Molnets broder

Från Wikisource, det fria biblioteket.

Hoppa till: navigering, sök

<< Fänrik Stål

Molnets broder
av Johan Ludvig Runeberg

Veteranen >>

Tredje dikten i Johan Ludvig Runebergs nationalepos Fänrik Ståls sägner

Mer än leva, fann jag, var att älska,

Mer än älska är att dö som denne.

Högt i skogen låg det ringa torpet,

Djupt i ödemarken, långt från vägen,

Där sen hösten krigets skiften rådde.

Ingen ovän hade funnit stället,

En fientlig fot ej trampat spången,

Som dit ledde; bud om blod och strider

Gav blott korpen, ropande från molnen,

Eller gladan, som satt mätt i granen,

Eller vargen, som med blodigt byte

Sökte hedens skymda klyftor åter.

Men i pörtet, vid det långa bordet,

Satt en lördagsafton sorgsen värden,

Vilande från veckans vedermödor.

Kinden höll han tryggt mot handen lutad,

Armen åter fast mot bordets ände,

Men hans öga såg åt sidan stundom,

Höll sig ej med lugn i samma syfte.

Ingen märkte detta av hans husfolk,

Av de båda, som i pörtet voro,

Ej hans fosterson och ej hans dotter;

Tysta, slutna av varandras armar,

Hand i hand och huvud sänkt mot huvud,

Suto de i sorglös frid vid muren.

Men den gamle bröt omsider tystnan;

För den kloke blev hans mening tydlig,

Fast han sjöng blott som för eget nöje,

Såsom sången föll och orden ville:

"Björnen", sjöng han, "föds till skogens konung,

Furan växer opp att pryda heden;

Mänskobarnet, om till kraft och storhet

Om till flärd och stoft det föds, vet ingen.

Gossen kom en vinterkväll i stugan,

Okänd kom han, lik en otam fågel

Vilsefaren in i mänskors boning;

Hjässan lyste kal ur mössans rämnor,

Tån stack fram emellan snön på foten,

Barmen såg man genom rivna tröjan.

Vems och vadan? - Fråga vems och vadan

Av den rike, som har far och hembygd.

Någon vind lär från mitt hem väl komma,

Skyn i luften törs jag kalla broder,

Men blott snö är jag på nattens fötter,

Som han stampar av, i stugan kommen. -

Snön från nattens fötter smälte icke,

Molnets broder flög ej bort med vinden,

Gossen dröjde kvar och blev en yngling.

Obemärkt han sprang det första året,

På det andra högg han sveder redan;

Men förrän den fjärde sommarn ändats,

Slog han björnen, över hjorden fallen.

Var är nu hans rykte, kärt för mången,

Större än en man i nejden vunnit,

Var är fostrarns hopp? Den gamle sitter

Tung i stugan, längtar, fast förgäves,

Att ett enda ord om kriget höra,

Om hans land är bärgat eller fallet.

Örnens språk förstår han ej att tyda,

Korpens rop han känner ej; en främling

För ej budskap opp till ödemarken,

Och den unge, som hans hjälp bort vara,

Lyss på budskap nu från kvinnohjärtan."

Som när sommarns virvelvind en afton,

Då naturen lik en söndag tiger,

Kommer ensam, osedd, snabb som pilen

Och slår ned i skogssjöns famn, en planta

Rör sig ej, ett barr ej, lugn står tallen,

Lugn står blomman på den branta stranden,

Lugnt är allt, och endast djupet sjuder;

Så, då sången slog den unges sinne,

Satt han stum, orörlig, sluten, bortskymd,

Men vart ord drev bloden ur hans hjärta.

Kvar han satt hos flickan hela kvällen,

Gick till vila, då de andra gingo,

Tycktes somna, förrn de andra somnat,

Men långt förr, än någon av dem vaknat,

Ren vid första glimt av morgonrodnan,

Smög han obemärkt ur stugan ensam.

Dager blev, och solen steg på valvet,

Men blott tvenne väcktes nu i torpet;

Stugan reddes, morgonbrödet frambars,

Men blott tvenne stego fram till bordet;

Middag blev, och ingen tredje syntes.

Utan moln var än den gamles panna,

Utan tårar än hans dotters öga,

Men till vila, fast av sönda'n manad,

Gick vid slutad måltid ingendera.

När en stund förgått, så lång som stunden,

Innan stormskyn, sedd vid himlaranden,

Kommer, brister, haglar och förskingras,

Höjde ordet, som till tröst, den gamle:

"Lång är vägen fram till byn, min dotter,

Branter möta, bäckar hindra, spångar

Finnas ej, och höstregn fyller kärren.

Den, som vandrat dit vid morgonrodnan,

Är väl knappt, då kvällen stundar, hemma."

Så den gamle. Utan akt på talet

Satt hans dotter, sluten lik en blomma,

Som sin kalk vid nattens inbrott sluter;

Vad hon tänkte, var för henne ensam.

Länge satt dock ej den ädla flickan,

Längre ej, än efter solens nedgång

Plantan mattad väntar aftondaggen,

Förrn en tår föll ned på hennes kinder

Och hon sjöng med lutad panna sakta:

"När ett hjärta mött ett annat hjärta,

Ringa blir då, vad förut var mycket,

Jord och himmel, hemland, fader, moder.

Mer än jorden sluts då i ett famntag,

Mer än himlen ses då i ett öga,

Mer än moders råd och faders vilja

Hörs då i en suck, som knappast höres.

Vilken makt kan tjusa så som kärlek,

Vilken boja hålla den som älskar?

Sjöar simmar han som anden över,

Möta fjällar, får han örnens vingar;

Långt för middag är han ren tillbaka,

Där han väntats först till sena kvällen."

Sången hade knappt den gamle fattat,

När, av vaknad sorg och oro slagen,

Han gick ut att söka den försvunne.

Tyst ur stugan gick han, tyst på stigen,

Vilsamt tecknad ut i ödemarken;

Solen stod ren skogens toppar nära,

Innan närmsta gård han tröttad nådde.

Tom och ödslig, lik en tall på heden,

Där en skogseld gått med härjning över,

Syntes nu den fordom rika gården;

Men i stugan satt värdinnan ensam,

Mot sitt sövda barn i vaggan lutad.

Som en fågel, då han oförmodat

Hör ett skott och kulans ljud förnimmer,

Fasar, spritter, kastar ut sin vinge;

Så från stolen flög den unga kvinnan,

Då hon hörde dörrens gång, men glädje

Blev dock vid den gamles anblick fasan.

Fram hon sprang och slöt hans hand i sina,

Stora tårar sköljde hennes kinder.

"Hell", hon sade, "hell dig, gamle fader,

Dyr i sorgen till vår boning kommen,

Trefalt hell den ädle, som du fostrat

Till förtrycktas värn och armas bistånd!

Sitt och vila dina trötta lemmar

Och med glädje hör, vad jag förtäljer:

Hårt var kriget ren från höstens början,

Landet tärt av vän och ovän lika,

Dock den vapenlöses liv var fredat;

Men en dag har knappast än förflutit,

Sen en skara män från närmsta socken

Följde hären fienden till mötes.

Slaget hölls, och segern svek de våra,

Få av många kommo undan döden,

Och som löv i stormen spridda desse.

Nu gick vreden strandlös lik en vårflod

Över nejden: värnlös eller väpnad,

Man och kvinna, ingen såg förskoning.

Hit kom strömmen ren vid morgonstunden,

När till gudstjänst ringdes första gången,

Och en våg vek in till oss att härja.

Låt mig ej vid jämrens sagor dröja!

Bunden låg på golvet ren min make,

Blod var gjutet, våldet rådde, nöden

Var som störst och ingen hjälp att vänta.

Själv av åtta armar gripen, slets jag,

Som ett byte mellan rovdjur slites;

Då kom räddarn, då var hjälpen närmast,

Molnets broder bröt som storm i stugan,

Och förtrycket vek, de fräcka föllo.

Här jag sitter nu i skövlad boning,

Mer än sparven under taket fattig,

Mera glad dock än i lyckans dagar

Skall jag se den ädle, se min make,

Om från byn de utan skada komma,

Dit de följde fienden i spåren."

När den gamle hört det sista ordet,

Stod han upp, som om han vilat länge,

I hans blick var mörkt av sorg och oro.

Fåfängt bedd att dröja, tog han vägen

Som till byn, den välbebodda, ledde.

Solen skymdes ren av skogen fjärran,

När han, delad mellan hopp och ängslan,

Hann den gård, där kyrkans herde bodde.

Skövlad syntes nu den stora gården,

Tom och ödslig, lik en avklädd holme,

Sedd från träskets is en vinterafton.

Men i stugan satt vid muren ensam,

Trött av år, den gamle knekten Klinga.

Nu, när denne hörde dörren röras,

Såg sin vän från forna dagar komma,

Sprang han upp, fast lam av sår och mödor.

"Än har dagen ljus för oss", han sade,

"Då de unga trampa våra stigar,

Kraft och mandom ej är glömd i landet.

Sådan gudstjänst har i dag här hållits,

Att ett barn, som hört den nu i vaggan,

Skall förtälja den för sonasöner.

Se, i rovlust lik en skara vargar,

Kom han, landets ovän, segerdrucken,

Följd av blod och härjning hit. - Det mindre

Kan förtigas, om ock ej förgätas;

Men när troppen ren i blod sig mättat,

Blott de värsta blivit kvar på stället,

Då steg jämmern över damm och bräddar.

Nu emellan tvenne ystra hästar

Bands den ädle herden, dittills skonad,

Att till fots den vilde ryttarn följa.

Kort var domen, inom några stunder

Skulle handen domna, foten svika

Och hans vita lockar sopa stoftet.

Ensam stod den gamle, upp mot himlen

Såg hans öga, som mot himlen skådas,

Då på jorden allt är natt och mörker.

Pris och ära! Då var hjälpen närmast;

Han, som föddes lik en fläkt på heden,

Molnets broder, se, en ljungeld vorden,

Slog han ned, och krossad låg förtryckarn.

Här jag levat nu med likars bistånd,

Som en rotlös gran mot andra fallen,

Tung för mig, en börda för min nästa;

Livets gåva vill dock än jag skatta,

Om från striden, nära kyrkan hållen,

Än med seger hem den ädle kommer."

När den gamle hört det sista ordet,

Gick han ut, som om från glöd han ilat;

Aftonrodnan var dock bleknad redan,

Innan kyrkobyn han hinna kunde.

Så var byn att se i rök och aska,

Som ett stjärnevalv av skyar härjat,

Så låg kyrkan bortom byn på kullen,

Som en ensam stjärna mellan molnen;

Så låg tystnad över öde nejden,

Som ett månsken över kala hösten.

Mellan fallna kämpar, vän och ovän

Som en skugga över skördad åker

Gick den gamle. Överallt var döden,

Men av liv ej ens en suck att spörjas.

Först vid slutet av den krökta gången,

Mellan ödelagda gårdar banad,

Satt en yngling, snart förblödd, vid vägen.

På hans bleka kinder flög dock rodnad,

Flyktigt som på kvällens silverskyar,

Och hans släckta öga tändes åter,

När han vaknad såg den gamle nalkas.

"Hell", han sade, "nu är lätt att blöda,

En bland många, som det unnats tidigt

Att för fosterlandet dö med seger.

Hell dig, du som fostrat landets räddning,

Trefalt hell den ädle, som oss förde,

Ensam mäktig mer än vi tillsamman!

Se, med bruten styrka stod vår skara,

Skingrad som en hjord, den ingen leder,

Ren till dödens nesa hopplös korad.

Ingen fanns, som ropte folket samman,

Ingen gav ett råd och ingen lyddes,

Förrn han syntes, förrn ur öknens klyftor

Tiggarsonen kom med kungapanna

Och hans röst, som ljöd till strid, förspordes;

Då flög eld igenom varje hjärta,

Tvekan flydde, honom kände alla,

Och med honom gick vår tropp mot svärden,

Som en stormvind in i vassen bryter.

Se mot kyrkan, långt som vägen räcker,

Ligger landets ovän, som på ängen

Strå vid strå, där skördens lie framgått;

Där är banan, som den ädle vandrat,

Som min blick har följt, sen foten svikit,

Som min tanke följer än i döden."

Sagt, och kämpens öga slocknar sakta.

Så i stillhet släcktes dagen även;

Månen, nattens sol, den bleka, ensam

Lyste vandrarns stig till kyrkogården.

När den gamle inom muren trädde,

Stod en mänskoskara mellan korsen,

Hemsk och tyst, som skaran sövd därunder.

Ingen fanns, som gick ett steg till mötes,

Ingen, som ett ord till välkomst sade,

Ingen fanns, som ens med blickar talte.

När den gamle inom ringen trädde,

Låg en yngling för hans fötter slagen,

Lätt, fast översköljd av blod, igenkänd.

Som en fura, mellan tallar fallen,

Än i stoftet störst och utan like,

Låg bland fiender, som stupat, hjälten.

Men med sammanknutna händer, mållös,

Som av åskan drabbad, stod den gamle,

Och hans kind var vit, hans läppar skälvde,

Tills hans sorg fick ord och brast i klagan:

"Nu är åsen i min stuga bruten,

Skörden på min teg av hagel härjad,

Nu är graven värd långt mer än gården.

Ve mig, att jag så skall se dig åter,

Du, min ålders stöd, min levnads ära,

Skänk av himlen, nyss så stor och härlig,

Nu som sanden, där du vilar, ringa."

Så i ängslan knappt den gamle klagat,

När en röst, som var hans dotters, hördes,

Och hon talte, nyss till stället kommen:

"Kär han var mig, mot mitt hjärta sluten,

Dyrbar mer än annat allt i världen,

Dubbelt kär är mig dock nu den ädle,

Kall mot jordens kalla sköte sluten.

Mer än leva, fann jag, var att älska,

Mer än älska är att dö som denne."

Så hon sade utan gråt och jämmer,

Framgick stilla till den fallnes sida,

Böjde knä och tog sin duk och täckte

Tyst och lätt hans genom skjutna panna.

Hemsk och tigande stod kämpaskaran,

Lik en skog, där ej en fläkt sig rörer;

Tysta stodo nejdens kvinnor även,

Komna dit att skåda och att sörja.

Men den ädla flickan sade åter:

"Om dock någon ville hämta vatten,

Att jag kunde två hans anlet blodfritt,

Stryka än en gång hans lock med handen,

Se hans öga, ljuvt ännu i döden;

Visa ville jag med fröjd för alla

Molnets broder, den förlåtne tiggarn,

Som stod upp och blev vårt hemlands räddning."

När den gamle så sin dotter hörde,

Såg den övergivna vid sin sida,

Tog med bruten röst han åter ordet:

"Ve dig, ve dig, du min arma dotter!

Glädjens glädje, sorgens bot och lättnad,

Värn i nöden, fader, broder, make,

Allt med honom är för dig förlorat,

Allt du mistat, intet står dig åter."

Högt i jämmer brast vid talet skaran,

Ingen fanns, som stod med tårlöst öga;

Men den ädla flickans tårar glänste,

Och hon tog den fallnes hand och sade:

"Ej med klagan skall ditt minne firas,

Ej likt dens, som går och snart skall glömmas;

Så skall fosterlandet dig begråta,

Som en afton gråter dagg om sommarn,

Full av glädje, ljus och lugn och sånger

Och med famnen sträckt mot morgonrodnan".

Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg

Första delen (1848)

Andra delen (1860)

Molnets broder

Från Wikisource, det fria biblioteket.

Visningar

Personliga verktyg

Navigering

Skriv ut/exportera

Sök

Verktygslåda