer i detta hänseende endast anhöllo, att Djurgårdskassans inkomster uteslutande måtte användas till Djurgårdens förbättring och förskönande samt dervarande broars och vägars underhåll, hvilket vore anledningen till riksmarskalksembetets befattning med Djurgårdens enskilda ekonomiska angelägenheter; att hvad nu beträffade Vår befallningshafvandes framställning, det icke borde lemnas ur sikte, att Djurgården ligger i omedelbart sammanhang med Stockholm och att å den närmast belägna delen deraf rörelsen under en stor del af året vore nästan lifligare än under samma årstid i många delar af staden; och om än lugn och ordning vid inträffade folksamlingar derstädes hittills försvarligen upprätthållits samt polisbetjeningen upptäckt derå föröfvade förbrytelser, hade detta likväl icke alltid och såsom ett ovilkorligt tjensteåliggande kunnat af polisbetjeningen påräknas, utan måst bero på den ledighet densamma kunnat erhålla från bevakningen inom hufvudstaden, för hvars ordning och säkerhet den egentligen vore anstäld, hvadan också vid regleringar af polisbevakningen i Stockholm endast Djurgårdsstaden, som redan förut hörde under Stockholms stads förvaltning och lagskipning, men icke den öfriga delen af Djurgården blifvit afsedd; att stor olägenhet äfven härflöte deraf, att större delen af Djurgården i juridiskt afseende lydde under Danderyds skeppslags tingsrätt i jämförelse med begagnandet af stadens domstolar, [ 4 ]hvarunder Djurgårdsstaden, Blockhusudden och Ladugårdsgärdet redan hörde, hvilken olägenhet ej afhjelptes dermed att ransakningar med häktade personer numera hållas å länsfängelset i Stockholm, enär i allt fall sådana brottmål, hvari häktning ej egt rum, smärre ordnings- och polismål samt alla civila rättegångsärenden skola handläggas af häradsrätten å det på två mils afstånd belägna tingsstället Ensta, der endast tre lagtima ting årligen hållas; att hvad anginge Djurgårdens kyrkliga förhållanden, hvilka äfven voro ganska egna och ofullkomliga samt i behof af ett behörigt ordnande, det blifvit hos kollegium i särskildt mål upplyst, att Djurgårdens jägeristat, som utgjorde dess nästan enda ständige innevånare, tillhörde hofförsamlingen i Stockholm, samt att öfrige innevånare dels hörde till de församlingar i staden, hvarest de största delen af året bodde, dels till Ladugårdslands församling, hvars presterskap besörjde predikningarna i Djurgårdskyrkan och med hvilken församling Djurgården, enligt hvad kyrkoherden derstädes uppgifvit, under en lång följd af år haft gemensam själavård, skola och fattigvård; företeende alltså Djurgården det sannolikt inom riket enda exemplet af ett landsdistrikt, som hvarken sjelft utgjorde någon landtförsamling eller hade minsta kyrkliga gemenskap med någon annan sådan, hvilket förhållande, så märkvärdigt det ock förefölle, likväl lätt förklarades af detta områdes ursprungliga egenskaper af ladugård och jagtmark, egenskaper som längesedan för det mesta upphört och förvandlats till den af en bebygd och bebodd trakt, som äfven i andligt afseende påkallade reglering; samt att kollegium sålunda funne det vara af vigt och nytta, att Djurgården men i sådant fall hela området såsom en gemensamhet och icke blott en del deraf, på sätt Vår befallningshafvande föreslagit, frånskildes Stockholms län och förenades med Stockholms stad eller öfverståthållaredöme.

Sedan Vi, som funnit de af Vår befallningshafvande och kammarkollegium anförda skäl och omständigheter för förslaget att förena Djurgården med Stockholms stad äfven i de delar sådant icke redan skett vara förtjenta af synnerligt afseende, genom nådig remiss den 11 april 1855 anbefalt Eder att utarbeta en fullständig plan till ordnande af de genom sådan förändring inträffade förhållanden samt att [ 5 ]sedermera lemna Djurgårdens innevånare tillfälle att häröfver sig yttra, så hafven I efter inhemtande af Stockholms magistrats yttrande uti underdånig skrifvelse den 14 juli 1859 till Oss öfverlemnat jämte Djurgårdens innevånares inför Vår befallningshafvande afgifna yttrande i ämnet äfvensom en ytterligare underdånig skrifvelse från Vår befallningshafvande alternativa förslag antingen till Djurgårdens införlifvande med hufvudstaden såsom en integrerande del eller ock till dess förening med staden endast i polishänseende; varande i första alternativet föreslaget, att Djurgården förklarades lyda under Stockholms stad och öfverståthållaredöme samt vara inom stadens rågångar förflyttad, dock utan inskränkning af Vår höga rätt till Djurgården; att såsom följd häraf de delar af Djurgården, som nu tillhöra dels Solna, dels Lidingö socknar, måtte, såsom förut egt rum med öfriga Djurgården, förenas med Ladugårdslands församling, samt att, då Djurgårdens innebyggare sålunda kommo i åtnjutande af de rättigheter och fördelar, som stadens innevånare tillkomma, de å Djurgården befintliga lägenheter samt deras innehafvare borde förpligtas till enahanda skyldigheter och förbindelser, som för stadsegendomar och deras innehafvare äro gällande, med undantag af utgifter för sådana kommunala inrättningar, af hvilka Djurgården icke kunde draga någon egentlig fördel, såsom gatuläggning, gatulysning och brandväsendet, i följd hvaraf de kommunala utskylder, som skulle för Djurgården och staden blifva gemensamma, voro: brandvaktsafgift, inqvarteringsafgift, båtsmanshållsafgift, fattigförsörjningsafgift och bidrag till kostnaden för polisväsendet, för hvilket sistnämndas ordnande I ansågen Djurgården böra indelas i tre polisdistrikt; samt slutligen att den för Stockholms stad gällande byggnadsordning och åtskilliga speciela polisförfattningar borde undantagas från tillämpning å Djurgården.

Inför Vår befallningshafvande hörde, hafva Djurgårdens innevånare erinrat, hurusom Djurgården vore en kronolägenhet, som sedan flera hundra år tillbaka vore stäld till den regerande konungens enskilda disposition, hvadan ock någon eganderätt till mark eller tomtplats derstädes icke kunde vinnas; att [ 6 ]ensamt denna omständighet tycktes göra det oegentligt och olämpligt att förlägga ett så stort jordområde som Djurgården inom stadens rågångar, och det kunde till och med vara tvifvelaktigt, huruvida en sådan förvandling af en kronopark till jord lydande under stad kunde ega rum utan rikets ständers samtycke; att Djurgårdens innevånare, som för sina lägenheter måste erlägga afgifter till djurgårdskassan, genom den föreslagna förändringen skulle ytterligare drabbas af dryga utskylder, som icke borde kunna utan deras samtycke dem påtvingas; samt att, då de icke kunde inse hvarken de stora olägenheter, som förmenats härflyta af det nuvarande förhållandet, eller att några fördelar för dem sjelfva eller det allmänna, som uppvägde de ökade utgifterna skulle genom förändringen beredas Djurgårdens innevånare, de bestridde densamma och det så mycket mera, som det vore att befara, att Djurgården genom föreningen med Stockholm skulle förvandlas från lustpark till en bebygd stadsdel; och hafva de, som å Djurgården innehafva rättighet till utskänkning af starka drycker, särskildt förmält sig anse obilligt, att till följd af Djurgårdens förening med staden deras utskänkningsafgifter fördubblades, helst som de endast under en kort tid af året kunde utöfva utskänkningsrätten, ehuru de betalde skatt för hela året.

Uti sin ofvanomförmälda senare skrifvelse har Vår befallningshafvande förklarat sig numera instämma med kammarkollegium deruti, att den ifrågasatta förändringen borde omfatta hela Djurgården, enär i vidrigt fall den oformlighet qvarstode, att en ringa del af Djurgården, hvilken i kyrkligt och kommunalt hänseende fortfarande tillhörde Ladugårdslands församling, deremot i administrativt, judicielt och uppbördshänseende tillhörde Stockholms län, hvarigenom alltså det åsyftade målet blott till en del vunnes, likasom Vår befallningshafvande afstyrkte afseende å det senare af Eder framstälda alternativet om Djurgårdens förening med Stockholm endast i polishänseende, då berörda anordning blott till någon del skulle undanrödja de öfverklagade olägenheterna; men enär förändringen icke borde vid dess verkställande begagnas till medel att i någon man bereda Stockholms kommun ökade inkomster, hemstälde Vår befallningshafvande att af de förslagsvis upptagna utskylder, som af [ 7 ]Djurgårdsinnevånarne skulle bestridas, följande måtte uteslutas, nämligen: brandvaktsafgiften, enär djurgårdslägenheternas från hvarandra afskilda läge icke påfordrade sådana brandanstalter, som för staden voro behöfliga, inqvarteringsafgiften, enär Djurgårdens förening med staden icke ändrade nuvarande förhållandena i afseende å stadens inqvarteringsskyldighet, båtsmanshållsafgiften, under förutsättning att någon ökad skyldighet i afseende å båtsmanshållet ej ålades Stockholms stad i följd af föreningen, och fattigförsörjningsafgiften, så vidt dermed åsyftades, att denna tunga skulle utgöras efter enahanda grunder, hvarefter den från staden uttaxeras.

För egen del hafven I förmält, hurusom senare tiders erfarenhet ådagalagt nödvändigheten af en närmare förening mellan Djurgården och Stockholms stad synnerligast med afseende å den starkt tilltagande samfärdseln dem emellan, och att hvarje förändring härutinnan vore bättre än bibehållandet af de missförhållanden, som nu ega rum.

Med anledning af ytterligare nådig remiss har kammarkollegium under den 28 augusti 1862 dels insändt Stockholms stads konsistorii underdåniga yttrande i frågan, deruti konsistorium, med förklarande att intet hinder i kyrkligt hänseende mötte för den ifrågasatta föreningen mellan Djurgården och Stockholms stad, till berörda förening tillstyrkt nådigt bifall, dels ock för egen del anfört bland annat: att meningen ingalunda varit eller kunnat vara att, såsom Djurgårdsinnevånarne förmenat, vid Djurgårdens förening med Stockholm förändra denna lägenhets egenskap af kungl. lustpark eller inskränka Vår egen höga dispositionsrätt dertill i öfverensstämmelse med det af rikets ständer antydda ändamål af parkens försköning; att kollegium nu ansåg sig böra fästa uppmärksamheten äfven på frågan om vägunderhållningsskyldigheten å Djurgården, dermed förhölle sig så, att alla allmänna vägar derstädes underhöllos af Djurgårdskassan med undantag dels af det stycke af stora landsvägen, som från Roslagstullen i Stockholm går öfver Djurgården, hvilket vore indelat på vägbyggnadsskyldige inom Danderyds skeppslag, dels af vägstycket från Ladugårdsgärdet till Lidingöbro, hvilket underhölles af Lidingöns innevånare; och [ 8 ]ehuru Vår befallningshafvande ansett det böra äfven för framtiden härvid förblifva, hemstälde likväl kollegium, då enligt 25 kapitlet 8 § byggningabalken stad skall hålla sina vägar så långt, som dess egor räcka, och det icke kunde vara annat än olämpligt att landets innevånare skulle för all framtid fullgöra ett allmänt besvär inom stadens område, sedan Djurgården blifvit dit förlagd, äfvensom att Vår befallningshafvande och dess underlydande kronobetjening skulle fortfarande deröfver hålla tillsyn, att detta förhållande icke måtte ega rum längre, än till dess ny vägdelning inom de samfälligheter, som omfatta berörda vägstycken, behöfde verkställas, då underhållsskyldigheten deraf i öfverensstämmelse med rikets ständers beslut år 1809 borde öfverflyttas till Djurgårdskassan; att i kyrkligt hänseende Djurgården tillhörde Hedvig Eleonora eller Ladugårdslandsförsamling i Stockholm med undantag af lägenheterna vid Lidingöbro, som räknats till Lidingö, samt öfre och nedre Frescati, som räknats till Solna församling, men som berörda undantag icke grundades på något vederbörligt beslut utan endast på närbelägenheten, borde äfven nyssnämnda lägenheter nu förklaras tillhöra Djurgårdsförsamlingen, samt att kollegium fortfarande tillstyrkte bifall till den föreslagna fullständiga föreningen.

Sedan Djurgårdens innevånare inkommit med vidare yttrande i frågan samt Vi genom nådig remiss anbefallt Vår och rikets Svea hofrätt att efter vederbörandes hörande med underdånigt utlåtande i förevarande mål inkomma, så har hofrätten insändt yttranden dels af Danderyds skeppslags innevånare, som utan anfördt skäl afstyrkt bifall till föreningen, dels af domhafvanden i nämnda skeppslag, som under åberopande af de synnerliga olägenheter, hvilka för rättskipningen uppstodo deraf, att Djurgården till större delen hörde till Danderyds skeppslag, tillstyrkt bifall till föreningen, med förklarande att han icke gjorde anspråk på ersättning för de inkomster, som genom förändringen honom frångingo, dels ock af Stockholms stadsfullmägtige, hvilka med hänsyn till de stora svårigheter, som i deras tanke mötte för en fullständig förening mellan Djurgården och Stockholms stad, förmält sig icke kunna tillstyrka bifall till en förening i vidsträcktare mån, än att Djurgården, dock endast till den del, som ligger söder om Djurgårdsbrunnsviken, må förklaras i allt [ 9 ]hvad till politi och ordning hörer lyda under hufvudstaden, så att alla der förekommande brottmål och lagöfverträdelser må af öfverståthållareembetet och stadens domstolar upptagas; och har hofrätten i underdånigt utlåtande tillstyrkt, att, ehvad det må finnas lämpligt, att Djurgården i administrativt och kommunalt hänseende förenas med hufvudstaden eller ej, Vi måtte i anledning af Vår befallningshafvandes ifrågavarande framställning förordna, att, i likhet med hvad beträffande Blockhus tullplats, Ladugårdsgärdet och den så kallade Båtsmanstomten redan är stadgadt, jemväl öfriga delar af Djurgården hädanefter skola i alla förefallande rättegångsmål lyda under öfverståthållareembetet och Stockholms rådstufvurätt.

Vi hafve nu i nåder låtit detta ärende Oss föredragas; och med afseende å de vid den tilltagande samfärdseln mellan hufvudstaden och Djurgårdens olika delar allt mera kännbara olägenheterna deraf, att Djurgården, af hvilken särskilda områden äro från lång tid tillbaka helt och hållet eller i vissa afseenden med hufvudstaden förenade, dock till större delen är derifrån skild och lyder under myndigheter på landet och Vår befallningshafvande i Stockholms län; samt enär de svårigheter, som emot Djurgårdens närmare anslutning till Stockholm blifvit anförda, om än af vigt, likväl icke äro sådana, att de böra lägga oöfverstigligt hinder i vägen för genomförandet af en förening, som i öfrigt finnes önsklig och af behofvet påkallad, helst om en billig lindring åtminstone tills vidare beredes Djurgårdens innevånare uti de kommunalutskylder, som böra af dem till staden erläggas, hafve Vi funnit godt i nåder förordna, att utan rubbning af den höga rätt i afseende å Djurgården, hvilken på sätt ofvan förmäles, Oss tillkommer, Djurgården till hela dess utsträckning[1] skall från och med den 1 januari 1868 vara förenad med Stockholms stad samt uti administrativt och judicielt hänseende lyda under eder och Stockholms rådstufvurätt äfvensom i kyrkligt afseende tillhöra Ladugårdslands församling i Stockholm och lyda under Stockholms stads konsistorium, med iakttagande: att å de delar af Djurgården, hvilka icke redan [ 10 ]äro med Stockholms kommun förenade, innevånarne skola tillsvidare vara befriade från deltagande i de kommunala utskylder till staden, hvilka det för närvarande åligger stadens fastighetsägare att såsom särskild klass utgöra; att frågan om rättighet till utskänkning af eller minuthandel med bränvin eller andra brända eller distillerade spirituösa drycker å Djurgården skola från och med år 1867 behandlas af hufvudstadens vederbörande myndigheter; att det försäljningsår för sådan utskänkning eller minuthandel, som under år 1867 tager sin början, skall beräknas från den 1 oktober samma år, med rätt för dem, hvilka för dylik utskänknings- eller minuthandelsrättighet från näst föregående året erlagt afgift äfven för tiden efter den 1 oktober, att återbekomma hvad som för nämnda tid svarar; samt att de vägar å Djurgården, hvilkas underhållande för närvarande besörjes dels af vägbyggnadsskyldige i Danderyds skeppslag dels af Lidingöns innevånare, skola af dessa menigheter fortfarande underhållas, intill dess ny vägdelning varder af annan laga anledning derstädes företagen, då Vi vilje på vederbörandes framställning angående underhållsskyldigheten vidare besluta; åliggandet det Eder att, så fort ske kan, inkomma med underdånigt förslag till de vidare föreskrifter och anordningar, som för föreningens genomförande kunna vara af nöden eller i följd af densamma påkallas, samt äro af beskaffenhet att böra af Oss pröfvas.

[Koll / B.]

{Stämpel:

[Bestyrkes å tjänsten vägnar:
Oscar Erikson]

}


  1. jfr k. br. den 23 nov. 1870 om Djurgårdens norra gräns.