Lättsamma tankar av år 1905/Varför gifte han sig inte med den där flickan?

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Den vite mannens börda! Måste den vara så tung?
Lättsamma tankar av år 1905
av Jerome K. Jerome
Vad fru Wilkins ansåg om saken  →


Varför gifte han sig inte med den där flickan?[redigera]

Vad är det egentligen för fel på äktenskap? Jag upptäcker att jag funderar på denna fråga mycket ofta, när jag läser förstklassig litteratur. Jag överlade med mig själv i frågan härom kvällen, under ett framförande av Faust. Varför gifte sig Faust inte med flickan? Jag skulle, för egen del, aldrig ha gift mig med henne på några som helst villkor; men det är inte det som är problemet. Faust kunde, uppenbarligen, inte upptäcka några brister hos henne. Båda två var de galna i varandra. Ändå verkar tanken på ett stilla, anspråkslöst bröllop med en veckas bröllopsresa, låt oss säga till Wien, följt av bosättning i en vacker liten stuga, inte alltför långt från Nürnberg, så att deras vänner kunde komma och hälsa på, ha slagit någon av dem.

De kunde ha haft en liten trädgård. Margareta kunde ha hållit höns och en ko. Den sortens flicka, uppfostrad till hårt arbete och på intet sätt alltför välutbildad, har det som allra bäst, när hon har något att ta sig före. Senare, i och med barnens gradvisa ankomst, skulle de kunna anställa en god hushållerska som hjälp i hemmet. Faust skulle, naturligtvis, ha fullt upp med sina studier och återuppta sitt arbete; det skulle hållit honom borta från alla framtida ofog. Tanken att en begåvad karl, i hans ålder, skulle kunna bli lycklig utan något att göra hela dagarna, utom att tramsa runt med fruntimmer var helt befängd redan från början. Valentin — en bra karl, Valentin, med trevliga idéer — skulle ha valt att tillbringa lördag till måndag tillsammans med dem. Över en pika och ett glas vin, skulle Faust och han ha diskuterat den lokala politiken.

Han skulle ha gungat barnen på sitt knä, ha berättat för dem om kriget — lärt den äldsta gossen att skjuta. Faust, med en praktiskt lagd man som Valentin som stöd, skulle förmodligen ha uppfunnit en ny slags kanon. Valentin skulle ha fått den såld.

Det skulle ha gått dem väl. Sibylla skulle, med tiden, ha gift sig och lugnat ner sig — kanske bosatt sig i ett litet hus i grannskapet. Han och Margareta skulle — när fru Sibylla inte var i närheten — ha skämtat om hans tidigare kärlek till henne. Mormor skulle ha kommit rultande från Nürnberg — inte för ofta och hon skulle endast stanna över dagen.

Det hela blir bara bättre, ju mer man funderar på saken. Varför gick det aldrig upp för dem själva? Man skulle kanske ha fått lite problem med gubben. Jag kan tänka mig att Mefistofeles skulle ha blivit upprörd över saken, eftersom han skulle känna sig bedragen. Naturligtvis, om detta var skälet — ifall Faust sade sig:

”Jag skulle vilja gifta mig med flickan, men det kommer inte ifråga; det skulle inte vara rätt emot gamlingen; han har gjort sig en hel del besvär med att ordna upp saker och ting; av vanlig anständig tacksamhet kan jag inte göra helt om nu, och agera som vilken anständig, vettig karl skulle ha gjort; det skulle inte vara att följa spelets regler.” — om detta var hur Faust resonerade, så finns det inget mer att säga. I sanning, det får honom att framstå i ett slags förklarat ljus — ädel, om än en Don Quixotes like.

Om han, å andra sidan betraktat frågan utifrån sin egen och flickans synvinkel, tror jag att det skulle gå att ordna upp det hela. Allt man på den tiden behövde göra, för att bli kvitt Djävulen, var att visa honom en svärdsegg. Faust och Margareta kunde ha slunkit in i en kyrka någon förmiddag, och hållit honom stången med en svärdsegg till dess att bröllopsakten var genomförd. De skulle kunna ha anställt en ung pojke:

”Ser du den där herrn i rött? Nå, han vill ha tag i oss och vi vill inte att han skall få tag i oss. Det är det enda som skiljer oss åt. Såja, tag ni detta svärd, och när du ser att han närmar sig, visa honom då eggen. Gör honom inte illa; visa honom bara svärdet och skaka på huvudet. Det kommer han att förstå.”

Den gamle herrens uttryck, när Faust i det följande presenterade honom för Margareta, skulle ha varit intressant att se:

”Tillåt mig att presentera min hustru. Min kära, en — en av mina vänner. Du kanske minns att du träffat honom den där natten hos din moster?”

Som jag sade, skulle det ha funnits svårigheter; men jag kan inte för egen del förstå, varför de inte kunde ha övervunnits. Det fanns ingenting skrivet i avtalet, som sade att Faust inte fick gifta sig, enligt vad som framgår. Gamlingen var en man med humor. Min egen uppfattning är den, att efter att ha kommit över den första upprördheten, skulle han ha insett det komiska i situationen. Jag kan till och med föreställa mig, hur han då och då kom på besök hos herr och fru Faust. Barnen skulle tvingas i säng. Till att börja med skulle det råda en något tryckt stämning.

Men gamlingen kunde hantera honom. Han skulle ha berättat en eller ett par historier, över vilka Margareta skulle ha rodnat och Faust skulle ha skrattat. Jag kan se framför mig, hur den gamle kufen emellanåt sitter med vid matbordet. Barnen, förstummade till att börja med, skulle ha betraktat honom storögt. Men som jag sade, gamlingen kunde hantera honom. Varför skulle han inte ha kommit på bättre tankar? Den goda kvinnans omedvetet goda inflytande — det rara, barnsliga struntpratet! Sådant har man ju hört talas om förr. Kanske skulle han ha kommit att bli känd som ”fabbo”?

För egen del — det tror jag att jag redan skrivit — skulle jag aldrig ha gift mig med Margareta. Hon lever inte upp till mitt ideal för trevliga flickor. Jag tyckte inte om det sätt på vilket hon bedrog sin mor. Och den där mostern! Nåja, trevliga flickor skulle aldrig ha umgåtts med kvinnor av det slaget. Hon uppträdde inte heller särskilt trevligt emot Sibylla heller. Det är helt klart, att hon lurade den stackars pojken. Och vad var det hon hade för sig med det där juvelskrinet, för resten? Hon var ingen dumsnut. Det gick inte an att hon varje dag gick till den där fontänen, för att prata med sina väninnor, och inte lärde sig ett enda dugg. Hon måste ha förstått, att folk inte går omkring och lämnar ädelstenar till tjugo tusen punds värde efter sig på dörrtrösklar, som ett led i några slags sällskapslekar. Om hon varit en ordentlig flicka, skulle hennes instinkt sagt henne att inte bry sig om den.

Jag litar inte på dessa ”oskuldsfulla” människor, som halva tiden inte vet vad de har för sig. Fråga vilken domare som helst i London, vad han anser om damen, som förklarade att hon hittat en diamantbrosch:

”Jag mena’ aldri’, naturligtvis ers nåd, att stjäla den. Nå’t så’nt skulle ja’ allri göra. Men så här gick de’ till, ers nåd. Jag sto’, så att säga där, och eftersom ingen annan fanns i butiken, öppna’ ja’ asken och tog ut den, i tron att den kanske tillhörde någon; och så kom plöttsli’t den där herr’n fram, som ja’ inte lagt märke till förut, fram till mig och sa’; ’kom me’ här nu bara’ sa’ han. ’Vafför då?’ fråga’ ja’ ’n. ’Ja’ känner er ju inte ens?’ sa’ ja’. ’För att ni har stulit’, sa’ han då. ’Ä’ de’ rätt sätt att tala till en dam på?’, sa’ ja’ då; ’ja’ fösstår inte va’ ni menar!”

Och om hon nu hade satt dem på sig, allihop, utan att tänka efter, vad skulle i så fall en ordentlig flicka ha gjort, då herrn kom dit och försäkrade henne, att hon fick dem till skänks? Det skulle ha tagit henne trettio sekunder att ta dem av sig, för att därpå slänga ner dem i juvelskrinet.

”Tack så mycket”, skulle hon sagt. ”Jag ber er att lämna denna trädgård lika snabbt som ni kom, och att ta dessa saker med er. Jag är inte den sortens flicka.”

Margareta behåller juvelerna och fattar den unge mannens arm för en månskenspromenad. Och när det väl faller hennes oskyldiga huvud in, att han och hon har vandrat i denna skuggade trädgård alltför länge, vad gör hon då, när hon tagit farväl och stängt dörren efter sig? Hon öppnar fönstret på bottenvåningen och börjar sjunga!

Kanske är jag inte poetiskt lagd, men jag har sinne för det passande. Om andra flickor skulle göra något dylikt, skulle man kalla dem för en mängd otäcka saker. Jag förstår inte varför just denna flicka skall hållas fram som ett ideal. Hon dödar sin mor. Enligt hennes egen uppgift var det en olyckshändelse. Det är inte ett särskilt unikt försvar, och vi tillåts aldrig höra åklagarens bevisning. Hon dödar även sitt spädbarn. Man får dock inte lägga henne detta till last, eftersom hon vid denna tidpunkt inte mådde bra. Jag kan inte förstå varför denna flicka skulle erbjudas en egen änglarad, som förde henne upp till Himmelen. Det måste ha funnits andra, anständiga och hårt arbetande kvinnor i Nürnberg, mer berättigade till den biljetten.

🙝🙟

Vad är det som gjort att vi i alla dessa år nöjt oss med, att acceptera Margareta som urtypen för oskuld och dygdighet? Förklaringen är, förmodar jag, att Goethe skrev denna bok i en tid, då det var comme-il-faut att betrakta kvinnor som dygderika. Allt i kjoltyg var dygdigt. Om hon felade, var skulden alltid någon annans. Cherchez la femme är ett senare påfund. På Goethes tid var parollen Chercez l’homme. Allt var männens fel. Det var Djävulens fel. Det var vemsomhelsts fel, utom hennes eget.

Denna sociala regel är inte helt utdöd. Jag läste häromdagen en synnerligen intressant bok av en lysande amerikansk författarinna. Eftersom hon bor för långt för att kunna komma åt mig, vågar jag mig på att nämna hennes namn. Jag talar om Tålamod, fröken Sparvhök, av Gertrude Atherton. Jag nämner denna bok, eftersom den är typisk för en stor genre inom skönlitteraturen. Fröken Sparvhök lever ett besvärligt liv: Det förbryllar henne. Hon frågar sig, vari felet ligger. Hennes egen tanke är, att det är civilisationens fel.

Om det inte är civilisationens fel, så beror det på den amerikanske mannen, eller Naturen — eller demokratin. Fröken Sparvhök gifter sig med fel man. Senare förlovar hon sig med ytterligare en felaktig man. I slutänden fås vi att tro, att hon nu skall gifta sig med rätt man. Jag skulle ha varit mer tillfreds, om jag fått höra fröken Sparvhök uttala sig igen, sex månader efter detta senaste äktenskaps ingående. Men om återigen ett misstag hade begåtts, är jag övertygad om att, enligt fröken Sparvhöks uppfattning, skulle det inte ha varit fröken Sparvhök som begått det. Skälet är ständigt ett och detsamma: Eftersom fröken Sparvhök är en dam, kan hon inte begå några misstag.

Om nu fröken Sparvhök vill lyssna på mig i fem minuter, så ska jag försöka ställa ett och annat till rätta.

”Det är alldeles riktigt, kära flicka”, skulle jag säga henne, ”att något är fel — mycket fel. Men det beror inte på de amerikanska männen. Bry er inte om de amerikanska männen: Låt dem sköta sin egen frälsning. Ni är inte rätt flicka att få dem att bättra sig, ens i de frågor där de har fel. Och det beror inte på civilisationen. Civilisationen har en hel del att stå till svars för, det medges: Men lägg inte sten på den bördan med era egna problem. Det som inte står rätt till ifråga om er — om ni ursäktar att jag påpekar den saken — är ni själv. Ni skämmer ut er; ni gifter er med en karl som är ett odjur, eftersom han tilltalar era djuriska instinkter. Och så, likt den där damen som utropade ’o ve, jag har gift mig med en svart’, åkallar ni Himlarna över orättvisan att ni blivit vigd till en narr. Ni är inte en särskilt trevlig flicka, vare sig när det gäller era tankar eller det sätt ni uppför er på. Jag förebrår er det inte; det var inte ni, som skapade er själv. Men när ni sätter er före att försöka tilltala alla de lägsta sidorna hos människan, varför blir ni då så förvånad över er egen framgång? Det finns mycket gott om chockerande amerikanska män, det håller jag med om. Man möter deras sort till och med utanför Amerika. Men trevliga amerikanska flickor kan tala om för er att det även finns trevliga amerikanska män. Det finns ett ordspråk om att göra en fågel av en fjäder. Nästa gång ni finner er själv i sällskap med en otrevlig amerikansk man, fråga då er själv hur han har hamnat där och hur det kommer sig att han känner sig så hemtam i ert sällskap. Ni måste lära er behärska er själv. Inbilla er inte att ni är hela universums mittpunkt, och försök förstå att en underkjol inte är någon helgongloria, och ni kommer att inse att civilisationen inte är ens hälften så felaktig som ni trodde den vara.”

Jag vet vad fröken Sparvhök skulle ha svarat:

”Och det säger ni till mig — mig, en dam? Gud i Himmelen! Vart har all ridderlighet tagit vägen?”

En fransman ställdes en gång inför rätta för att ha mördat sin far och mor. Han erkände gärningen, men bad att rätten skulle visa barmhärtighet, av det skälet att han var föräldralös. Ridderlighet baserades på antagandet, att kvinnor var värdiga dyrkan. Den moderna kvinnans uppfattning är den, att när hon handlar felaktigt, bör den ridderliga mannen ursäkta henne, eftersom hon är kvinna.

Jag tycker om den elaka hjältinnan; det gör vi alla. Hjältinnan under den tidiga viktorianska eran — ängeln i vit skrud, var urtråkig. Vi visste alltid vad hon skulle ta sig till — det rätta. Vi behövde inte ens fråga oss själva: ”Vad kommer hon att anse vara det rätta att ta sig före under dessa omständigheter?” Det var alltid vad som ansågs vara rätt enligt konventionen. Man skulle ha kunnat svara som henne i söndagsskolan, och det skulle alltid ha varit rätt svar. Hjältinnan med passioner, drifter, känslor, är något som vi skall välkomna. Men jag önskar att hon skall inse, att hon blott och bart endast är en av oss andra. Jag skulle tycka bättre om henne, om hon istället för att uppfordrande frågade:

Vad är det som är fel med vår civilisation? Vart är världen på väg?” och så vidare, hon emellanåt kunde säga till sig själv:

”Jösses, vilken toka jag var den här gången. Jag skäms verkligen över mig själv.”

Hon skulle inte förlora något på den saken. Vi skulle respektera henne desto mer.


Fotnoter[redigera]


Lättsamma tankar av år 1905 av Jerome K. Jerome

Är vi verkligen så intressanta som vi tror att vi är? | Bör kvinnor få vara vackra? | När är det mest lämpligt att roa sig? | Ligger vi kvar i sängen alltför länge? | Bör gifta män spela golf? | Är det ett misstag att sätta bo tidigt? | Skriver författare alltför långrandigt? | Bör soldater vara artiga? | Bör historier vara sanna? | Varelser som en gång skall bli till människor | Hur man kan glädjas åt småsaker | Bör vi säga vad vi anser, eller stå för vad vi säger? | Är de amerikanska äkta männen målade på kyrkfönster? | Vet unga män allt som är värt att veta? | Hur charmerande är musik, enligt er uppfattning? | Den vite mannens börda! Måste den vara så tung? | Varför gifte han sig inte med den där flickan? | Vad fru Wilkins ansåg om saken | Kommer kinesisk, billig arbetskraft att ruinera oss? | Hur kan vi lösa tjänstefolksfrågan? | Varför vi avskyr utlänningar