Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Havssilver Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
av Selma Lagerlöf

En stor herrgård
Resan till Vemmenhög  →
På Wikipedia finns en artikel om Nääs slott.


[ 658 ]

LII.
EN STOR HERRGÅRD.

GAMLE HERRN OCH UNGE HERRN.

För några år sedan fanns det i en socken i Västergötland en obeskrivligt snäll och söt liten folkskollärarinna. Hon var både duktig att undervisa och styv att hålla ordning, och barnen tyckte så mycket om henne, att de aldrig ville komma till skolan utan att kunna sina läxor. Föräldrarna voro också mycket nöjda med henne. Det var bara en enda, som inte förstod hur bra hon var, och det var hon själv. Hon tyckte, att alla andra voro klokare och skickligare än hon, och sörjde över att hon inte kunde bli som de.

Då lärarinnan hade varit i tjänsten några år, föreslog skolrådet, att hon skulle gå igenom Nääs slöjdseminarium, så att hon hädanefter skulle kunna lära barn att arbeta inte bara med huvudet, utan också med händerna. Det kan ingen tänka sig hur skrämd hon blev, när hon fick denna uppmaning. Nääs låg inte alls långt bort från hennes skola. Hon hade gått förbi det vackra och ståtliga stället flera gånger, och hon hade hört mycket beröm om slöjdkurserna, som höllos på den stora gamla herrgården. Lärare och lärarinnor från hela landet samlades dit för att lära att bruka sina händer, ja, det kom till och med människor från utlandet. Hon visste på förhand hur förfärligt ängslig hon skulle komma att känna sig bland så mycket utmärkt folk. Hon tyckte, att det var mer, än hon kunde orka att gå igenom.

[ 659 ]Men hon ville inte heller säga nej till skolrådet, utan sände in sin ansökan. Hon blev antagen som elev, och en vacker junikväll, dagen innan sommarkurserna skulle börja, packade hon in sina kläder i en liten nattsäck och vandrade till Nääs. Och hur många gånger hon än stannade på vägen, och hur långt bort hon än önskade sig vara, kom hon fram till sist.

På Nääs var det liv och rörelse med alla kursdeltagarna, som anlände från olika håll, och som nu skulle få sig anvisade bostäder i villor och torp, som hörde till den stora egendomen. Alla kände sig en smula bortkomna i den ovana omgivningen, men lärarinnan tyckte som vanligt, att ingen bar sig tafatt och besynnerligt åt mer än hon. Hon hade skrämt upp sig själv, så att hon varken hörde eller såg. Det var också svåra saker, som hon hade att gå igenom. Hon blev anvisad ett rum i en vacker villa, där hon skulle bo med några unga flickor, som hon inte alls kände, och hon fick äta sin kvällsvard tillsammans med sjuttio främmande. På ena sidan om henne satt en liten herre med gulaktig hy, som skulle vara från Japan, och på den andra en skollärare från Jockmock. Och det hade varit ett samspråk och en glättighet omkring de långa borden från första stunden. Alla hade talat och gjort bekantskaper. Hon var den enda, som ingenting hade vågat säga.

Nästa morgon tog arbetet sin början. Här som i en vanlig skola hade dagen begynt med morgonbön och sång, sedan hade direktören, som förestod seminariet, talat litet om slöjd och gett några korta förhållningsorder, och så, utan att hon rätt visste hur det hade gått till, befann hon sig framför en hyvelbänk med ett stycke trä i ena handen och en kniv i den andra, och en gammal slöjdlärare försökte visa henne hur hon skulle tälja en blompinne.

Sådant arbete hade hon aldrig förr prövat på. Hon hade inte handgreppen inne. Och så förvirrad, som hon då var, kunde hon ingenting fatta. När läraren hade gått [ 660 ]ifrån henne, lade hon ner kniven och trästycket på hyvelbänken och stod och stirrade rätt framför sig.

Runt om i rummet stodo hyvelbänkar, och vid dem alla såg hon människor, som med friskt mod togo fatt på arbetet. Ett par av dem, som voro litet hemma i konsten, kommo och ville hjälpa henne till rätta. Men hon kunde inte ta emot någon handledning. Hon stod och tänkte på att alla omkring henne lade märke till hur galet hon bar sig åt, och detta gjorde henne så olycklig, att hon blev alldeles som förlamad.

Det blev frukost, och efter frukosten blev det nytt arbete. Direktören höll en föreläsning, sedan följde en gymnastikövning, och så vidtog åter slöjdundervisningen. Därpå kom middagsrast med middagsätning och kaffedrickning i den stora, glada samlingssalen och så på eftermiddagen nytt slöjdande, sångövning och till sist lekar ute i det fria. Lärarinnan var i rörelse hela dagen, gick med de andra, men kände sig alltjämt lika förtvivlad.

Då hon sedan tänkte tillbaka på de första dagarna, som hon hade tillbringat på Nääs, tycktes det henne, att hon hade gått som i en dimma. Allt hade varit dunkelt och omtöcknat, och hon hade rakt inte sett eller förstått vad som försiggick omkring henne. Detta hade varat i två dagar, men andra dagen på kvällen hade det helt plötsligt kommit att ljusna omkring henne.

Då de hade spisat kvällsvard, hade en gammal folkskollärare, som hade varit på Nääs flera gånger förut, berättat för ett par nykomlingar hur slöjdseminariet hade uppstått, och som hon hade råkat sitta helt nära, hade hon inte kunnat undgå att lyssna till hans ord.

Han hade talat om, att Nääs var ett mycket gammalt ställe, men någonting annat än en stor och vacker herrgård hade det inte varit, förrän den gamle herrn, som nu ägde det, hade flyttat dit. Han var en rik man, och de första åren, sedan han hade slagit sig ner där, hade han ägnat sig åt att försköna slottet och parken och att hjälpa upp de underhavandes bostäder. [ 661 ]Men så hade hans hustru dött, och som han inte hade några barn, kände han sig mången gång ensam på sin stora gård. Han övertalade då en ung systerson, som var honom mycket kär, att bosätta sig hos honom ute på Nääs.

I förstone var det meningen, att den unge herrn skulle hjälpa till med gårdens skötsel, men när han fördenskull gick omkring bland de underhavande och såg hur det levdes i de fattigas kojor, hade han kommit på underliga tankar. Han hade lagt märke till att på de flesta ställen sysslade varken karlarna eller barnen, ja, ofta nog inte en gång kvinnorna, med handarbete under de långa vinterkvällarna. Förr i världen hade folket måst flitigt nyttja sina händer för att tillverka kläder och husgeråd, men numera fanns allt sådant att köpa, och därför hade de slutat upp med den sortens arbete. Och nu tyckte sig den unge herrn förstå, att i den stugan, där hemarbetet hade upphört, där hade hemtrevnaden och välståndet också flyttat bort.

Någon gång träffade han på ett hem, där far snickrade samman stolar och bord och mor vävde, och det var lätt att se, att där voro människorna inte bara mer välbärgade, utan också lyckligare än på de andra ställena.

Han hade talat vid sin morbror om detta, och den gamle hade insett, att det skulle vara en stor lycka, om människor kunde ägna sig åt handarbete på lediga stunder. Men för att de skulle komma därhän, fordrades det helt visst, att de finge lära sig att bruka sina händer allt ifrån barndomen. De båda herrarna tyckte, att de inte kunde hjälpa saken framåt på bättre sätt än genom att inrätta en slöjdskola för barn. De ville lära dem att förfärdiga enkla saker av trä, därför att de tyckte, att sådant arbete låg närmast till hands för var och en. De voro säkra om att den, som en gång hade fått sin hand uppövad till att väl sköta kniven, han skulle lätteligen lära sig att föra smedens slägga och skomakarens hammare. Men den, som inte hade fått sin hand invand till arbete, när han var ung, [ 662 ]han skulle kanske aldrig komma underfund med att han i den ägde ett verktyg, som är förmer än alla andra.

De hade således börjat undervisa barn i handaslöjd på Nääs, och de hade snart funnit, att detta var så nyttigt och gott för de små, att de önskade, att alla barn i Sverige kunde få liknande undervisning.

Men hur skulle något sådant bli möjligt? Det växte upp hundratusentals barn i Sverige. Inte kunde man samla ihop alla dessa på Nääs och ge dem slöjdundervisning. Det var ju alldeles otänkbart.

Då hade den unge herrn kommit med ett nytt förslag. Tänk, om de i stället för att ge undervisning åt barn, skulle anordna ett slöjdseminarium för deras lärare! Tänk, om lärare och lärarinnor från hela landet komme till Nääs och lärde att slöjda, och om de sedan gåve slöjdundervisning åt alla de barn, som de hade i sina skolor! På det sättet skulle kanske alla barn i Sverige få sin hand uppfostrad likaväl som sin hjärna.

När de väl hade gripits av denna tanke, kunde de inte låta den fara, utan sökte att sätta den i verket.

De båda herrarna hjälptes troget åt. Den gamle herrn byggde slöjdsalar, samlingshus, gymnastiksal och sörjde för att de, som kommo till skolan, fingo mat och bostad. Den unge blev seminariets direktör. Han ordnade undervisningen, övervakade arbetet och höll föreläsningar. Och mer än så. Han levde ständigt bland kursdeltagarna, tog reda på hur var och en hade det ställt för sig och blev deras varmaste och trognaste vän.

Och ett sådant tillopp av lärjungar, som de fingo allt ifrån första början! Det hölls fyra slöjdkurser varje år, och till dem alla anmälde sig fler lärjungar, än som kunde mottagas. Skolan hade snart blivit bekant också i utlandet, och lärare och lärarinnor från alla jordens länder kommo till Nääs för att lära sig hur de skulle sköta handens uppfostran. Det fanns inte något ställe i Sverige, som var så känt ute i världen som Nääs, och ingen svensk hade så [ 663 ]många vänner över hela jorden som direktören för Nääs slöjdseminarium.

Lärarinnan satt och lyssnade till detta, och ju mer hon hörde, desto ljusare blev det omkring henne. Hon hade förut inte förstått varför slöjdskolan fanns på Nääs, hade inte tänkt på att den hade blivit skapad av två män, som ville gagna sitt folk, hade rakt inte begripit att de gjorde detta utan lön, att de offrade allt, som de kunde offra, för att hjälpa medmänniskor att bli lyckligare och bättre.

När hon nu besinnade den stora välviljan och människokärleken, som låg bakom allt detta, grep det henne så djupt, att hon hade velat gråta. Något sådant hade hon aldrig förr varit med om.

Nästa dag tog hon fatt på arbetet med annat sinne. När allt gavs av välvilja, då fick hon ju lov att bättre än hittills ta vara på det. Hon glömde bort att tänka på sig själv och mindes bara slöjden och det stora mål, som skulle uppnås genom den. Och från den stunden skötte hon sig förträffligt, för hon hade lätt för allting, bara hon inte misstrodde sig själv.

Nu, sedan hon hade fått sina ögon befriade från dunklet, märkte hon överallt den stora, underbara välviljan. Nu såg hon hur kärleksfullt det var ordnat för dem, som gingo igenom seminariet. Kursdeltagarna fingo vida mer än bara undervisning i handarbete. Direktören höll föreläsningar om uppfostran för dem, de gymnastiserade, bildade en sångförening, och nästan var kväll hade de samkväm med musik och uppläsningar. Och dessutom fanns det böcker, båtar, badhus och piano för deras räkning. Det var meningen, att de skulle ha det bra och trivas och vara lyckliga.

Hon började förstå vilken oskattbar förmån det var att under sommarens vackra dagar få vistas på en stor svensk herrgård. Slottet, där den gamle herrn bodde, låg högt på en kulle, som var nära nog kringfluten av en [ 664 ]slingrande sjö och förbands med land genom en vacker stenbro. Hon hade aldrig sett något så skönt som blomgrupperna på terrasserna framför slottet, som de gamla ekarna i parken, som vägen längs med stranden, där träden lutade ut över vattnet, eller som utsiktspaviljongen på klippan ovanför sjön. Skolbyggnaderna lågo på fasta landet mittemot slottet på gröna, skuggiga strandängar, men det stod henne fritt att ströva omkring i slottsparken, när hon hade tid och lust. Hon tyckte, att hon aldrig hade vetat hur ljuvlig sommaren var, förrän hon hade fått njuta den på ett så vackert ställe.

Det var inte så, att det skedde någon stor förändring med henne. Hon blev inte modig och självsäker, men hon kände sig lycklig och glad. Hon gick och blev genomvärmd av all välviljan. Hon kunde ju inte känna sig ängslig på ett ställe, där alla önskade hennes bästa och alla sökte hjälpa henne. När kursen var slut och kursdeltagarna bröto upp från Näs, kände hon sig avundsjuk på alla dem, som kunde säga ett riktigt tack till den gamle och den unge herrn, och som med vackra ord kunde uttrycka vad de kände. Så långt kom aldrig hon.

Hon vände om hem, tog fatt på skolarbetet som förut och var lika glad åt det, som hon brukade vara. Hon bodde inte längre från Nääs, än att hon kunde vandra dit, när hon hade en ledig eftermiddag, och hon gjorde det också rätt ofta till en början. Emellertid var det ständigt nya kurser, nya ansikten, skyggheten kom tillbaka, och hon blev en allt. sällsyntare gäst vid slöjdskolan. Men den tiden, då hon själv hade gått igenom Nääs, den stod alltjämt för henne som den bästa hon hade upplevat.

En vårdag fick hon höra, att den gamle herrn på Nääs var död. Då tänkte hon på den ljuvliga sommar, som hon hade fått njuta på hans gods, och hon blev bedrövad över att hon aldrig hade tackat honom riktigt. Han hade väl fått tacksägelser tillräckligt ändå från både höga och låga, men hon skulle ha känt sig lyckligare, om hon med ett par [ 665 ]ord hade kunnat tala om för honom hur mycket han hade gjort för henne.

Vid Nääs fortgick undervisningen på samma sätt som före den gamle herrns död. Han hade nämligen skänkt hela den sköna gården till skolan, och hans systerson stod kvar vid styret och förvaltade alltsammans.

Var gång lärarinnan kom dit, fanns det något nytt att se. Numera var det inte bara slöjdkurser, som drevos där, utan direktören ville också väcka upp folkets gamla seder och gamla glädjeämnen, och han inrättade därför kurser i sånglekar och i mångahanda andra slag av lekar. Men det var sig likt där på det sättet, att människorna gingo som förr och genomvärmdes av välvilja och kände hur det ställdes och styrdes, för att de skulle vara lyckliga och föra med sig inte bara kunskaper, utan också arbetsglädje, när de vände tillbaka till de små skolbarnen runt om i landet.

Bara några få år efter gamle herrns död fick lärarinnan höra en söndag vid kyrkan, att direktören på Nääs skulle vara sjuk. Hon visste, att han hade haft anfall åt hjärtat flera gånger på sista tiden, men hon hade inte trott, att det var någon fara för livet. Det menade man, att det skulle vara denna gång.

Allt sedan hon hade fått höra detta, tänkte hon bara på att kanske direktören skulle dö, han som gamle herrn, innan hon hade kommit sig för att tacka honom. Och hon undrade och funderade hur hon skulle bära sig åt för att ännu kunna nå honom med ett tack.

På söndagseftermiddagen gick lärarinnan omkring till grannarna och bad, att deras barn skulle få följa med henne till Nääs. Hon hade hört, att direktören var sjuk, och hon trodde, att det skulle göra honom en glädje, om barnen komme och sjönge ett par sånger för honom. Det var ju redan tämligen långt lidet på dagen, men det var ett så starkt och klart månsken nu om kvällarna, att det inte skulle [ 666 ]bli svårt att gå. Lärarinnan kände det så, som om hon måste vandra till Nääs just denna kväll. Hon var rädd för att det kunde vara för sent nästa dag.


SAGAN OM VÄSTERGÖTLAND. Söndag 9 oktober.

Vildgässen hade lämnat Bohuslän och stodo och sovo i ett kärr i västra delen av Västergötland. Den lille Nils Holgersson hade krupit upp på en landsvägsbank, som löpte tvärsöver kärrmarken, för att slippa vätan. Han höll just på att söka sig en sovplats, då han såg en liten skara människor komma gående på vägen. Det var en ung lärarinna med en tolv, tretton barn omkring sig. De kommo i en tät klunga med lärarinnan i mitten och barnen runt omkring henne. De talade så muntert och förtroligt, att pojken fick lust att följa med ett stycke och höra på vad de sade till varandra.

Det kunde han lätt göra, för när han sprang i skuggan vid vägkanten, var det nästan omöjligt för någon att se honom. Och där femton människor tågade fram, var det sådant buller av fotsteg, att ingen kunde höra hur gruset knastrade under hans små träskor.

För att hålla barnen vid gott mod under vandringen hade lärarinnan gått och berättat gamla sägner för dem. Hon hade just slutat en, när pojken slöt sig till skaran, men barnen bådo genast, att hon skulle tala om en till.

»Har ni hört sagan om den gamla jätten från Västergötland, som hade flyttat till en ö långt borta i nordhavet?» frågade lärarinnan. Nej, det hade inte barnen, och lärarinnan började.

»Det hände en gång en mörk och stormig natt, att ett skepp förliste vid ett litet skär långt borta i nordhavet. Fartyget slogs i spillror mot strandklipporna, och av hela besättningen var det bara två karlar, som räddad sig opp på land. De stod på skäret dyvåta och stela av köld, och [ 667 ]man kan nog förstå, att de skulle bli bra glada, när de såg en stor stockeld låga på strandbrädden. De skyndade fram mot elden utan tanke på någon fara. Först då de var den helt nära, märkte de, att vid elden satt en fruktansvärd gammal kämpe, så stor och grov, att de inte kunde tvivla om att det var en man av jättesläkt, som de hade råkat på.

De stannade och tvekade, men nordanstormen ven över skäret med en förfärlig köld. De skulle snart frysa ihjäl, om de inte finge värma sig vid jättens brasa, och de beslöt att våga sig fram till honom. ’God kväll, far!’ sade den äldste av dem. ’Vill ni låta två förlista sjömän värma sig vid er eld?’

Jätten spratt opp ur sina tankar, reste sig halvt och drog svärdet ur skidan. ’Vad är ni för ena?’ frågade han, för han var gammal och såg illa och visste inte vad det var för folk, som hade talat till honom.

’Vi är västgötar båda två, om ni vill veta’t,’ svarade den äldste av sjömännen. ’Vårt skepp har förlist i havet härutanför, och vi har kommit opp på land förfrusna och halvnakna.’

’Jag brukar inte tåla människor på mitt skär, men om ni är västgötar, är det en annan sak,’ sade jätten och stack in svärdet i skidan. ’Då kan ni få sitta ner och värma er, för jag är själv från Västergötland och har bott i den stora högen i Skalunda i många år.’

Sjömännen tog nu plats på ett par stenar. De vågade inte tilltala jätten, utan satt tysta och stirrade på honom. Och ju längre de betraktade honom, desto större syntes han för deras ögon, och desto mindre och kraftlösare föreföll de sig själva.

’Jag har dåliga ögon numera,’ förklarade jätten. ’Jag kan knappt se en skymt av er. Det skulle annars ha roat mig att veta hur en västgöte tar sig ut nu för tiden. Men räck mig åtminstone handen, en av er, så att jag får känna om det ännu finns varmt blod i Sverige!’

[ 668 ]Karlarna betraktade ömsevis jättens nävar och sina egna. Ingen av dem hade någon lust att pröva hans handslag. Men de såg, att ett järnspett, som jätten brukade använda till att röra om i brasan med, hade blivit kvarliggande i elden och var glödhett i ena ändan. De lyfte opp det med gemensamma krafter och räckte det mot jätten. Han fattade om spettet och kramade det, så att järnet flöt mellan fingrarna. ’Åja, jag känner, att det finns varmt blod i Sverige ännu,’ sade han helt förnöjd till de förbluffade sjömännen.

Det blev åter stilla och tyst vid brasan en stund, men se detta, att jätten hade råkat landsmän, hade fört hans tankar tillbaka till Västergötland. Det ena minnet efter det andra dök opp för honom.

’Jag undrar hur det kan stå till med Skalunda hög nu för tiden?’ frågade han sjömännen.

Ingen av karlarna hade någon reda på högen, som jätten frågade efter. ’Den är allt bra nog ihopsjunken,’ svarade den ene liksom på försök. Han kände på sig, att det inte gick an att stå svarslös inför en sådan spörjare. ’Jaja, jaja, kan nog tro det,’ sade jätten och nickade bekräftande. ’Det är inte bättre att begära, för den högen bar min hustru och dotter ihop i sina förkläden på en morgonstund.’

Åter satt han och grubblade och försökte att samla ihop sina minnen. Det var inte så alldeles nyligen han hade varit hemma i Västergötland, och det gick en stund, innan han kunde tränga tillräckligt djupt ner bland sina hågkomster.

’Men Kinnekulle och Billingen och de andra småbergen, som låg strödda över den stora slätten, de står väl ändå kvar?’ sade jätten. — ’Det gör de nog,’ svarade västgöten, och för att visa jätten, att han förstod, att denne var en duktig karl, tillade han: ’Ni var kanske med om att resa opp ett eller annat av de bergen, ni far?’

’Ånej, inte just det,’ sade jätten, ’men jag kan tala om för dig, att du har att tacka min far för att de där bergen står kvar där. När jag var liten pilt, fanns det ingen stor [ 669 ]

Teckning av V. Andrén.

Jätten från Skalunda hög.

[ 670 ]slätt i Västergötland, utan där slätten nu breder ut sig, låg en bergvidd, som sträckte sig från Vättern till Göta älv. Men så föresatte sig några älvar, att de skulle grusa sönder berget och föra ner det till Vänern. Det var inte något riktigt gråstensberg, utan det bestod mest av kalksten och skiffer, så att älvarna hade lätt att få bukt med det. Jag minns hur de gjorde sina rännor och floddalar allt bredare, och till sist vidgade de ut dem till slätter. Far och jag gick ibland ut och såg på älvarnas arbete, och far var inte riktigt nöjd med detta, att de förstörde hela berget. ’De kunde väl åtminstone lämna oss kvar några viloplatser,’ sade han, och därmed tog han av sig sina stenskor och satte ner den ena långt i väster och den andra långt i öster. Sin stenhatt lade han ner på en bergknöl vid Vänerstranden, min stenluva slängde han ut längre åt söder och kastade sin stenklubba åt samma håll. Vad annat vi hade med oss av god, hård sten lade han på skilda ställen. Sedan sköljde älvarna bort nästan hela berget, men de ställena, som far hade skyddat med sitt stengods, vågade de sig inte på, utan de fick stå kvar. Där far hade satt ut sin ena sko, blev Halleberg kvar under klacken och Hunneberg under sulan. Under den andra skon bevarades Billingen, fars hatt hade gett skydd åt Kinnekulle, under min luva låg Mösseberg, och under stenklubban gömde sig Ålleberg. Alla de andra småbergen på Västgötaslätten blev också sparade för fars skull, och nu undrar jag just om det finns många karlar i Västergötland, som har så pass respekt med sig.’

’Det är inte så lätt att svara på den saken,’ sade sjömannen, ’men jag får säga, att om älvar och jättar har varit så mäktiga i sina dar, så tycker jag, att jag får liksom ökad aktning för människorna, för nu är det ändå de, som har gjort sig till herrar över både slätten och bergen.’

Jätten grinade till en smula. Det såg just inte ut, som om han skulle ha blivit så nöjd med svaret, men han tog snart opp samtalet på nytt. ’Hur står det till med Trollhättan [ 671 ]nu för tiden?’ sade han. — ’Den forsar och dundrar, som den alltid har gjort,’ sade sjömannen. ’Ni har kanske varit med om att ställa i gång de stora vattenfallen, liksom ni var med om att spara Västgötabergen?’ — ’Ånej, inte just det,’ sade jätten ’men jag kommer ihåg, att när jag var en liten pilt, brukade jag och bröderna mina begagna den till rutschbana. Vi ställde oss på en stock, och så bar det åstad utför Gullöfallet och Toppöfallet och de andra tre fallen. Vi kom i så god fart, att vi höll på att rutscha ända ner till havet. Jag undrar om det numera finns någon karl i Västergötland, som brukar roa sig på det sättet?’ — ’Det är inte så lätt att veta,’ sade sjömannen. ’Men jag tycker nästan, att det är en märkvärdigare bragd, att vi människor har kunnat dra fram en kanal utmed fallen, så att vi inte bara kan fara utför Trollhättan, som ni gjorde i er ungdom, utan också gå oppför den med skutor och ångbåtar.’

’Det var märkligt att höra detta,’ sade jätten, och det föreföll, som om han skulle ha blivit litet förargad över svaret. ’Kan du nu också säga mig hur det står till med den där trakten borta vid sjön Mjörn, som kallades för Svältorna?’ — ’Ja, de har allt varit oss till stort bekymmer,’ sade västgöten. ’Kanske att det är ni, far, som har varit med om att lägga ut dem så ’där magra och tröstlösa?’ — ’Ånej, inte just det,’ sade jätten, ’i mina dar växte det präktig skog på dem. Men det var så, att när jag skulle göra bröllop åt en av mina döttrar, behövde vi mycken ved att lägga i bakugnen, och då tog jag ett långt tåg, slog det omkring all skogen på Svältorna, drog omkull den med ett enda ryck och bar hem den. Jag undrar om det nu för tiden finns någon, som kan rycka omkull så mycken skog på en gång?’ — ’Det är mer, än jag törs svara på,’ sade västgöten. ’Men det vet jag, att i min ungdom låg Svältorna nakna och ofruktbara, och att folk nu har planterat skog över hela området. Det räknar jag också som en manlig gärning.’

[ 672 ]’Nå, men nere i södra Västergötland, där kan väl ingen människa livnära sig?’ sade jätten. — ’Har ni varit med om att ställa i ordning det landet också?’ frågade västgöten. — ’Ånej, inte just det,’ sade jätten, ’men jag minns, att när vi jättebarn gick vall med våra hjordar därnere, byggde vi oss så många stenstugor och gjorde marken så oländig genom all den sten, som vi kastade på varandra, att jag tycker, att det skulle vara svårt att röja opp åkerfält i de trakterna.’ — ’Ja, det är sant, att det inte lönar sig mycket med jordbruk därnere,’ sade västgöten, ’men folket där har slagit sig på vävnad och träarbete, och jag tror, att det visar mer duktighet att kunna skaffa sig sin bärgning i en så fattig trakt än att vara med om att fördärva den.’

’Nu vet jag bara en sak till att fråga om,’ sade jätten. ’Hur har ni det ställt nere vid kusten, där Götaälv faller ut i havet?’ — ’Har ni haft er hand med i spelet där också?’ frågade sjömannen. — ’Inte just det,’ sade jätten, ’men jag kommer ihåg, att vi brukade gå ner till stranden, locka till oss en val och rida på hans rygg genom fjordar och kilar i skärgården. Jag undrar om du vet någon, som brukar bära sig åt på samma sätt?’ — ’Det ska jag låta vara osagt,’ svarade sjömannen, ’men jag vill räkna det som en lika så duktig bragd, att vi människor har byggt en stad nere vid Göta älvs mynning, därifrån det går ut skepp till alla världens hav.’ Härpå gav jätten intet genmäle, och sjömannen, som själv var hemma i Göteborg, började beskriva för honom den rika handelsstaden med dess vida hamn, med dess broar och kanaler och ståtliga gator och berättade, att den ägde så många driftiga köpmän och djärva sjöfarande, att de torde komma att göra den till den yppersta stad i Norden.

Jätten hade dragit ihop pannan i allt djupare veck för vart svar han hade fått, och det märktes nog, att han var bra missnöjd med att människorna hade gjort sig till herrar över naturen. ’Jag hör, att det har blivit mycket nytt i Västergötland,’ sade han, ’och jag skulle gärna vilja [ 673 ]


Göteborgs hamn.

[ 674 ]vända tillbaka dit och ställa ett och annat till rätta.’ När sjömannen hörde dessa ord, blev han en smula ängslig. Han trodde inte, att jätten skulle komma till Västergötland i någon god avsikt, men detta tordes han förstås inte låtsa om. ’Ni kan vara viss på, far, att ni ska få ett hederligt mottagande,’ sade han. ’Vi ska låta ringa för er i alla kyrkklockor.’ — ’Jaså, det finns kyrkklockor kvar i Västergötland,’ sade jätten och lät tvehågsen. ’Är de inte sönderringda, de stora skällorna i Husaby och Skara och Värnhem?’ — ’Nej, de finns allt kvar, och de har fått många systrar sedan er tid. Nu finns det inte något ställe i Västergötland, där man inte hör kyrkklockor.’ — ’Då får jag väl allt bli kvar, där jag är,’ sade jätten, ’för det var för de där klockornas skull, som jag flyttade hemifrån.’

Han försjönk nu i tankar, men snart vände han sig på nytt till sjömännen. ’Ni kan nu lugnt lägga er att sova vid elden,’ sade han. ’I morgon bittida ska jag ställa det så, att ett skepp kommer farande här förbi, som tar opp er och för er till hemlandet. Men för den gästvänskap, som jag har visat er, begär jag bara den tjänsten av er, att ni går till den bästa man, som finns i Västergötland, så snart som ni har kommit hem, och ger honom den här ringen. Hälsa honom från mig, och säg honom, att om han vill bära den på sitt finger, så ska han bli mycket förmer, än han nu är!’

Så snart som sjömännen var hemkomna, gick de till den bästa mannen i Västergötland och lämnade honom ringen. Men han var för klok att genast sätta den på sitt finger. I stället hängde han den på en liten ek, som stod på hans gård. Med detsamma började eken växa så fort, att alla kunde märka det. Den sköt skott och sände ut kvistar. Stammen tjocknade, barken hårdnade. Trädet fick nya blad och fällde dem, fick blommor och frukter och blev om en liten stund så stort, att ingen hade sett en väldigare ek. Men knappt var den fullväxt, förrän den med samma hast började vissna, grenarna föll, stammen blev ihålig, [ 675 ]och trädet multnade ner, så att snart ingenting mer fanns kvar av det än en rotstubbe.

Då tog han, som var den bästa mannen i Västergötland, och kastade ringen långt bort. ’Denna jättegåvan är sådan, att den skulle ge en man stora krafter och göra honom på kort tid utmärktare än alla andra,’ sade han. ’Men den skulle komma honom att förta sig, så att det inom kort vore slut med hans duglighet och lycka. Jag vill inte nyttja den, och jag hoppas, att ingen må hitta den, för den är inte hitsänd i någon god avsikt.’

Men det tör nog vara möjligt, att ringen har blivit hittad. Alltid, då en god man anstränger sig över förmågan för att göra nytta, kan man vilja undra om han har funnit ringen, och om det är den, som tvingar honom att arbeta så, att han sliter ut sig i förtid och måste lämna sitt verk ofullbordat.»


SÅNGEN.

Lärarinnan hade gått med raska steg, medan hon berättade, och när hon hade slutat, märkte hon, att hon nästan var framme. Hon såg redan de stora uthusbyggnaderna, som lågo skuggade av vackra träd, de liksom allt annat här på gården. Och innan hon hade gått förbi dem, skymtade redan slottet fram högt uppe på sin terrass.

Ända hittills hade hon varit glad åt sitt företag och inte känt någon tvekan, men nu, när hon såg gården, började modet svika henne. Tänk, om det var rent galet, det, som hon ville göra! Det var väl ingen, som frågade efter hennes tacksamhet. Kanske att de bara skulle skratta åt henne, därför att hon kom rusande så där i sena kvällen med sina skolbarn? Inte förmådde de och hon sjunga så vackert, att någon kunde sätta värde på det.

Hon började gå långsammare, och när hon kom till trappan, som ledde upp till slottsterrassen, vek hon av [ 676 ]från vägen och gick uppför den. Hon visste mycket väl, att den stora slottsbyggnaden stod tom allt sedan gamle herrns död. Hon gick dit bara för att få tid på sig att tänka över om hon borde gå vidare, eller om hon skulle vända.

När hon kom upp på terrassen och såg slottet, som låg bländande vitt i månskenet, när hon såg häckarna och blomgrupperna och balustraden med sina urnor och den ståtliga trappuppgången, blev hon än mera modfälld. Hon tyckte, att alltsammans såg så förnämt och ståtligt ut, att hon riktigt förstod, att hon inte hade något där att göra. »Kom mig inte nära!» tyckte hon, att det fina, vita slottet sade till henne. »Inte kan du väl tro, att du och dina skolbarn kan göra någon glädje åt den, som är van att bo på ett sådant här ställe.»

För att driva bort tveksamheten, som började smyga sig över henne, berättade då lärarinnan för skolbarnen just detta samma om den gamle och den unge herrn, som hon själv hade fått höra, när hon hade gått igenom slöjdkursen. Och detta gjorde henne modigare. Det var ju ändå en sanning, att slottet och hela stället var skänkt till slöjdseminariet. Det var skänkt, för att lärare och lärarinnor skulle få leva en lycklig tid på den vackra gården och sedan föra kunskaper och glädje med sig därifrån till sina skolbarn. Men här, där en sådan gåva hade blivit given till en skola, här hade de väl visat, att de satte värde på skolfolk. De hade lagt i dagen, att de höllo de svenska barnens uppfostran för viktigare än allt annat. Just här borde hon aldrig kunna känna sig försagd.

Dessa tankar gåvo henne en smula förtröstan, så att hon tyckte, att hon ville fortsätta företaget. Och för att stärka sitt mod tog hon av neråt parken, som klädde sluttningen mellan slottshöjden och sjön. När hon gick under de härliga träden, som stodo så mörka och hemlighetsfulla i månskenet, vaknade många glada minnen hos henne. Hon berättade för barnen hur det hade gått till här på [ 677 ]hennes tid, och hur lycklig hon hade varit, medan hon hade gått igenom kursen och alla dagar hade fått lustvandra i den här sköna parken. Hon talade om fester och lekar och arbete, men först och främst berättade hon om den stora välviljan, som hade öppnat den stolta herrgården för henne och för så många andra.

På detta sättet lyckades hon hålla modet uppe, så att hon verkligen kom igenom parken och över bron och nådde strandängarna, där direktörens villa låg mittibland skolbyggnaderna.

Alldeles invid bron utbredde sig den gröna lekplanen, och när hon gick förbi den, beskrev hon för barnen hur vackert det brukade vara här under sommarkvällarna, då planen var full av ljusklädda människor, och sånglekar och bollspel avlöste varandra. Hon visade barnen Vänhem, där samlingssalen fanns, seminariet, där föreläsningarna höllos, villorna, där gymnastiklokalen och slöjdsalarna voro inrymda. Hon gick framåt med rask fart och talade oupphörligt liksom för att inte hinna att bli ängslig. Men när hon slutligen kom så långt, att hon såg direktörens villa, då tvärstannade hon.

»Vet ni, barn, jag tror, att vi inte ska gå längre,» sade hon. »Jag har inte tänkt på detta förut, men kanske direktören är så farligt sjuk, att vi skulle störa honom med vår sång. Det vore ju förfärligt, om vi skulle göra honom sämre.»

Den lille Nils Holgersson hade följt med barnen hela tiden och hade hört allt, vad lärarinnan hade talat om. Han visste således, att de hade gått ut för att sjunga för någon, som låg sjuk därborta i villan, och han förstod nu, att sången inte skulle bli av, därför att de fruktade att störa och oroa den sjuke.

»Det är synd, att de går sin väg utan att sjunga,» tänkte han. »Det vore ju en lätt sak att ta reda på om han därinne inte tål vid att höra dem. Varför går inte någon fram till villan och frågar?»

[ 678 ]Men detta tycktes inte falla lärarinnan in, utan hon vände och gick sakta tillbaka. Skolbarnen gjorde ett par invändningar, men hon tystade ner dem. »Nej, nej!» sade hon. »Det var dumt tänkt av mig att gå hit och sjunga så sent på kvällen. Vi skulle bara störa.»

Då tyckte Nils Holgersson, att när ingen annan gjorde det, så fick han lov att ta reda på om det förhöll sig så, att den sjuke var för svag att höra litet sång. Han skilde sig från de andra och sprang fram till huset. Det höll en vagn utanför villan, och en gammal kusk stod bredvid hästarna och väntade. Pojken hann knappt fram i närheten av ingången, förrän förstudörren öppnades och en jungfru kom ut med en bricka. »Larsson får nog vänta på doktorn ännu en stund,» sade hon. »Frun bad, att jag skulle ta ut något varmt till honom.»

»Hur går det med husbonden?» frågade kusken.

»Det är inga plågor numera, men det är, som om hjärtat skulle ha stannat. Direktören ligger orörlig sedan en timme tillbaka. Vi vet knappast om han är död eller levande.»

»Säger doktorn, att det ska bli slut?»

»Det står och väger, Larsson, det står och väger. Det är, som om direktören skulle ligga och lyssna efter en kallelse. Kommer det bud efter honom ovanifrån, så är han färdig att följa det.»

Nils Holgersson sprang raskt neråt vägen för att hinna upp lärarinnan och skolbarnen. Han tänkte på hur det hade varit, när hans morfar dog. Han hade varit sjöman, och när han låg på sitt yttersta, hade han bett, att de skulle öppna fönstret, för att han skulle få höra vindens brusande än en gång. Och om nu denne, som låg sjuk, hade älskat att vara omgiven av ungdom och höra dess sånger och lekar...?

Lärarinnan gick tvehågsen neråt allén. Nu, när hon vandrade bort från Nääs, ville hon vända om, och när [ 679 ]

En stor herrgård.

[ 680 ]hon hade varit på väg dit, hade hon också velat vända. Hon var alltjämt i stor ångest och villrådighet.

Hon talade inte mer med barnen, utan vandrade tyst. Det var så djup skugga i allén, där hon gick, att hon ingenting kunde se. Men hon tyckte sig höra en sådan massa röster omkring sig. Det var ängsliga rop från tusentals olika håll, som nådde henne. »Vi är så långt borta, vi andra,» sade rösterna. »Men du är i närheten. Gå och sjung ut vad vi alla känner!»

Och hon kom ihåg den ena efter den andra, som direktören hade hjälpt och tagit vård om. Det var övermänskligt, vad han hade ansträngt sig för att bistå alla, som voro i nöd. »Gå och sjung för honom!» viskade det omkring henne. »Låt honom inte dö utan att ha fått en hälsning från sin skola! Tänk inte på att du är ringa och obetydlig! Tänk på den stora skaran, som står bakom dig! Låt honom förstå, innan han går ifrån oss, hur vi alla älskar honom!»

Lärarinnan gick allt långsammare. Då hörde hon något, som inte bara var röster och maningar i hennes egen själ, utan som kom från världen utanför henne. Det var ingen vanlig människoröst. Det var som en fågels kvitter eller en gräshoppas spel. Men hon hörde ändå alldeles tydligt, att det ropade, att hon skulle vända tillbaka.

Och mer behövdes det inte för att hon skulle få mod att göra det. — — —

Lärarinnan och skolbarnen hade sjungit ett par sånger utanför direktörens fönster. Hon tyckte själv, att deras sång hade ljudit så märkvärdigt vacker denna kväll. Det var, sorn om främmande röster hade sjungit med. Rymden hade varit full av slumrande toner och ljud. De hade bara behövt stämma upp, så hade alla dessa vaknat och klingat med i sången.

Då öppnades förstudörren hastigt, och någon skyndade ut. »Nu kommer de för att säga mig, att jag inte får sjunga mer,» tänkte lärarinnan. »Måtte jag bara inte ha ställt [ 681 ]till någon olycka!» Men det var inte så. Det var bud, att hon skulle komma in i huset och vila och sedan sjunga ett par sånger till.

På trappan kom doktorn emot henne. »Faran är över för denna gången,» sade han. »Han låg där i dvala, och hjärtat slog allt svagare. Men när ni började sjunga, var det, som om han skulle ha hört en kallelse från alla dem, som behöver honom. Han kände, att det ännu inte var tid för honom att söka vilan. Sjung mer för honom! Sjung, och var glad, för jag tror, att det är er sång, som har fört honom tillbaka till livet! Nu kanske vi får behålla honom ett par år till.»