Lättsamma tankar av år 1905/Hur man kan glädjas åt småsaker
| ← Varelser som en gång skall bli till människor |
|
Bör vi säga vad vi anser, eller stå för vad vi säger? → |
Hur man kan glädjas åt småsaker[redigera]
Människor som lider av jingoism, dubbelörnism, chauvinism — alla dessa slags —ismer, beroende på vilket land de kommer ifrån — skulle må väl av att besöka Holland. Det är en tanke i tiden, att storlek är detsamma som lycka. Ju större ett rike är, desto bättre är det för dess invånare. Den lyckligaste fransman kan omöjligen ha det lika bra som den uslaste britt, av den anledningen att Storbritannien besitter flera tusentals fler kvadratmiles yta än Frankrike. Den schweiziska odalmannen måste, i jämförelse med de livegna bönderna i Ryssland, när han betraktar en karta över Europa och Asien, känna sig som den mest usla bland mänskliga varelser. Skälet till att alla människor i Amerika är lyckliga och har det bra, finns att finna i det faktum att Amerikas yta är lika stor som månens. Den amerikan som tagit fel på häst, missat sitt tåg och förlorat sitt bagage, minns detta faktum och blir genast på gott humör igen.
Enligt detta resonemang, borde fiskarna vara de lyckligaste bland dödliga varelser, eftersom haven täcker — så säger mig åtminstone min atlas; jag har inte kontrollmätt saken för egen del — etthundrafyrtiofyra miljoner kvadratmiles [1]. Men kanske haven är indelade i riken på ett sätt vi inte känner till. Kanske är de sardiner som bor utanför Bretagnes kuster missnöjda, eftersom de norska sardinerna är stolta innehavare av en större havsyta. Kanske det är därför de lämnat Bretagnes kuster. Skamsna över att vara bretagniska sardiner har de emigrerat till Norge, blivit nationaliserade norska sardinmedborgare och är åter lyckliga.
Den lycklige londonbon kan, under dimmiga dagar, värma sig med tanken på att solen aldrig går ner över det brittiska imperiet. Han ser inte solen så ofta, men det är ju lappri. Han betraktar sig själv som solens härskare; Solen stiger upp över det Brittiska Imperiet och går ner över det Brittiska Imperiet. Oförnuftiga människor i andra länder sitter i solskenet och känner sig uppvärmda, men det beror enbart på att de inte har bättre förstånd. De vet icke, att solen tillhör Storbritannien; visste de det, då skulle de frysa.
Mina åsikter i denna fråga gränsar till, det vet jag, hädelse. Jag kan inte få in i mitt opatriotiska huvud, att storlek är det enda man behöver bekymra sig om. I England, när jag vågar mig på att ge uttryck för mina föråldrade åsikter, kallas jag för en ”småengländare”. Det retade mig till att börja med; jag kände att jag förringades till en skugga. Men numera har jag vant mig. Det skulle vara samma sak, tror jag, vart jag än kom. I New York skulle jag bli en ”småamerikan”; i Konstantinopel en ”småturk”. Men det var Holland jag skulle tala om. En semester i Holland tillrättaför ens alltför överdrivna, imperialistiska känslor.
Det finns inga fattiga människor i Holland. De må vara ett olyckligt folkslag, eftersom de känner till vilket litet rike de bebor; men, om så är fallet, döljer de detta faktum mycket väl. Det förefaller som om den holländska bonden, rökande sin stora pipa, är lika mycket karl för sin hatt som hökaren i Whitechapel, eller torghandlaren på Paris boulevarder. Jag såg en gång en tiggare i Holland — i den lilla staden Enkhuisen. Stora folkmassor skyndade fram från bakgatorna för att ta sig en titt på honom; man trodde först, att det rörde sig om ett vad. Det visade sig, att han var portugis. De erbjöd honom arbete i hamnen — till dess han fick tag på ett bättre arbete — till en lön av, i engelska pengar, omkring tio shillings per dag. Jag frågade efter honom på min återresa, och man sade mig, att han hade lånat lite pengar från förmannen och därpå givit sig av med kvällståget. Detta är inte rätt land för luffare.
I Holland är det lätt att få tag på ett arbete; vilket berövar arbetssökandet all sin charm. En lantarbetare i Holland bor i tegelhus om sex rum, vilket i allmänhet tillhör honom själv, med omkring en acre [2] eller så stor tomt, och han äter endast kött en gång per dag. Resten av tiden stoppar han i sig ägg, höns, ost och öl. Men man hör honom sällan klaga. Hans fru och döttrar kan om söndagarna ses bära smycken av guld och silver, värda mellan femtio och etthundra pund, och i allmänhet finns i huset porslin och koppargods i tillräcklig mängd för att sätta upp ett lokalmuseum, om det varit någon annanstans än i Holland. På helgdagar, av vilka Holland äger åtskilliga, skulle det vara väl värt mödan att rymma med vilken holländsk vrouw som helst. De holländska bondflickorna har inget behov av illustrerade veckotidningar för att få reda på vilket mode som gäller; det kan hon se i sin moders porträtt, eller mormoderns, som hänger över den blänkande spiselhärden.
När holländskorna syr sina kläder, är det för att de ska vara länge; de ärvs från mor till dotter, men består av prima kvalitet redan från början. En väninna till mig ansåg att de holländska klänningarna skulle kunna bli till trevliga maskeradutstyrslar, så hon bestämde sig för att försöka köpa en av dem, men övergav tanken, när hon fick reda på vad de kostade. En holländsk flicka i sina söndagskläder måste vara värd runt femtio pund — smyckena oräknade. I vissa delar bär de en tättsittande slags hjälm, tillverkad antingen helt i guld eller helt i silver. De holländska kavaljererna smyger, innan de ger sig till känna, på tå bakom sitt hjärtas utvalda, och betraktar sin spegelbild i hennes huvudbonad, för att försäkra sig om att deras hattar sitter som de ska, samt att deras skjortkrås befinner sig på rätt ställe.
I de flesta andra europeiska länder dör bruket av nationaldräkter ut, medan år för år skräpmodet brer ut sig allt mer. Men i Rubens och Rembrandts, Teniers och Gerard Dows land, lever det vidare i högsta välmåga. Vykorten överdriver inte. Männen i dessa märkliga, säckiga äppelknyckarbyxor, från vars fickor man ibland kan se ett par kycklinghuvuden sticka upp; i färgglada skjortor, med ullstrumpor och gigantiska träskor, rökande sina stora pipor — kvinnorna med sina mångfärgade underkjolar, med underbart vackert broderade västar, krönta av en gloria av spetsar, glittrande av guld och silver — är inte något som en konstnär fantiserat fram. Man möter dem i tusental under helgdagseftermiddagarna, allvarligt vandrande arm i arm, kurtiserande varandra under nykter, holländskt uppriktighet.
Under kyligare dagar bär kvinnorna ljusa sjalar, tillverkade av finaste silke, under vilkas frikostiga veck man ibland kan höra ett litet skrik; och ibland tittar ett litet, påpälsat huvud fram, betraktar med lillgammal tankfullhet den leksakslika världen utanför, innan det åter tar betäckning. Vad barnen beträffar — små kvinnor i miniatyr, med den enda skillnaden i klädedräkt att de bär färgglada förkläden — kan man endast säga, att de liknar holländska dockor. Men vilka rara, belåtna och glada små dockor! Man påminner sig de hålögda, bleka dockor man sett i stora skaror i större, och därmed lyckligare länder, och önskar sig att landets yta skulle vara av mindre vikt för våra statsmän och ärade redaktörer, och lyckan och välbefinnandet hos landets mänskliga varelser skulle uppta mer av deras tankemödor.
Den holländske bonden bor omgiven av kanaler, och når sin stuga via en öppningsbar bro. Jag antar att alla holländska barn har i blodet vetskapen att de inte skall drulla ner i kanalerna, och att de holländska mödrarna aldrig förefaller förvänta sig att något sådant kan hända. Man kan föreställa sig den genomsnittliga engelska modern försöka sig på att uppfostra sin familj i ett hus omgivet av kanaler. Hon skulle inte få en lugn stund, innan barnen låg i sina sängar. Men å andra sidan innebär blotta åsynen av en kanal för engelska barn det samma som nöjet i ett plötsligt och oväntat bad. Jag ställde frågan till en holländare vid ett tillfälle. Hände det möjligen ibland att holländska barn föll ner i kanalerna?
”Javisst”, svarade han, ”det har inträffat.”
”Gör ni ingenting åt den saken?” frågade jag.
”Jodå”, svarade han. ”Vi fiskar upp dem igen.”
”Men vad jag menar är”, förklarade jag, ”gör ni ingenting för att förhindra att de faller i — för att skydda dem från att det sker en gång till?”
”Ja”, svarade han, ”vi ger dem stryk.”
Det blåser alltid i Holland; vinden kommer in från havet. Det finns ingenting som kan hindra dess framfart. Den hoppar över de låga sandbankarna och sveper tjutande över de sorgsna, mjuka dynerna, och tror att den ska kunna ha lite skoj och ställa till oreda i landet. Men holländarna skrattar bakom sina stora pipor, när den kommer till honom, ropande och vinkande: ”Välkommen, min vän, välkommer!” kluckar han, ”kom du stormande och skroderande; ju starkare du är, desto bättre tycker jag om dig”. Och när den väl kommit in i landet, bakom dess lång, raka strandbankar, bakom dynernas böljande rader, fångar han in den, och låter den inte komma undan innan den är klar med sin arbetskvot.
Vinden är holländarnas slav; innan han åter släpper den fri har den snurrat på tio tusen väderkvarnar, pumpat upp vatten och sågat ved, lyst upp städerna och drivit vävstolarna, smitt järnet och skjutit på de stora, långsamma, tysta pråmarna, och lekt med barnen i trädgårdarna. Det är en dämpad vind, när den återvänder tillbaka till havet, utmattad, uttröttad, som får komma ifrån holländarna, där de står skrattande med sina eviga pipor. Det finns kanaler i Holland, längsmed man färdas liksom genom ett fält av vindfläktad säd; ett mjukt, lågt rasslande mumlande som är allstädes närvarande i ens öron. Det är det aldrig tystnande suset från de stora väderkvarnarnas segel. Långt ut till havs är vindarna som rasande vildar, slåendes, skrikande, rivande — utan vett och sans. Här ibland väderkvarnarnas rader, är vinden tämjd, sakta nynnande under sitt arbete.
Det som förtjusar en besökare i Holland allra mest är den goda ordningen och renligheten i hela landet. För holländarna själva kanske detta är en nackdel. I de holländska hushållen måste livet te sig som en enda lång vårstädning. Ingen mjölkspann anses tillräckligt ren förrän den lika gärna kan användas som spegel. De stora mässingspannorna, som händer i takrännorna utanför stugdörrarna, blänker som vore de av polerat guld. Man kan äta sin middag direkt på de röda tegelgolven, men de stora matborden av furu- eller granträ, skurade tills de får samma färg som gräddost, är bekvämare. Vid varje tröskel står en rad tomma träskor, och ve den holländare som stiger över tröskeln i något annat än strumplästen.
Det finns ett mode i deras träskor. Varje vår målas de om. Ett distrikt föredrar rödgult, ett annat rött, ett tredje vitt, vilket står för renhet och oskuld. De mer konstnärligt lagda ägnas sig åt ornamenteringen; en rosa fris, en stjärna vid tårna. Att gå i träskor är inte lika enkelt som det ser ut. Att försöka sig på att springa i dem, är ingenting jag rekommenderar nybörjaren att pröva på.
”Hur kan ni springa i träskor?” frågade jag en gång en holländare. Jag hade prövat på saken och gjort mig illa.
”Vi springer aldrig”, svarade holländaren.
Och erfarenheten har visat att han hade rätt. De holländska gossarna tar, när de ska springa, med fördel av sig dem och bär dem i händerna, och slår andra holländska pojkar i huvudet med dem, när de passerar.
Vägarna i Holland, raka och jämna, samt hela tiden beskuggade av träd, ser från tågfönstret ut som de skulle vara mycket lämpade för cykling; men det är felaktigt. Jag for en gång över med båt från Harwich, tillsammans med en välkänd svart-och-vitmålande konstnär och en lika känd och aktad humorist. De hade tagit med sig sina cyklar, för att cykla i Holland. Jag träffade dem fjorton dagar senare i delft, eller snarare, vad som var kvar av dem. Till att börja med var jag chockerad. Jag trodde de hade druckit. De kunde inte stå stilla, de kunde inte sitta stilla, de darrade och skakade i varje lem och ledamot, deras tänder skallrade då de försökte tala. Humoristen hade inte skämt kvar i sin kropp. Konstnären skulle inte ens kunna teckna ihop sin egen lön; han skulle ha tappat den på vägen ner i fickan. De holländska vägarna är stenbelagda i hela sin sträckning — stora, runda kullerstenar, över vilka cykelhjulen hoppar, studsar och skakar.
Om man önskar se hur Holland ter sig utanför de större städerna, är det nödvändigt att lära sig en smula holländska. Att tala tyska är inte så svårt. Holländska — jag talar språket helt amatörmässigt — framstår som mycket usel tyska, med ännu värre uttal. För egen del har jag funnit att jag klarar mig mycket bra i Holland med min tyska, till och med bättre än i Tyskland. Personer av anglosaxisk börd bör inte försöka sig på att uttala bokstaven ”g” på holländska. Det är hopplöst att ens försöka, och försöken har lett till inre skador. Holländarna tycks förvara alla sina g:n i magen och att hala upp ett närhelst han behöver det. Jag själv har funnit, att ett vanligt ”g”, föregånget av en hickning och följt av en suck, är det närmaste jag kan komma förlagan. Men de säger mig, att jag inte gör helt rätt, ännu.
Man behöver spara ihop lite pengar i förväg, om man önskar tillbringa någon längre tid i Holland. Man talar om ”dyra gamla England”, men det dyrbaraste landet i hela världen är det lilla landet Holland. En florin gäller för en fransk france och en engelsk shilling. De säger, att cigarrer är billiga i Holland. En billig, holländsk cigarr räcker en hel dag. Det är inte förrän man åter glömt hur de smakar, som man vill röka ytterligare en. Jag kände en man som sade sig ha sparat hundratals pund genom att i en månad röka enbart holländska cigarrer. Det tog flera år, innan han provade på bruket av tobak igen.
Att betrakta byggnadsarbeten i Holland, bankar in den läxa, som tidigare enbart varit teoretisk kunskap — nämligen att hela landet är uppbyggt på pålar. Ett dussin fot under gatunivån ser man hur arbetarna iförda höga fiskarstövlar, med vatten upp till knäna, bankar ner stora trästolpar i leran. Många av de äldre husen lutar framåt i en sådan vinkel, att man blir orolig när man passerar under dem. Jag skulle vara nervös som en kattunge, om jag bodde i en av de övre våningarna. Men hålländarna lutar sig ut genom fönster, som hänger ut över gatan, sex fot bortom husfoten, och röker lugnt och belåtet.
De har en lustig sed i Holland att låta järnvägarnas klockor gå tjugo minuter före övriga klockor i städerna — eller om det är tjugo minuter efter? Jag kan aldrig hålla reda på den saken, när jag är där, och jag är inte helt säker nu heller. Inte heller holländarna vet säkert.
”Ni har gott om tid”, säger de.
”Men tåget går klockan tio”, säger man, ”stationen ligger en mile [3] härifrån och klockan är nu halv tio.”
”Ja, men det innebär tjugo minuter över tio”, svarar de, ”ni har nästan en timme på er.”
Fem minuter senare knackar de en på axeln.
”Jag hade fel, tåget går tjugo minuter i tio. Jag fick för mig att det var tvärtom.”
Någon säger emot honom, att han hade rätt från början. De anlägger vetenskapliga metoder för att lösa frågan. Under tiden har man störtat ut i en droska. Resultatet blir alltid detsamma: Man är antingen fyrtio minuter för tidig, eller har missat tåget med tjugo minuter. En holländsk järnvägsperrong är alltid fylld av kvinnor, som idogt förklarar för sina äkta män, antingen att det inte fanns några skäl varför de skulle ha så bråttom, eller att de skulle ha hunnit med tåget om de givit sig av tjugo minuter tidigare, varvid felet i bägge fallen är makens, naturligtvis. Männen vandrar av och an och svär.
Man har framfört förslaget att järnvägarnas klockor och klockorna i städerna skulle visa samma tid. Argumenten mot denna tanke är att om detta skulle genomdrivas så skulle det inte finnas någonting alls för holländarna att irritera sig över.
Fotnoter[redigera]