Maria. En bok om kärlek/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  LX. Maria
En bok om kärlek

av Peter Nansen
Översättare: Gustaf af Geijerstam

LXI.
LXII.  →


[ 154 ]

LXI.

Återseendets gyllene sol öfver bärg, återseendets glittrande gråt i tysta dalar.

Betagna och undrande stå vi midt emot hvarandra, kunna ej finna ord, icke fråga, icke svara, förmå blott sjunka i hvarandras armar och, jublande, gråtande, i gemensam lycksalighet lofsjunga den uppgående dagen.

Var det verkligen ingen dröm? Var det verkligen du och jag? Vi se på hvarandra. Vi skaka klentroget våra hufvuden. Och dock, först nu tycka vi, att vi riktigt känna hvarandra. Ty det är ju vårt väsens stora under: vi mötas, som vi så ofta möttes förr i [ 155 ]lyckodrömmen af vår knappast erkända lycka. Nu är drömmen lifslefvande.

Och du härliga lifslefvande flicka, med förklaringens stilla lycka i dina skälmska ögon, med kvinnans mogna eftertanke på din barnapanna, du lägger dina armar kring min hals, och du säger: »Så skedde det då omsider, i elfte timman, men icke för sent, det, som jag aldrig upphört att hoppas. Ty det är ju sant, icke något, som du imorgon ångrar, icke något, som du nu inbillar dig, därför att du har längtat en smula efter din älskarinna?«

Jag svarar: »Så sant som jag altid hällre har sagt dig för litet än för mycket, så sant älskar jag dig. Jag älskar dig i lust och nöd, hvardag och högtidsdag. Du är den, jag vill dö med, men först vill jag lefva mycket, mycket länge med dig. Väl har jag längtat efter min ljufva älskarinnas smekningar. Men mest har jag längtat efter alt annat, som också är du: ditt trofasta hjärta, din rena tanke, dina milda ord, ditt ljusa leende, som är min sol i tviflet, [ 156 ]din goda handtryckning, som är min styrka på vägen«.

Men när jag säger Maria detta, gråter hon, emedan hon förstår, att jag talar sant, och emedan hon är lycklig.