Minne och tro
| ← Till mina Vänner |
|
Den nya Narcissus → |
Till en förlorad vän.
Mins du den stund, som broderbandet knöt?
En enda själ i tvenne väsen gjöt:
Då vi beslöto genom lifvet gå,
Som på ett stånd två blomsterkronor stå.
Mins du den stund? Mins du den än,
Du älskade, så kom till mig igen!
Mins du den verld, som då framför oss låg?
Mot oss en Engel ur hvart öga såg:
Men stormen kom och drömmarna förtog,
Och i hvar andedrägt en Engel dog.
Mins du den verld? Mins du denän,
Du älskade, så kom till mig igen!
Tror du det land, min längtans ljusa sfer,
Der ej af ord, men kyssar språket är;
Der kärleken med öppna armar står
Och hvarje själ rum vid dess hjerta får.
Tror du det land? Tror du det än?
Du älskade! Der blir du min igen.