Lifvets vexlingar

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Nya året Lifvets Vexlingar.
av Elias Sehlstedt
På min födelsedag  →
Ur Fiskmåsen. Poetisk Vår-Kalender för 1853 af E. Sehlstedt utgiven 1853.


[69]

Lifvets Vexlingar.


Strid och vexling menskan följa
Genom lifvets dunkla dröm,
Der vi ängsligt stå och skölja
Trasorna i tidens ström.
Än åt lyckan man sig gläder,
Än man naggas bit för bit,
Än man drifs för vind och väder,
Som ett yrfä hit och dit.

Lifvets gång är enahanda:
Ingen rast och ingen ro;
Är man född i Haparanda,
Skall man dö i Falsterbo.
Underlig är menskans vandel,
Om man den betraktar rätt.
Bäst man snusbod har och handel.
Sitter man på taburett.

Fåfängt går man här och koxar,
Att sitt öde se förut.
Är man född att mota oxar,
Blir man rik grossör till slut.

[70]

Stundom, för att gifmild vara,
Känner lyckan ingen gräns.
Mången ifrån fändrik bara
Knogat upp till excellens.

Så man ser ock mången vandra
Arbetsam, men dock i nöd,
Medan, uti lättja, andra
Simma uti öfverflöd. —
Roligt vore till att veta
På hvad grund det så är stäldt,
Att en del skall ha det feta
Och en annan stå på svält.

Dock, hvad kan det, på det hela,
Röra oss, jag fråga vill?
Ödets makter med oss spela
Utan att oss spörja till.
Fåfängt är det, att vi spana,
Hvarför ödet så befallt; —
Men det är ju menskans vana
Lägga näsan uti allt.