Oliver Twist/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  KAP. 38 Oliver Twist
Samhällsroman

av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 39
KAP. 40  →


[ 194 ]

KAP. 39.

Ett egendomligt möte.


Det var tur för henne, att Sikes hade fått pängar. Följande dag hade han så brådtom med att äta och dricka och var dessutom så upprymd, att han hvarken hade tid eller lust att bekymra sig [ 195 ]särdeles om henne. Hans skarpsynte vän juden skulle otvifvelaktigt genast ha upptäckt, att flickan var nervös och tankspridd som en människa, hvilken efter långt betänkande har beslutat sig för ett halsbrytande steg. Men Sikes var icke så klyftig af sig, och han märkte ingenting alls.

Inemot kvällen tilltog emellertid hennes oro. Medan hon satt och väntade på, att Sikes ändtligen skulle dricka sig till sömns, blefvo hennes kinder ovanligt bleka, och hennes ögon lågade i feber. Sikes låg och halfdåsade och lät oupphörligt späda på sin genever med varmt vatten. Slutligen, då han åter räckte henne glaset, kom han att se på henne. »Hvad fan —!» brummade han, i det han satte sig halft upp och stirrade på henne, »hvad är det med dig? Du ser ju ut som ett lik, som har krupit ur grafven!»


Nancy hade rest sig. »Ändtligen verkade då opiet!» mumlade hon. »Men kanske det redan har blifvit för sent.»

Nancy hade rest sig. »Ändtligen verkade då opiet!» mumlade hon. »Men kanske det redan har blifvit för sent.» (Sid. 196.)


»Det är ingenting», svarade hon. »Hvarför gapar du på mig så där?»

Han tog om hennes ena arm och ruskade henne. »Hvad är det här för konster? Hvad skall det betyda? Hvad sitter du och tänker på?»

[ 196 ]Hon ryckte till och satte händerna för ögonen. »På ganska många saker, Bill», sade hon. »Men det är det samma...»

Den ton af forcerad munterhet, hvarmed hon uttalat de sista orden, slog mera an på honom än hennes febersjuka blick nyss. »Du tänker då väl inte —?» mumlade han. »Nej, förbanna mig, det vore du inte i stånd till.»

»Hvad är det jag inte vore i stånd till?»

Han såg oafvändt på henne, men talade som till sig själf. »Det finns», mumlade han, »ingen pålitligare och trofastare tös i hela riket, annars hade jag väl för tre månader sedan skurit halsen af henne. Nej, hon har fått febern, det är alltsammans.»

Lugnande sig med denna tanke tömde han glaset och begärde strax därefter, med det behöriga antalet eder, sin mixtur. Nancy reste sig hastigt, slog i mixturen (men med ryggen åt honom) och höll sedan skeden för hans mun, medan han tog in.

»Så», brummade han, »tag nu och sätt dig här bredvid mig. Men låt mig få se ditt vanliga ansikte, annars skall jag minsann tyga till det så, att du skall ha svårt för att känna igen det.»

Hon gjorde som han sade, och han tog om hennes hand, lade sedan ner hufvudet på kudden igen och låg och stirrade på henne. Hans ögonlock föllo igen, lyftes, föllo åter igen, lyftes ånyo. Då och då ändrade han oroligt ställning, och sedan han legat och dåsat några ögonblick, vaknade han plötsligt och såg sig förvirrad och förskräckt omkring. Men så tog sömnen honom igen. Hans hand släppte Nancys, den gled ner på sängen, han låg nästan som död.

Nancy hade rest sig. »Ändtligen verkade då opiet!» mumlade hon. »Men kanske det redan har blifvit för sent.»

Hastigt tog hon hatt och sjal, såg sig ängsligt omkring, som om hon trots sömndrycken väntade att känna Sikes’ grofva hand ta henne om armen, böjde sig sedan ner och kysste honom på munnen, öppnade och stängde dörren och skyndade nedåt gatan.

Väktaren ropade i det samma half tio nere i gränden, som hon skulle igenom.

»Är klockan mycket öfver half?» frågade hon honom.

»Om en kvart slår hon fullt», svarade han och höll upp sin lykta för hennes ansikte.

»Och jag kan inte hinna dit på mindre än en timme!» mumlade hon för sig själf, medan hon sprang vidare.

Många butiker voro redan stängda. Hon flög framåt den smala trottoaren, armbågade sig fram mellan fotgängarne, dök ner under hästarnes hufvud, då hon skulle tvärs öfver de starkt trafikerade gatorna. »Är kvinnan galen?» sade människorna och stannade för att se efter henne. Efter hand som hon närmade sig sitt mål, blef dock trafiken mindre. Här voro endast få fotgängare, hon kunde komma fram mera obehindradt. Och hon sprang och sprang. Slutligen stod hon utanför sin bestämmelseort, ett stort hotell vid en lugn och fin [ 197 ]gata. Just som hon stannade under den strålande lyktan öfver porten, slog klockan elfva. Ett ögonblick tvekade hon, om hon skulle gå in, men så tog hon mod till sig och gjorde det. Portiern var icke inne i sin skrubb. Hon såg sig villrådig omkring och gick mot trappan.

»Hvart skall ni ta vägen?» frågade en uppasserska, som stack ut hufvudet genom en dörr.

»Jag skulle tala med ett fruntimmer, som bor här i hotellet», svarade Nancy. »En fröken Maylie.»

Uppasserskan, som emellertid hade mönstrat henne från topp till tå, såg på henne med en blick full af dygdigt förakt och ropade sedan på en uppassare. För honom upprepade Nancy sin begäran.

»Hvilket namn skall jag uppge?» frågade denne. »Och hvad är ert ärende?»

»Säg bara, att jag måste tala med fröken.»

»Nej, så’nt där känner man till!» svarade han och sköt henne mot utgången, »packa er i väg!»

»Inte om ni så släpar mig bort!» utbrast flickan häftigt.

Det hade kommit flera till af hotellpersonalen; en kock med ett godmodigt ansikte tyckte synd om henne. »Ni kan ju gå upp och anmäla henne, Johnny!» sade han till uppassaren.

»Hvad skulle det tjäna till?» ljöd svaret. »Tror ni, att fröken Maylie tar emot en sådan?»

Denna hänsyftning på Nancys tvetydiga utseende väckte en dygdig harm hos fyra pigor, som häftigt förklarade, att en sådan där varelse inte förtjänade bättre än att bli körd på porten.

Men Nancy tiggde och bad. »Sedan kan ni göra med mig hvad ni vill!» sade hon vändande sig till de manliga tjänarne. »Men för Guds barmhärtighets skull, gå upp och säg till fröken Maylie, att här är en flicka, som ber att få tala med henne mellan fyra ögon. Fröken skall genast, af mina första ord, kunna veta, om hon skall höra på mig eller visa bort mig.»

Kocken med det godmodiga ansiktet tog åter hennes parti. Och slutet blef, att uppassaren Johnny gick upp och anmälde henne.

Nancy stod där blek, nästan andlös med skälfvande läppar. Hon hörde knappast de nedsättande anmärkningar, som de dygdiga uppasserskorna läto hagla omkring henne. Dessa anmärkningar blefvo ännu hvassare, då Johnny kom tillbaka och sade, att Nancy kunde följa med. »Det tjänar då sannerligen ingenting till att vara anständig här i världen!» sade en af dem förolämpad, och de tre andra instämde med henne, att det var en »skandal»! Men Nancy frågade ej efter detta. Darrande i hela kroppen följde hon med upp till ett litet förmak som upplystes af en hänglampa. Här lämnade uppassaren henne ensam.

Hon hade förnött sitt lif på Londons gator och i dess uslaste nästen och hålor, men ändå hade hon bevarat något af kvinnans fina [ 198 ]natur. Då hon hörde lätta steg närma sig dörren och tänkte på, hvilka himmelskriande kontraster i nästa ögonblick det lilla rummet skulle inrymma, var det, som om medvetandet af hennes skam ville trycka henne till jorden. Hon tyckte, att hon ej kunde uthärda ett möte med den, som hon själf bedt att få träffa. Men mot dessa finare känslor kämpade sedan åter stoltheten, en synd, som de lägsta och mest fördärfvade varelser ha gemensam med de själfkäraste och högst stående. Denna väninna till tjufvar och banditer, detta utskum, som så att säga lefde i galgens skugga, hon kände sig för »stolt» till att med en enda skymt förråda sin kvinnliga känsla. Den var det enda, som ännu förenade henne med den ädlare delen af mänskligheten, och den föreföll henne som en svaghet!

Hon lyfte ögonen nätt och jämt så mycket, att hon såg, att den, som inträdde, var en smärt och vacker flicka. Sedan tog hon ögonen till sig igen, gjorde en knyck på nacken och sade: »Det är svårt att få tala med er, fröken. Om jag hade blifvit stött och gått min väg, som så många andra skulle ha gjort, hade ni en gång kommit att ångra det och det inte utan skäl.»

»Det gör mig ondt, om någon har varit ohöflig mot er», svarade fröken Rose. »Men tänk nu inte mera på det, utan säg mig, hvarför ni har velat träffa mig.»

Den vänliga tonen, den milda rösten, det blida sättet och så det, att det hos Rose icke fanns en skymt af högdragenhet eller ovilja — allt detta rent af öfverrumplade Nancy. Hon brast plötsligt i gråt.

»Å, fröken, fröken!» utbrast hon och satte händerna för ansiktet, »om det funnes många sådana som ni, skulle det inte finnas många sådana som jag!»

»Sätt er», sade Rose allvarligt. »Det gör mig ondt om er. Om ni är fattig eller olycklig, skall det bli mig en glädje att hjälpa er så godt jag kan. Sätt er nu.»

»Ack nej, låt mig stå, fröken», bad Nancy alltjämt gråtande, »och tala inte så vänligt till mig, förr än ni har fått veta, hurudan jag är. — Men det är sent... är den där dörren stängd?»

»Ja», svarade Rose och tog ofrivilligt ett par steg tillbaka, liksom för att vara närmare hjälpen, om det skulle behöfvas. »Hvarför gråter ni?»

»Jo, emedan jag nu skall lägga mitt eget och andras lif i er hand. Det var jag, som släpade lille Oliver tillbaka till gamle Fagin, juden, den kvällen då han försvann från herr Brownlows hus.»

»Var det ni?!» utbrast Rose.

»Ja, fröken, det var jag. Jag är den eländiga varelse ni hört omtalas, som lefver tillsammans med tjufvar och som aldrig — så sant mig Gud hjälpe! — så långt jag kan minnas tillbaka, har känt till annat slags lif eller bättre ord än som kamraterna ha gifvit mig. Ja, var inte rädd för att öppet rygga tillbaka för mig! Jag är yngre än jag ser ut, men jag är van vid det. Till och med [ 199 ]arbetsklassens kvinnor dra sig undan för mig, då jag tränger mig fram på gatorna.»

»Å, så förfärligt!» hviskade Rose. Och utan att hon själf visste af det, drog hon sig ännu längre ifrån Nancy.

»Tacka ni Gud på edra knän, fröken», fortsatte flickan, »för att ni har haft familj, som har vårdat och skyddat er i er barndom och för att ni aldrig har varit utstött i köld och svält och kif och dryckenskap och — det, som är ännu värre, så som jag har varit nästan från min spädaste barndom. Gatan och rännstenen ha varit min vagga, liksom de väl en gång bli min dödsbädd.»

»Hvad det gör mig ondt om er!» sade fröken Rose, och hennes röst darrade. »Det är ju hjärtskärande!»

»Gud välsigne er för er godhet! Ni skulle bara veta, hur jag är till mods ibland. Men... jag har smugit mig bort från någon, som alldeles säkert skulle mörda mig, om han fick veta, att jag har gått hit för att tala om för er, hvad jag har hört. Känner ni en man, som heter Monks?»

»Nej.»

»Men han känner er och vet, att ni bor här. Ty det var genom att uppsnappa hvad han sade, som jag fick veta, hvem ni är och hvar ni fanns.»

»Jag har aldrig hört hans namn.»

»Nåja, kanske han också begagnar falskt namn bland oss, det har jag ofta tänkt mig. För någon tid sedan, kort efter det Oliver kommit hem till er, strax efter inbrottet, lyssnade jag (ty jag hade fått misstankar på karlen) på ett samtal mellan honom och Fagin. Och därigenom fick jag veta, att Monks — jag menar den mannen, som jag nyss frågade er om...»

»Ja, jag förstår.»

»Att Monks händelsevis hade varseblifvit Oliver tillsammans med två af våra gossar samma dag Oliver första gången försvann från oss, och då hade han genast sett, att Oliver var det barn han sökte efter — jag vet inte hvarför. Och så hade han gjort den öfverenskommelsen med Fagin, att om denne åter kunde få tag i Oliver, skulle han få en summa pängar, och han skulle få ännu mera pängar, om han lyckades göra honom till tjuf, ty det hade Monks fördel af.»

»Men hur skulle det gå till?» frågade Rose.

»Han, Monks, upptäckte min skugga på väggen, bäst jag stod och lyssnade för att ta reda på det. Och det var nog inte många, som kunde ha gjort efter det konststycket att smyga sig bort ifrån dem utan att bli fast. Men det gjorde jag. Och se’n har jag inte sett honom förrän i går aftse.»

»Hvad hände då?»

»Jo, ni skall få höra. Då var han åter borta hos Fagin, och de gingo upp i öfre våningen, och jag svepte in mig så, att min [ 200 ]skugga ej skulle kunna förråda mig denna gång, och jag smög mig efter dem och lyssnade vid dörren. De första ord jag hörde Monks säga var: »Alltså ligga nu de enda bevisen för, hvem gossen är, på flodens botten, och den gamla häxan, som hade stulit dem från hans mor, multnar i sin kista!» Sedan skrattade de och pratade om, att det var en präktig kupp. Men Monks fortfor att tala om gossen, och han hetsade upp sig och sade, att visserligen var han nu säker på den satungens pängar, men han hade ändå hällre sett, att det hade gått på det andra sättet. Ty hur lustigt kunde det inte ha varit att omkullkasta faderns testamente genom att låta gossen göra en kretsgång genom alla Londons fängelser och så till sist få honom i galgen för något brott, som vore belagdt med dödsstraff. Och det kunde Fagin mycket väl ha gjort, och han kunde till och med först ha förtjänat massor af pängar på pojken.»

»Men hvad är då allt detta?!» utbrast Rose häpen.

»Rena sanningen, fröken, fast det är jag, som säger det! Och sedan sade Monks — med en hop svordomar, som jag är van vid, men som inte passa för edra öron —, att om han kunde tillfredsställa sitt hat genom att ta gossen af daga, utan att själf utsätta sig för fara, skulle han göra det. Men då han inte kunde det, skulle han nöja sig med att alltid hålla ögonen på honom, ty om han begagnade sig af gossens födelse och historia, skulle han kanske ändå kunna skada honom. »Så jude ni är, Fagin», sade han, »har ni aldrig lagt ut sådana snaror, som jag skall lägga ut för min bror Oliver!»

»Hans bror!» upprepade Rose och slog ihop händerna.

»Så sade han,» sade Nancy, i det hon oroligt såg sig omkring, som hon för öfrigt hade gjort hela tiden, alltsedan hon började berätta, ty hon kunde ej få Sikes ur sina tankar. »Och en sak till: han talade om er och den andra damen och sade, att det var ett påfund af himlen eller af djäfvulen, för att förarga honom, att Oliver just skulle råka i edra händer. Men så grinade han åter ondskefullt och tillade, att å andra sidan var det också en tröst, ty hur många tusen, ja, hundra tusen, om ni hade dem, skulle ni inte vilja ge ut för att veta, hvem er tvåbente knäracka var!»

Rose bleknade. »Ni menar väl inte, att han sade detta på allvar?»

»Jo, det kan ni lita på», försäkrade Nancy och nickade ifrigt. »Han skämtar minsann inte, då hans hat kommit i svallning. Jag känner många, som kanske göra värre saker än han, men jag vill hällre höra dem alla tala om det tio gånger än jag vill höra Monks bara en enda gång! — Men nu är det sent, jag måste hem, så att ingen misstänker, hvad jag har varit ute i för ärende. Nu måste jag gå.»

»Men hvad hjälper ert meddelande mig, då ni inte är här?» sade Rose. »Vill ni verkligen gå hem? Hur har ni lust att återvända till de omgifningarna, som ni skildrar som så förskräckliga? [ 201 ]Om ni vill upprepa er förklaring inför en herre, som jag ögonblickligen kan kalla hit in, så skall ni på mindre än en halftimme bli förd till ett säkert ställe.»

»Ja, men jag vill komma hem!» förklarade Nancy. »Jag måste hem igen, emedan — det är så svårt att säga det till en så oskyldig varelse som ni — emedan det är en bland de män jag berättade er om — och det är den värste af dem alla —, som jag inte kan lämna, nej, inte ens om jag så kunde bli räddad från det lif jag nu för.»

»Men allt hvad ni har gjort för Oliver och allt hvad ni nu har sagt mig och hela ert väsen föranleder mig att tro, att ni ännu kan räddas. Ack, jag ber er», Rose sammanknäppte händerna, och tårar runno öfver hennes kinder, »låt röra er af hvad en af ert eget kön ber er om! Hör på mig... låt mig få hjälpa er!»

Nancy hade sjunkit ner på knä. »Käraste, goda, välsignade fröken», utbrast hon, »ni är den första, som någonsin har gladt mig med så milda ord! Och hade jag hört dem för åratal sedan, så hade de kanske fört mig ifrån mitt sorgliga och syndiga lefnadssätt. Men nu (hon vred förtviflad sina händer) är det för sent! Nu kan jag inte lämna honom — jag kan inte vålla hans död!»

»Hvarför skulle ni göra det?»

»Det blefve omöjligt att rädda honom! Om jag berättade för andra, hvad jag har anförtrott er, och vore skulden till, att han blef tagen, skulle han alldeles säkert bli dömd till döden. Han är den oförvägnaste af dem, och han har varit så grym!»

»Men hur är det möjligt», utbrast Rose, »att ni för en sådan människas skull kan uppge allt hopp för framtiden och vissheten att genast bli räddad? Det är ju vanvett.»

»Jag vet inte, hvad det är», sade Nancy, »jag vet bara, att så är det, och så har inte allenast jag det, utan många hundra, som äro lika fördärfvade och usla som jag! Nu måste jag gå. Det är kanske ett Guds straff för allt det onda jag har gjort, men trots allt hvad jag har utstått af honom, är det något, som drar mig tillbaka till honom, och jag skulle gå till honom, om jag också vore alldeles viss på, att jag en dag måste dö för hans hand.»

»Hvad skall jag göra?» jämrade Rose. »Jag bör ju inte låta er gå!»

»Jo, det bör ni, fröken, och jag vet också, att ni gör det! Ni skall inte hindra mig från att gå, emedan jag har litat på er godhet och inte (som jag ju mycket väl kunde ha gjort) har tagit något löfte af er på förhand.»

»Men hvartill tjänar då allt hvad ni har sagt mig?» fortfor Rose. »Hur skall det kunna gagna Oliver, som ni ju ändå vill hjälpa? Hvar kan jag åtminstone träffa er, om det blir nödvändigt? Jag begär inte att få veta, hvar alla de där förskräckliga människorna bo. Men kan jag inte få träffa er igen på någon bestämd dag?»

[ 202 ]»Vill ni lofva mig, att min hemlighet blir bevarad och att ni kommer ensam eller åtminstone bara med den enda person, ni har rådgjort med? Och att ingen skall bevaka eller följa efter mig?»

»Det lofvar jag er!»

Nancy besinnade sig ett ögonblick. »Då skall jag hvar söndagsafton», sade hon, »mellan 11 och 12 vara på London-bridge, så framt jag är vid lif!» Och hon skyndade mot dörren.

»Ack nej, dröj ett ögonblick till!» bad Rose. »Tänk ännu en gång på er ställning och hur lätt ni kan slippa ur den! Vill ni verkligen gå tillbaka till tjufbandet och den där förskräcklige karlen, när ni med ett enda ord kan rädda er? Hvad är det för trolldom, som drar er till synd och elände? Finns det inte en enda sträng i ert hjärta, som jag kan röra, finns det inte en känsla, som jag kan väcka, så att den sätter sig upp mot denna förfärliga förbindelse?»

»När unga, goda och sköna kvinnor som ni skänka bort sitt hjärta», svarade Nancy lugnt, »så kan kärleken föra dem hvart som hälst — ja, äfven er! Och det fastän de ha hem och vänner och beundrare och så mycket att fylla sitt lif med. Men när kvinnor som jag, som inte ha annat säkert tak öfver hufvudet än likkistlocket och ingen annan vän under sjukdom och död än sköterskan på lasarettet, när vi ge bort vårt fördärfvade hjärta till en man och låta honom fylla hela den plats, som en gång fylldes af föräldrar och hem och vänner eller som kanske har stått tom i hela vårt usla lif, hvem skulle väl då kunna tänka på att rädda oss? Beklaga oss, fröken, för att vi bara ha en enda af kvinnans känslor kvar, och för att den känsla, som skulle vara vår tröst och vår stolthet, genom ett förfärligt himlens straff blott har blifvit oss en ny källa till lidande och misshandling!»

Rose teg ett ögonblick. »Men», började hon sedan åter, »tag åtminstone emot litet penningar af mig, så att ni — tills vi ses igen — kan lefva utan vanära.»

»Inte en penny!» svarade Nancy och slog ifrån sig med handen.

»Slut inte till ert hjärta för mig! Jag vill så gärna vara er till nytta!»

»Den största nytta ni kunde göra mig, fröken», utbrast Nancy plötsligt och vred sina händer, »det vore, om ni tog lifvet af mig genast! Ty jag har under denna korta stund lidit mera vid tanken på, hvad jag är, än jag någonsin gjort förr. Det vore redan något vunnet, om jag slapp dö i det helvete, där jag lefvat! Gud välsigne er, kära fröken, och skänke er lika mycket lycka, som jag själf har dragit skam öfver mig!»

Under högljudda snyftningar skyndade hon mot dörren, medan Rose Maylie sjönk ner på en stol öfverväldigad af detta sällsamma samtal, som mera liknade en dröm än något verkligt.