Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Carl Ferdinand Thegerström

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Anders Christian Helmer Strömberg
Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910 : personalhistoriska anteckningar
av Johannes Svanberg

Carl Ferdinand Thegerström
Helena Sofia Hellberg  →


[ 47 ]

Carl Ferdinand Thegerström. K. T:ne 1 okt. 1871—30 juni 1888. K. Dr. T. 1 juli 1888—30 juni 1898. K. T. 6 febr. 1900 (afskedsrecett).

Född i Stockholm den 20 juli 1826 (son af mantalskommissarien Johan Peter Thegerström och Anna Lovisa Åkerdahl). Efter slutade skolstudier blef han anställd i N. F. Kjerrströms antikvariska bokhandel vid Stora Nygatan, men lämnade snart denna bana och kom vid 20 års ålder år 1846, till dåvarande Mindre Teatern, hvars styresman, Olof Ulrik Torsslow, blef hans förste lärare i scenens svåra konst, och utan tvifvel hade han denne genialiske konstnär mycket att tacka för väckandet och utvecklingen af de egenskaper, hvilka sedermera beredde honom [ 48 ]ett rum bland våra mest uppburna skådespelare. Vid Mindre Teatern stannade han i åtta år, eller till 1854, då denna teater öfvertogs af Edvard Stjernström. Han tog nu anställning vid Södra Teatern, som då innehades af Johan Willehad Weselius, men som efter dennes död 1855 öfvertogs af den såsom scenisk ledare utmärkte teaterföreståndaren Ludvig Zetterholm, hvilken varit Ferdinand Thegerströms kamrat under alla åren hos Torsslow och som föröfrigt var hans svåger. Här gjorde han sig snart gällande, och på 1860-talet var han utan all fråga den främste på herrsidan i Södra Teaterns lilla, väl valda och jämnspelta sällskap. Där gåfvos mest svenska lustspel, ofta nog gjorda efter utländska förebilder, till dess på 1860-talet Offenbachiaden till en god del trängde undan vaudevillen af den äldre skolan. Thegerström var den mest burleske operettskådespelare på den tiden — hans General Brum i »Storhertiginnan af Gerolstein», hans klotrunda Dunkaschin i »Theblomma», hans Pietro i »Frihetsbröderna» och hans Cabriolo i »Prinsessan af Trapezunt» voro präktiga buffaframställningar. Vid denna scen stannade han i sjutton år och hade därunder tillfälle att ådagalägga en mycket mångsidig förmåga. Hösten 1871 öfvergick han till de kungliga teatrarne. Hans första uppträdande på Dramatiska Teatern blef knappast mer än en succés d'estime. Det var som Dutrécy i Labiches 3-aktskomedi »Jag», en roll i hvilken Svante Hedin förut roat publiken och där Knut Almlöf gjorde den roligaste och originellaste typen. Man fann Thegerström korrekt, men ingenting vidare. Men hans nästa roll blef skälmen Autolykus i Shakspeares »En vintersaga», som den 7 dec. 1871 gafs första gången på Kungl. Stora Teatern, och det blef en »fullblodig och dristig buffaprestation», som rent af öfverraskade genom stilen i anläggningen. Därmed var isen bruten, men några lustiga roller kommo sedan sällan eller aldrig på Thegerströms lott — han fick så många flera karaktärsroller inom det moderna skådespelet. Med mycken smidighet lämpade han sin naturell efter de nya förhållandena. »De offenbachska sånggudinnornas älskling», som han en gång blifvit kallad af en tidning, blef en allvarlig och litet sträf karaktärsframställare. Kraftig anläggning, skarp blick på karaktärens grunddrag och ofta en träffsäker detaljering fann man i regeln hos hans typer — en ganska saftig humor fann [ 49 ]man ibland under en torr yta, såsom hos hans Jemmerling i »Advokaten Knifving», och känsla fattades honom ej, det visade han som Aslaksen i »De ungas förbund», i hvilken roll han efterträdde Dahlqvist. Ett par andra glansroller voro Månsson i »Berta Malm», och den eleganta bofven van der Krafft i »Dora». Korrekt spelade han sådana Ibsenroller som Konsul Bernick i »Samfundets pelare», Werle i »Vildanden», Kroll i »Rosmersholm» och Doktor Stockman i »En folkets fiende», där han senare var en mycket lyckad borgmästare, då Hillberg öfvertagit doktorns roll. Det var något borgerligt öfver hans person och i borgerliga typer hade han sitt bästa område, helst svenska eller åtminstone germanska typer.

»För det hjertegoda under den sträfva ytan hade han uttryck lika väl som för det kallt myndiga, och äfven skurkaktighet, dold under ett bullrande godmodigt sätt, låg väl för hans temperament. 1880-talet blef hans bästa skede vid de kungliga scenerna. Han var då mycket ofta med, ett mönster af pligttrohet, alltid på sin plats, alltid intresserad, oftast mycket lyckad, ett af spellistans och af Dramatiska teaterns stöd. Under de senare åren af hans anställning där hade en allt mera försvagad syn försvårat och till slut omöjliggjort hans arbete. Det blef — naturligt nog — under dylika förhållanden något famlande och osäkert, ej endast i hans uppträdande, utan äfven i uppfattningen af rollerna. Jämmerling spelade han dock, så länge Almlöf var med, utan märkbart fösvagande, och bland hans senare roller var gubben Heinecke i Sudermanns »Ära» en kraftigt och konsekvent genomförd figur. Vid full kroppslig och andlig vigör drefs han emellertid af sin svaga syn bort från scenen». (Georg Nordensvan, uppsats i Aftonbladet 62 1900.)

Utom förut nämnda roller må bland dem, som Thegerström under sin 27-åriga anställning vid de kungliga teatrarne utförde, förtjäna följande att anföras: Lord Dunbar i »Richard Sheridan», Brissot i »Denise», och Pontus Bark i »Sanna kvinnor». Ofvan citerade författare skref om Thegerström vid hans död att han var »en scenisk artist från den tiden då dessa ägnade sin kraft åt den scen de tillhörde och inte försvunno på blixtturnéer midt under spelterminen och fordrade att teatern skulle rätta sig efter dem — en artist, som tjänat under fanan länge, troget och med heder». Han hade sin afskedsrecett å [ 50 ]Kungl. Teatern den 6 febr. 1900, då han utförde Egeus' roll i »En midsommarnattsdröm». Thegerström blef riddare af Vasaorden 1888. Under sina senare år var han bosatt i Täby vid Rimbobanan där han afled den 23 maj 1910.

Gift 1863 med skådespelerskan vid Södra Teatern, fru Mathilda Wilhelmina Eugenia Thorell, född Liljegren (född 2 febr. 1829, död i Stockholm den 31 okt. 1902, syster till teaterföreståndaren Ludvig Zetterholms hustru, Charlotta Emerentia Liljegren).

Ferdinand Thegerström var en man med en ovanligt stor beläsenhet. Isynnerhet ägde han djupa kunskaper i botanik, och han hade på detta område stort anseende bland såväl svenska som utländska vetenskapsmän. Han efterlämnade ett synnerligen värdefullt botaniskt bibliotek.