Lättsamma tankar av år 1905. Hur kan vi lösa tjänstefolksfrågan?

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kommer kinesisk, billig arbetskraft att ruinera oss? Lättsamma tankar av år 1905
av Jerome K. Jerome
Varför vi avskyr utlänningar  →


Hur vi kan lösa tjänstefolksfrågan[redigera]

”Det gläder mig att läsa, fru Wilkins”, sade jag, ”att de Kvinnliga Hushållsanställdas Gille i Amerika har lyckats lösa problemet med tjänsteflickorna — inte en dag för tidigt, kan man nog säga.”

”Åhå”, sade fru Wilkins, under det att hon lyfte på locket över baconet och putsade ett extra varv på senapsskålen med sitt förkläde, ”dom ä’ dukti’a mänskor där borta; åtminstingen efter va’ ja’ allti’ fått höra.”

”Denna deras senaste framgång, fru Wilkins”, sade jag, ”är jag böjd att betrakta som deras största triumf. Det är mitt hopp att de Kvinnliga Hushållsanställdas Gille i Amerika, när de är klara med sitt arbete i Förenta Staterna och Kanada, kanske kan se till att etablera en underavdelning i England. Det finns många damer i min bekantskapskrets som skulle välkomna, det är min övertygelse, en i verklig mening tillfredsställande lösning på problemet.”

”Ja, hoppas dom lyckas, de’ ä’ ett som ä’ säkert”, svarade fru Wilkins, ”å’ om de’ kan få flickerna att vara förnöjda me’ sina platser, å’ alla fruarna nöjda me’ va’ ’rom har å’ att dom får lugn i sinnet, så Gud vare tack å’ lov, säjer ja’ om den saken.”

”Misstaget hittills”, sade jag, ”efter vad jag har läst, verkar vara att rätt tjänare inte skickats till rätt anställning. Vad de Kvinnliga Hushållsanställdas Gille i Amerika föreslår, är att man skall finna rätt tjänare till rätt plats. Ni inser skillnaden, eller hur, fru Wilkins?”

”De’ ä’ de’ som ä’ knepet”, höll fru Wilkins med. ”Dom fö’väntar sej inga svåri’heter me’ att få tag på rätt sorts tös, förmodar jag?”

”Det tror jag inte, fru Wilkins”, svarade jag.

Fru Wilkins är av en pessimistiskt lagd natur.

”Ja’ ä’ inte så säker på den saken”, sade hon; ”den Allsmäkti’e verkar inte ha skapat alltför många av den sorten. Om inte dessa amerikanska fruntimmer som ni pratar om lyckats starta en flickfabrik på egen hand. Ja’ ä’ rädd att dom kommer å’ bli besvikna.”

”Kasta inte yxan i sjön innan man har prövat saken, fru Wilkins”, bönföll jag henne.

”Nåja herrn”, sade fru Wilkins, ”ja’ har va’tt en tjänsteflicka själv; å’ på min tid hade ja’ en del fruar som bestämde över mej, å’ ja’ har hört talas en hel del om vissa andra. De’ finns fruar å’ de’ finns fruar, som ni kanske känner te’, herrn, å’ vissa av dom, om dom inte ä’ änglar, så ä’ dom så nära man kan komma i den här sortens klimat, å’ de’ ä’ inte dom som kommer me’ dom flesta klagomålen. Men den genomsnittli’a frun — nåja, de’ ä’ inte en flicka hon önskar sej, de’ ä’ en slags gipsfigur, utan mänskli’a känsler alls — nå’t inte mänskli’t, å’ som inte står å’ finna i den mänskli’a naturen. Å’ så beklagar dom sej över, att de inte råkar va’ möjli’t att befinna sej på två ställen samtidigt.”

”Ni fruktar att nivån för vad den där sortens ’rätta flicka’ innebär, sannolikt kommer att sättas en aning för högt, fru Wilkins”, framkastade jag.

”Den sortens ’rätta flicka’, enli’t va’ vissa av dom anser”, svarade fru Wilkins, ”finns inte här nere hos oss vanliga dödli’a; hon finns uppe i Himlen, där hon spelar harpa å’ har en gyll’ne krona på huv’et. Ta’ till exempel min systerdotter, Emma, ja’ säjer inte att hon ä’ ett helgon, men en mer godhjärtad å’ mer arbetsam tös för tjuge pund om året, ska man inte förvänta sej att hitta, om man nu inte ä’ en rikti’ tok som inte kan ta hand om sej själv. Hon behövde en plats. Hon hade va’tt hemma i sex måna’r, för å’ ta hand om sin gamla far, som legat till sängs hela vintern me’ reumatisk feber; å’ hon behövde skaffa sej en del kläder. Man hör hur dom pratar om flickor som kräver att få en timme ledi’t om da’n för att öva sej i att spela piano, å’ att få tillstånd att bjuda in sina kavaljerer att tillbringa kväll’n me’ ’rom i salongen. Kanske ä’ de’ menat som ett skämt; ja’ har då allri’ stött på nå’n så’n tös för egen del, utom på bilderna i skämttidningarna; å’ ja’ kommer inte att tro de’ ä’ sant, förrän ja’ sett dom själv me’ egna ögon, att nå’n annan skulle ha sett en. Dom skicka’ ’na från platsförmedlingen till en dam i Clapton.

’Ja’ hoppas att ni stiger upp tidigt om morgnarna?’, säjer damen, ’ja’ tycker om flickor som stiger upp pigga och glada inför arbetet.’

’Ja frun’, säger Emma, ’ja’ kan inte säja att ja’ är särskilt förtjust i de’. Men de’ ä’ ju en av dom saker man måste klara av, å’ ja’ tror nog att jag har lärt mig hur de’ går till.’

’Jag ä’ en mycke’ stor förespråkare för å’ stiga upp tidigt’, säjer frun då; ’om mor’narna är man allti’ pigg inför sina arbetsuppgifter; min make å’ dom yngsta barnen äter frukost klockan halv åtta; ja’ å’ min äldsta dotter äter frukost på sängen klockan åtta.’

’De’ ska nog ordna sig, frun’, säjer Emma.

’Å’ ja’ hoppas’, säjer frun, ’att ni har ett trevligt sätt. En del flickor ser irriterade ut när man ringer i klockan efter dom, så man nästan önskar att man allri’ ringt efter dom.’

’Nja, de’ ä’ ju inte nå’t’, förklarar Emma, ’ som får en att brista ut i skratt precis, att höra hur klockan ringer för tjugonde gången, å’ behöva plötsligt lägga ner va’ man har för händer, kanske i ett kritiskt skede. Vissa fruar verkar inte ens kunna sträcka sej efter sin hatt själva.’

’Ja’ hoppas att ni inte säjer emot mej’, säjer frun då; ’om det finns nå’t som ja’ inte kan tåla, så är det tjänstefolk som säjer emot mej.’

’Ingen av oss tycker om att bli emotsagd’, säjer Emma, ’i synnerhet inte när vi har fel. Men jag vet min plats, frun, å’ ja’ ska inte gräla me’ er. De’ leder allti’ till mindre svårigheter att hålla sin mun stängd, än att öppna den.’

’Tycker ni om barn?’ frågar frun.

’Det beror på barnet’, säjer Emma; ’de’ finns dom som ja’ haft å’ göra me’ som har gjort dagarna trevli’are, och jag har mött andra, som ja’ skulle ha kunnat skiljts ifrån utan tårar.’

’Jag söker en flicka’, säger frun då, ’som är naturligt fäst vid barn, det tyder på en god karaktär.’

’Hur många har ni?’ frågar Emma.

’Fyra stycken’, svarar frun, ’men ni kommer inte å’ ha så mycke’ att göra med dom äldsta. De’ bästa man kan göra me’ småbarn ä’ att omge dom me’ goda föredömen. Är ni kristet troende?’ frågar frun.

’Det ä’ va’ folk påstår i alla fall’, säjer Emma.

’Varannan söndagskväll får ni ledigt, det är min regel’, säjer frun, ’men naturligtvis förväntar jag mej att ni ska gå i kyrkan.’

’Menar ni på min ledi’a tid, frun’, säjer Emma, ’eller då ja’ ä’ i tjänst?’

’Ja' menar på era ledi’a kvällar, så klart’, säjer frun då. ’När skulle ni annars gå i kyrkan?’

’Nja frun’, säjer Emma, ’ja’ skulle vilja hälsa på mina släktingar då å’ då.’

’Det finns bättre saker att ta sig för’, säjer frun, ’än att hälsa på vad ni kallar era släktingar och ja’ skulle allri’ anställa en flicka i mitt hus som sätter sina nöjen framför sin religion. Ni ä’ väl inte fö’lovad, hoppas ja’.’

’Va’ menar frun?’, säjer Emma. ’Nej frun, ja’ har ingen fästman — inte just nu.’

’Ja’ skulle allri’ anställa en flicka’, fö’klarar frun, ’som ä’ fö’lovad. Ja’ anser att de’ gör att hon inte koncentrerar sej på sitt arbete. Å’ ja’ måste fordra, om ni börjar hos mej’, fortsätter frun, ’att ni skaffar er en annan hatt och jacka. Om de’ finns någo’ ja’ motsätter mej hos en tjänsteflicka, så ä’ de’ om hon klär sej i billi’t prål å’ lullull.’

Hennes egen dotter satt me’ där tillsammans me’ henne, me’ ett halvdussin silverberlocker kring armen, och en slags sak hängande kring halsen, som om den varit rikti’ kanske skulle ha kostat tusen pund. Men Emma ville ha jobbet, så hon behöll sina tankar för sig själv, hon.

’Ja’ kan lägga unnan dom här å’ skaffa mej nå’t annat’, sa hon, ’om ni inte har nå’t emot, frun, att ge mej förskott på lönen. Ja’ ä’ rädd att mitt bankkonto ä’ en smula övertrasserat.’

Frun viskade nå’t till sin dotter. ’Ja’ ä’ rädd, när ja’ tänker efter’, sa’ hon, ’att ni inte passar för platsen, när allt kommer omkring. Ja’ tycker inte att ni verkar vara tillräckligt seriös. Helt säker på min sak blir ja’ när ja’ ser hur ni sköter ert hår’, säjer frun då, ’på att de finns en flamsi’ sida i er karaktär.’

Så Emma gav sej av därifrån, å’ va’ inte, när allt kommer omkring, särskilt lessen för de’.”

”Men får de tag på tjänstefolk, den där sortens fruar, tror ni, fru Wilkins?” sporde jag.

”Dom får nog tag på dom”, sade fru Wilkins, ”å’ om de’ ä’ en dukti’ flicka från början, så gör dom henne till en dåli’ flicka, som för allti’ betraktar varje fru som sin fiende å’ handlar därefter. Å’ om hon inte ä’ en bra flicka av naturen, så gör dom henne än värre, å’ så får man höra, hur dåli’t ställt de’ ä’ me’ tjänsteflickor. Ja’ säjer inte att de’ ä’ ett lätt problem”, fortsatte fru Wilkins, ’de’ ä’ precis som me’ äktenskap. De dåli’a husmödrarna får tag på dåli’t tjänstefolk och har lika ofta tur som otur.”

”Men hur kommer det sig”, resonerade jag, ”att man till exempel på hotell får utmärkt betjäning och att flickorna, i allmänhet, verkar trivas bra? Det är ju strängt arbete och lönerna är inte bättre än i hemmen.”

”Javisst”, sade fru Wilkins, ”där slog ni huv’et på spiken, herrn. Dom får jobb på hotell å’ får jobba som niggrer, å’ vet att om en enda sak går snett, kommer dom att få ovett och bli svurna åt tills dom inte vet om dom står på huv’et eller på benen. Men dom har sina fasta timmar; flickan vet att när hennes arbetstid ä’ slut å’ klockan slår, så ä’ hon återigen en mänskli’ varelse. Hon kan se fram emot den stunden hela da’n, å’ de’ håller henne igång. Men i privathem där finns de’ ingen stund på da’n som hon han längta efter. Om husfrun är förnufti’ så blir hon inte utsliten; in hur ska hon någonsin kunna känna att hon ä’ sin egen herre, fri att komma å’ gå som hon vill, å’ få bära sin lullull å’ ha en smula roli’t. Hon jobbar från sex på morron’ till elva eller tolv på natten, å’ se’n får hon inte gå å’ lägga sej förrän hon inte behövs mer. Hon har ingen egen tid alls; de’ ä’ de’ som irriterar henne.”

”Jag förstår vad ni menar, fru Wilkins”, sade jag, ”och, naturligtvis kan man, i hushåll där man håller två eller tre tjänsteandar, sätta upp ett schema mycket enkelt. Den flicka som började arbeta klockan sex på morgonen, skulle kunna få fritt från klockan sex på kvällen. Vad hon gjorde och hur hon klädde sig på sin fritid, skulle enbart angå henne själv. Vilken kyrka bodbiträdet eller arbetaren tillhör och vilket sällskap han väljer att umgås med, angår inte företaget där han är anställd. I liknande frågor, är jag böjd att anse, axlar husfruar ofta ett ansvar som det inte finns behov av. Om flickan sköter sig under sin arbetstid och gör det hon skall, så tar husfruns ansvar slut därvidlag. Den husfru som tror att det är hennes plikt att kombinera rollerna hos en arbetsgivare och en ogift moster, blir alltid illa omtyckt. Följande månad kan flickan kanske byta arbetstider från klockan tolv till tolv, och hennes kollega kunde få arbeta sex förmiddag till sex eftermiddagsskiftet. Men hur skulle ni föreslå att man gör, fru Wilkins, i de mindre hushållen, där man endast har en tjänsteflicka?”

”Nåja herrn”, sade fru Wilkins, ”de’ ä’ nog enkelt ordnat. Fina damer pratar så mycke’ om arbetets värde, å’ tröttnar allri’ på å’ påpeka vafför flickor bör välja å’ jobba i hushåll framför alla andra ställen. Men säj då att dom lever som dom lär. I hushållen där de’ bara finns en herre å’ en fru, å’ låt oss säja, bara ett par små barn, så kan ju frun i huset hjälpa till. När allt kommer omkring så ä’ de’ bara hennes skyldighet, på samma sätt som mannens skyldi’het ä’ å’ arbeta på kontoret eller i butiken. Men, om de’ å andra sidan finns lite större pojkar å’ flickor i familjen, så kan de’ väl inte skada dom att dom får lära sej att leka lite mindre å’ se efter sej själva lite mer. De’ beror bara på hur man lägger upp saker å’ ting.”

”Ni påminner mig om en familj som jag kände, fru Wilkins”, sade jag; ”den bestod av de vanliga föräldrarna och fem vanartiga, men friska döttrar. De höll sig med två tjänsteflickor — eller snarare, de kunde aldrig behålla några alls; deras liv förflöt under det att de annonserade efter tjänstefolk, pratade illa om tjänstefolk, gav tjänstefolk sparken med omedelbar verkan, att de stod och tittade sorgset efter tjänstefolk som de just avskedat med omedelbar verkan, och undrade hela tiden hur det egentligen stod till med världen. Det föll mig in, vid den här tiden, att de utan större svårigheter skulle de ha klarat sig lika bra och fått mer sinnesro, om de avstått från tjänstefolk alls. Den äldsta dottern studerade måleri — och verkade helt oförmögen att lära sig någonting alls om saken. Hennes tavlor var inget vidare; vilket hon insåg själv. Men hon verkade tro, att om hon talade tillräckligt mycket om måleri, och inte tänkte på något annat, så skulle det ordna sig. Den andra dottern spelade violin. Hon spelade från tidiga morgonen till sena kvällen, och familjens vänner övergav dem. Ingen i familjen hade en gnutta talang, utan alla närde de en vag längtan efter att bli beundrade, som vore de genier.

Ytterligare en av döttrarna skulle gärna bli skådespelerska, och stod hela dagarna på vinden och skrek. Den fjärde skrev poesi på skrivmaskin, och undrade över varför ingen ville läsa den; medan den femte led av den underliga tanken, att smeta in trä med en slags varmröd smörja, var ett företag värt att utföras för sin egen saks skull. Alla i familjen verkade vara nog så villiga att arbeta, förutsatt att det de gjorde inte var till nytta för en enda levande själ. Med lite vanlig klokskap, och hjälp från en städerska då och då, skulle de kunnat ha levt ett lyckligt liv.”

”Om ja’ skulle avslöja en hemlighet”, sade fru Wilkins, ”skulle jag säja till fruarna: ’Visa att ni klarar att vara oberoende.’ De’ ä’ eftersom flickorna förstår att fruarna inte skulle klara sej utan dom, som dom ibland tar sej ton.”


Fotnoter[redigera]


Lättsamma tankar av år 1905 av Jerome K. Jerome

Är vi verkligen så intressanta som vi tror att vi är? | Bör kvinnor få vara vackra? | När är det mest lämpligt att roa sig? | Ligger vi kvar i sängen alltför länge? | Bör gifta män spela golf? | Är det ett misstag att sätta bo tidigt? | Skriver författare alltför långrandigt? | Bör soldater vara artiga? | Bör historier vara sanna? | Varelser som en gång skall bli till människor | Hur man kan glädjas åt småsaker | Bör vi säga vad vi anser, eller stå för vad vi säger? | Är de amerikanska äkta männen målade på kyrkfönster? | Vet unga män allt som är värt att veta? | Hur charmerande är musik, enligt er uppfattning? | Den vite mannens börda! Måste den vara så tung? | Varför gifte han sig inte med den där flickan? | Vad fru Wilkins ansåg om saken | Kommer kinesisk, billig arbetskraft att ruinera oss? | Hur kan vi lösa tjänstefolksfrågan? | Varför vi avskyr utlänningar