Lättsamma tankar av år 1905/Vad fru Wilkins ansåg om saken
| ← Varför gifte han sig inte med den där flickan? |
|
Kommer kinesisk, billig arbetskraft att ruinera oss? → |
Vad fru Wilkins ansåg om saken[redigera]
Förra året, under en tunnelbaneresa, träffade jag en man; han var en av de sorgsnaste män jag sett på flera år. Jag kände honom väl förr i tiden, då vi bägge arbetade som journalister. Jag frågade honom, med ett medkännande tonfall, hur det stod till med honom. Jag förväntade mig som svar en flod av tårar, och att jag till slut skulle vara tvungen att sticka till honom en femma. Till min förvåning svarade han att allt var strålande. Jag ville inte fråga honom helt fräckt:
”Vad har i så fall hänt, eftersom du ser ut som en drinkare på en godtemplarbegravning?” Jag sade:
”Och hur står det till med familjen?”
Jag trodde, att om hans bekymmer låg inom detta område så skulle han gripa chansen att få tala om saken. Det lättade något hans sinne, detta att behöva svara på min fråga. Men han sade mig, att hans hustru var vid bästa hälsa.
”Du minns henne”, fortsatte han med ett leende; ”underbart humör, alltid gladlynt, ingenting verkar kunna få henne ur balans, inte ens…”
Han avbröt meningen abrupt, med en suck.
Hans svärmor hade, fick jag reda på när vi fortsatte samtalet, avlidit sedan jag senast träffade honom, och de hade fått ärva ett välkommet bidrag till familjeekonomin. Hans äldsta dotter var förlovad och skulle gifta sig.
”Det är ett verkligt kärleksäktenskap”, utropade han, ”och han är en så rar och god man, att jag inte skulle ha rest några invändningar ens om han varit fattig. Men, naturligtvis, när det är som det är, är jag desto mer nöjd.”
Hans äldste son hade fått ett Mottlestipendium och skulle studera vid Cambridge till hösten. Hans egen hälsa, sade han mig, hade förbättrats oerhört; och en roman som han skrivit på sin lediga tid lovade att bli en av säsongens succéer. Det var då jag talade uppriktigt med honom.
”Om jag nu öppnar ett sår som är alltför plågsamt för att vidröras”, sade jag, ”säg mig då så. Men, om det å andra är något vanligt trångmål, vilket en kollegas medkänsla kan lindra, så berätta om det för mig.”
”Vad mig anbelangar”, svarade han, ”skulle jag med glädje berätta för dig. Att tala om saken gör mig gott, och kunde kanske — så är alltid mitt hopp — kunna inge mig någon idé om dess lösning. Men, för ditt eget bästa, lyd mitt råd och förmå mig inte att säga något om saken.”
”Hur skulle det kunna påverka mig?” frågade jag, ”det har ju inget med mig att göra, eller hur?”
”Det behöver inte ha något med dig att göra”, svarade han, ”om du är förnuftig nog att hålla dig utanför det hela. Om jag säger dig detta: Från och med nu och allt framöver kommer det att drabba även dig. I vilket fall som helst har det hänt i fyra andra fall. Om du önskar bli det femte, och göra att halvdussinet av oss är fullständigt, så välkommen. Men glöm inte, att jag har varnat dig.”
”Vad har hänt med de andra fem?” ville jag veta.
”Det har förändrat dem från gladlynta, sällskapliga personer, till dystra, ensidiga tråkmånsar”, berättade han. ”De tänker bara på en enda sak, de talar bara om en enda sak, de drömmer endast om en enda sak. Istället för att komma över det med tiden, tar det dem i sin besittning alltmer. Det finns naturligtvis sådana män som inte skulle påverkas av det — som kan skaka det av sig. Jag varnar dig i synnerhet, eftersom, trots allt jag har hört om motsatsen, jag är övertygad om att du har sinne för humor; och eftersom det är på det viset, kommer det att fånga dig i sitt grepp. Det kommer att plåga dig natt och dag. Du ser ju, hur det har gått för mig! För tre månader sedan beskrev en kvinnlig intervjuare mig som att jag besatt ett soligt temperament. Om du känner ditt eget bästa, så kliv av vid nästa station.”
Jag önskar nu, att jag hade lytt hans råd. Men istället tillät jag min nyfikenhet att ta kontrollen över mig, och bad honom förklara sig. Och det gjorde han.
”Det var runt julen”, sade han. ”Vi diskuterade pantomimen vid Drury Lane — vi var tre eller fyra stycken — i rökrummet på Devonshireklubben, och unge Gold sade, att han ansåg att det skulle komma att visa sig vara ett misstag, detta att införa ett sådant ämne som tullfrågan i historien om Klumpeduns. Dessa två ämnen hade, såvitt han kunde förstå, ingenting med varandra att göra. Han tillade att han hyste verklig respekt för herr Dan Leno, som han en gång hade träffat ombord på en ångbåt, men att det fanns andra ämnen, vilka han hellre skulle ta del av denne herres åsikter om. Nettleship, å andra sidan, förklarade att han inte hade någon som helst förståelse för åsikten att konstnärer aldrig skall lägga sig i det allmännas affärer. Skådespelarna är våra medmedborgare likväl som alla andra människor. Han sade, att vare sig man delade deras åsikter eller inte, måste man erkänna, att nationen var tack skyldig fru Brown Potter och fröken Olga Nethersole, för att dessa delat med sig av sina övertygelser. Han hade talat med bägge damerna i avskildhet om ämnet och var övertygad om, att de visste lika mycket som vem som helst om saken.
Burnside, som var en av deltagarna i sällskapet, hävdade, att om åsikter nu skulle hävdas, så borde en pantomim endast ägna sig åt att förespråka frågan om fria livsmedel, eftersom det var frågan om en form av underhållning, riktad i första hand till småfolkets smak. Så gav jag mig in i diskussionen.
’Tullfrågan’, sade jag, ’är på allas tungor. Eftersom så är fallet, är det både lämpligt och passande att frågan behandlas i vår årliga pantomim, vilken har kommit att anses som en återblick på årets händelser. Men den borde inte ha behandlats utifrån en politisk ståndpunkt. Den korrekta vinkeln hade varit den hos det oskyldiga raljeriet, fritt från varje spår av ställningstagande.’
Gamle Johnson hade vandrat fram och stod nu bredvid oss.
’Faktiskt precis vad jag har försökt få tag på i flera veckor nu’, sade han — ’en glad, roande sammanfattning av hela frågan, som inte skulle kunna såra någondera sidan. Ni känner ju till vår tidning’, fortsatte han; ’vi håller oss undan från politiken, men samtidigt försöker vi vara uppdaterade; det är inte alltid så lätt. Att behandla ämnet efter de riktlinjer ni förslog, är precis vad vi behöver. Jag önskar verkligen, att ni ville skriva ihop något sådant åt mig.’
Han är en trevlig gammal gosse, Johnson; det verkade vara en barnlek. Jag sade att jag åtog mig saken. Och ända sedan dess har jag funderat på hur jag ska gå till väga. Faktum är, att jag inte tänkt på så mycket annat. Kanske kan du föreslå någonting?”
Jag kände mig på bästa arbetshumör följande morgon.
”Pilson”, sade jag mig, ”kommer att tjäna på detta. Han behöver inte något övermåttan roligt. Några få lekfullt, skämtsamma kommentarer i frågan är vad som krävs.”
Jag tände en pipa och satte mig ner för att tänka efter. Klockan halv ett, när jag måste få ett par brev skrivna, innan jag gjorde avbrott för lunch, lämnade jag tullfrågan åt sitt öde.
Men inte särskilt länge. Den oroade mig hela eftermiddagen. Jag tänkte att något kanske skulle komma för mig under kvällen. Jag slarvade bort hela den kvällen och följande morgon. Det finns något roligt i allting, sade jag mig. Man hittar på roliga historier om bröllop och begravningar. Det finns knappt någon slags olycka som kan drabba mänskligheten, som inte har givit upphov till komisk litteratur. En av mina amerikanska vänner skrev kontrakt med ett försäkringsbolags tidskrift att skriva fyra humoristiska historier; en skulle handla om jordbävningar, nästa om en cyklon, den tredje om en flodvåg, och den fjärde om ett åskväder. Och roligare historier än dessa har jag aldrig läst. Vari ligger nu svårigheterna i tullfrågan?
För min egen del har jag skrivit lättsamma saker om metallurgi. Home Rule brukade vi roa oss åt på åttiotalet. Jag minns en rasande trevlig kväll på Codgers Hall. Den skulle ha varit ännu trevligare, om det inte varit för en råbarkad irländare, som ställde sig upp framåt klockan elva och önskade få reda på om någon mer talare hade för avsikt att skämta mer kring ämnet Gamla Irland; för, om så var fallet, var den råbarkade herren beredd att spara tid genom att avvakta och därpå ta itu med dem alla på en gång. Men om inte — sade och talade den råbarkade herren — var hans avsikt den att ge sig på den senaste talaren och den nästnäst siste talaren på en gång, utan vidare varning.
Ingen ytterligare humorist reste sig, varför den råbarkade herren fortsatte med att göra bruk av sin hals, med den följden att det roliga avmattades något. Till och med angående boerkriget brukade vi viska fram lustigheter åt varandra på öde platser. Det måste finnas något roligt att säga om tullfrågan. Men vad?
Under flera dagar tänkte jag inte på så mycket annat. Min tvätterska — som vi kallar dem i the Temple — uppmärksammade mina svårigheter.
”Fru Wilkins”, erkände jag, ”jag försöker komma på något oskyldigt men roande att säga om tullfrågan.”
”Ja’ har hört talas om den”, sade hon, ”men ja’ har inte så mycket tid till att läsa tidningarna. Dom vill att vi ska’ betala mer för maten, eller hur?”
”För en del av den”, förklarade jag. ”Men å andra sidan kommer vi att betala mindre för andra saker, så i själva verket kommer vi inte att betala mer alls.”
”Då verkar de’ ju inte vara något vits med de’”, var fru Wilkins uppfattning.
”Exakt”, höll jag med henne, ”det är fördelen med hela systemet. Det kommer inte att kosta någon någonting, och kommer att leda till att vi alla får det bättre.”
”Då ä’ det tråkigt”, sade fru Wilkins, ”det som ä’ synd ä’ att ingen har tänkt på ’t tidigare.”
”Det stora problemet hittills”, förklarade jag, ”är att utlänningarna har satt sig emot saken.”
”Åhå”, sade fru Wilkins, ”ja’ har då aldri’ hört nå’t gott om dem, även om dom säjer att den Allsmäkti’e har en mening me’ allt han skapat.”
”Ni förstår, utlänningarna”, fortsatte jag, ”tyskarna och amerikanerna, de dumpar varor hos oss, hela tiden.”
”Va’ ä’ de fö’ slag?” fordrade fru Wilkins att få veta.
”Att dumpa? Jo, det innebär att man dumpar priserna, förstår ni. Man tar sina varor, och så dumpar man dem här.”
”Men vaddå för varor? Hur bär dom sig åt?” frågade fru Wilkins.
”Tja, alla slags varor: Järnmalm, bacon, dörrmattor — allt möjligt. De fraktar hit dem — på fartyg, förstår ni — och så dumpar de dem här, på vår kust.”
”Ni försöker välan inte lura i mig, att dom helt enkelt kastar iland dem och lämnar dom där?” frågade fru Wilkins.
”Naturligtvis inte”, svarade jag; ”när jag säger att de dumpar dessa varor utmed vår kust, är det bara ett uttryck. Vad jag menar är, att de säljer dem till oss.”
”Men varför köper vi dom av dom, om vi inte vill ha dom?” frågade fru Wilkins. ”Vi ä’ välan inte tvungna att köpa dom av dom, eller?”
”Det är det som är tricket”, förklarade jag; ”dessa tyskar och amerikaner, och alla andra; de är lika goda kålsupare allihop — de envisas med att sälja oss dessa varor för mindre pengar än det kostar dem att tillverka dem.”
”Det verkar inte särskilt klokt, eller va?” funderade fru Wilkins. ”Men jag antar, att eftersom dom stackarna är utlänningar, så har dom naturligtvis inte så vidare värst mycket förnuft.”
”Det kan förefalla dumt, om man betraktar saken på det sättet”, erkände jag, ”men vad man måste ha i åtanke är den skada det åsamkar oss.”
”Kan inte förstå hur det kan göra oss så mycke’ skada”, hävdade fru Wilkins; ”verkar snarare rena turen vi har haft hittills. Dom kan gärna få komma å’ dumpa ett å’ annat åt mitt håll också.”
”Jag kanske inte lyckas förklara det här på rätt sätt för er, fru Wilkins”, erkände jag. ”Det är en lång kedja argument, och ni kanske inte förstår den; men ni måste inse att det numera anses vara ett axiom, att ju billigare man köper saker och ting, desto förr har man gjort av med sina pengar. Genom att tillåta utlänningarna att sälja alla dessa varor till oss för omkring halva priset, blir de rikare för var dag, och vi fattigare. Förutsatt att vi, som nation, inte insisterar på att få betala åtminstone tjugo procent mer för alla varor vi vill köpa, har man beräknat att om bara några få år kommer England inte att ha en enda penny kvar.”
”Låter som rena snurren”, tyckte fru Wilkins.
”Det kan verka så”, svarade jag, ”men jag är rädd att det inte kan råda något som helst tvivel om saken. Kommittén för handelsbalansen har bevisat den saken mycket tydligt.”
”Nå, guskelov att vi kom på den saken i tid”, utbrast fru Wilkins fromt.
”Vi är att gratulera för den sakens skull”, höll jag med henne; ”svårigheten ligger i att en hel del andra människor säger att istället för att bli ruinerade, kommer vi att få det mycket bra och bli rikare för vart år som går.”
”Men, hur kan dom säja de’?” protesterade fru Wilkins, ”när, som ni sa’, dom där handelsbalansmänskorna just bevisat motsatsen?”
”Jo, de säger samma sak, fru Wilkins, att kommittén för handelsbalansens siffror bevisar motsatsen.”
”Men, de kan ju inte båda ha rätt”, sade fru Wilkins.
”Ni skulle bli förvånad, fru Wilkins”, sade jag, ”om ni visste hur mycket som kan bevisas av kommitténs för handelsbalansens siffror.”
Men jag har fortfarande inte kommit på vad jag skall skriva i den där artikeln åt Pilson.
Fotnoter[redigera]