Oliver Twist/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  KAP. 33 Oliver Twist
Samhällsroman

av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 34
KAP. 35  →


[ 168 ]

KAP. 34.

Slutet på äfventyret. Ett viktigt samtal.


Då husets invånare, uppskrämda af hans rop, kommo störtande in till honom funno de honom blek och skälfvande. Han pekade ut mot ängen bortom trädgården och stammade tonlöst: »Juden! Juden!»

Giles kunde ej förstå, hvad det betydde. Men Harry Maylie var litet snabbare i uppfattningen; han hade af sin mor hört Olivers historia och förstod genast meningen. — »Hvilken väg gick han?» frågade han och grep en knölpåk, som stod i en vrå.

»Ditåt!» svarade Oliver och pekade åt det håll männen gått. »De försvunno genast.»

»Då måste de ha gömt sig i diket!» sade Harry. »Följ med, håll er så nära mig som möjligt!» Därmed hoppade han öfver häcken och sprang så fort, att de andra hade svårt för att hålla jämna steg med honom. Både Giles och Oliver följde dock någorlunda med. Och ett par minuter därefter tumlade doktor Losberne (som nyss kommit hem från en promenad) öfver bäcken, reste sig vigare än man kunnat tro honom om, kom springande efter och ropade hela tiden, hvad som var på färde? Men först då Harry kommit till det fält, som Oliver hade utpekat, och började noggrant undersöka både diket och häcken, hunno de andra upp honom. Och nu fick också Oliver tid till att meddela doktorn, hvem man var på jakt efter.

De letade dock förgäfves; där syntes ej ens färska spår. De kommo upp på en liten backe, hvarifrån man hade en vidsträckt utsikt öfver fält och ängar. Där nere till vänster låg byn; om de bägge männen hade begifvit sig dit, måste de ha gjort en lång [ 169 ]omväg öfver öppen mark, och de kunde omöjligen på så kort tid ha tillryggalagt så lång sträcka. På andra sidan var det, bakom ängen, tät skog, men icke häller där kunde de ha smugit sig in, på samma grunder.

»Du måtte ha drömt, Oliver!» sade Harry Maylie slutligen.

»Nej, nej, jag försäkrar er!» svarade gossen och ryste vid blotta tanken på den syn han haft. »Jag såg honom alldeles tydligt... jag såg dem bägge lika tydligt som jag i detta ögonblick ser er!»

»Hvem var den andre?» frågade Harry och doktor Losberne på en gång.

»Det var den mannen, som jag har berättat er om, som jag mötte i porten till gästgifvaregården. Vi sågo på hvarandra, och jag är säker på, att det var han.»

»Och du är också säker på, att de gingo denna väg?» frågade Harry.

»Lika säker som jag är på att de stodo utanför fönstret!» Oliver pekade på häcken, som var mellan trädgården och ängen. »Där borta hoppade den långe herrn öfver. Juden sprang några steg längre till höger och klämde sig sedan genom öppningen, som är där.»

Doktor Losberne och Harry sågo oafvändt på Oliver, medan han talade, och därefter på hvarandra. Gossen uttryckte sig ju alldeles bestämdt. Men ändå syntes icke ett spår af någon, som flytt. Det höga gräset var icke nedtrampadt på ett enda ställe utom där de själfva, förföljarne, hade sprungit. Och dikets kanter och sidor bestodo af fuktig lera, men där syntes icke det minsta tecken till, att någon fot nyligen hade trampat där.

»Det är besynnerligt», sade Harry Maylie.

»Högst besynnerligt!» medgaf doktor Losberne. »Inte ens herrar Blathers & Duff skulle kunna förstå det.»

Det tjänade tydligen ingenting till att leta längre. De fortsatte likväl att leta ända tills mörkret föll på, och till och med då upphörde de endast motvilligt. Giles fick af Oliver en omständlig beskrifning på, huru de båda obehagliga gästerna hade sett ut och varit klädda, och därmed skickades han omkring till utskänkningsställena i trakten. Åtminstone judens yttre var ju så påfallande, att om någon hade sett honom sitta och dricka eller drifva omkring där i närheten, måste vederbörande nödvändigt ha lagt märke till honom. Men Giles kom tillbaka utan att ha spårat upp någonting alls, som kunde sprida ljus öfver saken.

Följande dag anställdes åter spaningar, men lika resultatlöst. Andra dagen begåfvo doktor Losberne och Harry Maylie sig till närmaste lilla köping för att möjligen där få veta något, men förgäfves. Och efter några dagars förlopp var historien nästan bortglömd, som det så ofta händer; då förvåningen ej får någon näring dör den bort af sig själf.

[ 170 ]Emellertid tillfrisknade fröken Rose tämligen hastigt. Snart kunde hon lämna sjukrummet — kunde börja gå ut — kunde åter vara tillsammans med den lilla krets, hvars glädje hon var. Och åter genljöd huset af muntra röster och muntert skratt. Men det undgick ej Olivers uppmärksamhet, att det likväl då och då låg liksom ett tryck öfver hans omgifning. Fru Maylie och hennes son stängde ofta in sig tillsammans i timtal, och mer än en gång såg det ut, som om fröken Rose hade gråtit. Då doktor Losberne hade bestämt, hvilken dag han skulle resa hem, tilltog den tryckta stämningen, och det blef tydligt, att något försiggick, som grumlade både fröken Roses och... en annans lugn.


»Fröken Rose böjde sig ner öfver en blomma och väntade tyst på, att han skulle fortsätta.»

»Fröken Rose böjde sig ner öfver en blomma och väntade tyst på, att han skulle fortsätta.»


En morgon, då fröken Rose satt ensam inne i matsalen, inträdde Harry Maylie och bad, litet förvirrad, att få tala med henne. »Bara ett ögonblick, Rose!» sade han och satte sig bredvid henne. »Inte sant, du vet, hvad jag har att säga? Äfven om jag inte har talat till dig om det, så känner du ju mitt hjärtas dyraste hopp.»

Rose hade blifvit blek, då han kom in, men det var kanske blott en följd af hennes sjukdom. Nu böjde hon sig ner öfver en blomma och väntade tyst på, att han skulle fortsätta.

[ 171 ]»Jag borde... ha rest förr», sade han.

»Ja, det borde du», svarade hon. »Bli inte ond, men jag önskar, att du hade gjort det.»

»Ack, Rose!» sade han, och han blef allt häftigare, ju längre han talade, »du hade varit så nära döden, sväfvade nästan mellan himmel och jord! Att veta, att du gled bort som den ljusa skugga en förbiilande solglimt breder öfver jorden — att inte få hoppas, att du skulle bli bevarad åt oss, som blefvo kvar, och att inte kunna inse någon grund till, hvarför du skulle bli det, då du ändå är så mycket, mycket för god för denna världen — det var nästan outhärdligt! Och så stormade det samtidigt in öfver mig en så förfärlig, själfvisk ångest för, att du skulle dö utan att ha fått veta, hur outsägligt jag håller af dig. Men då du så tillfrisknade — dag för dag, ja, nästan timme för timme —, då jag såg, huru du steg för steg trädde in i lifvet igen — nej, du får inte säga, att du hälst sett, att jag gått miste om allt detta, ty det har gjort mitt hjärta så fullt af kärlek till hela mänskligheten.»

»Det var inte häller min mening», svarade Rose med gråt i rösten. »Jag menade bara, att du borde ha rest för att... gå upp i arbete... i uppgifter, som äro dig värdiga.»

»Ingen uppgift är mig värdigare än att kämpa för att vinna ett hjärta som ditt!» svarade han och tog hennes hand. Ack, Rose, min egen tillbedda Rose, i många, många år har jag älskat dig och drömt om att vinna mig ett namn för att sedan kunna komma stolt och säga dig, att endast för din skull hade jag sökt vinna det. Så långt har jag inte kommit, ingen af mina unga drömmar har gått i fullbordan. Men sådan jag är, bjuder jag dig det hjärta, som redan länge har tillhört dig, och hela mitt lif beror på, hvad du skall svara.»

Hon var häftigt upprörd, men sökte betvinga sig. »Du har alltid varit så god och hänsynsfull», sade hon, »du får inte tro, att jag är otacksam. Mitt svar...»

»Att jag skall söka göra mig dig värdig, Rose?»

»Mitt svar lyder... att du måste försöka glömma mig... inte som din gamla trofasta kamrat, ty det skulle jag inte kunna uthärda, men som föremål för din kärlek. Se dig om i världen, där finnas ju så många hjärtan, som du kunde vara långt mera stolt öfver att vinna. När du så har fått en annan kär, skall jag vara den uppriktigaste väninna du har.»

Hon höll handen för ögonen och grät. Han stod ännu alltjämt med hennes hand i sin. Det blef ett ögonblicks tystnad. Slutligen frågade han sakta: »Och dina skäl till detta beslut, blir du ond om jag frågar efter dem?»

»Nej», svarade hon, »du har rättighet att få veta dem. Men du kan inte säga något, som kan förmå mig att ändra mitt beslut. Det är en plikt mot mig själf — den fattiga, föräldralösa flickan, [ 172 ]som har en fläck på sitt namn — att jag inte ger människorna anledning att tro, att jag af lumpen egennytta har gifvit vika för din första kärlek och hängt mig fast som en hindrande tyngd vid alla dina förhoppningar och framtidsplaner. Och det är en plikt mot din familj, att jag hindrar din svärmiskt eldiga natur från att själf spärra sig vägen till all framgång i världen.»

»Ja, om din böjelse och din pliktkänsla stämma öfverens?» började Harry.

»Det göra de inte», svarade hon och blef blossande röd.

»Då besvarar du alltså min kärlek? Säg mig det, Rose, säg mig det och mildra litet det bittra i min hårda missräkning.»

»Om jag kunde ha besvarat den utan att vålla den jag älskar någon skada, skulle jag...»

»Ha svarat mig annorlunda?» frågade han lidelsefullt. »Säg ut, Rose!»

»Ja, jag skulle... men», tillade hon och drog till sig handen, »hvarför skola vi förlänga detta pinsamma samtal? Fastän... det har då också bragt mig lycka. Det skall alltid vara mig en glädje att veta, att du en gång har satt mig så högt, och hvarje framsteg du gör skall ge mig ny kraft och säkerhet. — Farväl, Harry! Så, som vi ha mötts i dag, mötas vi aldrig mera. Men under andra förhållanden än dem, som du genom detta samtal ville åstadkomma, hoppas jag att vi länge skola hålla tillsammans. Och alla mina böner skola nedkalla välsignelser öfver dig.»

»Ännu ett ord, Rose!» bad han och knäböjde för henne. »Om jag nu hade haft en mindre »lycklig» ställning, som världen kallar det, om jag hade varit hänvisad till att lefva ett obemärkt lif eller kanske varit fattig och sjuk och hjälplös, skulle du då också ha vändt dig ifrån mig? Är det endast emedan jag har utsikter till ära och rikedom, som din börd skrämmer dig så? — Ack nej, nej, Rose, inte denna tystnad! Kom ihåg, hvad du med ett par ord kan göra för den, som älskar dig högre än sitt lif! Vid allt hvad jag har lidit för din skull och vid allt hvad jag nu kommer att lida efter ditt svar — säg mig det!»

»Om din ställning hade varit en annan än den är», hviskade hon och tårarna runno utför hennes kinder, »skulle jag kanske ha blifvit besparad denna pröfning. Men nu måste jag gå, Harry!» Och hon räckte honom handen.

»Lofva mig blott en sak!» bönföll han. »Att jag ännu en enda gång — då någon tid har gått — får tala med dig om detta! — Nej, nej», tillade han, »inte för att söka öfvertala dig, det svär jag, utan endast för att höra dig upprepa ditt svar, om du upprepar det.»

»Som du vill», sade hon. »Det skall ju endast bli en smärta till... och till den tiden kan jag kanske bära den bättre.»

Hon räckte honom åter handen. Men han tryckte henne intill sig, kysste henne på hennes vackra panna och lämnade hastigt rummet.