Kungl Majts proposition nr 17 år 1960/Förslaget till lag om rätt till fotografisk bild

←  Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, m. m.; given Stockholm: slott den 27 november 1959

Bihang till riksdagens protokoll år 1960. Första samlingen sjunde bandet Kungl. Maj:ts prop. 17 av Riksdagen Förslaget till lag om rätt till fotografisk bild

Förslaget till lag om rätt till fotografisk bild

Kommittén. Av skäl som anförts vid 10 § i förslaget till lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk har kommittén ansett bestämmelser om skydd för fotografier alltjämt böra upptagas i en särskild lag, vilken omfattar samtliga fotografier, oberoende av deras art eller kvalitet; i enlighet härmed har fotografier generellt undantagits från tillämpningsområdet för lagen om upphovsrätt. En förutsättning för denna lösning har ansetts vara, att de fotografirättsliga reglerna utformas så, att de tillgodoser det skyddsbehov som gör sig gällande för de kvalificerade fotografiernas del. Kommitténs förslag till ny lagstiftning på området innebär därför, att reglerna närmats till de upphovsrättsliga skyddsföreskrifterna och i väsentliga avseenden erbjuder samma skydd som dessa; den viktigaste avvikelsen är, att skyddstiden för fotografier alltjämt ansetts böra sättas kortare än för litterära och konstnärliga verk.

Förslaget har rubricerats Lag om rätt till fotografisk bild. Vid dispositionen har följts samma principer som i förslaget till lag om upphovsrätt. Då reglerna hänför sig till en enda typ av skyddsobjekt, har de emellertid kunnat göras enklare än i sistnämnda förslag och deras antal har kunnat inskränkas. Någon indelning i kapitel har icke ansetts nödvändig.

De inledande bestämmelserna i kommitténs förslag behandlar rättens föremål, subjekt och innehåll (1–2 §§). Efter ett par stadganden, upptagande en presumtionsregel och en bestämning av det i förslaget använda begreppet »offentliggjord fotografisk bild» (3–4 §§), följer en rad bestämmelser om inskränkningar i rätten. Sålunda ges regler om framställning för enskilt bruk (5 §), om fotokopiering inom arkiv och bibliotek (6 §) samt om rätt att återge fotografier i kritisk eller vetenskaplig framställning (7 §) och i skolböcker m. m. (8 §). Särskilda bestämmelser meddelas om visning av fotografier (9 §) och om beställningsarbeten (10 §). Hithörande föreskrifter avslutas med ett stadgande om rätt att återge fotografier i rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse (11 §). Följande paragraf innehåller en regel om skyddstiden (12 §). Efter en bestämmelse, som behandlar i vilken ordning vissa ersättningsfrågor skall avgöras (13 §), följer ansvars- och skadeståndsregler samt vissa processuella föreskrifter (14–19 §§). I en särskild paragraf stadgas om lagens tillämpningsområde (20 §). Förslaget avslutas med Övergångsbestämmelser.

Remissyttrandena. Såsom vid 10 § i förslaget till lag om upphovsrätt anförts har det stora flertalet remissinstanser godtagit kommitténs ståndpunkt, att skyddet för fotografier bör regleras i en särskild lag. Kommitténs förslag till lag i ämnet har i allmänhet icke föranlett mera principiella invändningar. Svenska tidningsutgivareföreningen, svenska annonsörers förening och föreningen svenska affischtecknare anser emellertid att förslaget ger ett alltför vidsträckt skydd; sistnämnda förening ifrågasätter om detta lagstiftningsområde icke borde bli föremål för omprövning.

Av de remissinstanser, som anser att kvalificerade fotografier bör skyddas i upphovsrätten, menar konsultativa reklambyråers förbund att ny lagstiftning för övriga fotografier icke är erforderlig; förbundet finner det synnerligen angeläget att gällande fotografilag bibehålles oförändrad. Även Stockholms handelskammare ifrågasätter om icke denna lag erbjuder tillräckligt skydd. Övriga hithörande remissinstanser gör ej mera .principiella invändningar [mot kommitténs förslag.

Departementschefen. Såsom jag anfört vid 10 § i förslaget till lag om upphovsrätt har jag funnit övervägande skäl tala för att man, i likhet med vad kommittén föreslagit, låter lagstiftningen om rätt till fotografisk bild uttömmande reglera rätten till alla slags fotografier, alltså även sådana kvalificerade bilder som i princip kan jämställas med de inom upphovsrätten skyddade verken. En förutsättning för denna lösning är att fotografilagstiftningen utformas så, att den erbjuder tillräckligt skydd även för de kvalificerade alstren. Reglerna bör därför, såsom kommittén förordat, i olika hänseenden närmas till de upphovsrättsliga.

Kommitténs med angivna utgångspunkt upprättade förslag har i allmänhet icke mött principiella erinringar vid remissbehandlingen och bör enligt min mening läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Endast vissa smärre jämkningar torde påkallas.

1 §.

I paragrafen, som överensstämmer med 1 § första stycket kommittéförslaget, behandlas fotografirättens föremål och innehåll.

Gällande rätt. Enligt 1 § gällande fotografilag skyddar lagens bestämmelser rätten till bild, som framställts genom fotografi. Till fotografi hänföres jämväl annat, fotografi liknande förfarande. Enligt 2 § har den som framställt en fotografisk bild uteslutande rätt att genom fotografi mångfaldiga den. Fotografen har även uteslutande rätt att genom kinematografi offentligen förevisa av honom framställda fotografiska bilder. Såsom kinematografi anses jämväl annat, kinematografi liknande förfarande.

Kommittén. I kommitténs förslag har såsom föremål för rätten angivits fotografisk bild. Med uttrycket får, uttalar kommittén, i överensstämmelse med tekniskt språkbruk förstås bild, som uppkommit genom inverkan av ljus på därför känsliga ämnen. I allmänhet är fråga om synligt ljus, men även bilder som uppkommit under inverkan av annan strålning, såsom ultraröd eller ultraviolett sådan, röntgenstrålar o. s. v., är att hänföra under lagen. Vanligen upptages bilden på ett negativ av glas eller celluloid. Med hjälp av negativet framställes färdiga bilder genom fotokemiskt förfarande (vanliga kopior, förstoringar, diapositiv o. s. v.). Negativet kan vidare läggas till grund för framställning av bilder genom fotomekaniskt förfarande (ljustryck, djuptryck, autotypi, fototypi o. s. v.). Oberoende av framställningssättet utgör de färdiga bilderna ur rättslig synpunkt mångfaldigade exemplar av den fotografiska bild, som upptagits på negativet, och åtnjuter på grund härav samma skydd som tillkommer denna; kommittén hänvisar här till vad som i det följande anföres om rättens innehåll. Skydd åtnjutes även för bilder, som direkt och utan förmedling av negativ upptages på ljuskänsligt papper o. dyl.

I gällande fotografilag likställes med fotografi, i anslutning till en bestämmelse i Bernkonventionen, »annat, fotografi liknande förfarande» Av lagens förarbeten framgår att här avses fotomekaniska förfaranden, d. v. s. framställning med hjälp av kliché o. dyl. I förarbetena anfördes att bestämmelsen är överflödig, då på detta sätt framställda bilder åtnjuter skydd såsom mångfaldigade exemplar av den ursprungliga fotografiska bilden. Det ansågs emellertid lämpligt att upptaga konventionens formulering för att vinna formell överensstämmelse mellan den inhemska och den internationella rätten. Av samma skäl har kommittén ansett en motsvarande bestämmelse böra inflyta i den nya lagen; i sitt förslag har kommittén upptagit den såsom andra stycke i förevarande paragraf.

Enligt förslaget skyddas fotografisk bild, liksom för närvarande, oberoende av vad den återger. Under lagen är sålunda att hänföra icke blott fotografier av personer, naturscenerier, händelser o. dyl. utan även fotografier av föremål, konstverk o. s. v. I sakens natur ligger dock, uttalar kommittén, att fotografiska kopior i originalstorlek av affärshandlingar, ritningar o. dyl. knappast kan anses som »bilder» och därför icke är föremål för skydd. Däremot torde s. k. mikrokopior av handlingar principiellt böra anses som skyddade.

Kommittén framhåller, att det utan särskilt stadgande torde vara klart att fotografisk bild är skyddad även där upptagningen sker på film, avsedd för kinematografisk visning.

Härefter övergår kommittén till frågan om fotografirättens innehåll. Enligt kommittén gör sig här, liksom inom upphovsrätten, två huvudsynpunkter gällande. Fotografen bör erhålla rättsliga möjligheter att ekonomiskt utnyttja sitt alster. Han är dessutom, där fråga är om mera kvalificerade produkter, i behov av skydd för vissa ideella intressen som han knyter till alstret. I förevarande paragraf upptages regler om rättens innehåll i det förra avseendet; bestämmelser som väsentligen avser att skydda de ideella intressena har förts till 2 §.

I fråga om den ekonomiska rätten framhålles, att i stort sett samma synpunkter gör sig gällande som vid motsvarande spörsmål inom upphovsrätten. Kommittén hänvisar till den utläggning av ämnet, som givits under 2 § i förslaget till lag om upphovsrätt, samt uttalar att vad där anförts, tillämpat på nu förevarande område, innebär att ett fotografi kan ekonomiskt utnyttjas i huvudsak på två olika vägar: genom att det mångfaldigas i olika former (fotografiska kopior, film, tryck o. s. v.) och genom att det visas för allmänheten (skioptikon, film o. s. v.). Principiellt bör båda dessa huvudformer för utnyttjande förbehållas åt fotografen. I enlighet härmed har denne i förslaget förklarats äga uteslutande rätt att framställa exemplar av bilden och att visa den offentligt.

Vad angår befogenheten att framställa exemplar av bilden motsvarar denna den nuvarande rätten att genom fotografi mångfaldiga bilden. Att uttrycket mångfaldiga ersatts med orden »framställa exemplar av» innebär, framhåller kommittén, icke någon ändring i sak; härmed avses blott, liksom i förslaget till lag om upphovsrätt, att göra klart att framställning även av ett enda exemplar principiellt omfattas av rätten. Däremot föreligger en utvidgning såvitt angår de metoder för mångfaldigande som avses. För närvarande gäller fotografens rätt endast mångfaldigande genom fotografi. De fotografiska metoderna, under vilka är att hänföra även fotomekaniska förfaranden såsom djuptryck, fotogravyr o. s. v., är också de mest betydelsefulla. Fotografier användes emellertid ofta, särskilt inom reklambranschen, såsom förlaga för teckningar av olika slag. Även andra former för efterbildning kan tänkas; ett fotografi kan återges genom etsning eller annat grafiskt förfarande eller genom målning. Samtliga dessa fall bör enligt kommitténs mening omfattas av rätten och täckes av den valda generella formuleringen. För att underlätta förståelsen av stadgandet har i lagtexten såsom exempel på olika fotografen förbehållna framställningsmetoder nämnts fotografi, tryck och teckning.

Befogenheten att offentligt visa den fotografiska bilden innebär en utvidgning av den för närvarande gällande rätten att visa sådana bilder genom kinematografi. Ej heller i denna del finns enligt kommittén anledning att begränsa rätten med hänsyn till sättet för återgivningen. Även andra metoder för visning än kinematografi är av ekonomisk betydelse, exempelvis visning i skioptikon i samband med föredrag eller visning i television. I betraktande kommer även att fotografen, innan hans bild offentliggjorts, bör vara skyddad mot att den överhuvudtaget visas för allmänheten. Förslagets generella formulering täcker alla nu avsedda fall.

Rätten har principiellt ansetts icke böra omfatta utställning av offentliggjorda bilder; av lagtekniska skäl har inskränkningen härutinnan förts till ett särskilt stadgande i 9 § av kommittéförslaget.

I ett tredje stycke av förevarande paragraf av kommittéförslaget har uttalats, att framställaren av fotografisk bild i förslaget kallas fotograf.

Remissyttrandena. Frågan om rättens föremål behandlas av några remissinstanser. Styrelsen för konstnärernas riksorganisation framhåller, att genom klichétryck o. dyl. åstadkomna reproduktioner av konstverk enligt förslaget skyddas som fotografiska bilder. Att skyddet sålunda skall gälla gängse reproduktionsförfaranden kan icke anses motiverat. Enligt förslaget skulle reproduktionsföretaget kunna hindra konstnären att utöva sin rätt till reproduktionerna. En avgränsning av begreppet bild är ofrånkomlig; styrelsen vill bestämt understryka, att skydd icke bör tillkomma ett återgivande, som helt saknar självständigt bildmässigt uttryck. I styrelsens yttrande instämmer föreningen svenska tecknare.

I den i motiven berörda frågan om skydd för fotografier av handlingar uttalar styrelsen för Sveriges advokatsamfund att sådana fotografier icke i något fall bör vara skyddade, vare sig de är i originalformat eller i annat format. I samma riktning yttrar sig styrelsen för konstnärernas riksorganisation, föreningen svenska tecknare och föreningen svenska affischtecknare ävensom svenska försäljnings- och reklamförbundet, vilket anser att en bestämmelse härom bör intagas i lagen.

Vad angår rättens innehåll hemställer svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas förening, att fotografens ensamrätt att visa bilden offentligt utvidgas till en generell rätt att göra bilden tillgänglig för allmänheten. Hans ideella intressen kräver att han i varje särskilt fall äger bestämma, om han överhuvudtaget vill utge bilden. Många skäl kan föranleda att han ej vill det, även om han håller den kvar i sitt arkiv.

Styrelsen för konstnärernas riksorganisation och föreningen svenska tecknare anser den av kommittén föreslagna utvidgningen av rätten till att omfatta även återgivande på annat sätt än genom fotografi lämna rum för tolkningssvårigheter i de talrika fall, då en konstnär hämtar ett visst verklighetsstoff från fotografier; även i detta fall synes en avgränsning av begreppet bild ofrånkomlig. Föreningen svenska affischtecknare diskuterar samma fråga; för sin del förutsätter föreningen att absolut identitet mellan bild och teckning måste föreligga för att bilden skall anses eftergjord. Svenska försäljnings- och reklamförbundet behandlar spörsmålet ur reklamens synpunkter och anför:

Förslaget innebär en betydande utvidgning av fotografens rätt jämfört med nu gällande lag, enligt vilken fotografens uteslutande rätt gäller endast mångfaldigande genom fotografi. Alltjämt synes emellertid avsikten vara att fotografen icke skall ha något skydd för själva bildinnehållet, verket. Det står sålunda i princip fortfarande envar fritt att taga en identiskt likadan bild som en annan fotograf tidigare framställt. Ur reklamens synpunkt förefaller denna uppläggning av skyddet icke alldeles tillfredsställande. En originell och konstnärligt högtstående fotografisk skapelse i en annons eller annan reklam synes nämligen härigenom icke åtnjuta skydd mot efterbildning. Ett problem, som uppkommer i och med att icke blott mångfaldigande genom fotografi utan även »framställande av exemplar» genom »teckning eller annat förfarande» faller inom skyddssfären, synes vara hur likhetsgraden skall bestämmas. Såvitt förbundet kunnat finna har kommittén med lätt hand förbigått detta icke minst för reklamen viktiga problem. Utan kännedom om hur kommittén tänkt sig lösa detta, finner förbundet det svårt att taga någon definitiv ställning till den utvidgning av skyddet, som kommittén sålunda föreslagit. Förbundet vill emellertid betona att det synes betänkligt att förbjuda avtecknande av helt »triviala» fotografiska bilder och menar att skyddet för fotografi mot efterritning under alla förhållanden måste begränsas till att avse särpräglade (högklassiga) fotografiska alster.

Statens konstråd understryker att en konstnär, oaktat förslaget icke upptager motsvarighet till 4 § andra stycket i förslaget till lag om upphovsrätt, måste anses äga att i fri anslutning till ett fotografi framställa ett nytt och självständigt verk.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet anför i fråga om rättens subjekt:

Innehavare av fotografirätten är enligt förslaget »den som framställt fotografisk bild». Härmed avses väl i första hand den, som ställt in kameran samt utlöst slutaren. I praktiken kan emellertid säkerligen tvekan uppstå vem som är att anse såsom fotograf. Som exempel kan anges, att det inom reklamen ofta förekommer att bildarrangemanget ombesörjes av en ickefotograf i samråd och samarbete med yrkesfotografen. Om förbundet förstått motiven rätt, torde i regel den som arrangerat bilden sakna all rätt, eftersom själva bildinnehållet icke åtnjuter skydd.

Förbundet framhåller, att det anförda utgör ytterligare ett argument för dess uppfattning att vissa fotografier bör skyddas i upphovsrätten.

Svenska bokförläggareföreningen anser, att såsom villkor för skydd bör stadgas att originalfotografier på baksidan är försedda med anteckning om fotografens namn och adress samt framställningsåret.

Departementschefen. I den nya lagstiftning till skydd för fotografier som nu skall genomföras bör i enlighet med kommitténs förslag skyddsobjektet, i anslutning till gällande rätt, anges som fotografisk bild. Begreppet är på sätt kommittén utvecklat rent tekniskt; principiellt ställes icke någon fordran på viss kvalitet hos bilden. En viss begränsning ligger emellertid i kravet att produkten skall utgöra en »bild». Som kommittén anfört undantages härigenom från skydd vanliga ljuskopior och liknande kopior av ritningar och handlingar; gemensamt för här avsedda fall är att den fotografiska metoden användes som medel för rent mångfaldigande. Det kunde ifrågasättas om man icke, såsom yrkats i några remissyttranden, i tydlighetens intresse borde uppställa uttryckligt undantag i detta hänseende. Det är likväl förenat med vissa svårigheter att i lagtext avgränsa det undantag man här avser. Att helt allmänt låta detta avse fotografier av ritningar och handlingar skulle föra för långt; om speciella metoder använts, exempelvis i syfte att för forskningsändamål framhäva detaljer, tydliggöra tillägg och överstrykningar o. dyl., bör fotografiet vara skyddat. Med hänsyn härtill och då något praktiskt behov av ett stadgande i ämnet knappast torde föreligga, anser jag ett sådant, liksom hittills, kunna undvaras. Jag anser icke heller anledning finnas att, på sätt yrkats från konstnärshåll, från skydd utesluta fotografier av skulpturer, målningar och andra konstverk eller reproduktioner framställda med hjälp av sådana fotografier.

Såsom kommittén anfört är lagen tillämplig även då bilden upptages på film, avsedd för kinematografisk visning. Utan särskilt stadgande torde vara tydligt att den också är tillämplig på sådan upptagning av bild på elektromagnetiskt band, som inom televisionen väntas få användning vid sidan av upptagning på film.

I kommitténs förslag har, i anslutning till gällande rätt, jämväl intagits stadgande, att som fotografisk bild anses även bild som framställes genom ett med fotografi jämförligt förfarande. Tillägget anknyter till en motsvarande bestämmelse i Bernkonventionen. I förslaget har uttrycket fotografisk bild emellertid en så vid innebörd, att tillämpningsområdet även utan dylikt tillägg motsvarar vad som föreskrives i konventionen, och det berörda stadgandet synes därför kunna utgå.

Vad härefter angår rättens innehåll bör, i enlighet med kommitténs förslag, fotografen tillerkännas uteslutande rätt att framställa exemplar av bilden och att visa den offentligt. Rätten att framställa exemplar avser icke blott, såsom i gällande lag, mångfaldigande genom fotografi utan även mångfaldigande på andra sätt; i lagtexten har utom fotografi såsom praktiskt viktiga exempel nämnts tryck och teckning. Denna utvidgning av rätten har vid remissbehandlingen väckt kritik hos företrädare för konstnärerna, vilka anser att skyddet kan komma att utgöra hinder för deras legitima behov av att hämta visst verklighetsstoff från fotografier. Representanter för reklambranschen finner likaledes utvidgningen betänklig såvitt gäller fotografier av enklare typ men anser å andra sidan skyddet otillräckligt i fråga om högklassiga fotografier, då ju själva bildinnehållet icke kommer att skyddas. Av praktiska skäl bör dock samma regler gälla för alla slags fotografier. Enligt min mening är det härvid välmotiverat att genomföra ett skydd mot obehörigt avtecknande o. dyl., ett skydd som för fotograferna är av stort värde. Några praktiska svårigheter att tillämpa de nya reglerna torde knappast behöva befaras. Självfallet måste det stå envar fritt att genom fotografi, teckning eller på annat sätt, konstnärligt eller icke konstnärligt, återge föremål, situationer, landskapsbilder o. s. v. utan hinder av att de tidigare upptagits på ett fotografi. Detta innebär att motivet för ett fotografi aldrig i och för sig kan åtnjuta skydd enligt fotografilagen. Det är också klart att det måste vara tillåtet för konstnärer att skaffa sig verklighetsstoff genom att studera andras fotografi. Det ligger därför i sakens natur att ett skydd mot efterbildning av fotografi genom ritning o. dyl. icke i regel kan avse mer än ett direkt kopierande av själva fotografiet eller ett eftergörande med ändringar som uppenbarligen blott avser att beslöja ett sådant direkt kopierande. Göres längre gående ändringar, föreligger i allmänhet icke ett efterbildande av fotografiet utan ett återgivande av motivet; sådant är tillåtet, eftersom fotografen, såsom nämnts, icke har någon ensamrätt till detta.

Vad härefter beträffar rätten att visa bilden offentligt innebär även den en utvidgning i förhållande till gällande lag, där motsvarande befogenhet blott gäller visning genom kinematografi; enligt förslaget avses jämväl visning exempelvis genom skioptikon eller television. Företrädare för fotograferna har yrkat att rätten i denna del, på samma sätt som motsvarande befogenhet inom upphovsrätten, utformas som en generell rätt att göra bilden tillgänglig för allmänheten; fotografen skulle härigenom få kontroll även över olika spridningsåtgärder. Beträffande fotografier är det emellertid en enklare utväg att, såsom kommittén föreslagit, bereda skydd i detta hänseende genom speciella straffbestämmelser; se härom vid 17 §. I praktiken blir skyddet i stort sett detsamma enligt de båda metoderna.

Rätten till fotografisk bild skall enligt förslaget, liksom för närvarande, tillkomma den som framställt bilden. I allmänhet är självfallet att såsom fotograf anse den person som manövrerat själva kameran, som »tagit bilden». Om någon annan anvisat eller arrangerat motivet bör detta icke medföra att denne erhåller någon rätt till bilden, eftersom enligt vad förut utvecklats rätten icke avser motivet. Understundom kan tänkas att ansvaret för kameraarbetet är fördelat på flera personer; dessa får då gemensamt rätt till bilden.

I förslaget kallas den som framställt bilden för fotograf. Det torde icke vara nödvändigt att, såsom skett i kommitténs förslag, särskilt uttala detta förhållande i lagtexten.

Att, såsom i ett remissvar förordats, göra skyddet beroende av vissa formaliteter skulle strida mot Bernkonventionen, och jag kan icke biträda detta förslag.

2 §.

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 2 § kommittéförslaget, behandlar fotografens ideella rätt.

Gällande rätt. Generella bestämmelser i ämnet saknas i gällande fotografilag. En specialbestämmelse om fotografs namn återfinnes i 4 § andra stycket; här stadgas, i anslutning till bestämmelser om rätt att mångfaldiga fotografi i vetenskapliga framställningar, skolböcker m. m., att då fotografi sålunda användes, fotografens namn och hemvist, därest uppgift därom finnes på bilden, skall anges vid avbildningen.

Kommittén. Enligt kommittén bör i förslaget upptagas motsvarighet till bestämmelserna om upphovsmans ideella rätt i 3 § första och andra styckena i förslaget till lag om upphovsrätt. I fråga om mera kvalificerade fotografier kräves detta av Bernkonventionen i dess i Bryssel 1948 antagna lydelse. Ett stadgande i ämnet, som utformats i nära anslutning till de nämnda bestämmelserna, har influtit i förevarande paragraf. Enligt första stycket skall, då exemplar av fotografisk bild framställes eller bilden visas offentligt, fotografen anges i överensstämmelse med vad god sed kräver. I andra stycket stadgas, att bilden icke må ändras eller visas offentligt på ett sätt som är kränkande för framställarens anseende som fotograf. Sistberörda bestämmelse torde enligt kommittén i praktiken icke bli av större betydelse. Det har dock synts motiverat att bereda möjlighet till ingripande exempelvis i sådana fall, då framstående konstnärliga fotografier användes som »blickfångs vid skyltning med tvivelaktiga varor eller som illustrationer till pornografiska alster.

Det har icke ansetts föreligga anledning att uppställa motsvarighet till 3 § tredje stycket i förslaget till lag om upphovsrätt.

Remissyttrandena. Svenska tidningsutgivareföreningen förutsätter att »god sed» för tidningarnas del motsvarar tillämpad praxis. Enligt gällande överenskommelse med fotograforganisationerna »förklarar sig tidningarna och tidskrifterna villiga att medverka till att fotografens eller bildleverantörens namn eller signatur anges vid publicerandet av bilder av mera fotografiskt-konstnärligt värde». Varje krav på att härutöver ange fotografens namn måste avvisas. Vad beträffar ändringsförbudet framhålles de svårigheter av redaktionell och teknisk art, som en tillämpning av stadgandet måste medföra för tidningarna; föreningen hänvisar här till sitt yttrande vid 3 § i förslaget till lag om upphovsrätt. Publicistklubben anser god sed inom tidningsvärlden icke innebära att fotografen behöver anges i normala fall. Stundom kan fotografen ha ett motsatt intresse, nämligen att få utnyttja sin grundlagsskyddade rätt till anonymitet. Den närmare innebörden av uttrycket »god sed» torde få göras avhängig av de branschnormer, som tillämpas på området. Det måste tillses att någon kollision mellan tryckfrihetsrättsliga och auktorrättsliga principer icke uppkommer.

Svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas förening hemställer att stadgandet kompletteras med en bestämmelse motsvarande 3 § tredje stycket i förslaget till lag om upphovsrätt. Fotografens ideella rätt bör i princip vara oöverlåtbar; han kan lika ofta som andra upphovsmän, kanske oftare, bli föremål för ekonomisk press..

Departementschefen. Såsom kommittén anfört bör i den nya lagen intagas bestämmelser till skydd för fotografs ideella rätt, i huvudsak överensstämmande med 3 § i förslaget till lag om upphovsrätt. Angående innebörden av hänvisningen till god sed i första stycket gäller vad därom anförts vid nämnda paragraf.

Liksom kommittén anser jag det dock icke erforderligt att uppställa motsvarighet till regeln i tredje stycket av sagda paragraf om viss begränsning i möjligheten att efterge den ideella rätten. Sådana särskilda förhållanden som beträffande litterära och konstnärliga verk motiverar en dylik regel synes i stort sett icke föreligga då det gäller fotografier.

3 §.

Paragrafen är likalydande med 3 § kommittéförslaget.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande, att såsom fotograf an.- ses, där ej annat visas, den vars namn, finna eller allmänt kända signatur på sedvanligt sätt anges på exemplar av bilden eller då denna visas offentligt. Stadgandet motsvarar 7 § första stycket i förslaget till lag om upphovsrätt. Att även angivande av firma förklarats grunda presumtion motiveras med hänvisning till att utövandet av fotografyrket betraktas som rörelse och därför ofta drives under firma. Däremot har icke ansetts behövligt att i texten omnämna angivande av pseudonym, eftersom det knappast förekommer att fotografer är verksamma under sådan.

Departementschefen. Det föreslagna Stadgandet, som lämnats utan erinran i remissvaren, torde böra upptagas i lagen.

4 §.

Paragrafen är likalydande med 4 § kommittéförslaget.

Kommittén. Till skydd för fotografens ideella rätt har beträffande förslagets regler om rätt att fritt återge fotografisk bild i allmänhet såsom förutsättning uppställts, att bilden är offentliggjord. En bestämning av detta begrepp har upptagits i förevarande paragraf. I enlighet med motsvarande definition i 8 § i förslaget till lag om upphovsrätt skall fotografisk bild anses offentliggjord, då den lagligen gjorts tillgänglig för allmänheten; i regel förutsättes alltså, att fotografen samtyckt till åtgärden. Såsom praktiskt viktiga exempel nämnes i lagtexten, att bilden utgivits eller utställts offentligt. Ett annat i praktiken viktigt fall är, att fotografiet överlämnats till en kommersiellt driven bildbyrå eller till ett för allmänheten tillgängligt bildarkiv.

Departementschefen. Förevarande stadgande i förslaget har lämnats utan erinran i remissvaren och torde böra upptagas i lagen.

5 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 5 § kommittéförslaget, behandlar rätten att framställa exemplar för enskilt bruk.

Gällande rätt. Enligt 3 § gällande fotografilag är tillåtet för envar att utan fotografens tillstånd mångfaldiga fotografisk bild till sitt enskilda bruk.

Kommittén. I förslaget har rätten, på motsvarande sätt som skett i 11 § i förslaget till lag om upphovsrätt, inskränkts till att avse enstaka exemplar. Däremot har icke upptagits någon motsvarighet till det i nämnda stadgande uppställda villkoret för rätten, att verket skall ha offentliggjorts. Kommittén framhåller att offentliggörande i fråga om fotografier icke är något regelmässigt och normalt; en inskränkning av den enskildes kopieringsrätt till enbart offentliggjorda fotografier skulle draga alltför snäva gränser för denna.

Liksom 11 § i förslaget till lag om upphovsrätt är den föreslagna bestämmelsen tillämplig även då den enskilde låter mångfaldigandet ske genom annan. De nordiska fotografförbunden har hemställt, att stadgandet i detta hänseende måtte inskränkas, så att mångfaldigande genom annan skulle förutsätta tillstånd av fotografen, om sådant tillstånd utan större omgång kunde inhämtas. Därvid har framhållits, att det ofta förekommer att en person hos en första klassens ateljé beställer en enda bild och därefter hos en billigare fotograf låter taga kopior härav för ett lägre pris. Dessa är av lägre kvalitet, eftersom de framställts utan hjälp av det ursprungliga negativet. Då de eftergjorda kopiorna återge originalets signatur, bibringas allmänheten föreställningen att fotografen bär ansvaret för dessa och förhållandet kan menligt inverka på fotografens yrkesanseende. Enligt kommitténs mening saknas icke fog för det sålunda framställda önskemålet. Av praktiska skäl synes det dock kommittén icke möjligt att tillgodose detta; att införa en generell regel i föreslagen riktning skulle medföra onödigt hinder vid mångfaldigande för enskilt bruk av ordinära fotografier, och att uppställa särskilda regler för konstnärligt mera högtstående fotografier skulle i tillämpningen vålla svåra gränsdragningsproblem.

Remissyttrandena. Svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas förening anser att rätt enligt stadgandet endast bör gälla fotografi som offentliggjorts. Det kan inträffa att fotografen lånar ut en icke offentliggjord bild, och någon rätt för låntagaren att för enskilt bruk kopiera en sådan bild bör icke finnas. Ett uttalande i samma riktning göres av länsstyrelsen i Uppsala län.

De båda förstnämnda remissinstanserna hemställer, att stadgandet kompletteras med bestämmelse, att om mångfaldigande skall ske genom annan, tillstånd skall erfordras från fotografen, där sådant tillstånd utan större omgång kan inhämtas.

Svenska tidningsutgivareföreningen anser begränsningen till enstaka exemplar vara överflödig.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund hänvisar beträffande paragrafen till de erinringar styrelsen framfört mot 11 § i förslaget till lag om upphovsrätt.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör den för närvarande gällande rätten att kopiera fotografier för enskilt bruk begränsas så att den endast avser framställning av enstaka exemplar. Företrädare för fotograferna har framställt önskemål om att begränsningar skall genomföras i ytterligare ett par hänseenden. De skäl som kommittén anfört häremot synes emellertid bärande, och jag anser mig därför ej kunna tillmötesgå dessa önskemål.

6 §.

Paragrafen överensstämmer med 6 § kommittéförslaget.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande, att arkiv och bibliotek, med Konungens tillstånd och på de villkor, som däri anges, må för sin verksamhet framställa exemplar av fotografisk bild. Stadgandet utgör en parallell till 12 § i förslaget till lag om upphovsrätt och motiveras framför allt därav, att åtskilliga av de objekt, som enligt nämnda stadgande skall kunna fotograferas av arkiv och bibliotek, utom litterära och konstnärliga verk innehåller även fotografiska bilder. Detta gäller icke minst tidningar och tidskrifter.

Remissyttrandena. Svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas förening anser, att kopieringsrätt enligt stadgandet endast bör kunna meddelas åt offentliga arkiv och bibliotek och hemställer att detta anges i lagtexten. I denna bör också intagas föreskrift, att kopior endast får framställas för internt bruk och för utlåning; det har förekommit att arkiv utan tillstånd kopierat fotografier för reklamändamål.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund hänvisar beträffande paragrafen till de erinringar styrelsen framfört mot 12 § i förslaget till lag om upphovsrätt.

Departementschefen. I fråga om de invändningar mot förevarande paragraf i förslaget som vid remissbehandlingen framförts från ett par håll får jag hänvisa till vad jag uttalat vid 12 § i förslaget till lag om upphovsrätt. Stadgandet torde böra upptagas i lagen i överensstämmelse med kommitténs förslag.

Paragrafen, som motsvarar 7 och 8 §§ kommittéförslaget, behandlar rätten att återge fotografi i kritisk eller vetenskaplig framställning samt i skolböcker o. dyl.

Gällande rätt. Enligt 4 § första stycket gällande fotografilag är tillåtet att i vetenskaplig framställning eller i skrift, som är avsedd att tjäna till bruk vid undervisning, till förklaring av texten mångfaldiga fotografisk bild, som utgivits eller varit offentligen utställd.

Kommittén. Kommittén har i 7 § av sitt förslag upptagit stadgande, att i kritisk eller vetenskaplig framställning må i anslutning till texten återges offentliggjord fotografisk bild; återges i populärvetenskaplig framställning ett flertal bilder av samma fotograf, äger han rätt till ersättning. Stadgandet har utformats efter förebild av motsvarande bestämmelse i 14 § andra stycket i förslaget till lag om upphovsrätt. I 8 § av sitt förslag har kommittén upptagit stadgande, att i arbete till bruk vid undervisning må i anslutning till texten intagas offentliggjord fotografisk bild. På motsvarande sätt som i 16 § i förslaget till lag om upphovsrätt föreslås att fotografen skall äga rätt till ersättning. Däremot har det icke ansetts behövligt att upptaga motsvarighet till det där stadgade villkoret för lånerätt, att viss tid förflutit efter verkets offentliggörande.

Remissyttrandena. Svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas förening anser, att lånerätten enligt 7 § kommittéförslaget bör begränsas till återgivning i vetenskapliga framställningar, så att den ej får åberopas beträffande kritiska eller populärvetenskapliga arbeten. Tillåtes återgivning i kritiska framställningar, kan befaras att stadgandet kommer att åberopas för återgivning i vanliga reportage, om dessa blott innehåller en del kritiska jämförelser. Vad angår populärvetenskapliga framställningar är detta begrepp mycket mångtydigt; varje författare kan ge sitt arbete en anstrykning av populärvetenskap. Skall överhuvudtaget lånerätt stadgas till förmån för populärvetenskapliga framställningar, bör rätten begränsas till enstaka bilder. Förslaget kan medföra att en förläggare utger en populärvetenskaplig bok om exempelvis fotografi, där förläggaren utan att inhämta tillstånd och utan att betala ersättning illustrerar boken med en å två bilder från en stor del av landets bästa fotografer. De återgivna bilderna kan t. o. m. hämtas ur en av fotografen utgiven bildbok, vilken genom återgivningen helt eller delvis kan mista sitt nyhetsvärde. Redan nu finns tendenser till sådana utgåvor. Under alla förhållanden bör fotografen ha rätt till honorar för varje bild, som med stöd av lånerätten intages i populärvetenskapligt verk. Beträffande lånerätten enligt 8 § kommittéförslaget framhålles, att man bör bibehålla det nuvarande villkoret att det arbete, vari återgivningen sker, skall vara avsett att tjäna till bruk vid undervisning. Vidare bör stadgas samma bestämmelse om karenstid, som enligt 16 § i förslaget till lag om upphovsrätt skall gälla för konstverk. Det är ännu mera angeläget med karenstid för fotografier än för konstverk, eftersom fotografier ofta har ett nyhetsvärde, vilket genom publicering i skolböcker o. dyl. försvinner eller nedsättes. I fråga om båda paragraferna framföres önskemål om att man bibehåller den nuvarande formuleringen att återgivningen skall ske »till förklaring av texten». Det av kommittén valda uttrycket »i anslutning till texten» öppnar vida större möjligheter till otillbörligt återgivande.

Svenska bokförläggareföreningen framhåller, att de föreslagna ersättningsbestämmelserna kommer att göra många böcker, som användes i skolorna, väsentligt mycket dyrare än för närvarande. Även i sådana fall, då fotografen ej begär ersättning för sin bild eller rätten till bilden utlöpt, måste förlagen för nya upplagor räkna med full ersättning, om de ej kan få besked av fotografen eller eljest kan fastställa när bilden framställts. Väljer förlagen i en sådan situation för att undvika tvister den utvägen, att de ur böckerna utmönstrar alla bilder beträffande vilka uppgörelse ej kunnat träffas, blir de äldre upplagorna oftast oanvändbara.

Publicistklubben och svenska tidningsutgivareföreningen anser att det bör införas en allmän rätt att mot ersättning återge fotografi i tidning.

Departementschefen. I enlighet med kommitténs förslag bör gällande regler om rätt att utan tillstånd använda fotografier som illustration i vetenskapliga framställningar i princip bibehållas. Därvid bör, liksom i 14 § i förslaget till lag om upphovsrätt, med vetenskaplig framställning jämställas kritisk framställning. Såsom kommittén förordat bör emellertid beträffande populärvetenskapliga framställningar införas rätt till ersättning för fotografen. Populärvetenskapliga arbeten utges ofta i kommersiellt syfte och med hänsyn till den betydelse som fotografiskt illustrationsmaterial ofta har för arbetets framgång är det skäligt att honorar lämnas för de fotografier som utnyttjas. I kommitténs förslag har, i anslutning till vad som förordats beträffande konstverk, såsom villkor för ersättning uppställts att återgivningen avser ett flertal fotografier av samma fotograf. Jag vill här erinra om att jag i fråga om konstverk föreslagit den jämkningen i kommitténs förslag att ersättning skall utgå så snart mer än ett verk återgivits. Då det gäller fotografier bör man emellertid enligt min mening införa en generell rått till ersättning, sålunda även om endast ett fotografi återges. För fotografier är återgivning i populärvetenskapliga arbeten ett viktigt användningsområde, som med reproduktionsteknikens utveckling och den ökade avsättningen av sådana arbeten fått allt större betydelse, och det föreligger knappast anledning att i något fall tillåta återgivning utan ersättning. Någon parallell med konstverk kan här ej dragas; fotografier utnyttjas som illustrationer under helt andra förutsättningar än konstverk. I överensstämmelse med det anförda bör vidtagas den jämkningen i kommitténs förslag, ätt återgivning i populärvetenskaplig framställning endast får äga rum mot ersättning. Jämkningen står i överensstämmelse med en rekommendation av de danska, finska och svenska delegerade vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957.

Såsom kommittén föreslagit bör även nuvarande bestämmelse om rått att utan tillstånd använda fotografier som illustrationer i skolböcker och andra arbeten avsedda att tjäna till bruk vid undervisning kompletteras med en regel att det endast må ske mot ersättning. Att såsom representanter för fotograferna yrkat jämväl införa en föreskrift om karenstid för lånerättens utövande anser jag icke vara påkallat.

En förutsättning för lånerätt skall i samtliga här avsedda fall vara att återgivningen sker i anslutning till texten. Uttrycket torde på ett lämpligare sätt än det nu nyttjade »till förklaring av texten» ange det samband mellan framställning och illustrationsmaterial som kräves. Det bör nämligen icke alltid krävas att fotografiet utgör en förklaring av texten; det bör räcka att det ytterligare belyser och illustrerar vad som sagts i denna. Någon egentlig utvidgning av det fria området är dock knappast avsedd. Överhuvudtaget får frågan mindre betydelse i och med att det erkännes en generell rätt till honorar för fotografen.

Ersättning enligt bestämmelserna bör tydligen utges till fotografen eller om rätten till fotografiet i sin helhet övergått på annan person, t. ex. en beställare, till denne. Då kommitténs förslag möjligen skulle kunna föranleda misstolkningen att ersättningen städse skall utges till fotografen personligen, bör bestämmelserna i denna punkt något omredigeras.

Jag anser det icke föreligga anledning att, såsom yrkats i ett par remissyttranden, införa lånerätt till förmån för pressen.

8 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Departementschefen. Sveriges radio har vid remissbehandlingen hemställt att det införes bestämmelse om rätt att i televisionsreportage från dagshändelse medtaga fotografi som visas såsom ett led i dagshändelsen. Behovet härav synes visserligen vara ringa men för fullständighetens skull torde en regel i ämnet böra upptagas. För de speciella fall som här avses synes rätt till ersättning ej böra stadgas.

9 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Departementschefen. I likhet med vad som föreslagits beträffande utsändning i ljudradio eller television av litterära och musikaliska verk (se 22 § andra stycket i förslaget till lag om upphovsrätt) torde av praktiska skäl böra införas tvångslicensbestämmelser rörande visning av fotografier i television. På förevarande område är det emellertid knappast möjligt att uppställa krav, att organisation skall ha givit generellt tillstånd till utsändning av medlemmarnas verk; det torde nämligen vara vanligt, att en fotograf överlåter hela rätten till sina bilder till bildbyråer, tidningar och andra. Bestämmelserna bör därför utformas som vanliga tvångslicensregler. På motsvarande sätt som föreslagits beträffande utsändning av litterära och musikaliska verk bör dock gälla, att de ej skall äga tillämpning om fotografen meddelat förbud mot visning eller det eljest föreligger särskild anledning antaga att han motsätter sig visning. Bestämmelserna bör gälla till förmån för svenskt televisionsföretag som Kungl. Maj :t bestämmer. Från deras tillämpningsområde bör undantagas film.

10 §.

I paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 9 § kommittéförslaget, har upptagits regler om utställning och annan visning av fotografier.

Kommittén. Enligt 25 § i förslaget till lag om upphovsrätt skall upphovsmans rätt att visa konstverk upphöra sedan han överlåtit exemplar av verket eller detta blivit utgivet. För fotografier bör enligt kommittén motsvarande gälla i fråga om visning genom offentlig utställning. Av de nordiska fotografförbunden har visserligen framhållits, att sådant utnyttjande kan ha kommersiell betydelse, t. ex. då fotografier användes som »blickfång» i skyltfönster. Det torde emellertid vara en fast rotad uppfattning, att den som äger ett fotografi är berättigad att fritt förfoga över detta och att i hans rätt även ingår befogenhet att använda fotografiet för utställningsändamål; en förändring härutinnan torde den allmänna uppfattningen ha svårt att godtaga.

Beträffande andra former för visning torde det däremot enligt kommitténs mening icke vara lämpligt att draga en parallell med vad som enligt förslaget till lag om upphovsrätt gäller om konstverk. Visning av fotografi genom kinematografi är sålunda en viktig form för utnyttjande, som redan är erkänd i gällande rätt. Även visning exempelvis genom skioptikon eller television i samband med föredrag är ett betydelsefullt sätt att utnyttja fotografier. Principiellt bör fotografen därför ha rätten till sådan visning i behåll, även sedan han överlåtit exemplar av fotografiet eller utgivit detta.

I enlighet med det anförda har kommittén i första stycket av förevarande paragraf upptagit stadgande, att sedan fotografen överlåtit exemplar av bilden eller denna blivit utgiven, exemplar, som överlåtits eller omfattas av utgivningen, må utställas offentligt.

Visning av filmer och ljusbilder förekommer ej sällan i samband med undervisning, vid välgörenhetsfester och i andra sammanhang, där det enligt 20 § i förslaget till lag om upphovsrätt skall vara tillåtet att framföra upphovsrättsligt skyddade verk. I dylika fall bör det enligt kommitténs mening även vara fritt att visa fotografisk bild. En undantagsbestämmelse i denna riktning har upptagits i andra stycket.

Remissyttrandena. Svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas förening yrkar att rätten att fritt utställa fotografier begränsas, så att den icke gäller i fråga om utställning i kommersiellt syfte. Yrkesfotograferna har hittills alltid betingat sig särskild ersättning, om kopian skall användas i sådant syfte. Genomföres förslaget, kommer denna inkomstkälla att falla bort. Vad angår rätten att eljest visa fotografier utan tillstånd hemställer organisationerna att denna, i överensstämmelse med principen i 20 § i förslaget till lag om upphovsrätt, göres beroende av att den eller de som visar bilden gör det utan ersättning. Vidare anföres att begreppet folkbildningsverksamhet är oklart och ägnat att leda till att paragrafen får ett alltför vidsträckt tillämpningsområde. Slutligen ifrågasättes om icke fotografen bör äga rätt till ersättning, om visningen sker för undervisningsändamål; han har ju sådan rätt i det näraliggande fallet, att fotografier återges i skolböcker.

Departementschefen. Gentemot det av kommittén föreslagna stadgandet om rätt att fritt utställa fotografi har företrädare för fotograferna gjort gällande, att dessa hittills alltid brukat betinga sig extra ersättning vid försäljning av kopior som skall utställas i kommersiellt syfte och att, om förslaget genomföres, denna inkomstkälla kommer att falla bort. Det bör emellertid framhållas att förslaget icke innebär någon begränsning av fotografernas möjligheter i förevarande hänseende. Enligt gällande rätt saknar fotograferna överhuvudtaget en självständig rätt till offentlig utställning och i den mån ersättning betingas, sker detta alltså uteslutande på avtalsrättslig grund. Om fotograferna, såsom naturligt är, vill fordra särskild ersättning beträffande kopior som skall utställas, står detta dem alltjämt fritt. Det är däremot icke tillfredsställande att införa en ordning enligt vilken den som – utan inskränkande avtalsvillkor – förvärvat ett fotografi skulle vara förhindrad utställa detta.

Ej heller det i andra stycket föreslagna stadgandet om rätt att genom skioptikon o. dyl. visa fotografier i samband med undervisning m. m. synes ge anledning till erinran; till stadgandet bör dock, i analogi med det tillägg som i departementsförslaget gjorts till 20 § i förslaget till lag om upphovsrätt, fogas bestämmelse att stadgandet ej skall gälla film. I ett par remissyttranden har hemställts att i stadgandet skall införas motsvarighet till det i nämnda paragraf föreskrivna villkoret, att den som framför verket gör det utan ersättning. Detta villkor avser emellertid framförande av utövande konstnär och kan alltså icke tillämpas vid visning av fotografier.

11 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Departementschefen. I sitt remissvar har Sveriges radio hemställt om be stämmelse att televisionsföretag, som äger rätt att i utsändning visa fotografisk bild, jämväl skall vara berättigat att medtaga bilden i sådan s. k. efemär inspelning som avses i 22 § första stycket i förslaget till lag om upphovsrätt. Detta önskemål torde böra tillgodoses. I det normala fallet, att företagets rätt grundar sig på avtal med fotografen, synes en bestämmelse av förevarande innehåll visserligen knappast behövlig; i regel lär tillstånd till utsändning få anses omfatta jämväl tillstånd att vidtaga för utsändningen erforderliga tekniska åtgärder, däribland att bilden medtages i sådan inspelning som här avses. Den är emellertid av värde i fall då utsändningen med stöd av lagen äger rum utan tillstånd, exempelvis då fotografi enligt 10 § visas i utsändning som sker för undervisningsändamål.

12 §.

Paragrafen är likalydande med 11 § kommittéförslaget.

Kommittén. Kommittén har här upptagit stadgande, att fotografisk bild fritt må utnyttjas i rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse. Kommittén anför som exempel, att polisen skall äga mångfaldiga och publicera tillgängliga fotografier av efterspanade personer, av brottsplatser o. s. v., oavsett vem som framställt bilderna.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om icke rätten enligt stadgandet bör så begränsas, att den skall tillkomma endast myndighet, på vilken det ankommer att svara för här ifrågavarande intresse.

Departementschefen. Förevarande stadgande torde böra upptagas i lagen i enlighet med kommitténs förslag; anledning att begränsa det på sätt ifrågasatts av en hovrätt synes ej föreligga. Stadgandet är tillämpligt både då vederbörande myndigheter själva utnyttjar fotografier och i ett sådant fall som att pressen, på begäran av polisen, publicerar bilder av efterspanade.

13 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i kommittéförslaget.

Departementschefen. Stadgandet i 2 § att fotografens namn skall anges i överensstämmelse med vad god sed kräver, då exemplar av fotografisk bild framställes eller bilden visas offentligt, är tillämpligt även då fotografi återges fritt med stöd av någon av de i 6–12 §§ upptagna bestämmelserna. Vid sådan återgivning bör även källan nämnas i överensstämmelse med vad god sed kräver; om exempelvis ett fotografi i en populärvetenskaplig framställning hämtats från ett memoarverk, bör namnet på detta anges. Undantag bör dock göras för fall som avses i 12 §. Ett stadgande i ämnet, som motsvarar 26 § i förslaget till lag om upphovsrätt och som för kvalificerade fotografiers del kräves av Bernkonventionen, har upptagits i förevarande paragraf.

I paragrafen, som motsvarar 10 § kommittéförslaget, regleras rätten till beställda fotografier.

Gällande rätt. Enligt 5 § första stycket gällande fotografilag går vid fotografs död hans rätt enligt lagen över till hans dödsbodelägare. Enligt andra stycket må fotografs rätt enligt lagen, med eller utan villkor eller inskränkning, överlåtas till annan. I anslutning härtill stadgas i 6 § första stycket, att om fotografisk bild övergår i annans ägo, fotografens rätt ej är innefattad i överlåtelsen, med mindre särskilt avtal därom skett. Enligt andra stycket skall dock, om bilden är framställd efter beställning, rätten övergå till beställaren, där ej annat uttryckligen avtalats.

Kommittén. Att rätt till fotografisk bild helt eller delvis kan överlåtas har kommittén icke ansett behöva uttalas i lagtexten; dess förslag upptager därför icke någon motsvarighet till den nu gällande bestämmelsen härom.

Kommittén har övervägt, huruvida i fråga om överlåtelse av rätten borde upptagas särskilda avtalsregler, motsvarande dem som influtit i 3 kap. i förslaget till lag om upphovsrätt. På detta område har dock, framhålles det, ännu icke utbildats så fasta sedvanor och kutymer, att de kan läggas till grund för en sådan reglering. Kommittén har därför icke ansett tiden mogen att föreslå lagstiftning i ämnet. Endast i ett praktiskt betydelsefullt spörsmål, nämligen frågan hur med avseende å beställda bilder rättsförhållandet gestaltar sig mellan fotografen och beställaren, har det synts kommittén påkallat att upptaga särskilda regler.

I denna fråga uttalar kommittén, att det enligt dess mening icke kan anföras något giltigt skäl för att bibehålla den nu gällande presumtionsregeln, att fotografens rätt, där ej annat uttryckligen avtalats, övergår till beställaren. Huruvida och i vad mån beställaren skall äga rätt att förfoga över bilden bör avgöras med ledning av beställningsavtalets innehåll och omständigheterna i övrigt. I vissa fall lär avtalet visserligen, även om det icke upptager några bestämmelser därom, kunna tolkas så, att beställaren förvärvat hela rätten till bilden. I andra fall leder emellertid en avtalstolkning till att beställaren endast erhållit rätt att använda bilden för det ändamål, för vilket den beställts, och att rätten i övrigt stannar kvar hos fotografen. Då den nu gällande presumtionsregeln innebär ett hinder för en sådan fri avtalstolkning, har kommittén ansett den icke böra överföras till förslaget.

Om presumtionsregeln upphäves, blir huvudregeln att fotografen, där annat icke avtalats eller får anses vara avtalat, har fotografirätten i behåll. Enligt kommitténs mening bör beställaren emellertid skyddas mot att fotografen utan hans tillstånd mångfaldigar bilden eller gör den tillgänglig för allmänheten. Detta gäller i första hand i fråga om porträtt och liknande; även eljest har beställaren ofta sådant personligt intresse i bilden, att det icke bör förekomma att fotografen förfogar över denna utan hans samtycke. Till skydd för beställarens här avsedda intresse har kommittén i första stycket av förevarande paragraf upptagit stadgande, att i fall som nu avses ytterligare exemplar av bilden ej må framställas eller bilden göras tillgänglig för allmänheten utan samtycke av beställaren; dock att fotografen skall äga på sedvanligt sätt utställa bilden i reklamsyfte, såframt ej beställaren förbjuder det.

I andra stycket har meddelats en specialregel rörande beställda porträtt; beställaren skall utan fotografens samtycke äga intaga porträttet i tidning, tidskrift eller skrift med biografiskt innehåll. Kommittén framhåller att beställaren enligt gällande rätt i allmänhet är berättigad härtill enligt den förut nämnda presumtionsregeln. Starka praktiska skäl talar enligt kommitténs mening för att denna ordning får gälla även om presumtionsregeln upphäves.

Till sist framhåller kommittén, att vad som utsäges i gällande fotografilag därom att vid fotografens död hans rätt enligt lagen övergår till hans dödsbodelägare och att i fall, där fotografisk bild övergår i annans ägo, fotografens rätt ej är innefattad i överlåtelsen med mindre särskilt avtal därom skett, torde gälla utan uttryckliga bestämmelser. Häremot svarande föreskrifter har därför ej ansetts behöva upptagas i förslaget.

Remissyttrandena. Förslaget att upphäva den nuvarande presumtionsregeln om att vid beställning fotografens rätt, där ej annat uttryckligen avtalats, övergår till beställaren biträdes av rikets allmänna kartverk. Kartverket anser emellertid den i förevarande paragraf till skydd för beställaren givna bestämmelsen, att fotografen icke utan hans samtycke äger förfoga över bilden, icke kunna godtagas såvitt angår fotografier, som på beställning framställes i dess flygfotograferingsverksamhet. Ur beredskapssynpunkt mäste understrykas vikten av att kartverket får oinskränkt rätt att utnyttja dylika fotografier. Kartverket föreslår därför att paragrafen förklaras icke tillämplig på sådana.

Åtskilliga remissinstanser anser att nyssberörda presumtionsregel bör bibehållas. Sålunda anför styrelsen för Sveriges advokatsamfund:

Enligt styrelsens mening föreligger icke något bärande skäl för att fotografens rätt till beställda bilder skall utökas såsom kommittén föreslagit. I praktiken torde det i regel icke förekomma, att något särskilt avtal om fotografirätten träffas mellan fotografen och beställaren. Fotografen torde därför ofta icke känna till om beställaren avser t. ex. att få ett fotografi, som han kan offentliggöra eller mångfaldiga. Det kan visserligen sägas att det ofta ligger i sakens natur, att beställningsavtalet måste ha inneburit att beställaren har rätt att använda fotografiet för det avsedda ändamålet, men om fotografen varit helt ovetande om ändamålet, torde ett sådant innehåll i avtalet icke kunna hävdas utan stöd av nu gällande presumtionsregel. Det synes styrelsen som om den nu gällande presumtionsregeln ur alla synpunkter är den lämpligaste lösningen av förevarande fråga. Enligt denna regel ankommer det på fotografen som yrkesman, om han av något skäl önskar förbehålla sig fotografirätten, att träffa avtal härom. Att lägga skyldigheten att träffa avtal om fotografirätten på beställaren synes orimligt.

Styrelsen föreslår därför att förevarande stadgande ändras så, att beträffande beställda bilder fotografens rätt, där ej annat uttryckligen avtalats, övergår till beställaren. Svenska bokförläggareföreningen understryker synpunkten, att beställningsfotografer regelmässigt är yrkesmän, under det att beställarna ofta är amatörer; det bör därför åligga fotografen-yrkes-mannen att genom påstämpling på bilden eller på annat sätt göra förbehåll, om han ej överlåter hela sin rätt till beställaren. Liknande uttalanden göres av Stockholms handelskammare och svenska försäljnings- och reklamförbundet. Svenska tidningsutgivareföreningen hemställer bestämt att nuvarande regel bibehålles. I praxis, exempelvis i gällande avtal mellan föreningen och fotograforganisationerna, anses rätten till beställda bilder tillhöra beställaren. Av allmänheten torde det också uppfattas såsom fullkomligt självklart, att den som exempelvis beställer ett porträtt har rätt att fritt förfoga däröver. Till förmån för nuvarande ordning uttalar sig vidare publicistklubben, styrelsen för konstnärernas riksorganisation, föreningen svenska tecknare, föreningen svenska affischtecknare och svenska annonsörers förening.

Statens konstråd behandlar frågan såvitt rör fotografier, som en konstnär beställer av sina verk. Konstrådet framhåller att värdet av den rätt, som enligt den nuvarande presumtionsregeln tillkommer konstnären-beställaren, är tämligen begränsat, då fotografen behåller äganderätten till negativet. Förslagets ståndpunkt kommer därför måhända icke att för konstnären innebära någon ändring av större saklig betydelse; fortfarande liksom hittills torde det bli nödvändigt för konstnären och fotografen, om de vill ha klarhet rörande rätten till mångfaldigande, att närmare avtala därom. En viss försämring av konstnärens rättsläge innebär dock den föreslagna ändringen. Han skulle icke längre utan vidare kunna med hjälp av ett av honom beställt fotografi utöva sin upphovsrätt. Konstrådet anser icke denna försämring vara befogad. Hur kvalificerat ett sådant fotografi än må vara ur fotografisk synpunkt, måste det dock såsom en produkt av andligt skapande till alldeles övervägande del tillgodoräknas konstnären såsom upphovsman. Den som har upphovsrätt till ett konstverk och som beställer ett fotografi av detta bör därför få begagna fotografiet för utövande av sin upphovsrätt. Konstrådet hemställer, att till förevarande stadgande måtte fogas en bestämmelse av denna innebörd.

Svenska fotografernas förbund, bildleverantörernas förening och Sveriges radio anser att i förslaget borde upptagas ytterligare vissa regler angående övergång av fotografs rätt; särskilt framhålles att principen i 29 § i förslaget till lag om upphovsrätt bör vinna tillämpning även på avtal rörande fotografier. Sistnämnda synpunkt anföres jämväl av styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

Departementschefen. Lagförslaget bygger, liksom gällande rätt, på uppfattningen att rätten till fotografisk bild kan överlåtas. Såsom kommittén anfört torde något uttryckligt stadgande härom icke vara erforderligt.

För närvarande innehåller lagen icke någon allmän reglering av avtal rörande överlåtelse av rätt till fotografisk bild. Endast beträffande bilder som utförts på beställning finns vissa specialbestämmelser. Kommittén har övervägt huruvida man vid revisionen av lagstiftningen borde i förevarande hänseende upptaga mera fullständiga regler. Enligt kommitténs mening är tiden dock icke mogen härför utan regleringen bör alltjämt begränsas till beställda bilder. Några remissinstanser har riktat kritik mot denna begränsning och har ansett att ytterligare avtalsregler borde uppställas i vissa hänseenden; särskilt har framhållits att motsvarighet borde införas till den allmänna jämkningsregeln i 29 § i förslaget till lag om upphovsrätt. För egen del vill jag emellertid biträda kommitténs ståndpunkt. Överlåtelse av rätt till fotografi är i allmänhet icke av sådan ekonomisk betydelse att en mera omfattande avtalsreglering ter sig påkallad. Ej heller kan här anses föreligga sådana särskilda förhållanden som beträffande överlåtelse av rätt till auktorverk motiverar en föreskrift om jämkning av otillbörliga avtalsvillkor. Däremot bör lagen alltjämt innehålla särskilda regler rörande beställda bilder.

I sistnämnda hänseende stadgar gällande fotografilag att fotografens rätt, där ej annat uttryckligen avtalats, övergår till beställaren. Kommittén har ansett skäl saknas för en dylik presumtionsregel och i dess förslag har icke upptagits motsvarighet därtill. Vid remissbehandlingen har emellertid ett stort antal instanser hemställt att den nuvarande regleringen måtte bibehållas. Det är tveksamt vilken lösning som här bör väljas. Till förmån för kommitténs förslag talar principiella synpunkter. Enligt min mening väger emellertid de praktiska skäl som i remisskritiken anförts till förmån för den motsatta lösningen tyngre. Ytterst är här fråga om på vem av parterna som man bör lägga bördan att vid avtalets ingående göra förbehåll rörande rätten. Det synes härvid mest ändamålsenligt att det skall ankomma på fotografen, som är yrkesman, att om han av något skäl önskar att förbehålla sig fotografirätten, träffa avtal därom; dylikt förbehåll kan lätt göras exempelvis genom påstämpling av de kopior som utlämnas till beställaren. Det kan vidare anföras, att kommitténs förslag är ägnat att medföra en viss oklarhet rörande rättsförhållandet; det måste i många fall vara svårt att genom tolkning av beställningsavtalet bestämt fastställa hur långt beställarens rätt sträcker sig. Jag vill av anförda skäl förorda, att nu gällande presumtionsregel beträffande beställda bilder bibehålles. Departementsförslaget står här i överensstämmelse med vad de delegerade vid det nordiska upphovsrättsmötet 1957 rekommenderat.

Enligt det sagda bör huvudregeln vara att rätten till beställd bild tillkommer beställaren, där ej annat uttryckligen avtalats, Fotografen bör dock på sedvanligt sätt äga utställa bilden i reklamsyfte, såframt ej beställaren förbjuder det. Regler av detta innehåll bör upptagas i paragrafens första stycke.

Såsom kommittén anfört gör sig särskilda synpunkter gällande beträffande beställda porträtt. Om fotografen gjort förbehåll, innebär detta att beställaren principiellt icke äger att utan särskild överenskommelse mångfaldiga bilden eller eljest utöva någon rätt till den. I allmänhet torde fotografen dock med förbehållet åsyfta mera kommersiellt utnyttjande. Förbehållet bör därför som huvudregel icke utgöra hinder för beställaren att låta intaga porträttet i tidning eller tidskrift eller i skrift med biografiskt innehåll, t. ex. memoarverk, personartiklar i uppslagsböcker och föreningsmatriklar. Då fotografen emellertid i speciella fall kan ha intresse av att förbjuda även sådant utnyttjande, bör det vara möjligt för honom att göra särskilt förbehåll däremot. Bestämmelser av nu berört innehåll bör ingå i paragrafens andra stycke.

Såsom kommittén anfört torde det icke vara behövligt att uttryckligen fastslå, att överlåtelse av exemplar av fotografisk bild icke innefattar överlåtelse av rätten till bilden. Likaledes torde det utan särskilt stadgande vara tydligt, att rätten vid fotografens död övergår på hans dödsbodelägare.

Det av rikets allmänna kartverk berörda önskemålet om rätt för kartverket att utnyttja vissa fotografier torde få tillgodoses genom förbehåll i de beställningsavtal om vilka här är fråga.

15 §.

I förevarande paragraf, som överensstämmer med 12 § kommittéförslaget, har upptagits stadgande om skyddstiden.

'Gällande svensk och utländsk rätt. Enligt 7 § gällande fotografilag varar skyddet intill utgången av femtonde året efter det, under vilket bilden först utgavs; för bild, som vid fotografens död icke var utgiven, njutes skydd intill utgången av femtonde året efter det, under vilket han avlidit.

Vad angår nordisk rätt i övrigt må anföras följande uppgifter. Den danska rätten – som för skydd fordrar iakttagande av vissa formaliteter, bl. a. anmälan till Undervisningsministeriet – föreskriver en skyddstid på 10 år. Det är tveksamt från vilken tidpunkt fristen skall räknas, men en övervägande mening torde vara att den löper från nämnda anmälan. Finsk rätt stadgar skydd under 10 år efter det år, då bilden först offentliggjordes; för bild, som vid fotografens död icke var offentliggjord, njutes skydd intill utgången av tionde året efter det år, under vilket han avlidit. I Norge varar skyddet under fotografens eller, beträffande beställda bilder, beställarens livstid och 15 år därefter. Fotografier av skyddade konstverk åtnjuter dock skydd under minst samma tid som det återgivna konstverket. Särbestämmelser finns för de fall, att rätten tillkommer flera i förening och att fotografi publiceras under firmabeteckning utan angivande av personnamn.

Angående skyddstiden i vissa utomnordiska länder må nämnas följande. I Tyskland är tiden 25 år från utgivningen; var bilden icke utgiven vid fotografens död, räknas tiden från dödsåret. Enligt österrikisk rätt är tiden 20 år från offentliggörandet; skyddet upphör dock 20 år efter framställningen, om bilden icke offentliggjorts inom denna frist. I Italien varar skyddet som regel 20 år från framställningen; för fotografier av konstverk eller byggnadsverk och för tekniska eller vetenskapliga fotografier är skyddstiden 40 år, under förutsättning dock att vissa formaliteter iakttagas. I Frankrike, där fotografier skyddas såsom konstverk, varar skyddet lika länge som för sådana verk, d. v. s. under fotografens livstid och 50 år därefter. Engelsk rätt, som även den principiellt ger samma skydd åt fotografier som åt konstverk, har likväl särskild skyddstid för fotografier; den varar 50 år från framställningen.

Kommittén. Enligt kommitténs mening måste den nuvarande skyddstiden på 15 år från utgivningen betraktas som alltför kort; fotografier kan ej sällan utnyttjas ekonomiskt även efter utgången av denna frist. Kommittén framhåller emellertid att skyddstiden icke bör vara lika lång som inom upphovsrätten. Ett fotografi kan många gånger äga värde ur historiska, biografiska eller liknande synpunkter och med den betydelse, som bilden fyller i pressen och eljest inom det nutida samhällslivet, är det ett allmänt intresse, att möjligheten att återge fotografier icke är bunden under så lång tid, som detta skulle innebära. Denna synpunkt leder också till att skyddets varaktighet icke bör göras beroende av fotografens livstid; skyddet skulle då i vissa fall bli utsträckt över många decennier. Skyddet bör i stället bestämmas till ett visst antal år, som räknas antingen från det bilden framställdes eller från det den offentliggjordes.

En lämplig avvägning av de intressen, som här står mot varandra, nås enligt kommitténs mening, om skyddstiden bestämmes till 25 år. Vad angår frågan huruvida skyddet skall räknas från framställningen eller offentliggörandet, kunde det i och för sig vara naturligast att räkna tiden från offentliggörandet. Där fråga är om fotografier, som icke offentliggjorts, leder detta beräkningssätt emellertid till att de aldrig blir fria för återgivning; de får obegränsad skyddstid. Med hänsyn härtill synes det kommittén lämpligare att såsom utgångspunkt för beräkningen välja tiden för framställningen. Då det gäller offentliggjorda bilder, blir den praktiska konsekvensen av regeln ofta densamma som om tiden skulle räknas från offentliggörandet. I allmänhet har en utomstående svårt att få kännedom om när bilden framställdes. I sådana fall kan han med säkerhet räkna med att bilden är fri endast om 25 år förflutit från offentliggörandet. Den föreslagna regeln innebär emellertid att man i de fall, då tidpunkten för framställningen kan fastställas med ledning av bildens innehåll eller eljest är känd, får en utgångspunkt för skyddstidsberäkningen, som är oberoende av om bilden publicerats.

I överensstämmelse med vanliga principer skall tiden enligt förslaget räknas, icke från den dag då bilden framställdes, utan från utgången av det år då så skedde.

Remissyttrandena. Svenska fotografernas förbund och bildleverantörernas förening hemställer, att fotografier erhåller samma skyddstid som litterära och konstnärliga verk, d. v. s. 50 år från fotografens dödsår. För en fotograf utgör hans bildarkiv ofta en pensionering för äldre dagar eller pension för hans efterlevande. Med den aktualitet som ofta präglar en fotografisk bild skulle man visserligen kunna tycka, att en bild icke vore säljbar efter den av kommittén föreslagna tiden, 25 år från framställningsåret. Vid återblickar i pressen, vid jubileer etc. kommer emellertid gamla bilder till användning. Å andra sidan finner svenska tidningsutgivareföreningen det tveksamt om man överhuvudtaget bör förlänga den nu gällande skyddstiden; en längre skyddstid försvårar tidningarnas arbete. Även publicistklubben uttalar tvekan på denna punkt. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser att en skyddstid på tio år skulle motsvara behovet.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser att skyddstiden, i enlighet med nu gällande princip, bör beräknas från året efter det år, då bilden offentliggjordes.

Departementschefen. Skyddstiden för fotografier är för närvarande hos oss som huvudregel 15 år från året för utgivningen. I Danmark är den 10 år från viss anmälan och i Finland 10 år från året för offentliggörandet. I Norge är den längre och varar som huvudregel i fotografens livstid och 15 år därefter. Kommittén har nu föreslagit att tiden bestämmes till 25 år från framställningsåret; motsvarande förslag har framförts i Danmark och Finland – det finska förslaget avviker dock såtillvida att tiden skall räknas från året för offentliggörandet – varemot man i Norge närmast synes avse att behålla de nu gällande reglerna. För egen del finner jag kommitténs förslag, som i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, innefatta en lämplig avvägning av de intressen som här står mot varandra. Femtonårstiden understiger vad som i allmänhet gäller i de större västeuropeiska länderna och .måste med hänsyn till de alltmer ökade möjligheterna att kommersiellt utnyttja fotografier anses alltför kort. Å andra sidan är icke påkallat att införa så lång skyddstid som för auktorverk. Då det gäller de mest kvalificerade fotografierna är självfallet ett tämligen långvarigt skydd motiverat, men ej heller sådana brukar inom Bernunionen i skyddstidshänseende jämställas med auktorverk. Av praktiska skäl måste gälla samma skyddstid för alla slags fotografier.

Enligt det föreslagna stadgandet skall tiden såsom nämnts räknas från året för framställningen. I ett yttrande har förordats att tiden i stället räknas från året för offentliggörandet. Beträffande kommersiella bilder i allmänhet, som offentliggöres omedelbart eller kort tid efter framställningen, leder de båda beräkningssätten till samma resultat. Såsom kommittén utvecklat är emellertid framställningsåret en lämpligare utgångspunkt för beräkningen i fall, då bilden ej publicerats.

16 §.

Paragrafen motsvarar 13 § kommittéförslaget.

Departementschefen. Ersättning, som avses i 7 eller 9 §, bör i händelse av tvist bestämmas av den särskilda skiljenämnd, varom stadgas i 52 § i förslaget till lag om upphovsrätt. Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf.

17 §.

Paragrafen, som motsvarar 14 § kommittéförslaget, innehåller straff. bestämmelser.

Gällande rätt. För närvarande bestraffas intrång i fotografs rätt med dagsböter; se 8 § första stycket gällande fotografilag. De straffbara förfarandena anges här genom i huvudsak samma ordalag som lagen i 2 § använder för beskrivning av rättens materiella innehåll. Dagsböter skall jämväl ådömas den som till salu håller eller genom försäljning, utdelande, uthyrande eller annorledes sprider eller offentligen utställer eller ock i riket till spridande eller offentligt utställande inför sådan fotografisk avbildning av fotografisk bild, som honom veterligen framställts utan tillstånd; undantag göres för fall då avbildningen framställts med stöd av låneregeln i 4 §. Enligt 10 § skall böter från och med fem till och med etthundra kronor ådömas den som åsidosatt skyldigheten att vid lån av fotografier till vetenskapliga framställningar, skolböcker m. m. ange fotografens namn och hemvist.

Kommittén. I kommitténs förslag har straffbestämmelserna, på motsvarande sätt som i 53 § i förslaget till lag om upphovsrätt, direkt knutits till föreskrifterna om skydd för rätten till fotografisk bild; enligt första stycket av förevarande paragraf straffbelägges brott mot bestämmelse som i lagen är given till skydd för rätten till fotografisk bild. I enlighet härmed inträder till en början straff vid intrång i fotografens rätt enligt 1 §, d. v. s. då fotografisk bild mångfaldigas eller visas offentligt utan att tillstånd föreligger eller bestämmelse i 5–11 §§ kommittéförslaget kan åberopas. Straff inträder vidare vid överträdelse av föreskrifterna i 2 § samt i fall då fotografisk bild, som framställts för enskilt bruk, i strid mot 5 § andra punkten utnyttjas för annat ändamål. Kommittén framhåller att straffbestämmelserna även skyddar den rätt, som enligt 10 § i dess förslag tillkommer beställare av fotografi. Då fotografens rätt enligt förslaget icke innefattar befogenhet att bestämma om spridning av exemplar, har under straffbestämmelserna också förts fall, då till försäljning utbjudes eller eljest till allmänheten sprides exemplar av fotografisk bild, som framställts i strid mot lagen.

Enligt andra stycket skall straffbestämmelserna vara tillämpliga jämväl om någon till allmänheten sprider eller till riket för sådan spridning inför exemplar av fotografisk bild, där exemplaret framställts utom riket under sådana omständigheter, att en dylik framställning här i riket skulle varit straffbar enligt första stycket.

Straffbestämmelserna har i övrigt utformats helt efter förebild av 53 § i förslaget till lag om upphovsrätt. Normalstraffet skall således alltjämt vara dagsböter, men i fall där omständigheterna är försvarande skall fängelse kunna ådömas. Straff skall inträda icke blott vid uppsåtliga utan även vid oaktsamma förfaranden.

Remissyttrandena. Svenska tidningsutgivareföreningen framhåller beträffande strafflatituden att de skäl, på vilka föreningen avstyrkt att i lagen om upphovsrätt införes möjlighet att i vissa fall ådöma fängelse, i fråga om fotografilagen synes vara om möjligt ännu starkare. De ideella och ekonomiska intressen som skyddas på detta område är väsentligt svagare än inom upphovsrätten i övrigt.

Departementschefen. I det av kommittén föreslagna stadgandet torde böra vidtagas samma ändringar som i 53 § i förslaget till lag om upphovsrätt. Anledning att bestämma strafflatituden på annat sätt än i nämnda paragraf anser jag icke föreligga.

18–22 §§.

Paragraferna motsvarar 15–19 §§ kommittéförslaget.

Departementschefen. Förevarande bestämmelser om ersättningsskyldighet m. m. har utformats helt i anslutning till motsvarande stadganden i 54–56 och 58–59 §§ i förslaget till lag om upphovsrätt.

23 §.

Paragrafen överensstämmer i sak med 20 § kommittéförslaget.

Departementschefen. I förevarande paragraf har upptagits bestämmelser om lagens tillämpningsområde, svarande mot 8 kap. i förslaget till lag om upphovsrätt. För närvarande regleras detta ämne i 13 § fotografilagen.

Vad angår förhållandet till utlandet har gällande fotografilag genom den vid 62 § i förslaget till lag om upphovsrätt berörda 1937 års kungörelse förklarats tillämplig med avseende å Bernunionens medlemsstater samt USA. Såsom vid nämnda stadgande anförts är avsett att Sverige med den nya lagstiftningens genomförande skall tillträda Bernkonventionens i Bryssel år 1948 reviderade text samt 1952 års Världskonvention om upphovsrätt. Med stöd av bemyndigandet i förevarande paragrafs andra stycke skall Kungl. Maj:t äga utfärda de tillämpningsföreskrifter som föranledes härav, såvitt angår skyddet för fotografier.

Övergångsbestämmelser

Kommittén. Kommittén anför att den nya lagen ersätter 1919 års fotografilag, vilken alltså bör förklaras upphävd. Vidare har här upptagits bestämmelser motsvarande 65–67 §§ i förslaget till lag om upphovsrätt ävensom en särskild föreskrift rörande fotografisk bild som framställts efter beställning.

Remissyttrandena. Publicistklubben anser att man med hänsyn till pressens behov något bör mildra regeln om att den nya lagen skall äga tillämpning även med avseende på bild, som framställts före lagens ikraftträdande. På många håll har man för närvarande ett mycket omfattande bildarkiv. Det synes icke rimligt att lagens ikraftträdande skulle medföra, att rätten till en rad av bilderna i dessa arkiv plötsligt överginge från arkivets innehavare till fotograferna.

Departementschefen. Den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1960. Den ersätter 1919 års fotografilag, som alltså bör upphävas.

I enlighet med kommitténs förslag bör vidare i övergångsbestämmelserna upptagas föreskrifter motsvarande 65–67 §§ i förslaget till lag om upphovsrätt. Med anledning av vad publicistklubben anfört vill jag framhålla, att den som förut förvärvat rätt till viss fotografisk bild självfallet behåller denna rätt även sedan den nya lagen trätt i kraft.

En av kommittén i dess förslag upptagen övergångsbestämmelse rörande fotografisk bild som framställts efter beställning har fått utgå, då rätten till sådan bild i departementsförslaget principiellt regleras på samma sätt som för närvarande.