Ninives fall. Nebukadnesar

←  Asarhaddon och Assurbanipal. Egyptens och Elams eröfring

Semiterna av Harald Hjärne Ninives fall. Nebukadnesar

Babel under Nebukadnesar och hans ätt  →

19. Ninives fall. Nebukadnesar.

»Si, Assur var likasom ett cederträd på Libanon med sköna grenar och tjockt af löf och ganska högt, så att dess topp stod högt upp ibland stora, tjocka qvistar. Det hade vatten nog, att det högt vardt, och tillflöde nog, att det starkt vardt: dess strömmar gingo allt omkring dess plantering, och sina bäckar sände det till alla träd i skogen. Derför är det högre vordet än alla träd på marken, och fick många grenar och långa qvistar, ty det hade vatten nog till att utbreda sig. Alle himmelens foglar bodde uppå dess qvistar, och alla djur på marken hade ungar under dess grenar, och under dess skugga bodde många och stora folk. Det var skönt i sin storhet med sina långa grenar: ty dess rot hade mycket vatten. Inga cederträd fördunklade det uti Guds lustgård: cypresserna kommo icke upp emot dess grenar, och platanerna voro intet emot dess qvistar; ja, intet träd i Guds lustgård kom upp deremot i dess skönhet. Jag hade gjort det så skönt i myckenheten af sina qvistar, att alla Edens träd i Guds lustgård buro afund dertill.»

Assurbanipals lefnad lyktade icke i frid. Psametik af Sais, en af de egyptiske lydkonungarne, återstälde Pharaonernas rike och sökte till och med underlägga sig Syrien. Gyges af Lydien afföll likaledes och slöt förbund med Psametik. Men hans son återgick till lydnad under Assur, och ehuru Egypten var och blef förloradt, förmådde dock ej de andra underlydande folken lösgöra sig från oket. Medernas frihetsstrid emot Assur afbröts af en fiende, som vände sig mot dem båda. Redan flere gånger hade Mindre Asien hemsökts af Kimmerierna, ett vildt ryttarfolk nordan ifrån, och nu kastade sig med ens Skytherna (Skoloterna), som hade sina hem i det nuvarande södra Ryssland, öfver det länge hotade assyriska riket och dess lydländer. Assyrien och Medien föröddes i lika måtto. Samma år Assurbanipal dog härjades Juda, och Jerusalem mägtade med knapp nöd värja sig inom sina murar (626). I Jeremias tal höres ett återljud af Kanaans qvidan under »Gogs och Magogs» gissel. Men i det egyptiska af floder genomskurna Delta kunde de oordnade skarorna icke intränga. De vände om genom Philisteernas land, hvars fästningar de icke djerfdes angripa, och lastade med byte försvunno de på samma väg de kommit. Återtåget förbyttes till en hejdlös flykt, och innan de skingrade vildarne hunno fram till sina stepper vid Svarta hafvet, nedhöggos de till största delen af de uppretade Lyderna och Mederna.

När stormen hade brusat förbi, var Assurs styrka bortsopad. De förnämsta af de underlydande folken slöto sig till samman för att krossa den hatade förtryckaren. Småstaterna måste som vanligt varda segervinnarnes byte. I Juda hade likväl det utståndna eländet framkallat en kraftig väckelse. Prester och profeter enades i arbetet att införa i tron, gudstjensten och rättskipningen de grundsatser, som utbildat sig under århundradens pröfningar och partistrider. Den unge konung Josia omfattade med Hiskias värme den stora saken, och han satte sjelf kronan på verket genom sin stadfästelse af de nya stadgar (Deuteronomion), som tillades till lagen. Men Juda var för svagt att hålla sig uppe i kampen mellan stormagterna, som ej kommo öfver ens om arfskiftet efter det fallande assyriska verldsväldet. Babels, Mediens och Lydiens konungar stärkte sitt förbund genom svågerlag, men äfven Neko, Psametiks son, ville hafva sin del af rofvet. Josia, som, öfverskattande sina krafter, trodde sig om att mota honom på hans väg in i Asien, stupade vid Megiddo i norra Kanaan (609), och hela Syrien intill Euphrat besattes af Egyptierna. Under tiden förde Nabopolassar (Nabu-habal-asar) af Babel och Cyaxares af Medien sina härar emot Ninive. Var Assur-idil-ili, Assurbanipals son, hvars namn läses å teglen från det minsta af Chalahs palats, den siste af Sargons ätt och Assurs konungar? Man vet det ej. Men en sägen gick i forntiden om en konung, som efter åralång, vexlande strid instängdes i sin hufvudstad och, för stolt att öfverlefva sitt rikes fall, svepte sig, sina skatter och sin borg i lågor. »Den blodiga staden, den der hel och hållen var full af svek och våld och icke ville låta fara sitt roffande», rönte samma öde som han sjelf beredt så många andra (606 eller 605 f. Kr.).

»Jehova skall utsträcka sin hand norrut och förgöra Assur. Han skall göra Ninive öde, torrt såsom en öken, sa att derinne skola sig lägra hjordar, allehanda djur i skaror. Både pelikan och igelkott skola bo på dess pelareknappar: foglaröst skall sjunga i fönstren, ödslighet vara på tröskeln, ty cederpanelningen är lösrifven. Detta är den lustiga staden, den så säker sätt och sade i sitt hjerta: ’Jag är det och ingen mer.’ Ack, huru är han så öde vorden, en lägerstad för djuren! Hvar och en, som der fram om går, hvisslar, svingar sin hand.» Sjelfva minnet af hvad Assur hade varit förgicks. När Xenophon två hundra år efteråt kom med sina tio tusen till det ställe, der Chalah hade stått, flydde det skrämda folket från nejdens usla byar upp på en förfallen »stenpyramid». Det var Salmanassar II:s tempeltorn. Litet längre fram såg han en »hög, öde mur». Det var Ninive, och vägvisarne sade honom, att »Mederna» fordom dags hade bott der, och att deras stad hade drabbats af ett åskslag. Men de kolnade takbjelkarne, murarnes öfre, i regn och solbadd förvittrade tegellag föllo småningom samman i kullar, som utåt och inåt täckte hallarnas golf och väggarnes nedre delar. Öfver allt gruset växte gräs, men under lågo i trygga gömmor, tills de rätte skattsökarne kommo, de assyriske konungarnes bildverk och årsböcker, hvilka sköflarne icke aktat löna mödan att bortsläpa.

Med Ninives undergång lyktas i sjelfva verket det tidskifte, då den historiska utvecklingen företrädesvis uppbars af den semitiska stammen. Assyrerna, Österlandets Romare, såsom man ej utan skäl har kallat dem, hade efter långvariga ansträngningar skapat ett välde, som onekligen i sitt slag är märkvärdigt såsom det tidigaste försöket att till ett helt sammanfatta verldens mest bildade folk. Att denna sträfvan ej kunde genomföras, kom af de bristfälliga statsinrättningarna, men man eger derför ej rätt att frånkänna vare sig Assyrerna eller Semiterna öfver hufvud politiskt sinne, som de för öfrigt visat sig ega i hög mån. Denna uppgift öfversteg deras krafter, kunde ej heller lösas under dåvarande förhållanden, men i deras fotspår trädde sedermera Perserna, Macedonierna och Romarne, som hvar efter annan utbildade den ursprungliga planen. Det assyriska väldet domnade ej bort i ett långsamt förfall, hejdadt af en fast statsordnings motståndskraft, utan det ramlade, så att säga, under sin egen tyngd. För hvarje tillväxt i vidd ökades sammanhållningens svårigheter, på samma gång som fienderna fingo lättare tillfälle att ingå förbindelser med hvarandra. Assur var stark nog att kufva Syrerna och Kaldeerna, hvardera på sitt håll, men då de slöto sig samman till den stora striden emot Sanherib, vändpunkten i de dittills oafbrutna framgångarne, räckte förtryckarens krafter med möda till, och när om sider väldet hade nått hela sin svindlande höjd, föll det med ens för ett förbund af trenne stora lydfolk. De indisk-europeiske Mederna hade största delen i företagets lyckliga utgång, och på deras lott kom det assyriska hufvudlandet öster om Tigris, nu mera folktomt och öde. Men tillika ärfde de herradömet öfver sina fränder, de kärnfulla iranska folken, och dermed utsigterna till större framtida makt. Lyderna vordo det rådande folket i Mindre Asien. Kaldeerna hänvisades att söka sin lön i Syrien.

52. ”Nebukadnesar, Babels konung, jag”.
Från en graverad sten i Berlins museum.

För dem gälde framför allt att rycka rofvet ur Egyptiernas händer. Samtidigt med Ninives förstöring eller kort efteråt tågade Nabopolassars son, Nebukadnesar (Nabu-kudurri-usur), Neko till mötes och slog honom vid Karchemis på Euphrats venstra brädd (605 f. Kr.). Innan han kunde fullfölja sin framgång, återkallades han till Babel af underrättelsen om fadrens död (604). Men sedan han stadgat sitt välde i hemlandet, återvände han till Syrien. De splittrade småstammarne dels kufvades med vapenmakt, dels underkastade sig frivilligt. Jeremia gjorde allt hvad han kunde för att dämpa stridsifvern i Juda, och hans olycksspådomar sannades i fullaste mått, när konung Jojakim, Josias son, i förtröstan på egyptisk hjelp gjorde uppror emot Nebukadnesar (597). Jerusalem måste gifva sig, Jojakims adertonårige son Jechonja, som under belägringen efterträdt sin fader, bortfördes i fångenskap jemte större delen af höfdingarne och folket. Öfver den afväpnade återstoden sattes hans farbroder Zedekia att föra styrelsen såsom kaldeisk lydfurste. Få år derefter gjorde Syrerna ett förtvifladt försök att undandraga sig oket. Phenicierna, med Tyrus i spetsen, reste sig. Ammoniterna, Moabiterna och Edomiterna, nyligen lika hårdt medfarne som Juda, sände bud till Jerusalem för att förmå Zedekia och hans folk att gripa till vapen. Denna gång buro likväl Jeremias varningar frukt. Phenicierna lemnades åt sitt öde. Men då Tyrus höll sig och konung Apries af Egypten lofvade undsättning, kunde Zedekia ej längre motstå frestelsen (588). Nebukadnesar kom dock oförmodadt med en stor härmakt och innestängde honom i Jerusalem. Olik Jesaja uppmanade Jeremia sina landsmän att öppna stadens portar för Kaldeerna och öfverlemna sig åt dem på nåd och onåd. Men Zedekia lät kasta honom i fängelse såsom upprorsmakare och öfverlöpare, trälarne frigåfvos och väpnades för att öka stridsmännens antal, och ödet syntes gynna de hjeltemodiga ansträngningarna, då Apries verkligen anlände och tvang Kaldeerna att häfva belägringen. Men det var blott en flygtig solglimt i nöden. Egyptierna tillbakadrefvos, och fienden uppreste å nyo sina bålverk emot den tredskande staden. Försvararne nedrefvo många boningshus, ja till och med en del af konungaborgen, för att laga fästningsverken; ehuru farsot utbröt i staden och födoämnena började tryta, gaf sig icke Zedekia, Till slut lyckades Kaldeerna storma murarne på norra sidan. Zedekia och hans kämpar bröto sig väg om natten genom fiendens läger, men upphunnos vid Jericho af sina förföljare. Den fångne konungen fördes till Nebukadnesar, som lät afrätta hans söner och höfdingar inför hans ögon och derpå blända honom sjelf. Hufvudstaden med dess tempel och palats nedbrändes, murarne slopades, och nästan allt folket, utom de allra fattigaste, bortsläpades (586 f. Kr.). Jeremia kom lös ur sitt fängelse och fick rikliga gåfvor, men jemte andre landsmän, som det tillåtits att qvarstanna, utvandrade han efter få år till Egypten.

Tyrus uthärdade tretton års belägring, innan det hyllade Nebukadnesars öfvervälde. Dermed lyktades Syrernas frihetskrig emot Kaldeerna, hvilket i historisk vigt ingalunda kan jemföras med Hiskias strid emot Assyrerna. Nebukadnesars välde, söndradt af syriska öknen i tvenne halfvor och i norr tryckt af det uppblomstrande mediska riket, var endast en svag efterhärmning af de assyriske konungarnes, och dess bräcklighet trädde i öppen dag efter hans död (561 f. Kr.). Den ena statshvälfningen aflöste den andra inom loppet af några få år, ehuru alla Nebukadnesars efterträdare tillhörde hans ätt. Den siste af dem var Nabonid (Nabu-nahid), som delade styrelsen med sin son Belsazar (Bel-sar-usur).