Notturno
| ← Carrara |
|
Sapfo → |
Notturno.
I.
Den stilla natten rullar
sin slöja ut . . . Och månen står
där ofvan klar i skimmer,
och för Dianas ljus
förbleknar Venus’ stjärna.
Kväf, o Vesuvius, din lavaglöd,
att molnen ofvan kraterns rand
blott rodna af en stilla glans!
Allenast eko höres
af stadens döende id.
Från fjärran dallrar mandolinens sträng
och vyssjar sömntyngdt Napoli. —
Orangens blommor andas ut
sin aftonbön,
ett ljudlöst Salve o regina
till naturen.
O, lugn — frid!
Bjud dina vilda tankar somna in,
att icke något jämnviktsstörande
pulsslag från hjärtat
störer den hvilande själen.
II.
»Säg mig, hvad viljen I, stjärnor?
Hvi vänden I åter hvar afton?
I himmelens nattliga blomster,
hvad viljen I? Svaren. —
Då sväfvar en gnista, ett sken genom rymden,
som slocknar i djupen.
Men i flammande runor jag läser:
vi äro ofulländade världar,
de ouppfyllda önskningar och tankar,
de än ej nådda idealen.»