Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Järnverket Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
av Selma Lagerlöf

Dalälven
Brorslotten  →


[ 373 ]

XXIX.
DALÄLVEN.

Fredag 29 april.

Denna dag fick Nils Holgersson se södra Dalarna. Vildgässens flykt gick över Grängesbergs väldiga gruvfält, över de stora anläggningarna vid Ludvika, över Ulvshyttans järnverk och Grängshammars gamla nedlagda bruk fram till Stora Tunas slätter och Dalälven. I början av färden, när pojken såg bruksskorstenarna sticka upp bakom varje ås, tyckte han, att allt var sig likt som i Västmanland, men när han kom fram till den stora älven, fick han något nytt att se på. Det var den första riktiga flod, som pojken hade sett, och han häpnade, när han såg denna stora, breda vattenmassa komma glidande genom landskapet.

När vildgässen hade nått Torsångs flottbro, vände de och foro mot nordväst utmed älven, som om de ville bruka den till vägvisare. Pojken satt och såg ner på stränderna, som voro alldeles översållade med byggnader långa sträckor framåt. Han såg de stora fallen vid Domnarvet och Kvarnsveden och de stora verken, som de hade att driva. Han såg flottbroarna, som vilade på älven, färjorna, som den hade att bära, timmerstockarna, som den rullade framåt, järnvägarna, som följde den och korsade den, och han började något litet fatta vilket stort och märkvärdigt vatten detta var.

Älven gjorde en lång bukt mot norr. Uppe i kröken var det ödsligt och folktomt, och vildgässen slogo ner på en äng för att beta. Pojken sprang ifrån dem fram till [ 374 ]älvbrinken för att kunna se ner på älven, som flöt i en bred fåra djupt under honom. Helt nära gick en landsväg fram till älven, och de resande färdades över denna på en färja. Detta var nytt för pojken, och han hade roligt av att se på det, men helt plötsligt kom en förfärlig trötthet över honom. »Jag är tvungen att sova en stund. Jag har ju knappt fått en blund i mina ögon i natt,» tänkte han, kröp ner i en tät tuva, gömde sig, så gott han kunde, under gräs och strå och somnade.

Han vaknade av att människor sutto och språkade bredvid honom. De voro landsvägsresande, som inte kunde färjas över älven, därför att stora isstycken kommo flytande utför den och hindrade färjan. Medan de väntade, hade de gått upp på vallen och sutto där och talade om hur svårt de hade det med älven.

»Jag undrar om det ska bli sådan översvämning i år som i fjol,» sade en bonde. »Då gick älven lika högt som telefonstolparna hemma hos oss, och hela vår flottbro rev den med sig.»

»I fjol gjorde den inte så värst mycken skada i vår socken,» sade en annan, »men året förut tog den ifrån mig en full hölada.»

»Jag ska aldrig glömma den natten, då den gick till storms mot den stora bron vid Domnarvet,» inföll en järnvägsarbetare. »Ingen på hela bruket kunde få en blund i ögonen.»

»Ja, nog är älven en svår förstörare,» sade en stor, ståtlig karl, »men när jag hör, att ni sitter så här och talar illa om den, kan jag inte låta bli att tänka på prosten därhemma. Det var gille i prostgården, och folk satt och klagade på älven, just som ni gör nu, men då blev prosten liksom upprörd och sade, att han ville berätta en historia för oss. Och när han hade slutat, var det ingen, som kunde säga ett ont ord om Dalälven, och jag undrar om det inte skulle ha gått så med er också, om ni hade varit med.»

[ 375 ]När de väntande hörde detta, ville alla veta vad prosten hade sagt om älven, och bonden talade då om historien, så gott som han kom ihåg den.

»Det var en fjällsjö oppe vid norska gränsen. Därifrån flöt ut en å, som var strid och ivrig allt ifrån första början. Så liten den var, blev den kallad Storån, därför att det såg ut att kunna bli något duktigt av den.

När den nyss var utkommen ur sjön och kastade en blick omkring sig för att se åt vilket håll den borde styra kosan, var det just ingen uppmuntrande syn, som mötte den. Åt höger, åt vänster och rätt fram fanns det ingenting annat än skogsåsar, som så småningom övergick till nakna fjäll, och nakna fjäll, som så småningom reste opp sig till höga bergstoppar.

Storån kastade blickarna åt väster. Där hade den Långfjället med Djupgravstöten, Barfröhågna och Storvätteshågna. Den såg åt norr. Där hade den Näsfjäll, åt öster stod Nipfjället och i söder Städjan. Den funderade nog på om det inte var så gott, att den for tillbaka ner i sjön. Men så tyckte den ändå, att den åtminstone borde göra ett försök att leta sig fram till havet, och så gav den sig av.

Det är lätt att förstå, att det var ett styvt arbete för den att bana sig en väg genom obygden. Skog stod i vägen för den, om inte annat. Det var att rycka omkull tall efter tall för att få fritt lopp. Den var mäktigast och starkast om våren, när först hemfloden kom och fyllde den med snövatten från grannskogarna och sedan fjällfloden kom med vatten från fjällen. Då passade den på och gick framåt med stor kraft, röjde undan sten och jord och grävde sig igenom sandåsar. Och om hösten kunde den likaledes göra ett duktigt arbete, sedan den hade stigit efter höstregnen.

En vacker dag, då Storån som vanligt höll på att bana sig väg, fick den höra ett brusande och ett porlande till höger om sig långt borta i skogen. Den började lyssna så ivrigt, att den nästan stod stilla. ’Vad i all världen kan det där vara?’ sade den. Skogen, som stod runt omkring, kunde inte [ 376 ]låta bli att göra sig lustig över ån. ’Du tror visst, att du är ensam i världen, du,’ sade den. ’Men det ska jag säga dig, att den, som du hör brusa, är ingen annan än Grövelån ifrån Grövelsjön. Just nu har den grävt sig igenom en vacker dal, och den kommer nog fram till havet lika så snart som du.’

Men Storån hade sitt lynne för sig, och när den hörde detta, sade den till skogen utan att betänka sig ett ögonblick: ’Den där Grövelån är nog bara en stackare, som inte kan hjälpa sig själv. Säg du till den, att Storån från Vånsjön är på väg till havet, och att jag ska ta mig an den och hjälpa den dit, ifall den vill slå följe med mig!’

’Du är en morsk en, du, så liten du är,’ sade skogen. ’Nog ska jag framföra hälsningen, fast inte tror jag, att Grövelån blir nöjd med den.’

Men nästa dag stod skogen där och hälsade från Grövelån och sade, att den hade haft det så svårt, att den var glad att få hjälp och skulle komma och förena sig med Storån, så snart den nånsin kunde.

Efter detta gick det förstås fortare framåt för Storån, och om en tid hade den kommit så långt, att den fick syn på en smal, vacker sjö, som låg och speglade Idreberget och Städjan.

’Vad är detta för slag?’ sade den, och återigen höll den på att stanna av förvåning. ’Jag kan väl aldrig ha farit så galet fram, att jag har kommit tillbaka till Vånsjön?’

Men skogen, som fanns till hands överallt på den tiden, svarade genast: ’Ånej, inte har du kommit tillbaka till Vånsjön. Det här är Idresjön, som har blivit fylld med vatten av Sörälven. Det är en duktig älv. Nu har den just blivit färdig med sjön och håller på att skaffa sig avlopp ur den.’

När Storån hörde detta, sade den genast till skogen: ’Du, som når fram överallt, kan gärna hälsa till Sörälven, att Storån från Vånsjön är kommen. Om den låter mig gå fram genom sjön, så ska jag till gengäld ta älven med mig ner [ 377 ]till havet, och den ska inte mer behöva ha något bekymmer för hur den ska komma fram, utan det sörjer jag för.’

’Nog kan jag tala om ditt förslag,’ sade skogen, ’men inte tror jag, att Sörälven går in på det, för den är lika mäktig som du.’

Men nästa dag berättade skogen, att Sörälven också hade tröttnat på att bana sig väg ensam, och att den var redo att förena sig med Storån.

Ån gick nu rätt igenom sjön och började sedan på att kämpa med skog och fjäll på samma sätt som förut. Det gick till en tid, men rätt som det var, råkade den in i en bergdal, som var så stängd, att den ingen utväg kunde finna. Storån låg och brusade av ilska, och när skogen hörde hur rasande den var, frågade den: ’Är det nu slut med dig i alla fall?’

’Inte är det slut med mig,’ sade Storån. ’Jag bara håller på med ett storverk. Jag ska göra en sjö, jag såväl som Sörälven.’

Så började den att fylla Särnasjön, och det blev en hel sommars arbete. Allt som vattnet steg i sjön, lyftes Storån i höjden, och till sist fann den utväg att bryta sig fram söderut.

När den var lyckligt och väl utkommen ur denna ängslan, fick den en dag höra ett starkt brusande och sorlande till vänster om sig. Ett så mäktigt brus hade den aldrig förr hört i skogen, och den frågade genast vad det var.

Skogen stod som vanligt färdig att svara. ’Det är Fjätälven,’ sade den. ’Du hör hur den brusar och forsar, medan den håller på att bana sig väg till havet.’

’Ifall du når så långt, att du kan göra dig hörd av älven,’ sade Storån, ’så kan du hälsa och säga den där älvstackarn, att Storån från Vånsjön erbjuder sig att ta den med till havet emot det, att den tar mitt namn och lydigt följer med i min fåra.’

’Inte tror jag, att Fjätälven vill avstå från att göra färden på egen hand,’ sade skogen. Men nästa dag måste

[ 378 ]den erkänna, att Fjätälven också hade tröttnat på att gräva sin egen väg, och att den var färdig att förena sig med Storån.

Alltjämt gick det framåt för Storån. Den var ändå inte så stor, som man hade kunnat vänta därav, att den hade dragit till sig så många hjälpare. Men stormodig var den däremot. Den gick fram i nästan ständig fors och med starkt dån och kallade till sig allt, som strömmade och porlade i skogen, om det så bara var en vårbäck.

En dag hörde Storån en älv brusa långt, långt västerut. Och när den frågade skogen vem det var, svarade den, att det var Fuluälv, som upptog vatten från Fulufjäll, och som redan hade hunnit att gräva sig en lång och bred fåra.

Så snart som Storån fick veta detta, sände den den vanliga hälsningen, och skogen åtog sig som förut att framföra den. Nästa dag kom den med svar från Fuluälv. ’Säg du till Storån,’ hade älven svarat, ’att ingalunda vill jag ha hjälp! Det hade passat sig bättre för mig än för ån att sända en sådan hälsning, eftersom jag är den mäktigaste av oss båda och det lär bli jag, som först kommer till havet.’

Knappt hade Storån fått hälsningen, förrän den hade svaret färdigt. ’Säg nu genast till Fuluälv,’ ropade den till skogen, ’att jag utmanar den till tävlan! Om den anser sig vara mäktigare än jag, må den bevisa det genom att löpa i kapp med mig. Segervinnare blir den, som kommer först till havet.’

När Fuluälv fick höra hälsningen, svarade den:

’Jag har ingenting otalat med Storån, och det hade behagat mig bäst att få gå min väg i ro. Men jag har så mycket bistånd att vänta från Fulufjäll, att det vore fegt av mig att inte uppta tävlingen.’

Härmed började de båda strömmarna sin tävlan. De brusade åstad med ännu större brådska än förut och hade ingen ro varken sommar eller vinter.

[ 379 ]Men det tycktes, som om Storån genast skulle få ångra sin oförvägenhet att utmana älven, för den mötte ett hinder, som höll på att bli den övermäktigt. Det var ett berg, som låg rätt i dess väg, och där den inte kunde komma fram annat än genom en trång rämna. Den trängde ihop sig och gick fram med strid fors, men i många år måste den nöta och fila, innan den fick rämnan utvidgad till en något så när bred klyfta.

Under denna tid frågade ån skogen åtminstone vart halvår hur det gick med Fuluälv.

’Med älven går det inte annat än bra,’ svarade skogen. ’Den har nu förenat sig med Görälven, som tar emot vatten från norska fjällen.’

En annan gång, när ån frågade efter älven, svarade skogen:

’Den behöver du inte ha bekymmer för. Den har just nyss fått till sig Horrmundsjön.’

Men Horrmundsjön hade Storån själv tänkt att bemäktiga sig. När den hörde, att den hade gått till Fuluälv, blev den så rasande, att den äntligen bröt sig igenom Trängslet och kom fram därur så vild och brusande, att den ryckte med sig mer skog och jord, än den egentligen behövde. Det var just vår, och den översvämmade hela trakten mellan Hyckjeberget och Väsaberget, och innan den kom till ro igen, hade den skapat den trakt, som kallas Älvdalen.

’Jag undrar vad Fuluälv säger om detta,’ sade Storån till skogen.

Fuluälv hade emellertid grävt ut Transtrand och Lima, men nu hade den länge stått stilla framför Limed och sökt efter en omväg, därför att den inte vågade kasta sig utför det branta berget där. Men när den fick höra, att Storån hade brutit sig igenom Trängslet och grävt ut Älvdalen, sade den, att nu fick det gå hur det ville. Den kunde inte stå stilla längre. Och så kastade den sig utför Limedsforsen.

[ 380 ]Hög var den, men nog kom älven välbehållen utför den, och sedan gick det undan med besked. Den grävde ut Malung och Järna, och där lyckades den övertala Vanan att förena sig med den, fastän den var hela tio mil lång och hade grävt ut en så stor sjö som Vänjan på egen hand.

Då och då tyckte den, att den hörde ett märkvärdigt starkt brusande.

’Nu tror jag jag hör, att Storån håller på att kasta sig i havet,’ sade den.

’Nej,’ sade skogen, ’nog är det Storån, som du hör, men inte är den ännu framme vid havet. Den har nu fått till sig Skattungen och Orsasjön, och därför har den blivit så stormodig, att den har företagit sig att fylla hela Siljan.’

Detta var en glad nyhet för Fuluälv. Den förstod, att om Storån hade förirrat sig ner i Siljansdalen, skulle den bli instängd där som i ett fängelse. Och nu kunde den vara säker om att nå fram till havet före ån.

Efter detta började Fuluälv att gå fram mera makligt. Om våren gjorde den sitt bästa arbete. Den steg då högt över skogstoppar och sandåsar, och där den hade gått fram, lämnade den efter sig en röjd dal. På det sättet skred den från Järna till Nås och från Nås till Floda. Från Floda kom den till Gagnef. Här var det redan förut alldeles slätt. Bergen hade flyttat sig långt undan, och Fuluälv hade så lätt att komma fram, att den lade bort all brådska och började att lekfullt vrida sig i krokar och bukter, nästan som om den hade varit en liten ungbäck.

Men om Fuluälv hade glömt Storån, så hade inte Storån glömt Fuluälv. Var dag arbetade den med att fylla Siljansdalen för att kunna komma ut ur den på något håll, men den låg framför ån som ett ofantligt kar och tycktes aldrig kunna bli full. Storån trodde ibland, att den skulle bli tvungen att sätta själva Gesundaberget under vatten för att komma ut ur sitt fängelse. Den försökte att bryta igenom [ 381 ]vid Rättvik, men där stod Lerdalsberget i vägen. Så till sist kom den då fram nere vid Leksand.

’Säg ingenting till Fuluälv om att jag har sluppit lös!’ sade ån till skogen, och skogen lovade, att den skulle tiga.

Storån tog Insjön med sig i förbifarten, och så gick den stolt och mäktig fram genom Gagnef.

När Storån kom i närheten av Mjälgen i Gagnef, fick den se en älv, som kom flytande bred och praktfull med ljust och skinande vatten, och som sköt undan skog och sandåsar, som låg i vägen för den, så lätt, som om detta bara hade varit ett lekverk.

’Vad är det där för en präktig älv?’ sade Storån.

Men nu hände sig, att Fuluälv frågade just detsamma. ’Vad är det där för en älv, som kommer så stolt och väldig norrifrån? Jag trodde aldrig, att jag skulle få se en älv gå fram genom landet med så mycken styrka och makt.’

Då sade skogen så högt, att båda floderna hörde det: ’Eftersom ni nu har fällt goda ord om varandra, Storå och Fuluälv, synes det mig, att ni inte borde ha något emot att förena er med varandra och tillsammans söka bana er väg fram till havet.’

Detta tycktes behaga båda floderna. Men det, som stod emellan dem, var, att ingen av dem ville lämna sitt eget namn och ta den andras.

Fördenskull hade det kanske inte kommit till någon förening mellan dem, om inte skogen hade föreslagit, att de skulle ta sig ett nytt namn, som inte tillhörde någon av dem.

Härpå gick båda in, och de tog skogen till namngivare. Den bestämde då, att Storån skulle lägga bort sitt namn och kalla sig för östra Dalälven, och att Fuluälv skulle lägga bort sitt och kalla sig för Västra Dalälven. Sedan de hade förenat sig, skulle de rätt och slätt kallas Dalälven.

Och nu, när båda floderna hade slutit sig samman, började de att gå framåt med en väldighet, som intet kunde motstå. De jämnade ut marken i Stora Tuna, så att den [ 382 ]blev slät som en gårdsplan. De rusade utför fallen vid Kvarnsveden och Domnarvet utan tvekan. När de kom i närheten av sjön Runn, sög de den till sig och tvang alla vattendrag i närheten att förena sig med dem. Sedan drog de österut mot havet utan stort motstånd och bredde ut sig som sjöar. De vann stor ära vid Söderfors och stor ära vid Älvkarleby, och äntligen nådde de fram till havet.

När de skulle störta sig i havet, kom de att tänka på sin långa tävlan och på all den vedermöda, som de hade lidit.

De kände sig nu trötta och gamla, och de förvånade sig, att de i sin ungdom hade varit så glada åt kamp och tävlan. Och de undrade vartill allt detta hade tjänat.

Härpå fick de intet svar, för skogen hade stannat högt oppe på stranden, och själva kunde de inte vända tillbaka i sin fåra och se hur människor hade trängt fram, där de hade röjt väg, hur bygd hade uppstått utmed Österdalälvens sjöar och i Västerdalälvens dalar, hur i hela landskapet inte fanns annat än öde skogar och fjäll, utom där de hade dragit fram i sin starka tävlan.»



[ 383 ]