Oliver Twist/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  KAP. 5 Oliver Twist
Samhällsroman

av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 6
KAP. 7  →


[ 33 ]

KAP. 6.

Oliver slår Noah med häpnad.


Då profmånaden var förbi, blef Oliver ordentligt antagen som lärling. Det var just för tillfället en sådan välsignad sjuklig tid, likkistor hade stark afgång, så att under loppet af några veckor fick Oliver god öfning. Herr Sowerberrys sinnrika infall hade en succès, som till och med öfverträffade de djärfvaste förväntningar. Ej ens de äldsta i staden kunde påminna sig ett år, då mässlingen hade grasserat så svårt och varit så farlig för barn; många voro alltså de sorgetåg, som Oliver anförde med långt nedhängande sorgflor på hatten, under obeskriflig beundran och rörelse hos alla mödrar i staden. Då han dessutom följde mästaren på de flesta af dennes utflykter med fullvuxna (för att tillägna sig det allvar och det herravälde öfver nerverna, som är så viktigt för en fulländad begrafningsentreprenör), fick han också rikt tillfälle att iakttaga den undergifvenhet och det sinneslugn, hvarmed starka naturer kunna bära sina pröfningar och förluster.

Om nu Oliver genom dessa människors exempel lärde sig att tåligt finna sig i sitt öde, kan jag ej säga så noga. Men så mycket är säkert, att han i flera månader fann sig i att bli illa behandlad af herr Noah Claypole, som till och med nu hade blifvit afundsjuk på, att den nye lärlingen befordrats till svart staf och hängande flor, medan han själf, fastän äldste lärlingen, stod på samma punkt med sin ludna mössa och sina skinnbyxor. Charlotte behandlade Oliver illa, emedan Noah gjorde det, och fru Sowerberry var afgjordt hans ovän, därför att herr Sowerberry visade sig benägen att vara hans vän. Mellan dessa tre å ena sidan och en massa begrafningar å den andra befann Oliver sig ej fullt så väl som den hungrige grisen, som genom misstag blifvit instängd i bryggarens spannmålsbod.

En dag hade Oliver och Noah vid den vanliga middagstiden gått ner i köket för att kalasa på ett litet stycke fårkött, halftannat skålpund af den sämsta bringbiten. Då Charlotte i det samma blef utkallad, uppstod en liten paus, och herr Noah, som var både hungrig och elak, ansåg sig ej kunna utfylla den på värdigare sätt än genom att retas med Oliver. Lysten efter detta oskyldiga nöje, lade han alltså upp sina fötter på bordet, drog Oliver i håret, nöp honom i örat, uttalade som sin åsigt, att han var en »orm» och tillkännagaf vidare, att han ämnade gå och se på, då han blef hängd, när denna önskvärda händelse skulle inträffa. Då han emellertid genom dessa och liknande infall lyckades få Oliver att gråta, ansträngde Noah sig att vara ännu kvickare och slog sig på det, som många långt mera [ 34 ]berömda kvickhufvud än han stundom slå sig på, när de vilja vara roliga: han gick in på personligheter.

»Nå du, fattighjon», sade han, »hur står det till med mor din?»

»Hon är ju död», svarade Oliver. »Låt bli att tala illa om henne.»

Blodet steg honom åt hufvudet, han andades häftigt, och det kom några underliga ryckningar kring hans näsa och mun. Allt detta uppfattade unge herr Claypole som förebud till ett gråtanfall, hvarför han förnyade angreppet. »Hvad dog hon af, du fattighjon?» frågade han.

»Af ett brustet hjärta, efter hvad ett par af de gamla gummorna på fattighuset ha sagt mig», svarade Oliver, nästan som om han talat för sig själf. Och en tår rullade utför hans kind.

»Tjo hopp fallera! Hvad lipar du för, tiggarunge?»

Oliver torkade hastigt bort tåren. »Nu kan det vara nog!» sade han. »Det är bäst, att ni inte talar om henne vidare.»

»Är det bäst?» utropade Noah. »Kantänka! Var inte oförskämd, fattighjon! Din mor! Jo, hon var minsann en snygg en!» Och uppeggad af Olivers tystnad tillade han i medlidsam ton: »Du vet nog själf, att... ja, nu kan det inte göras om, och du kunde ju för resten inte ha gjort om det, och det kan ju också vara mycket beklagligt för dig, men din mor, det vet du nog, hon var rent af ett utskum! Om hon inte dött, så hade hon nu varit på spinnhuset eller i galgen.»

Blossande af raseri for Oliver upp. Han slog omkull stol och bord, grep Noah i strupen, ruskade honom, så att tänderna skallrade i munnen på honom, samlade sedan alla sina krafter till ett väldigt slag och slog honom till golfvet.

»Hjälp, hjälp!» vrålade Noah. »Charlotte! Frun! Den nya pojken mördar mig!»

Charlotte svarade med ett gällt skrik och frun med ett ännu gällare. Den förra kom inrusande i köket genom en sidodörr, hvaremot frun höll sig kvar i trappan, tills hon hunnit förvissa sig om, huruvida det var rådligt att gå längre ner.

»Ditt lilla odjur!» skrek Charlotte och grep tag i Oliver med en styrka, som nästan kunde mäta sig med en karls. »Ditt lilla otacksam-ma, ned-ri-ga, blod-tör-sti-ga odjur!» Och för hvarje stafvelse gaf hon Oliver ett väldigt slag och lät slaget åtföljas af ett gällt skrik till det öfriga sällskapets förnöjelse.

Charlottes knytnäfve var ingalunda att förakta. Men för den händelse den ej skulle förslå att ta bukt på Oliver, kom nu fru Sowerberry ner i köket och hjälpte till med att hålla Oliver med ena handen och klösa honom i ansiktet med den andra. Och då saken hade tagit denna lyckliga vändning, reste Noah sig upp från golfvet och klantade på Oliver bakifrån.

[ 35 ]Dessa gymnastiska öfningar voro dock för ansträngande för att kunna vara länge. Då alla tre ej förmådde mera, släpade de den sparkande och skrikande, men alltjämt stridslystne Oliver in i kolkällaren och stängde in honom där. Hvarefter fru Sowerberry sjönk ner på en stol och brast i gråt.

»Herre je, hon dånar!» skrek Charlotte. »Skynda dig, söta Noah, ett glas vatten!»

»Ack, Charlotte», sade fru Sowerberry så godt hon kunde i brist på andedräkt och under ett öfverflöd på kallt vatten, som Noah hade hällt öfver hennes hufvud och axlar, »ack, Charlotte, en sådan Guds lycka, att vi inte alla lågo och blefvo mördade i våra sängar! Men hvad ska vi nu ta oss till?» tillade hon plötsligt. »Min man är naturligtvis inte hemma — det finns inte en karl i huset — och det där odjuret sparkar säkert sönder dörren inom tio minuter.» (Olivers väldiga angrepp på den ifrågavarande bräddörren gjorde verkligen denna händelse högst sannolik.)

»Ja, herre Jesses, frun», menade Charlotte, »vi måste visst hämta polisen.»

»Nej, nej», sade frun, som erinrade sig Olivers gamle vän, »spring bort till herr Bumble, Noah, och bed honom komma hit på ögonblicket. Men skynda dig! Du kan, medan du springer, hålla ett knifblad på det blåa öga du fått.»

Noah rusade bort, och personer, som voro ute och promenerade, förvånade sig högeligen öfver att se en fattigskolpojke störta nedåt gatan utan mössa på hufvudet, men med en fällknif på det ena ögat.