Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Den stora trandansen på Kullaberg Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
av Selma Lagerlöf

I regnväder
Trappan med de tre trappstegen  →


[ 90 ]

VI.
I REGNVÄDER.

Onsdag 30 mars.

Det var den första regndagen under resan. Så länge som vildgässen hade stannat kvar i trakten av Vombsjön, hade de haft vackert väder, men samma dag, som de anträdde färden norrut, började det att regna, och i flera timmar fick pojken sitta på gåsryggen genomvåt och huttrande av köld.

På morgonen, när de drogo åstad, hade det varit klart och lugnt. Vildgässen hade flugit högt uppe i luften, jämnt och utan brådska, i sträng ordning med Akka i spetsen och de övriga i två sneda rader bakom henne. De hade inte gett sig tid att ropa elakheter till djuren på marken, men som de inte voro i stånd att hålla sig riktigt tysta, framsjöngo de oupphörligen i takt med vingslagen sitt vanliga lockrop: »Var är du? Här är jag. Var är du? Här är jag.»

Alla togo del i detta ihärdiga ropande, och de hade bara avbrutit det då och då för att visa den vita gåskarlen vägmärkena, som de satte kurs efter. Märkena utgjordes under denna resa av Linderödsåsens karga backar, av Ovesholms herrgård, av Kristianstads kyrktorn, av Bäckaskogs kungsgård på det smala näset mellan Oppmannasjön och Ivösjön och av Ryssbergets tvära brant.

Det hade varit en enformig resa, och när regnmolnen började visa sig, tyckte pojken, att det var en riktig [ 91 ]förströelse. Förr i världen, när han bara hade sett regnmolnen nerifrån, hade han tyckt, att de voro gråa och tråkiga, men det var helt annat att vara uppe ibland dem. Nu såg han tydligt, att molnen voro ofantliga forvagnar, som körde fram på himlen med skyhöga lass: några av dem voro lastade med väldiga, gråa säckar, några med tunnor, som voro så stora, att de kunde rymma en hel sjö, och några med stora kar och flaskor, som voro uppstaplade till en förfärlig höjd. Och när så många av dem hade kört fram, att de fyllde hela rymden, var det, som om någon hade givit ett tecken, för på en gång började det att ur kar, tunnor, flaskor och säckar flöda ner vatten över jorden.

Med detsamma som de första vårskurarna smattrade mot marken, höjdes sådana glädjeskrik av alla småfåglar i lundar och hagar, att hela luften genljöd av dem, och pojken hoppade högt, där han satt. »Nu får vi regn, regnet ger oss vår, våren ger oss blommor och gröna blad, gröna blad och blommor ger oss larver och insekter, larver och insekter ger oss mat; mycken och god mat är det bästa, som finns,» sjöngo småfåglarna.

Också vildgässen blevo glada åt regnet, som kom för att väcka växterna ur deras sömn och slå hål på sjöarnas istak. De orkade inte hålla sig så allvarliga som hittills, utan de började sända lustiga rop ner över nejden.

När de flögo över de stora potatislanden, som det finns så gott om i Kristianstadstrakten, och som ännu lågo nakna och svarta, skreko de: »Vakna opp och gör nytta! Här kommer det, som väcker er. Nu har ni latat er länge nog.»

När de sågo människor, som skyndade att komma undan regnet, förmanade de dem och sade: »Vad har ni så bråttom för? Ser ni inte, att det regnar surlimpor och spettkakor, surlimpor och spettkakor?»

Det var ett stort, tjockt moln, som rörde sig raskt mot norr och följde tätt efter gässen. De tycktes inbilla sig, att de drogo molnet med sig, och när de just nu [ 92 ]sågo under sig stora trädgårdar, ropade de helt stolta: »Här kommer vi med sippor, här kommer vi med rosor, här kommer vi med äppleblom och körsbärsknopp, här kommer vi med ärter och bönor och rovor och kål. Den som vill, får ta emot, den som vill, får ta emot.»

Så där hade det låtit, medan de första skurarna föllo, då alla ännu hade varit glada åt regnet. Men när det fortfor att falla hela eftermiddagen, blevo gässen otåliga och ropade till de törstiga skogarna omkring Ivösjön: »Har ni inte fått nog snart? Har ni inte fått nog snart?»

Himlen blev alltmer jämngrå, och solen gömde sig så väl, att ingen kunde begripa var den fanns. Regnet föll tätare, hamrade tungt mot vingarna och sökte sig mellan de oljade ytterfjädrarna ända in till kropparna. Jorden skymdes av regnrök; sjöar, berg och skogar flöto samman i ett otydligt virrvarr, och vägmärkena kunde inte skönjas. Färden gick allt långsammare, de glada ropen tystnade, och pojken kände kölden allt bittrare.

Men ändå hade han hållit modet uppe, så länge som han hade ridit fram genom luften. Och på eftermiddagen, när de hade slagit ner under en liten marig tall mitt ute på en stor mosse, där allt var vått och allt var kallt, där somliga tuvor voro täckta med snö och andra stucko upp nakna ur en pöl halvsmält isvatten, då hade han inte heller känt sig modlös, utan sprungit omkring i friskt humör och sökt efter tranbär och frusna lingon. Men så kom kvällen, och mörkret sjönk ner så tätt, att inte en gång sådana ögon som pojkens kunde se igenom det, och vildmarken blev så besynnerligt hemsk och förskräcklig. Pojken låg instoppad under gåskarlens vinge, men kunde inte sova, därför att han var kall och våt. Och han hörde så mycket prassel och rassel och smygande steg och hotande röster, han kände en sådan skräck, att han inte visste vart han skulle ta vägen. Han måste dit, där det fanns eld och ljus, om han inte skulle bli rent ihjälskrämd.

[ 93 ]»Om jag skulle våga mig fram till människorna för den här enda natten?» tänkte pojken. »Bara så, att jag kunde få sitta vid en eld en stund och få mig en bit mat. Jag kunde ju vända tillbaka till vildgässen före soluppgången.»

Han kröp fram under vingen och gled ner till marken. Han väckte varken gåskarlen eller någon av de andra gässen, utan smög sig tyst och obemärkt bort över mossen.

Han visste inte rätt var i världen han befann sig, om det var i Skåne, i Småland eller i Bleking. Men strax innan han hade kommit ner på mossen, hade han sett en skymt av en stor by, och ditåt styrde han nu sina steg. Det dröjde inte heller länge, innan han fann reda på en väg, och snart var han inne på bygatan, som var lång och trädplanterad och kantad med gård vid gård.

Pojken hade kommit till en av de stora kyrkbyarna, som äro så allmänna uppåt landet, men som man alls inte ser till nere på slätten.

Boningshusen, voro av trä och mycket prydligt byggda. De flesta hade gavlar och frontespiser, kantade med utskurna lister, och glasverandor med en och annan kulört ruta. Väggarna voro strukna med ljus oljefärg, dörrar och fönsterkarmar lyste i blått och grönt eller till och med i rött. Medan pojken gick och betraktade husen, hörde han ända ut på vägen hur folket, som satt inne i de varma stugorna, pratade och skrattade. Orden kunde han inte urskilja, men han tyckte, att det var vackert att höra människoröster. »Jag undrar allt vad de skulle säga, om jag bultade på och bad att bli insläppt,» tänkte han.

Detta var ju vad han hade ämnat göra, men nu hade mörkrädslan gått över, sedan han såg de upplysta fönstren. I stället kände han nu på nytt den där skyggheten, som alltid kom över honom i närheten av människor. »Jag ska se mig om i byn än en stund,» tänkte han, »innan jag ber att få komma in hos någon.»

[ 94 ]På ett hus fanns en balkong. Och just som pojken gick förbi, slogos balkongdörrarna upp, och ett gult ljus strömmade fram genom fina, lätta gardiner. Så kom en vacker, ung fru ut på balkongen och lutade sig över räcket. »Det regnar, nu får vi snart vår,» sade hon. När pojken såg henne, kände han en besynnerlig ängslan. Det var, som om han ville gråta. För första gången blev han en smula orolig över att han hade stängt sig ute från människorna.

Kort därpå gick han förbi en handelsbod. Utanför boden stod en röd radsåningsmaskin. Han stannade och såg på den och kröp till sist upp på kuskens plats och satte sig där. När han hade kommit dit, smackade han med läpparna och låtsade, att han satt och körde. Han tänkte på hur roligt det skulle vara att få köra en sådan grann maskin över ett åkerfält. För ett ögonblick hade han glömt hurudan han nu var, men så kom han ihåg det, och då hoppade han hastigt ner ifrån maskinen. Det kom en allt större oro över honom. Det var nog mycket den gick miste om, som alltid skulle leva ute bland djuren. Människor voro allt bra märkvärdiga och duktiga.

Han gick förbi postkontoret och tänkte då på alla tidningar, som var dag komma med nyheter från världens fyra hörn. Han såg apoteket och doktorsbostaden, och han tänkte på att människors makt var så stor, att de kunde kämpa mot sjukdom och död. Han kom till kyrkan, och han tänkte på att människorna hade rest den, för att de där skulle få höra talas om en värld utom denna, som de levde i, om Gud och uppståndelse och ett evigt liv. Och ju längre han gick där, desto mer tyckte han om människorna.

Det är så med barn, att de inte tänka längre, än näsan räcker. Det, som ligger närmast i vägen för dem, vilja de prompt ha utan att bry sig om vad det kan kosta dem. Nils Holgersson hade inte haft förstånd på vad han förlorade, när han valde att förbli tomte, men nu blev han [ 95 ]förfärligt rädd för att han kanske aldrig mer kunde få igen sin rätta skapnad.

Hur i all världen skulle han bära sig åt för att bli människa? Det ville han bra gärna veta.

Han kröp upp på en trappa och satte sig där mitt i det strömmande regnet och funderade. Han satt där i en timme, i två timmar, och han tänkte, så att pannan lade sig i veck. Men lika klok blev han. Det var, som om tankarna bara löpte runt i huvudet på honom. Ju längre han satt där, desto omöjligare tyckte han det var att finna någon lösning.

»Det här är säkert alldeles för svårt för en, som har lärt så litet som jag,» tänkte han till sist. »Det blir nog så, att jag får gå tillbaka till människorna i alla fall. Jag får fråga prästen och doktorn och skolläraren och andra, som är lärda och kan veta bot för sådant här.»

Ja, det beslöt han att han skulle göra genast, och han reste sig upp och skakade på sig, för han var så våt som en hund, som har varit nere i en vattenpöl.

Just i detsamma såg han, att en stor uggla kom flygande och slog ner i ett av träden, som kantade bygatan. Strax därpå började en kattuggla, som satt under taklisten, röra på sig och ropade: »Kivitt, kivitt! Är du hemma igen, kärruggla? Hur har du haft det i utlandet?»

»Tack ska du ha, kattuggla! Jag har haft det bra,» sade kärrugglan. »Har det hänt något märkligt här hemma, medan jag har varit borta?»

»Inte här i Blekinge, kärruggla, men i Skåne har det hänt, att en pojke har blivit förvandlad av en tomte och gjord så liten som en ekorre, och sedan har han farit till Lappland med en tamgås.»

»Det var en märkvärdig nyhet, en märkvärdig nyhet. Kan han aldrig bli människa igen, kattuggla? Kan han aldrig bli människa igen?»

»Det är en hemlighet, kärruggla, men du ska ändå få veta den. Tomten har sagt, att om pojken vakar över [ 96 ]den tama gåskarlen, så att han kommer hem oskadd och...

»Vad mer, kattuggla? Vad mer? Vad mer?»

»Flyg med mig opp i kyrktornet, kärruggla, så ska du få veta alltsammans! Jag är rädd för att det kan vara någon, som lyssnar här på bygatan.»

Därmed flögo ugglorna sin väg, men pojken kastade mössan högt i luften. »Om jag bara vakar över gåskarlen, så att han kommer hem oskadd, så får jag bli människa. Hurra! Hurra! Då får jag bli människa!»

Han skrek hurra, så att det var märkvärdigt, att de inte hörde honom inne i husen. Men det gjorde de inte, och han skyndade ut till vildgässen i den våta mossen, så fort som benen kunde bära honom.