Oliver Twist/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  KAP. 40 Oliver Twist
Samhällsroman

av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 41
KAP. 42  →


[ 208 ]

KAP. 41.

En gammal bekant till Oliver.


Samma kväll som Nancy besökte fröken Rose, kom ett par vandrande på stora landsvägen norrifrån till London. Den ene af dem, en mansperson, var en af dessa skrangliga, kobenta, knotiga varelser, hvilka det är svårt att tillmäta någon bestämd ålder, ty under gossåren likna de män, som stannat i växten, och som män likna de gossar, som ränt upp för hastigt. Kvinnan var ung, men af stark kroppsbyggnad, och det behöfdes också, för att hon ej skulle digna under den tunga packning hon bar på ryggen. Hennes följeslagare bar däremot ingenting annat än ett litet knyte i en näsduk, dinglande på en käpp, som han bar öfver axeln. Denna omständighet i förening med hans långa ben gjorde det mycket lätt för honom att hålla sig ett halft dussin steg före. Då och då vände han sig om mot sin följeslagerska, knyckte otåligt på nacken och grälade. »Nå, kommer du snart? En sådan snigel du är, Charlotte!» sade han och stannade.


»Res på dig nu och rappa dig, annars ger jag dig en spark! (Sid. 209.)

»Res på dig nu och rappa dig, annars ger jag dig en spark! (Sid. 209.)


[ 209 ]»Det är en tung börda att släpa på, må du tro!» svarade hon och kom nu fram till honom, alldeles uppgifven af trötthet.

»Bah! Tung börda? Det var också något att tala om! Hvad är du annars skapad till?» Och Noah Claypole (ty det var han) flyttade käppen med sitt eget lilla bylte öfver på den andra axeln. »Skall du nu lata dig igen? Man kan då alldeles mista tålamodet! Res på dig nu! och rappa dig, annars ger jag dig en spark!»

Då hans näsa blef eldröd af förbittring, reste Charlotte sig och stapplade vidare.

»Hvar tänker du ta nattkvarter, Noah?» frågade hon om en stund.

»Hur skall jag kunna veta det?» snäste han, förargad öfver, att de ännu hade så långt kvar.

»Nära här intill, hoppas jag?»

»Kommer aldrig i fråga!»

»Hvarför inte?»

»När jag säger att jag inte vill, så är det tillräckligt, det behöfs inga hvarför och därför.»

»Seså, var inte så vresig nu!»

»Det vore härligt, att ta in på första bästa värdshus så nära staden, så att Sowerberry, när han sätter efter oss, bara behöfver sticka in näsan och låta föra oss tillbaka med handklofvar på!» utbrast Noah. »Nej, jag skall ge mig in i de värsta gränder jag kan hitta på och inte ge mig, förr än jag har hittat ett riktigt afsides beläget värdshus. Du kan tacka din himmelske fader för att jag har hufvud! Ty om vi inte, som jag sade, först hade gått i alldeles motsatt riktning och sedan hade vändt om tvärsöfver fälten, så hade du redan för åtta dagar sedan suttit inom lås och bom. Och det hade för resten varit rätt åt dig, ty du är en gås.»

»Ja, jag vet nog, att jag inte är så slug som du», medgaf Charlotte. »Men det är då en säker sak, att om jag hade blifvit fast, så hade du också blifvit det.»

»Du har kanske glömt, att det var du, som tog pängarna ur lådan?»

»Nej, men jag tog dem ju åt dig, söta Noah!»

»Behöll jag dem kanske?»

»Nej, du litade på mig och lät mig bära dem, för du är ju alltid så rar!» sade hon, i det hon tog honom om hakan och stack in sin ena arm under hans.

Allt detta var mycket riktigt. Men som Noah Claypole ej hade för vana att hysa ett blindt och dåraktigt förtroende till någon, måste man, för att göra honom rättvisa, påpeka, att han hade anförtrott Charlotte pängarna, endast för att de skulle bli funna hos henne, i fall de blefvo gripna. Han inlät sig dock ej för tillfället på närmare förklaringar, och paret gick vidare i den största sämja.

Då de kommo till London, stannade Noah litet och såg efter, hvilka gator som voro mest trafikerade och därför borde undvikas. [ 210 ]De voro snart inne i ett virrvarr af smala och smutsiga gränder, ett af stadens uslaste kvarter. Här mönstrade han noga hvarje värdshus de gingo förbi och stannade slutligen utanför ett, som föreföll tarfligare och smutsigare än alla de andra. Där, förklarade han allernådigast, skulle de tillbringa natten. »Låt nu mig få byltet!» sade han, i det han löste det från Charlottes rygg och kastade det öfver axeln. »Och kom ihåg, att du inte säger ett muck, om du inte blir tilltalad! Hvad är det värdshuset heter? »De tre» — — hvad för något?»

»Krymplingarne», läste Charlotte.

»De tre krymplingarne? Det är ett bra namn! — Så, håll dig nu tätt i hälarna på mig!» Han knuffade med axeln upp den knarrande dörren och steg in.

Inne i skänkrummet fanns ingen annan än en ung jude, som stödde sig med bägge armbågarna på disken och studerade en smutsig tidning. Han fixerade Noah, och Noah fixerade honom.

»Är det här De tre krymplingarne?» frågade Noah.

»Det är rätta dabdet», svarade juden.

»Vi träffade under vägen en herre, som rekommenderade stället», sade Noah och gaf Charlotte en puff, sannolikt för att hon ej skulle förvåna sig öfver hans påhitt. »Vi vill gärna ligga här i natt.»

»Jag vet idte, ob det går för sig», svarade Barney, ty tjänsteanden var han. »Jag skall höra efter.»

»Ge oss emellertid en bit kall stek och en klunk öl.»

Barney visade dem in i ett inre rum, satte in det begärda till dem, meddelade dem samtidigt, att de kunde få bra nattlogis, och lämnade det älskliga paret allena. — Rummet låg alldeles bakom skänkrummet, ett par steg lägre, så att man kunde höra och se allt hvad som försiggick där inne, om man i skänkrummet drog en gardin från ett litet fönster i en vrå och lade örat till väggen. Barney hade nyss kommit tillbaka, då Fagin på en af sina vanliga aftonpromenader kom in för att fråga efter ett par af sina unga vänner. »Tyst!» sade Barney, »det är fräbbade idde i dästa rub. Ett par löjliga bäddiskor fråd laddet — dågot i er väg, tror jag.»

Fagin klättrade genast upp på en stol och tittade in genom rutan. Noah satt och tog för sig af oxsteken och ölet; då och då gaf han Charlotte en homöopatisk dosis af bägge delarna. Hon satt där och åt helt beskedligt hvad han unnade henne.

»He he!» mumlade Fagin och vände sig om till Barney. »Pojken ser inte så oäfven ut. Han kunde kanske användas. Han har redan fått bra bukt på tösen. Var tyst ett ögonblick, min vän, så jag får höra, hvad de säga!»

»Jag tänker spela kaxe nu», sade Noah och sträckte benen ifrån sig, fortsättande ett samtal, till hvars början Fagin kommit för sent. »Inga satans likkistor mera, utan lefva som herre, förstår du, Charlotte! Och du skall bli fin dam, om du har lust.»

»Ja men, söta Noah, det händer inte hvar dag, att man kan [ 211 ]tömma en pänninglåda och slippa så lätt ifrån det som den här gången.»

»Strunt i pänninglådor! Det finns annat att tömma, du: fickor och sypåsar och hus och postvagnar och banker!» förklarade Noah, hvars mod hade växt, allt efter som ölet hade stigit honom åt hufvudet.

»Ja, men allt det där kan du inte göra ensam, söta Noah.»

»Jag skall nog skaffa mig kamrater. Du är ju redan värd lika mycket som femtio! För jag har då aldrig sett en så slug och durkdrifven tös som du är, då jag ger dig lof att vara det.»

»Å, hvad du är söt, när du talar så!» utbrast Charlotte och tryckte en kyss på hans fula ansikte.

»Låt mig vara! Du skall inte vara för öm, när jag nyss har varit arg på dig.» Och Noah sköt henne ifrån sig med mycken värdighet. »Jag skulle vilja vara kapten för ett band och befalla öfver dem och lura på dem öfverallt, utan att de visste det. Om vi kunde komma i lag med några så’na karlar, skulle jag gärna spendera den där tjugupundssedeln, som du stralade, i synnerhet som jag inte vet, hur jag skall kunna växla den.»

Samtalet afbröts nu därigenom att dörren öppnades och en främmande inträdde. Det var Fagin. Han hade sin allra vänligaste min, bugade sig mycket djupt, i det han tog plats vid närmaste bord, och tillsade den grimaserande Barney att sätta fram något att dricka.

»En vacker kväll, min herre, men kallt för årstiden», sade Fagin till Noah och gnuggade händerna. »Ni är från landet, kan jag se.»

»Hur kan ni se det?» frågade Noah.

»Vi ha inte så där mycket damm i London.» Fagin pekade först på Noahs och Charlottes skodon och sedan på deras bylten.

»Ni är en slipad krabat. Ha ha ha! Hörde du, Charlotte?»

Barney kom in med dricksvaror, och Fagin bjöd öfver lag.

»Präktig vara!» anmärkte Noah och smackade med tungan.

»Men dyr», sade Fagin. »Vill man dricka den dagligen, måste man ofta laga att man tömmer ett pänningskrin eller en ficka eller en sypåse eller ett hus eller en postvagn eller en bank.»

Noah föll tillbaka i sin stol och stirrade, askgrå i ansiktet, först på juden och sedan på Charlotte.

»Ja, mig skall ni inte vara rädd för, min vän!» försäkrade Fagin och ryckte närmare. »He he he, det var tur för er, att det inte var någon annan än jag, som hörde det — stor tur!»

Noah hade dragit benen till sig och gömde dem nu under stolen så mycket som möjligt. »Det var hon där, som tog pängarna, och inte jag!» stammade han. »Du har dem ännu kvar, Charlotte, det vet du mycket väl själf!»

»Strunt i hvem som har dem och hvem som tog dem», inföll Fagin, som likväl med falkblick granskade flickan och de bägge byltena. »Jag sysslar själf med sådant och tycker om er för hvad ni gjort.»

[ 212 ]»Hvad är det ni sysslar med?» frågade Noah och började hämta sig litet.

»Med sådana där små affärer, och det gör folket här i huset också. Ni har just kommit till rätta stället, min vän, det finns inte i hela London ett säkrare ställe än Krymplingarne, nota bene, när jag så vill. Och jag säger ju, att jag tycker om er. Jag skall säga er en sak till», sade han, sedan han sökt lugna Charlotte med vänliga nickar. »Jag har en god vän, som nog kan ge er sysselsättning i det fack, som ni tycker om, och där ni för resten också kan sätta er in i åtskilliga andra fack efter hand. Vänta litet — ska vi gå ut i andra rummet och talas vid litet?»

Noah hade, halft förskräckt och halft misstrogen, vridit sin kropp i alla möjliga krumbukter. Nu hade han småningom blifvit lugnare och sträckte åter ut sina ben som förut. »Vi behöfva inte göra oss det besväret att flytta oss», förklarade han. »Hon där kan bära in sakerna i sofrummet under tiden. Charlotte! Gå in med byltena!» Han höll dörren öppen för henne, medan hon gick helt lydigt. »Hvadfalls?» frågade han sedan i en djurtämjares ton, medan han satte sig igen, »hon lyder ju ganska bra?»

»Präktigt!» svarade Fagin och klappade honom på axeln. »Ni är ett geni, min vän.»

»Om jag inte vore det, sutte jag minsann inte här. Seså, skynda er nu, innan hon kommer igen.»

»Ja, hvad säger ni om att sluta er till min vän? Sysselsätter en mängd folk, har de finaste medhjälpare inom hela facket...»

»Infödda Londonbor?» inföll Noah och plirade med det ena af sina små ögon.

»Inte en enda från landet. Jag tror nästan, att han inte ens på min rekommendation tog er, om han inte för tillfället behöfde ett par personer.»

»Behöfver jag betala?» frågade Noah och slog sig på byxfickan.

»Ja, annars går det inte.»

»Men — tjugu pund är mycket pängar.»

»Nej, inte då ni ändå inte kan bli af med sedeln. Numret är nog uppskrifvet och stölden anmäld i banken. Den är alltså inte af synnerligt stort värde. Nå, hvad säger ni? Lefva som en herre, med fri kost och logis och tobak och brännvin och hälften af hvad ni själf och flickan förtjäna.»

Noah var visserligen en sniken natur, men det är ändå tvifvelaktigt, om han hade låtit locka sig af dessa lysande villkor, om han känt sig fullkomligt fri. Nu insåg han emellertid, att sade han nej, kunde hans nye vän ögonblickligen utlämna honom till polisen. Och därför svarade han, att han trodde nog, att det skulle passa honom. »Det vill säga», tillade han, »efter flickan är så duktig, skulle jag själf hälst vilja ha lättare och mindre farligt arbete.»

»Hm», mumlade Fagin och såg betänksam ut. »Hvad ska vi [ 213 ]då säga? Småbarnsfacket kanske? Ni förstår — små barn, som skickas ut att gå ärenden åt sina mödrar med en sexpenceslant eller en shilling i handen. Man knuffar omkull barnet, tar pängarna och går helt lugnt sin väg, som om ingenting annat hade händt än att barnet ramlat i rännstenen — he he he!» Och Fagin knuffade Noah gemytligt i sidan.

»Ha ha ha!» gapskrattade Noah och sparkade upp med benen i förtjusning. »Det är jag med om! Hur dags i morgon skall jag infinna mig hos min vän?» tillade han, då Charlotte inträdde.

»Ska vi säga klockan tio? — Och ert namn?»

»Bolter — herr Morris Bolter», svarade Noah, som varit beredd på denna fråga. »Detta är fru Bolter.»

»Ödmjuka tjänare, fru Bolter!» sade Fagin och bugade sig med öfverdrifven artighet. »Hoppas snart få göra närmare bekantskap.»

»Hör du inte, Charlotte?» röt Noah.

»Jo, söta Noah», svarade fru Bolter och räckte juden handen.

Herr Morris Bolter, för detta Claypole, förklarade för Fagin: »Noah är ett smeknamn hon har på mig.»

»Jag förstår», sade Fagin, och den gången talade han verkligen sant. »God natt, god natt!»