Min själ och sinne, låt Gud råda

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Min själ, låt Gud i allt få råda
av George Neumark
Översättare: Gustaf Ållon
Det tyska originalet diktat 1641 och Ållons översättning utförd 1684. Publicerad i 1695 års psalmbok som nr 288. I Svensk söndagsskolsångbok 1908 nr 198 finns verserna 1, 6 och 7 med i bearbetad form. Här ur den svenska Evangelisk-Lutherska psalmboken i Finland, nr 363. På Wikipedia finns en artikel om Min själ, låt Gud i allt få råda.


1.

[1]

Min själ, mitt sinne, låt Gud råda
och hoppas på din Fader blid.
Han är din hjälp i nöd och våda,
på orons dag är han din frid.
Den som sig lämnar i Guds hand,
han bygger ej sitt hus på sand.

2.
Vad nytta har vi av att sörja,
vad hjälper oss vårt bittra kval?
Varför skall vi med tårar börja
och sluta våra dagars tal?
Ju mer vi klandrar det vi fått,
dess tyngre känns vår levnads lott.

3.
Dock är det bättre litet lida
med Guds, vår Faders, vilja nöjd
och tåligt efter honom bida,
han sänder hjälp från himlens höjd.
Gud känner varje mänska bäst
och vet vad henne fattas mest.

4.
Han ser när tröstens tid är inne,
han ger oss det som nyttigt är.
Ber vi om hjälp med ödmjukt sinne,
då hör oss visst vår Fader kär.
Så hjälper Gud, förr än vi tror.
Hans ord ger kraft, hans nåd är stor.

5.
Förtvivla ej när lyckan sviker,
tro ej att du är glömd av Gud,
ty plötsligt sorgens dimma viker
på Herrens kärleksfulla bud.
Tänk på att allt förändrar sig,
att denna prövning lämnar dig.

6.

[2]

När Herren vill kan han ju göra
en fattig man omåttligt rik.
Han kan en rik i prövning föra,
så att han blir en fattig lik.
Vår Gud, rättfärdig, vis och sann,
upphöja och nedstörta kan.

7.

[3]

Sjung, läs och gå på Herrens vägar
och gör din kallelse med flit,
tro fast på det som Herren säger
och sätt till himmelen din lit.
Ty salig, fri är människan,
när hon på Gud förtrösta kan.


I 1695 års Psalmbok (nr 288) lyder texten:


[ 42 ]

1. MIn siäl och sinne låt Gudh råda/
Och hoppas på tin Fader blijd;
Ty han kan doch medh himmelsk nåde
Bekröna tigh til ewig tijd:
Then sigh betroor vthi Gudz hand/
Han bygger eij på lösan sand.

2. Hwad hielper oss wij mycket sörje?
Hwad gagnar oss wår pust och qwahl?
Hwad är at wij hwar morgon börje
Begråta nöden vtan tahl?
Ju meer wij sörje i wår nödh/
Ju större blijr wårt sorga brödh.

3. Ty är thet bättre litet lida/
I hoppet och i sigh förnögd
Medh Gudz wårs Faders wilja blida/
Och hans försyn af Himmels högd.
Ty Gudh som känner bäst hwar man/
Han weet wäl hwad oss fela kan.

4. Han vthseer tiden at hugswala/
Han skickar wäl thet nyttigt är;
Hwad wij af troget hierta tala/
Thet märcker strax wår Fader kär.
Så kommer Gudh förr än wij troo/
Och skäncker hugnad/ tröst och roo.

5. Tänck eij vthi tin motgångz tima/
At tu af Gudh förlåten är:
Ty snart förgår een sorgedimma/
Han håller tigh tå mera kär.
Tänck tiden snart förbyter sigh/
Och motgång är föranderlig.

6. Thet kostar Gudh ja ganska ringa/
En fattig man at giöra rijk;
Then riker är/ til armod bringa;
En stoor och nedrig giöra lijk.
Ty Gudh then högste vnderman
Vphöija och förnedra kan.

7. Siung/ läs och gack på HErrans wägar;
Och giör tin kallelse medh flijt:
Förtro Gudz löfte som han säger;
Och haf til Himmelen tin lijt.
Ty then blijr en lycksalig man/
Som fast på Gudh förtrösta kan.


Noter[redigera]

  1. V. 1, Svensk söndagsskolsångbok 1908
    Min själ, mitt sinne, låt Gud råda
    Och hoppas på din Fader blid.
    Så skall han i all nöd och våda,
    Bekröna dig med nåd och frid.
    Den sig betror uti Guds hand,
    Han bygger ej på lösan sand.

  2. V. 2, Svensk söndagsskolsångbok 1908
    Det kostar Gud ju ganska ringa
    Den fattige att göra rik.
    Den rike att till armod bringa,
    En hög den låge göra lik.
    Ty Gud, den högste underman,
    Upphöja och förnedra kan.

  3. V. 3, Svensk söndagsskolsångbok 1908
    Sjung, läs och gå på Herrens vägar
    Och gör din kallelse med flit!
    Förtro dig till, vad Herren säger,
    Och hav till himmelen din lit;
    Ty den blir en lycksalig man,
    Som fast på Gud förtrösta kan.